Reportage i Söndagsbilagan

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

 

Mamma svarar på ”Juristens” kommentar.

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: Brott, Straff, Juridiskt, Narkotikabrott, Mamma bloggar, Svar på kommentar, Heroin, Hinsebergs Kvinnoanstalt, Kriminell, Kriminalitet, Narkotikabrott, Maxstraff, Missbruk, Domen, Jurist,

 

Osorterade tankar en Lördagkväll.

I den här bloggen har vi varit relativt förskonade från kritiska kommentarer. Jo, de har kommit, men de är inte så många som man skulle kunna tro om man skriver om ett så pass hett ämne som utifrån en kriminells eller en kriminells anhörigs tillvaro. De flesta har frågat, ifrågasatt och diskuterat, men ändå hållit sig sakliga, även om de inte alltid hållit med om det vi skrivit. Sedan finns det andra som kommit med direkta påhopp, utan att egentligen ha följt bloggen, eller som inte förstått att vi inte bloggar för att försvara kriminalitet.

Det är många som läser som själva varit utsatta för brott. Där blir det extra känsligt. Kanske kan man också få uppfattningen när man läser vissa inlägg i denna blogg att jag eller min mamma tycker det är acceptabelt med brott. För er som följt den från början vet dock att det inte är så.

Jag har skrivit lite om samma ämne HÄR!

Min mamma skriver väldigt ofta om kritik hon har mot det som sker innanför murarna. Eftersom jag känner min mamma väl och känner till hennes bakgrund, så vet jag att det inte bara ligger känslor bakom hennes kritik. Jag vet att min mamma ogärna pratar om sin bakgrund just nu, men jag kan i alla fall säga att hon har en väldigt god insyn och erfarenhet i behandlingssammanhang.

I kriminalvården ingår ju ibland behandling och det är det min mamma går just nu, vilket hon i sig är väldigt glad och tacksam för. Men hon har också valt att kritisera en del av bristerna.

Det finns de som håller med och det finns de som inte gör det. Men det som faktiskt förvånar mig är när det finns några som kommenterar med ”Sluta klaga, ni har det redan för bra!” Eller ”Ni har redan förbrukat eran talan i och med att ni har begått ett brott!” Etc.

Är det så att man är så okunnig i den här frågan att man inte ser konsekvenserna av att bara straffa? Att man inte är medveten om att straffet är själva frihetsberövandet? Ser man på människor som begått ett brott att man inte längre har någon talan, att man inte längre har rätt att uttrycka missnöje eller kritik, förtvivlan eller orättvisor? Man sitter ju inne för att sona sitt brott. Om man på allvar faktiskt kommer till insikt under denna tid (vilket antagligen är tanken) om att man handlat fel, att man faktiskt är beredd att förändra sig själv och sitt liv, om man faktiskt använder sin fängelsetid till att sona sitt brott och att faktiskt jobba med sig själv för att göra sig av med dåliga egenskaper? Är inte det en vinst för alla?

Jag kan förstå att det kan vara svårt för ett offer att förlåta sin baneman, även om jag tror att det skulle vara bra för framför allt den som själv blivit utsatt. Men jag tror att det är viktigt att vi som finns i samhället, faktiskt kan ge folk en andra chans.

I dessa kommentarer ligger oftast en underton om att man själv skulle vara samhällets stora stöttepelare. Att man valt att leva ett liv långt bort från kriminalitet. Det kan så vara. Men samtidigt så känner jag mig kritisk till den tanken. Att avstå från kriminalitet må vara bra, men samtidigt så kan vi aldrig garantera oss för hur människor i vår omgivning handlar.

Att sitta i min mammas situation, det kanske inte kan vara vem som helst (även om jag tror att det skulle kunna vara bra många fler än man tror)men att vara i min eller mina familjemedlemmars situation skulle faktiskt kunna vara precis vem som helst.

En annan sak som jag ofta tänker på när jag läser dessa kommentarer är att jag tror att många som hör om folk som begått kriminella handlingar, inte riktigt inser att brottsling och offer oftast inte står allt för långt i från varandra. Med detta INTE sagt att om man varit utsatt för brott, så har man rätt att begå ett brott. Men med detta sagt, finns det oftast ingen ursäkt, men väl en förklaring.

Därför är det också så lätt, så lätt för oss att känna empati för sådana som t.ex. Vendettanbettan. För oss finns det inget motsägelsefullt i det, även om det kan vara svårt att se för andra. På ett sätt kan deras situationer t.o.m. jämnföras för att de båda sitter i sitt eget fängelse. Skillnaden är naturligtvis också enorm, eftersom min mamma begått ett brott, medan VB har blivit utsatt för ett brott av en våldsman.

I vår familj finns till vissa delar en historia i att ha blivit utsatta för våldbrott, dessa brott har begåtts av personer som är på fri fot. Männsikor som faktiskt vandrar omkring i vårt samhälle idag, utan att ha behövt ta några konsekvenser av sitt handlande. De anses idag vara goda samhällsmedborgare. Min mamma anses vara en parasit som lever på samhällets resurser, för att hon har begått ett brott och sitter i fängelse.

Hur mycket jag än älskar och ser upp till min mamma, så kan jag inte säga att det är fel att hon sitter i fängelse, på samma sätt som hon inte själv anser det heller. Hon har begått ett brott och hon och jag är rörande ense om att brott är fel. Därför ska brott också fortsättningsvis dömas av utomstående och inte av de som är känslomässigt berörda. Därför ska inte jag vara en av de som dömer min mamma, precis som brottsoffer inte ska vara de som dömer de som begått brott.

Men det jag vill belysa är att skillnaden inte alltid behöver vara så milsvid. Min mamma har inte bara varit en god samhällsmedborgare innan denna karusell satte igång. Hon har även ansetts vara en ”stöttepelare” i vårt samhälle. Så kapaciteten finns definitivt. Att ha en trygg bakgrund att ”falla tillbaka på”.

Nu är inte alla som sitter inne så lyckligt lottade. Men att det finns kapacitet hos alla att sona sitt brott och att kunna förändra det tidigare livet till något bättre, det är jag övertygad om.

Jag säger inte att alla människor är värda chans på chans. Det finns de som faktiskt till slut förbrukat sina chanser. Men jag tror att dessa är procentuellt ganska få, av de tusentals som sitter inne på våra svenska anstalter. Jag tror också att de flesta brottslingar har en dröm om att leva utan kriminalitet.

Men att personer som är direkt rädda för att utsättas för brott igen, sådana som just Vendettanbettan, där måste naturligtvis skydd sättas in så länge hon känner behovet. Som hon själv skrev någon gång: ”Jag har inte råd att chansa”.

Men, som jag nämnde ovan, jag tror absolut inte på att bara låsa in, att ta av kriminella alla deras rättigheter, att de inte ska ha rätt att uttrycka sig eller kritisera, för om man inte kan föra en saklig diskussion på förbättringar eller förändringar, då tror jag man är farligt ute. När man bryter en kommunikation, så skapar man större avstånd och det är inte så svårt att räkna ut vad en som sitter inlåst känner om man stänger av kommunikationen, om man säger att ”du har begått ett brott, därför har du ingen talan”!

Grundtanken inom kriminalvården måste ändå vara att släppa ut ”bättre” människor än de man låste in. Med ”bättre” människor menar jag: tillfrisknande, (det är knappast någon hemlighet att de flesta brott begås under någon påverkan av alkohol och droger) hoppfulla, männsikor som strävar efter att göra rätt för sig och leva ett ”hederlig” liv.

För en del är det säkert en naiv dröm som aldrig kommer att uppfyllas, men för en hel del tror jag att det är en realistisk dröm och jag tror det finns massor av intagna som släpps ut och faktiskt väljer att leva ett bättre liv än det de hade innan de blev inlåsta.

Bara lite osorterade tankar en Lördagkväll när höstmörkret sänkt sig.

 

Boktipset; Diplomatdottern-en lång väg till frihet!

Jag har precis läst färdigt en bok som grep mig väldigt mycket. Den var mycket bättre än jag hade förväntat mig! Även om historierna skiljer sig väldigt mycket åt, mellan huvudpersonen i boken och min mamma, så finns det även en hel del likheter och jag tycker om hur den belyste svårigheterna att sitta på en svensk kvinnoanstalt (Hinseberg, samma som min mamma sitter på.)

Boken jag syftar på är: Diplomatdottern-lång väg till frihet av  Frennstedt, Tina.

Läs den!!

 

Tankar kring att vara anhörig till kriminell.

Ett år och fyra månader har gått. De har verkligen passerat. Inte obemärkt, men ändå.

Det är så lustigt det där. Innan min mamma och styvpappa greps så tänkte jag så sällan på världen i fängelset. Det var precis som att det bara satt några enstaka personer fängslade. Dessa personer var, i mitt huvud, bestialiska mördare, våldtäktsmän, en och annan kvinnomisshandlare, några få som kört rattfulla och sen en och annan som blivit oskyldigt dömd. Eller som Annika Östberg, som man i och för sig har starka sympatier för, men samtidigt så är ju inte det i Sverige.

Att Lasermannen sitter inne är så självklart, att andra uppmärksammade våldsamma brottslingar gör det är lika självklart. Att en och annan som faktiskt är oskyldig hamnar bakom lås och bom är kanske inte lika självklart, men näst intill ofrånkomligt. Men att det finns ”helt vanliga” tanter och farbröder, mammor och pappor, morfäder och farmödrar, mostrar och morbröder etc. som sitter inlåsta på våra fängelser. Som faktiskt ”förtjänar” att sitta där, då de har begått brott, men som samtidigt, den mesta delen av tiden är helt vanliga, hyggliga släktingar/vänner, även om de begått en kriminell gärning eller två… det tänkte jag aldrig på.

Nej, jag säger inte att min mamma inte borde sitta i fängelse för det brott hon begått. Jag säger att jag önskar personligen att hon inte satt inne, men det är helt känslomässigt och har inget med logik eller rättssamhälle att göra.

Jag säger att jag tycker hennes straff är för hårt, sju års fängelse. Det är blandat med logik och känslomässigt.

Jag tror i och för sig att en sådan resursstark person som jag vet att min mamma är, antagligen skulle ha gjort större nytta för samhället utanför murarna, i stället för innanför, med en annan typ av straff. Men logiskt sett, inser jag det svåra med att välja ut brottslingar på det sättet.

Mina vyer har vidgats under denna tid. Jag inser att de allra flesta som sitter inlåsta är ganska vanliga människor, som ”hamnat snett”, som gjort dåliga val, som har en annorlunda moral, som kanske begått kriminella gärningar som en följd av att själva vara brottsoffer, för att de har ett missbruk, för att de sökt sig en ”enkel väg” ur en svår vardag… etc. 

Under den här tiden min mamma suttit häktad och fängslad har det passerat många brottslingar i media. Många brottsoffer likaså. De alla har sina behov av utrymme och jag tycker det är rätt av media att publicera alla de olika vinklarna av ett brott.

Men det som förvånar mig allra mest är att det är så oerhört tyst kring oss anhöriga till gärningsmännen (kvinnorna.)

Vi som ”fejsar världen” , efteråt, med det ofattbara. Vi som lever här på utsidan utan våra anhöriga, samtidigt som vi lever med skammen. Med brottet, som vi inte har begått, men som vi ändå måste leva med, förhålla oss till, bearbeta.

För vissa går det inte att förhålla sig till brottslingarna alls. Vissa personer orkar inte med den skammen. Vissa personer bryter med sina fängslade anhöriga. Av skäl som endast de själva kännert till. Kanske för att brottet blir FÖR ofattbart, kanske för att man tror att man ska ”bli sedd” på samma sätt om man håller kvar kontakten, kanske för att allt ställts på sin spets i och med gripandet, kanske för att man omvärderar relationen och inser att den hade för lite positivt (förhållandevis) att bygga vidare på? 

För mig har det aldrig funnits som ett alternativ. Samtidigt kan det irritera mig att skammen för oss anhöriga blir så konkret. Alla ifrågasättanden. Vi har faktiskt inte begått något brott. Om vi vill fortsätta ha kontakt med och älska våra anhöriga, så har vi all rätt att göra det. Det är inget brott att älska en kriminell. Det är inget brott att ha kontakt med sin mamma/son etc. för att den begått kriminella gärningar.
Därför borde det inte vara så tabubelagt att vara anhörig. Men det är det. Jag själv är anonym, liksom de flesta i min situation. Det är bra synd, för på så sätt underminerar vi vår egen värdighet som människor och på så sätt är det svårare att växa sig stark med våra erfarenheter i den här frågan.

Det borde helt enkelt finnas plats för oss alla!
Bara lite tankar…

 

Inte bara Kriminell…

Att, som anhörig, besöka en närstående i ett fängelse är en omvälvande upplevelse. Alla uppdämda känslor ligger på helspänn.

Under den tid min mamma satt häktad på Kronobergshäktet i Stockholm, var vi bedövade av chocken, vi var bedrövade över den situation vi alla befann oss i. Vi var tyngda av sorg och förtvivlan, då ”familjens drivhjul” satt häktad och erkände sig skyldig för ett grovt brott. Det är svårt att få ihop bilden av en mamma som var den som städade, lagade underbara maträtter, som kramades och läste sagor för barnbarnen, som lekte med dem.

Den mamma som alltid gett oss så goda råd, den mamma som är så klok och stark och helt plötsligt så måste vi inse att det finns fler sidor av henne. Mörka sidor som vi inte har sett. Detta innebär dock inte att de ljusa sidorna av min mamma har försvunnit. Hon är fortfarande den kloka, starka mamman som kan laga vidunderlig mat och krama sina barnbarn och busa med dem, som ingen annan… det finns bara fler sidor av den fantastiska härliga människan. Världen är så sällan svart eller vit. Särskilt fenomenet människan är fylld av gråzoner vi inte alltid upptäcker.

Sedan förlorade jag inom en kort tid både min mormor, morfar och farmor. Det var en oerhörd smärta. Men det som trots allt gjorde mest ont var vetskapen av att mamma satt inlåst, med restriktioner och samtidigt förlorade båda sina föräldrar. Hon hade ingen att bearbeta alla dessa känslor med.

Denna sorg ingick inte i straffet som senare utmättes min mamma, men det var ändå ett faktum som var ett strängare straff än någon domstol kan utdöma.

Vi vill absolut inte ha någon medömkan, jag vet att det är det allra sista min mamma vill ha. Min mamma accepterar sitt straff och sin fängelsetid, även om vi anser att straffet var väl hårt för det hon dömdes, eftersom hon anser sig oskyldig till en av de åtalspunkter som hon blev dömd till. Men hon accepterar.

Vad jag vill ha sagt med denna blogg vet jag egentligen inte, men jag vill bara låta folk förstå att verkligheten inom Kriminalvårdens förvar, är något mycket mer än bara kriminella individer. Det är människor som även haft ett helt liv på utsidan som inte innefattar kriminalitet. Som omfattar ett helt yrkesliv, en familj, ett nätverk långt utanför kriminalitet.

Det handlar om helt skilda individer, med totalt olika bakgrund, med helt olika verkligheter att leva efter, på utsidan. Min mammas liv är bara ett av många, men jag önskar jag kunde beskriva hur många fler delar som finns i det, utöver det kriminella, som man tänker sig. Och ändå är hon en av ”dom”…

 

Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 44.

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 19/4-07;

Svar till två Kriminalvårdare och om säkerhetsklassning.

Jag vill ge några svar till de två Kriminalvårdare som lämnat en kommentar på bloggen; HÄR!

Jag vill börja med att berätta att sedan två månader tillbaka befinner jag mig på behandling; tolvstegsbehandlingen som finns på Hinseberg. Detta har jag skrivit om i tidigare bloggar HÄR, HÄR och HÄR. Därmed blir ju uppmaningen att söka till Färingsö för behandling ett lite överflödigt råd. MEN, det viktigaste är att jag inte får söka till Färingsö.

Som ni nämner i kommentarern, så har jag fått mina villkor och där står det klart och tydligt att jag inte får söka Färingsö förrän sommaren 2008 av säkerhetsskäl. Jag ska alltså vistas på de anstalter som är högst säkerhetsklassade; Hinseberg eller Ystad. Däremot är det inte som ni påstår, nämnt i mina villkor hur min säkerhet ska handhas inne på anstalten. Så när jag nekades t.ex. utearbete på grund av säkerhetsrisk, var det ett beslut som togs av Hinsebergs säkerhetsavdelning och ledning, alltså inte påverkade av KVS och deras villkor.

Det finns en viktig skillnad i de beslut som KVS tar i sina villkor och de beslut som säkerhetsavdelningen och ledningen tar. KVS villkor är nämligen nedskrivna och motiverade på ett papper som jag senare får, dessutom har fången möjlighet att träffa representanter från KVS när villkoren sätts och därmed argumentera för sin sak.

När säkerhetsavdelningen och ledningen tar sina beslut tas de oftast utan att fången vet något om det. Senare tillkännages fången beslutet utan någon som helst motivering eller orsaksförklaring till varför beslutet tagits.

Så skedde i mitt fall. En dag före jag skulle gå till behandlingsavdelningen fick jag besked om att jag p.g.a. höjd säkerhetsrisk inte kunde få arbeta ute, vilket normalt är sysselsättningen för dem som ingår i tolvstegsbehandlingen. Jag fick ingen förklaring om vilka orsaker som låg till grund för dessa beslut. Jag blev förvånad då jag inte heller har någon misskötsamhe, inte heller kunde mitt långa straff vara orsaken, då även livstidsdömda har haft möjligheten att arbeta ute.

Det som ändå förvånade mig mest under denna period av höjd säkerhet, var att den personal som arbetade närmast mig; 12-stegterapeuten och avdelningspersonalen inte heller fick information om varför min säkerhet var förhöjd. Först hade jag svårt att tro att så verkligen kunde vara fallet. Men eftersom de ärligt verkade vara lika förvånade över beslutet som jag och jag tror faktiskt även ifrågasättande allt eftersom de lärde känna mig så blev jag övertygad om att de var ärliga, då de sa att de inte fick någon information.

När jag så småningom skrev en detaljerad ifrågasättande överklagan på säkerhetsavdelningens och ledningens beslut som jag skickade, inte bara till ledningen, utan även till min advokat. Min advokat ringde säkerhetschefen och väldigt snabbt efter detta fick jag klartecken att min förhöjda säkerhetsrisk var borttagen. Numera utgör jag inte större säkerhetsrisk än andra fångar på Hinseberg och får jobba ute.

Eftersom ni är Kriminalvårdare, bör ni ju känna till att det som är skrivet i mina villkor bara går att ändra på genom KVS, de som har satt mina villkior. Så med andra ord hade en förhöjd säkerhetsrisk, satt av KVS, inte gått att ändra på med det tillvägagångssätt som jag använde.

Med detta vill jag ha sagt att min förhöjda säkerhetsrisk skapades av säkerhetsavdelningen och ledningen på Hinseberg och inte av någon annan.

Mycket beklämmande i historien tycker jag faktiskt är hur den personal som jobbar dagligen med mig ställdes åt sidan i detta beslut. Att de tyckte att jag var skötsam och samarbetsvillig vägde ingenting när ledningen tog sitt beslut. Nej, de fick inte ens informationen från säkerhetsavdelningen varför jag skulle vara en större säkerhetsrisk. Det är faktiskt dem som bäst känner mig av den personal som finns på Hinseberg och deras kunskap och åsikter efterfrågas aldrig. Förutom att detta vittnar om dåligt ledarskap, anser jag att det är fullständigt nedvärderande mot de kriminalvårdare som många försöker göra ett bra arbete.

Angående förhöjd säkerhetsrisk, har jag en medfånge som utsatts i ännu högre grad för sådant beslut. Jag brukar inte skriva om mina medfångar specifikt, men i diskussionen som bloggarna har väckt om min säkerhet har hon bett att jag ska berätta hennes. Den kommer. Kanske har även ni som Kriminalvårdare något att lära av den.

Vidare säger ni att villkor ställs lika för män och kvinnor när man har fyra års fängelsestraff eller längre. Skillnader finns. Läs mer om det HÄR och HÄR. Kvinnor diskrimineras genom att redan vid två års fängelse måste de till Riksmottagningen på Hinseberg. Riksmottagningen är, som ni säkert redan vet, den plats där villkoren utreds. Så med andra ord; kvinnor utreds och får villkor redan vid brott som ger två års fängelse. Skillnaden är att vid fyra års fängelse är det KVS som godkänner och har synpunkter på det som blir de slutliga villkoren. För kvinnor som har strafftid från två år och upp till fyra år görs samma utredning på Riksmottagningen och villkor sätts utifrån den utredningen, men villkoren godkänns inte slutligen av KVS, utan av Hinseberg. Skillnaden är marginell för hur ens strafftid kommer att se ut. Läs mer om detta i mina bloggar från Januari HÄR!

Avslutningsvis vill jag säga att många svar jag får från personer som jobbar inom Kriminalvården ifrågasätter mina uppgifter såsom att jag har ett intresse av att lämna ut falska uppgifter. Naturligtvis är det inte så. Jag bloggar om Kriminalvården för att ge min bild av ett fängelsestraff. Jag försöker varken försköna eller förvärra. När det gäller de faktiska förhållandena beskriver jag dem såsom de presenteras för mig och mina medfångar. Eftersom jag är en ganska nyfiken person som vill veta hur saker fungerar, brukar jag också ta reda på de grunder, lagar och regler som gäller inom det system jag lever i; nämligen fängelset.

 

Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 25.

Mammas senaste blogg är daterad; 1 Februari 2007:

Ojämnlikt på Riksmottagningarna mellan män och kvinnor.

Det sitter några alldelens för unga flickor här. En av dem är extremt ung. I mitt gamla mormors- och farmors-hjärta gör det mig ont att se dem här. De har ingenting här att göra. Om samma lagar som gäller för männen också gällde kvinnorna skulle de inte finnas här. Då skulle de förhoppningsvis befinna sig på en behandlingsavdelning för sitt missbruk. Det finns två behandlingsfängelser för kvinnor och en behandlingsavdelning här på Hinseberg. Dessa två unga kvinnor är narkomaner och borde sitta där. Oavsett att det är fängelse så finns där en inriktning på att hjälpa. Det bör finnas en inriktning att ge de yngsta förtur.

I mina tankar ska inte dessa unga kvinnor få möjlighet att utöka sina kriminella kontakter alls. I ett fängelse är detta en omöjlighet att förhindra, då bör fängelset ha system som gör dessa kontakter till minst omöjliga. Alltså borde aldrig dessa flickor ha kommit till Riksmottagningen eller till en normalavdelning här på Hinseberg. De borde omedelbart efter att domen var fastställd, fått plats på ett fängelse/avdelning som bedriver behandling.

För att spetsa till det; på Riksmottagningen passerar de kvinnor med de strängaste straffen från hela Sverige. Alltså kan man säga att Sverige´s ”farligaste” kvinnor passerar denna avdelning. Vad har två unga kvinnor, den ena har precis lämnat tonåren, här att göra? Deras brott är i jämnförelse med oss andra, bagatellartade. Narkotikabrott (som döms hårt) oavsett att de i dessa två fall är direkt kopplade till deras missbruk. I det ena fallet är det inte ens stor mängd och där finns ingen egen vinning eller ens planering i brottet. För den andra är det ett antal småbrott och ett våldsbrott under rus som slagits samman att ge en strafftid på två år. Jag säger inte att de ska befrias från ansvar. Jag säger inte ens att de inte ska sitta i fängelse. Vad jag menar är att fängelsestraffet ska special-skräddas för unga dömda. De ska inte genom sitt straff få möjlighet att skapa ännu fler kriminella kontakter. Straffet ska från dag ett inriktas på behandling utifrån den problematik de har. Regeln bör vara enkel; rädda vad som räddas kan så tidigt som möjligt!!

Om Riksmottagningen för kvinnor jobbade efter samma princip som männens Riksmottagning skulle många av dessa sorgliga blandningar av unga kriminella med hårt belastade och återfallsförbrytare förhindras.

Till manliga Riksmottagningen kommer man när man har ett straff på fyra år eller mer. Till kvinnlig Riksmottagning kommer man när man har två års straff eller mer. Dessa två unga kvinnor hos oss har två års straff båda två. Med de manliga reglerna hade de alltså inte behövt utredas på Riksmottagningen.

Jag tror (och hoppas) att unga förstagångsförbrytare döms till relativt låga straff. Naturligtvis finns undantag beroende på brottet. Men generellt är det inte många unga kvinnor som döms till straff på fyra år eller mer. Så per automatik skulle en jämnlik lag mellan manliga och kvinnliga fångar skydda de flesta unga kriminella kvinnor från Riksmottagningen. Det vore bra för enligt min åsikt har de inget här att göra. Utredningen på Riksmottagninen tar mycket in riskfaktorer där samhället ska skyddas från fångars kriminalitet. För de här unga kvinnorna är denna bedömning mindre viktig än att inrikta sig på vilken hjälp de kan få mot sitt egna destruktiva missbruk och kriminalitet.

Ta bort två-års regeln som gäller för kvinnor på Riksmottagningen. Sätt unga kriminella i behandlingsprogram inom fängelset från dag ett.

Själv mår jhag dåligt när jag ser speciellt den yngsta av dessa två flickor imponeras av de äldre här och deras kriminalitet. Jag blir ledsen när jag hör dem stoltsera med sina brott och missbruk för att försöka imponera på de äldre, mer erfarna. Det här är ingen bra ”skola” när man redan har ideal som att vilja vara bäst på att vara värst. Egentligen är det ett övergrepp i sig att de befinner sig här.

 

Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 22.

Mamma´s senaste blogg är daterad Måndagen den 29 Januari 2007;

Att erkänna sitt brott.

Som jag skrev innan; vi sitter elva kvinnor här. Vi är rätt olika i vår personlighet och ålder. Våra brott är varierande, men de allra flesta sitter för narkotikabrott. Antalet missbrukare är inte så stort. Till skillnad från Kronoberg där de allra flesta hade ett eget missbruk är det bara några få som har det här.

Vårt förhållande till våra brott är lika varierande. Där finns alltifrån ”det här har jag gjort och jag får stå för det” (där befinner jag mig.) Här finns många som känner sig lurade av andra och inte riktigt insåg att de begick en kriminell handling. Den gruppen är påfallande stor. Så finns det ett ”fall” som förvånar mig lika mycket varje gång. Det är en kvinna som skjutit två personer och hotat en tredje med pistol. Av de skjutna fick åtminstone den ena livslånga men för livet. Hon har ett relativt långt straff för mordförsök. Vad som förvånar mig är hennes upprördhet över att vara dömd för mordförsök. Hon hävdar att hon aldrig försökt mörda någon. Och hon är verkligen arg och upprörd över detta. Någonstans anar man att hon anser att offren för hennes skott har betett sig illa mot henne och att de är de skyldiga… Jag tror att det är ett svartsjukedrama. Egentligen tycker jag lite synd om henne. Det vore ju enklare för henne att arbeta med sig själv om hon tog till sig sin handling. Då kunde hon kanske få hjälp. Hennes brott och straff är naturligtvis inte övriga fångars problem. Men hennes attityd har blivit ett problem för oss. Hon kan nämligen aldrig ha fel. Om vi inte delar hennes åsikter, oavsett vad det gäller, blir hon arg. Jag tror att hon har låst sig totalt i sin egen betydelse i relation till andra människor.

Lite nyfiken är jag också. Om man skadat någon, hur kan man fortsätta vara så arg och vägra se att man faktiskt har skadat? Det är nog ett försvar. Jag tänker också på offren och deras bitterhet och rädslor. Bara tanken att ha en pistol riktad mot sig, skrämmer de flesta. Nog talar detta ”lilla exempel” för att Kriminalvården borde arbeta ut ett program för våldsbrottslingar. Jag vet att program finns för sexualbrottslingar. Men jag tror inte att något konkret program finns för övriga våldsbrottslingar. För kvinnor finns inget, men att det finns behov för det är det inget tvivel om.

Om X antal år är min medfånge fri. Och händer inget påtagligt skulle då inte jag vilja ”stå i skuld” till henne. Att bara låsa in är definitivt ingen lösning…

 

Att drivas till ett brott…?

Angående diskussionen i föregående blogg som handlar om att drivas till ett brott; personligen tror jag att en människa kan drivas till mycket. Så även jag. Särskilt om det gäller ens familj. Jag tror de flesta skulle kunna göra saker som går emot allt man tror på, för att skydda sig själv eller sin familj.

Däremot så tror jag (och hoppas) att de flesta av oss INTE skulle kunna “gå över gränsen”. Mamma har nämnt att en blogg med detta ämne redan är på väg. Men min egen uppfattning är att jag hoppas verkligen att de flesta av oss har den där spärren. Den där spärren man faktiskt kan känna i tillräckligt pressade situationer. När man vill slå näven det hårdaste man kan i väggen, men någonstans inser man att det kommer att skada en, så man saktar ner farten i luften och handen träffar väggen med bara en bråkdel av den styrka den skulle ha kunnat träffa.

Den där spärren som gör att man stoppar sig själv från att skada sig själv eller någon annan. Sen tror jag att de som INTE känner dessa spärrar har problem. Som kanske har gått igenom saker som den inte tagit itu med. Uppdämnd ilska, uppdämnda aggretioner, uppdämnd sorg, eller bara total sinnesförvirring. Inte som en förmildrarnde omständighet, snarare tvärt om, en perosn som verkligen skulle behöva hjälp.

Det är vad jag tror. Det är vad jag hoppas. Att de flesta av oss aldrig skulle kunna avfyra det där vapnet/använda den där kniven/slå det där totalt ohämmade slaget. Ibland är det skönt att tro gott, för annars blir det svårt att möta världen!

Som jag sagt tidigare; min tanke till ALLA brottsoffer. Detta innefattar även familjer, anhöriga till brottsoffer, till våldsmän/kvinnor och alla andra offer för kriminalitet.

Denna blogg handlar inte så mycket om detta, även om vi stöter i ämnet då och då. Men det finns en massa andra bra bloggar som berör den delen, men jag tror att alla sidor av saken är värda att beröra.

 

Mamma besvarar kommentarer från bloggen.

Mamma skriver:

Hinseberg Onsdagen den 24 Januari 2007.

Jag skulle vilja svara på några av de kommentarer jag fått till bloggen.

Den första kommentaren är den från Miss Borderline (kommentar nummer 5) Hennes kommentar kom sig av följande inlägg; Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 9.

Det gällde kommentaren om de 330 kronerna i veckan. Att jag gnäller eftersom många på utsidan faktiskt inte har den summan pengar för egen del. Vi har ju mat. Det kan ligga mycket i det, men faktum är att pengarna ska räcka till mycket. Dels ska vi köpa telefonkort för dem a´100 kronor, frimärken (jag köper frimärken för 55-110 kronor i veckan). Denna utgift är ju en förutsättning för oss att ha kontakt med våra anhöriga på utsidan och har stor prioritet bland de flesta fångar. Dessutom ska vi hålla oss med hygienartiklar såsom shampo, balsam, bodylotion och deodorant. Några av kvinnorna köper också smink. Det avstår jag ifrån för att ha råd att köpa garn. Garn till en tröja kostar minst 300 kronor. Dessutom är jag och många med mig rökare  och som jag skrev i den bloggen blir det då inte många kronor över.

I samma kommentar (kommentar 5) ansågs det att vi borde kunna lösa våra konflikter själva. Och till viss del löser vi också konflikterna mellan oss. T.ex. just nu är vi en mycket ”friskare” grupp och vi har inte problem med att lösa de konflikter som blir.

Men i en icke själv-vald grupp av elva individer är förutsättningarna inte alltid lika goda. Man skall då inte heller glömma att psykiskt sjuka individer allt oftare döms till fängelsestraff. För att handskas med detta, eller individer som vägrar att inrätta sig i normer för gruppens bästa, har vi ingen kompetens. Att i de situationerna klara konfliktlösningar är ingen enkel uppgift. Det är  dessutom klart uttalat att vi som individer inte får ”gå på” andra fångar i konflikter. Höjda röster är något som kan bli en varning här. Ett visst antal varningar är anledning till förflyttning.

Det jag försökte beskriva är att det till och från på avdelningen har funnits ganska stora problem som vi intagna lämnats med. Utan medel och struktur för en konfliktlösning. I den situationen har jag också efterfrågat personalens närvaro och förhoppningsvis kunnande.

Här blir det nu läge för att svara på Kristina Grahn´s kommentar (kommentar 4). Hon menar att något som skulle kunna vara gemensamt för intagna på fängelset är deras oförmåga att samarbeta och inordna sig regler. (Hoppas jag tolkat dig rätt.) Kanske har du rätt till viss del. Du anar inte vad en eller två sådana personer med dessa brister, kan orsaka i en grupp.

Men generellt skulle jag inte vilja påstå att det gäller alla. Några är väldigt duktiga på att inordna sig regler och normer i den grupp de lever. Det är bara inte den grupp som icke kriminella ”Svenssons” lever i. De har med andra ord sin egen gruppering som lever utanför samhället och oftast med en konsekvens att de återfinns i fängelse. Dessa medfångar är det sällan problem att leva tillsammans med. De är ”fängelsevana” och klarar bra av att fungera i gruppen.

Den allra största gruppen här är dock människor som levt ett vanligt ”Svensson-liv” på utsidan. De har barn, arbete och bostad på utsidan. Något har hänt i deras tillvaro, kanske djupt underliggande orsaker, vad vet jag, som lett till brott och senare till straff. Ibland har frestelserna varit för stora, kanske dåligt sällskap och ibland har bara ”bägaren runnit över”.

En kvinna, som sitter för mordförsök, påstår att vem som helst kan pressas till att göra det hon gjort, om vi bara pressas tillräckligt hårt.

Den förste omtalade mördaren; Kain begick sitt brott i vredesmod. En jordbrukare som kanske i ett kort vredesutbrott tog livet av det käraste han hade; sin bror.

Vad jag försöker säga är att här finns alla kategorier människor. De djupt störda finns. Många trasiga människor finns, som under lång tid, kanske merparten av sitt liv, levt utanför samhället. Många av dem är fantastiska människor. I vissa fall har jag en känsla av att de aldrig ”inbjudits” eller fått en chans att delta i samhället.

Ett stort antal människor här är rätt vanliga ”svensson” som levt ett alldelens ”vanligt Svensson-liv”. Något har gått (tillfälligt) fel. Vad jag menar är att något utöver det vanliga har skett. De är inte brottslingar i den meningen att de levt brottsligt under en längre tid och i vissa fall, kanske de flesta, är brottet inte planerat. Något gick fel och nu sitter de här.

En dag skojade vi att de kvinnor som går igenom Riksmottagningen kan räknas till ”landets farligaste kvinnor”. Och här satt vi, de flesta av oss med handarbeten diskuterande matrecept och bantning, barn och barnbarn… Ja, vi kunde ha tillhört vilken syjunta som helst.

Den sista kommentaren jag vill svara på är den om vi inte har något jobb. (Finner inte kommentaren och kan därför inte länka. Dotterns anm.) Nej. På Riksmottagningen sitter vi i 4-8 veckor för att utredas. Utredningen går ut på att anpassa vårat straff utifrån vem vi är utifrån de brott vi har begått. Härifrån bestäms vilket fängelse vi ska sitta på, när vi får permission, om någon ska få behandling för sitt missbruk och i så fall när. Vi får inte arbeta under tiden.

Jämnför detta med den manliga Riksmottagningen på Kumla. Där finns 5 Riksmottagningar för utredningar. Varav en dit man kan söka sig om man vill arbeta. Männen har med andra ord den valmöjligheten till skillnad från oss. Här är bristen på struktur och sysselsättning det största problemet.

Jag läste en bok som grep mig mycket. 2006 års August-pris; Svinalängorna. Det är en gripande bok. Och när jag läste den tänkte jag att i den boken finns de barn beskrivna, som sällan orkar ta steget in i ett vanligt liv. Vare sig vi vill det eller ej så formas mycket av våra liv redan som barn.

Allt som är trasigt går inte att hela.

 

Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 4.

Följande blogg från mamma är daterat den 27/12-06;

Jag vaknar tidigt numera och njuter av de fridfulla mornarna. Snart ska solen gå upp över sjön. Det är vackert. Jag ser fram emot den upplevelsen. Var morgon ger det mig samma känsla av underverk.

Jag har börjat träna. Det finns en motion-cykel på avdelningen. Den använder jag dagligen. Till hallen får man bara gå tre gånger i veckan. Där finns alla möjligheter till träning. Där finns också solarium, bastu och bibliotek. Det är fint där liksom resten av anläggningen.

Carl Malmsten-stolar i matsalen, vacker konst. Ja, allt är så ”genuint” och fräscht. Själv hade jag kunnat leva med IKEA-stolar (har vanan inne) och så hade pengarna kunnat läggas på fångarnas inre välbefinnande.

Jag frågar inte efter lyx eller att bli sysselsatt. Jag förväntar mig väl grundade program som ska motverka såväl penalism, hänsynslöshet och destruktiva beteenden. Till det bör naturligtvis läggas konstruktiva behandlingsprogram. Men för att bygga rehabilitering krävs naturligtvis förtroende och grundläggande trygghet i vardagen. Det finns inte här. Nej, jag säger inte att någon har hotats eller utsatts för våld.

MEN stämningen är sådan att gapiga, hänsynslösa och destruktiva personer har tagit över. Protester möts med skrik och aggrisivitet. Individer blir utfrysta och drar sig undan. Flertalet sitter tysta och många drar sig in på cellerna.

Jag har inte varit tyst och tillhör helt klart den utfrysta gruppen. Jag har mina ”gamla” vänner, men två av dem åker till Färingsö i morgon. Så finns de som sitter på sina celler. I ”smyg” tackar de mig för att jag sagt ifrån och försökt ta upp problemet. Jag vet att så länge de tackar mig i smyg så fortgår problemet. Det finns också en tyst grupp, mycket tyst som följer gapet och skriket. Den svage väljer som vanligt ett tyst bifall till den rådande ordningen. Där finns varken tankar på rätt eller fel, där följs det som är det enklaste.

Märkligt nog så tycks många tro att det är drogerna som är det största problemet inom anstalterna. Det finsn också flest åtgärder för att hålla säkerheten. Den fysiska mot rymning och för att förhindra våld mot personalen. Inte så mycket mellan fångar, för då skulle man satsa mer på personal som är närvarande och en strukturerad tillvaro. Efter säkerheten är det drogfria anstalter som prioriteras. P.g.a. detta utsätts vi för visitationer och urinprovstest. Därför är det också ytterst begränsat vad vi får ta emot inne på fängelserna, våra brev öppnas, telefonen avlyssnas o.s.v.

MEN problemet här är inte drogrelaterade. Faktum är att de som tagit över här är individer som inte har ett missbruk. Tvärtom går en del av deras attityd ut på förakt mot missbrukarna. De har diverse brott bakom sig, men ett stort antal av dem sitter för narkobrott utan eget missbruk. De definierar sig som utsatta av samhällets ”förbannade system” och faktiskt också Sverige. De anser sig vara fullt fungerande i samhället och det enda straff de kan ”acceptera” för egen del är fotboja. Och det här är personer med långa straff, ingen kortare än två år. Jag är förvånad och ifrågasätter också den välanpassade individ de representerar. Och jag tycker att de, precis som vi övriga ska utsättas för samhällets sanktioner. Dessutom verkar de som begått våldsbrott inte alls kunna definiera sig som kriminella.

Det är klart att Sverige, precis som resten av världen inte kan godta att folk handlar med narkotika. Däremot kan man tycka att straffsatserna för narkotika är väldigt höga jämnfört med andra brott, t.ex. våldsbrott.

Nej, jag ifrågasätter inte att jag har straffats, liksom de flesta brott ska straffas. Det jag ifrågasätter är innehållet av straffet. Hur bemöts fångarna, vilka är deras möjligheter till rehabilitering? Finns det en väg tillbaka till samhället för att leva hederligt? Där bör finnas hjälp för den smärta som fången åsamkat sig själv. För i de flesta fall så har den egna kriminaliteten skadat och sårat det egna livet. Orsaken till brotten är ofta olika. Mångas kriminalitet kan förklaras i en omöjlig livssituation. Finner man orsakerna kommer antagligen åtgärder mot fortsatt kriminalitet växa fram med stor tydlighet.

Den hjälpen kan börja med en trygg vardag. Där en anda av hänsynsfullhet, omtanke och trygg tillvaro på avdelningen fick råda. Kanske kan denna stämningen bara skapas genom att där finns en mild men auktoritäritet som visar vägen. Genom att skapa en sådan miljö, kanske dessa ”välanpassade”, icke missbrukande kriminella få en insikt i vad som saknas dem. Kanske bara en sådan tillvaro skulle ge dem en insikt i vad som saknas i livet och det skulle vara steg ett för att bryta deras destruktivitet. Det är ju svårt att ta emot hjälp om man inte vet vilken hjälp som man vill/behöver få.

Jag har svårt att hitta de rätta orden, men jag ska återkomma när jag mer träffsäkert kan ge ord för vad jag menar. Men en sak är säker, här är något grundläggande och allvarligt fel…

 

Mamma bloggar från Kronobergshäktet! Blogg 18.

Jag blev så glad idag för jag fick brev av mamma och trodde att äntligen, äntligen skulle jag få veta hur hon har det på Hinseberg. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken när jag fann att hon skrivit bloggen sista kvällen på Kronobergshäktet. Mellan raderna tycker jag mig också kunna läsa en viss oro över vad som komma skall… Här är hennes senaste blogg:

(Daterat 21/12-06) Ikväll är det nog sista kvällen på häktet. I morgon ska jag hämtas kl. 08.21 för transport till Hinseberg. Jo, det står faktiskt 08.21. Om hämtningen sker en sådan exakt tid vet jag inte, troligtvis blir det rätt och slätt någon gång runt åtta-snåret.

Jag skulle egentligen ha transporterats idag, men vid 10-tiden blev jag informerad om att transporten var skjuten en dag framåt. Även om jag gärna blivit kvar här över jul, så kändes förskjutningen jobbig. Nu får jag ju inte stanna över jul och då kunde det lika gärna ha skett enligt planerna. Dessutom var allt packat och klart, cellen tömd på allt, ja även på sängkläderna. Nu var det till att börja om med att bädda rent och likaså packa upp det mest nödvändiga.

Jag reser alltså i morgon den 22:a December, den 23:e December har jag varit häktad/fängslad i 10 månader. Den effektiva tiden kvar av mitt straff är 3 år och 10 månader. Man går på 2/3-delar om man sköter sig. Jag har ingen annan avsikt än att sköta mig. 3 år och 10 månader det känns långt, långt…

Jag brukar aldrig tillåta mig att tänka så långt. Det blir allt för tungt. Jag brukar anstränga mig att tänka här och nu. Det har funkat hittills. Men en kväll som denna blir man eftertänksam. Tro inte därför att jag inte har en planering, för det har jag. Jag har en ganska ”heltäckande” planering som även Frivården tycker är bra. Dels ska jag börja med att söka Färingsö. Från där ska jag söka öppen anstalt med frigång för att utbilda mig i en helt ny yrkesgrupp. Mitt gamla yrke är en omöjlighet att arbeta med då jag är dömd för narkobrott. Från där ska jag söka Livskrafts halvvägshus, vilka senare förhoppningsvis kommer att hjälpa till med lägenhet och där jag så småningom hoppas kunna jobba en del ideellt.

Alla berörda är vidtalade och positiva till min planering. Kriminalvården ska ”informeras” när jag kommer till Hinseberg och möter min utredare som ska ge mig villkor. De som jobbar här är positiva. Men trots att de jobbat nära mig, stöttat och peppat mig i 10 månader, har de ingenting att säga till om eller göra utlåtande om. Det är synd, för många av dem känner mig väl. Just nu känns det som om ingen annan skulle vara mer lämplig att stödja mig i min planering och ställa villkor, än de två speciella personer som jobbar här. Den ena chef för avdelningen och den andra gemensamhetsansvarig på avdelningen. Det är alltså inte kompetens som saknas, de båda har höga universitetsutbildningar och långvarig arbetstid inom Kriminalvården. Det är reglerna som är hindren. Planering och villkor för mitt straff ska bestämmas på Riksavdelningen på Hinseberg. Där kommer jag att vistas i 2-3 månader. Dessutom sägs det att personalen inte umgås med fångarna, utan sitter bakom en glasruta och övervakar oss. Så min planering och villkor ska utredas i några timmars intervjuer. Vi får se hur det går. Jag skriver och berättar från Hinsan. Då får vi se hur vården fungerar, i alla fall får ni som är intresserade ett ”pilotfall”. En riktigt God Jul och Gott Nytt År.

 

Mamma svarar på Ewa´s kommentar!

Svar till Ewa´s kommentar (går att klicka på, andra kommentaren) den 10:e December:

Det står 4 år i Kriminalvårdens föreskrifter, men detta gäller inte kvinnor. För dessa gäller att de måste på Riksavdelning om de har två år eller mer. Vi har naturligtvis klagat på detta till Justitsieministern, Kriminalvårdscheften Lasse Nyle´n och Justitiekanslern. Vi har även skrivit till alla riksdagspartier och påtalat könsskillnaden.

Justitiekanslern svarade att detta inte var hans bord. Inget av riksdagspartierna har svarat och inte heller Justitieministern.

Lars Nyle´ns sekreterare har svarat. De ansåg att kvinnor var mer ”utsatta” som kriminella och därför var i behov av detta ”extrastöd”. Vilket är rent skitsnack. Då Riksmottagningen inte är ett extra stöd, utan snarare en extra hårdhet i straffet. Där bedöms så att säga de tyngre kriminella, vilket innebär att en kvinna med två års straff räknas till tyngre kriminell medans en man måste dömas till fyra års straff för att räknas till den kategorin.

Att måsta åka till Riksmottagningen innebär förseningar i att söka behandlingsfängelser, öppna anstalter eller lokalanstalter. Därmed drabbas kvinnor betydligt hårdare när de straffas till mer än två års fängelse. Dessa begränsningar drabbar männen först vid fyra års fängelse.

Däremot ska de villkor som anges av Riksmottagningen bara godkännas av anstalten för kvinnor som har straff från två år upp till fyra år. När en kvinna har straff från fyra år eller mer, gäller det, precis som för männen att villkor ska godkännas av KVS (KriminalVårdsStyrelsen).

Jag har kriminalvårdens råd och föreskrifter. Just nu läser jag de nya med stort intresse. Vissa möjligheter och förbättringar ser jag i de nya som kommer. Hoppas bara att kriminalvården kommer att använda dem med öppet sinne.

 

Mamma svarar på Kristina Grahn´s kommentar.

Svar på frågor som Kristina Grahn ställer i en kommentar 27/11, det är blogg 3, åttonde kommentaren som du kan läsa HÄR! 

Kristina, du frågar om jag kunde sluta direkt med de preparat jag använde i självmedicinerande syfte. Jag har haft svåra smärtor och hade tidigare fått morfin från smärtkliniken. Tyvärr tyckte jag inte att det räckte och ökade själv doserna. Jag hade svåra smärtor de första dygnen. Vad som berodde på smärtor från de skader jag har och vad som var bristen på morfin är svårt att avgöra. Jag fick varken hjälp eller nedtrappning. Men till saken hör att jag inte heller bad om hjälp eftersom jag kände stor skam och skuld till den situation jag försatt mig i. Jag tog mig igenom och de första dygnen glömmer jag nog aldrig. Jag har fortsatt ganska svåra smärtor efter min skada. Men idag ber jag inte ens om Alvedon för att lindra den. Och hur ont det än blir jag aldrig ta morfin för smärtan. Jag tänker att jag måste lära mig att leva med den smärtan, om jag inte ska ödelägga hela mitt liv.

För de ”öppna” heronister som kommer in här erbjuds ingen nedtrappning. Däremot kan de få smärtstillande och vid kramper får de kramplösande. Jag känner till en som stod under metadonbehandling när hon greps och hon fick faktiskt nedtrappning. Vad det gäller amfetaminmissbrukare och kokainmissbrukare så sätts ingen läkarhjälp in. I vart fall har jag inte hört att någon av mina medfångar har fått någon hjälp, när det gäller deras obehag som uppstår när drogen går ur kroppen. Nu ger inte amfetamin ett fysiskt beroende men ett psykiskt. ”Abstinensen” på amfetamin är ofta stor trötthet och abnorm hunger. I tillägg blir de flesta nedstämda eller några djupt deprimerade när drogen går ur kroppen.

Vad jag tänkte när jag valde att ta in narkotika i Sverige var väl snarare att jag lät bli att tänka. Jag sköt ifrån mig allt obehag runt uppgiften och ännu mer vilka konsekvenser drogen har bland utsatta människor. Drivkraften bakom var att det är dyrt att ”självmedicinera”.

Jag hade morfin utskriven på recept. Jag överdoserade och de preparaten köps på svarta marknaden. Jag stod i skuld och behövde dessutom pengar för att köpa mer.

På sikt trodde jag att mina problem skulle lösa sig då smärtkliniken skulle göra en ny utredning och sätta mig på andra mediciner för att bemästra min smärta. Jag såg det här som något tillfälligt ”ont” för att lösa mina egna problem.

Det är ingenting jag är stolt över och skammen finns där nu kanske starkare än då. För då hade jag morfinet som dövar ganska mycket av känslorna, även skammens känslor. Men jag vet också att även om jag hade lyckats hade det inte varit något jag hade varit stolt över. Om jag hade lyckats och löst mina då tillfälliga problem så hade de antagligen inom en överskådlig framtid lett fram till samma problem. Skulder och behov att handla mer. Då kan jag inte säga att jag inte skulle ha rest igen. Får sådan var drivkraften då och valet gjort utifrån den situationen. En liknande situation skulle ju naturligtvis gett samma drivkraft.

Du säger att du tycker jag verkar vara en jättefin människa, känslomässigt mogen och empatisk. Jag tackar. Jag försöker göra mitt bästa. Jag vill hantera mina känslor vuxet för att komma vidare. Jag måste erkänna mina misstag och jobba för en förändring med de saker jag vill förändra. Det här är en av de saker jag ska jobba med. Ibland måste jag nog få hjälp för att klara mina beslut. Men jag vill varken självmedicinera eller förgifta andra människor. Men faktum är att jag har gjort det och det får jag leva med.

Empatisk, jo jag tror jag har förmågan till empati. Jag har ofta lätt att både tycka om och älska människor.Jag ser ofta det goda och fina hos människor. Och det är just det som är det stora i den ”resa” jag gör nu. Här finns så många människor av den typ du så fint beskrev mig. Jättefina människor med mognat (och prövat) känsloliv full av empati till sina medfångar. Kanske finns det inte så många ursäkter till den brottslighet vi gjort, men det finns förklaringar som i alla fall för mig är lätta att förstå. Och de allra flesta har ”kopplat bort” tankar, varningstecken och känslor inför sin egen brottslighet. Eller som en kvinna sa här; ”första gången jag gjorde ett brott var det för att ta mig ur en svår ekonomisk situation, sen blev jag fartblind. Och på hela körsträckan tänkte jag inte alls. Det var som om jag började se på mig själv som odödlig (oövervinnerlig). Då kom krachen!”

Hon är dömd till sex år. Hon liksom jag är inte stolt över det hon gjort. Vi är beredda att ta vårt straff. Men vi båda kämpar för en bra utslussning till samhället. Inte för att det är bekvämt (att jobba med sig själv är tufft) utan därför att ingen av oss vill leva så här. Vi är rädda att ”hamna” där igen. Då menar jag inte fängelset, utan att göra det som jag inte är stolt över. Det är inte bara hon och jag. De flesta här vill något annat. En del är så trasiga att de inte vet vad ”vanlig” är eller hur man gör som ”Svensson”. De vill men har inte verktygen. Sedan länge har de förlorat anhöriga och friska vänners stöd. Jag har vänner, jag har min familj och jag har nästan bara ”vanligt” liv i bagaget. Det känsn tryggt och är min absoluta styrka. Ändå vet jag att det är en tung och lång väg att gå.

Man tappar också mycket av det ”vanliga” när man blir dömd. Jag har tappat min bostad och är faktiskt bostadslös när jag en gång kommer ut. Det jobb jag har haft har som regel att kontrollera så att anställda inte finns i kriminalregistret (vilket blir vanligare bland alltfler yrkesgrupper). Vilket innebär att jag måste byta sysselsättning (och jag är inte jätteung längre).

Du undrar om dina frågor är för känsliga. Visst är de känsliga men du kan inte ana hur många gånger jag ställt dem till mig själv. Jag vet att jag kommer att ställa dem flera gånger till. De frågorna tillsammans med alla frågor som ska leda till förändring och en ny framtid är faktiskt mina dagliga följeslagare.

 

Mammas svar till Camilla och MK!

Här kommer svar till Camilla och MK, (går att klicka på länken) men vad jag förstår är det fler på väg:

Hur det går till vet jag inte, men nu har två bloggar försvunnit ”på vägen”. Den första för ett par veckor sedan och nu svaret på Camillas kommentar. Det var ett ganska uttömmande svar. Den här gången väljer jag att skriva om bloggen i hopp om att den nu når fram.

Kära Camilla, du säger att vi har ju gjort något för att komma hit, och att samhället har annat att lägga pengar på än oss. Jo, det är sant att vi har begått en kriminell handling och är dömda för det, eller väntar på en dom. MEN våra barn har inte begått några brott. Och hur brottsliga vi än är så är våra barn ( i de flesta fall) knutna till oss, såsom mödrar och barn är knutna till varandra. När vi skrev våra önskemål till BO (Barnombudsmannen) tog vi ett beslut att ställa önskemål utifrån våra barn och inte oss själva. Eftersom du läst bloggen som innehöll dessa punkter måste du ha läst att sådant var fallet.

Vi är dömda, men det innebär inte att anhöriga, främst barnen ska dömas som ”medskyldiga”.

Tvärtom måste maximala förutsättningar skapas för barnen för att dessa ska få en sådan smidig övergång från att leva med sina föräldrar till att leva med att föräldern sitter i fängelse. För att orka gå vidare i livet måste trauman bearbetas (även du hade insikten att det var ett trauma för barnen). Har barnet ett nära förhållande till föräldern är våran övertygelse att detta trauma bäst bearbetas tillsammans med föräldern. Utifrån dessa behov satte vi upp punkter till BO, i hopp om att hon skulle hjälpa oss att uppnå förutsättningar för våra barn att bearbeta sin sorg och saknad.

Du behöver inte tala om för oss att vi gjort fel, för det vet vi. Och tro mig, många dömer sig själv hårdare än vad både du och all världens domstolar kan göra. Kanske är det därför så många av oss jobbar för att skapa förutsättningar där vi kan ställa lite till rätta.

Om du nu menar att det i vårt straff ska ingå bestraffning av våra barn så bör detta framgå i våra domstolar. För i ett demokratiskt rättssamhälle ska domarna vara offentliga. Det innebär att det straff som utmäts ska vara öppet för alla att läsa. I våra domar finns inte (tack och lov) något om att barnen ska medstraffas. Därför kommer vi att fortsätta kämpa för våra barns rätt att ha kontakt med oss. OCH det finns många tänkande människor på utsidan, som utan långa förklaringar, inser vikten av detta.

Du var inne på den fria viljan. De allra flesta som är inlåsta här har gjort ett aktivt val. Men av de många finns flera sargade själar. Många vars föräldrar är både kriminella och missbrukare. Nu sitter de själva här. Det är det som kallas ”psykologins onda cirkel”. Kanske med ett mer genomtänkt handlingsprogram inför våra barns trauman skulle vi kunna bryta denna onda cirkel för dem. Du som tänker samhällsekonomiskt bör ju inse hur mycket pengar det finns att spara där. Med tanke på att vi per dygn och individ kostar 4000 kronor!!!

Vidare så är inte pengar det stora problemet i denna fråga. Om du läser punkterna så inser du att bara en punkt kräver pengar. De övriga punkterna skulle vara genomförbara med lite omorganisering och god vilja.

Den punkt som skulle kosta pengar är ett mer anpassat besöksrum för längre besök. För detta ändamål har vi fångar skrivit brev till olika fonder och bett om pengar. Dessutom har jag, vilket du säkert aldrig räknat med eftersom jag nu är inlåst, betalat skatt sedan jag var 14 år och är nu över 50!!!

En annan sak. Det FINNS pengar. Titta bara på de löner och bonusar som betalas ut till chefer inom de statliga verk och företag. Se på våra förtroendevalda som bär upp heltidslöner från 2-4 politiska och -styrelseuppdrag trots att de inte har mer än 24 timmar per dygn. Se på de ”lagliga” (men omoraliska) och olagliga skattefinansieringar som görs där det verkligen FINNS pengar. Skulle vårt samhälle inte ha råd att hjälpa barn i nöd, då har vi ett samhälle som inte förtjänar namnet.

Det är så lätt att fördöma. Att söka lösningar och helande framtidsplaner är svårt. Det kräver både mognad, kunskap och förstånd. Och oavsett om du vill höra det, eller ej, så kräver det ett samförstånd med de inblandade, i det här fallet en lösning som har de fängslade föräldrarna med sig. Så jag anser att det är ett friskhetstecken att vi sätter oss och ger förslag till konstruktiva lösningar för våra barns problem. De är vår framtid precis som alla barn är vår generations framtid.

Till sist; du har mött mycket motstånd för dina åsikter. Det är bra för dina åsikter leder inte till några lösningar och har därför ingen framtid. Din typ av åsikter har varit väldigt ”osynliga” i min och min dotters blogg. Dessvärre hörs de ofta i samhällsdebatten. Jag skulel vilja påstå att den typen av åsikter har fått breda ut sig mer för varje år de sista 10-15 åren. Det är en sorg och kanske har ”de hårdare tagen” varit en bidragande orsak till högre återfakks-statistik och allt våldsbrottsbenägnare kriminalitet.

”Tomma tunnor skramlar mest.”

Du var upprörd för att MK ”sågade” dig p.g.a. dina åsikter. Jag är upprörd över att du sågade våra barn p.g.a. deras mödrars kriminalitet.

Till MK; jag är glad över dina kommentarer. De har en rakhet och orädsla som säger allt. De piggar upp mig. Och det finns stunder härinne då man tappar tron på sig själv. Man skapar en osäkerhet hos sig själv. Ofta, ofta ger dina korta, kraftfulla kommentarer tillbaka lite av självförtroendet. Och att jag faktiskt inte är helt borta när jag tycker som jag gör.

Tack för det!

(Annan länk till detta ämne finns att finna HÄR!)

 

Avslag i Högsta domstolen.

Ja, nu har mammas avslag kommit från H.D. så tyvärr vet jag inte om jag hinner träffa henne mer innan jul, jag vet inte heller när hon kommer att förflyttas, men räknar med att det blir ganska snart…

Känner mig så ledsen för att hon måste till Hinseberg nu…

 

Mamma bloggar från Kronobergshäktet! Blogg 13.

Följande blogg kom från mamma igår och är daterad från Kronobergshäktet Onsd. 6/12-06;

Det har verkligen varit neråt ett antal dagar. Försöker tänka vad det beror på att det är så tungt just nu. Jag tror det delvis beror på min kommande förflyttning till Hinseberg.

När jag fått mitt nej från Högsta Domstolen (för jag tror ganska säkert att det blir ett nej) då tar det bara ett par dagar och jag är verkställbar. Att vara verkställbar betyder att jag är klar för flyttning till fängelse. I mitt fall innebär det Hinseberg. Alla kvinnor som har två år eller mer måste till Riksmottagningen som finns på Hinseberg. Här finns en stor orättvisa mellan könen. Männen som är dömda till mindre än fyra år slipper Riksmottagningen, som för deras del ligger på Kumla. Det betyder att män kan ha dubbelt så långt straff som kvinnor, men ändå komma på anstalt nära hemmet med lättare förhållningssätt än Riksanstalterna. Det är den s.k. närhetsprincipen som gäller. Någon sådan princip finns i praktiken inte för kvinnor. Då det finns för få kvinnliga anstalter för att göra det möjligt att använda sig av den. Tänk att en kriminell kvinna från Kiruna med två års fängelse eller mer måste till Hinseberg. Det är många, många mil för en anhörig, uppskattningsvis 200 mil!

Jag har många medfångar som redan transporterats till Hinseberg. Jag får brev från dem och det är inga roliga besked man får från dem. Den vän som jag skrev om för några dagar sedan. (Länk som du kan klicka på.) Hon som farit illa både i kropp och själ skrev till mig. Hennes största dröm var ett ”vanligt” liv och den här gången har hon verkligen jobbat för att få behandling. Hon hade bett om att få ringa det behandlingsställe som lovat henne plats. Hon fick nej. Då bad hon att få ringa till den person som varit hennes kontaktperson här på häktet. Fortfarande ett nej. Deras motivation var att hennes möjligheter att få behandling ligger så långt i framtiden att det finns ingen anledning för henne att upprätthålla dessa kontakter!!!

En annan kamrat blev mot sin vilja transporterad till Ystad från Hinseberg. Ystad är en så kallad ”disiplin-kåk”. Dit tvingas man om man misskött sig på Hinseberg. Det hade inte min kompis gjort. Det fanns bara ingen plats på Hinseberg. Min vän har stor familj i Stockholm och ett långt straff. Hon klagade och argumenterade för sina anhöriga och behovet av att hålla kontakt. Hon använde Kriminalvårdens regel om närhetsprincipen som argument. Hennes överklagan har inte besvarats men hon har ändå transporterats till Ystad.

Hinseberg ligger vackert. Husen är nybyggda. Rummen är jätte-fräscha. De som klagar, klagar på personalens godtyckliga behandling av dem. Och inte minst den rådande attityden; ”Det här är fängelse=förvaring” Förfrågningar efter planeringar, rehabilitering och behandling sopas undan med fnysningar. I bästa fall med ett; ”kanske i slutet av straffet”. Program för kriminella kvinnor utan missbruksproblem sägs inte vara aktuellt, då dessa anses vara ett allt för svårt klientel.

Här på häktet umgås personalen med oss i de gemensamma utrymmena. Eftervart lär de känna oss. De kommer ofta med adekvata förslag på ställen vi bör söka till för att få hjälp med den situation vi befinner oss i. Nästan dagligen anordnar de besök från olika instutitioner som presenterar vägar och möjligheter för oss. Man inges hopp om att det finns något konstruktivt att jobba mot. De uppmanar oss och bidrar till att vi gör en planering för att nå tillbaka till samhället. Så väl rustade det är möjligt för att förhoppningsvis lämna det kriminella livet.

På Hinseberg övervakar personalen fångarna genom en glasruta. Den personliga kontakt som finns är när utredarna har samtal för att göra dina villkor för fängelsestraffet. Har du då en egen planering för rehabilitering och behandling avfärdas den.

Nej, jag vill inte till Hinseberg. Kanske är det mer inlåst här och färre timmars utlåsning från cellen och helt avsaknad av möjlighet till permissioner. Men man möts med respekt och god vilja.

Tack och lov verkar Högsta Domstolens Nej dröja. Jag hoppas jag får fira jul och nyår här.

 

Mamma bloggar från Kronobergsäktet! Blogg 9.

En ny blogg från mamma som kom igår! (Jag ligger lite efter i  tiden, så det kommer att komma in ännu en under helgen!);

Idag transporterades någon jag brytt mig mycket om (och som också brytt sig om mig) till Hinseberg. Det var med sorg i hjärtat jag såg henne åka. Samtidigt gladde jag mig, jag vet att detta är ett steg längre på väg i straffskalan.

Det är en ärrad kvinna, både på utsidan och insidan. Hon är ingen första gångare. bakom sig har hon ett tidigare fängelsestraff och kontraktvård. Kontraktvård innebär i hennes fall vård mot narkomani. Det första fängelsestraffetknarkade hon bort. Hon tog in så mycket knark hon bara förmådde under hela  strafftiden. Under kontraktstiden försökte hon  verkligen att lägga av, men något hände och hon tog ett återfall. Trots detta hade de där nyktra månaderna gett henne en känsla av vad det är att vara nykter. En känsla hon bar på som något hon inte bara ville, utan som hon vågade tro på för  framtiden.

Här har hon med stor iver kollat alla möjligheter till en ny chans till behandling. Sociala myndigheter tycker att hon redan har fått sin chans och ställer sig negativa. Igår fick hon trots allt en mer positiv inställning från frivården. Jag hoppas de kan påverka de sociala myndigheterna.

Det är en varm kvinna. Hennes spontana kramar när vi möts i korridoren kommer nog många kvinnor här på avdelningen att sakna. Eller när hon spände sina varma ögon i någon och sa; ”Jag ser att du mår dåligt. Kan jag göra något?” Följt av en kram.

På utsidan finns två barn. Trots att hon sedan ett par år inte har haft den dagliga vårdnaden om dem, hör man i de täta telefonsamtalen hur de saknar mamma. Jag tänker att den där värmen hon har finns förstås trots missbruket. Klart att barnen saknar den. En människa är inte bara en missbrukare. Jag föredrar att se människan, som har ett problem, nämligen missbruket. Jag hoppas att hon får en ny chans. För sin värme, för sin omsorg, för att hon ären sådan fin människa och för sina barn. Jag hoppas hon får en ny chans och att hon tar den.

 

Mamma bloggar från Kronobergshäktet! Blogg 4.

Innan jag skriver mammas blogg för denna gång, så måste jag bara skriva det meddelande hon skickade till mig i samma brev, för jag tyckte det var lite roligt:

Älskade (mitt namn)!

Bloggen börjar bli ett gift. Orkar du?

Älskar dig! Mamma.

Tänkte först bara skriva ett svar till Vendettanbettan´s kommentar, men fann att mitt ”svar” är bättre som en ny blogg. Hon skriver om vad jag förmodar kan vara hennes ex och hans skyddspermission. Ja, jag är helt enig om att en del fångars rätt till integritet går före offrens rätt till integritet. Hennes kommentar berör.

Ibland kan misshandlade kvinnor få skyddad identitet. Men vad de nära anhöriga, som t.ex. hennes dotter och hennes pappa? Det är för mig en juridisk gåta varför våldsmän oftast inte bara döms mildare än andra brottslingar utan att där ska dessutom bevisföringen vara så stark att helt ”självklara” fall frikänns.

Helt nyligen frikändes tre män från dråp på en 90-årig man. De hade slagit ihjäl honom med järnrör. Eftersom det var mörkt kunde de inte bevisa att de medvetet slagit honom i huvudet. Hade järnröret träffat benen hade han ju inte dött. Jag tror att den av de tre som fick längst straff dömdes till tre år.

Det tragiska fallet Bobby har en ännu sämre friande logik. Eftersom både mamman och styvpappan försökt att återuppliva pojken efter hans död, så kunde de inte fällas för mord.

Min man dömdes till sju års fängelse för att jag var på väg hem med narkotika och att de därför antog att han hade del i affären. Det gav honom fem års fängelse. De andra två åren fick han för att vi pratar bilaffärer i telefonen och polisen antar i sin utredning att bilar är kodspråk för narkotika. Detta vidhåller de trots att vi i Hovrätten styrker våra bilaffärer med giltliga dokument. Vi är båda dömda skyldiga. Jag sitter fem år på helt riktiga grunder. Det som känns orättvist är de extra två åren. Där har åklagaren inte kunnat påvisa vilket narkotikum det gäller, mängden eller värdet. Men på ”skälig grund” är vi dömda. Men att min man blev dömd på mina misstag är en sorg som allt oftare övergår till förakt mot rättssystemet.  Jag tror inte det finns en narkotikadömd i det här landet som inte önskar att bevisföringen i narkotikabrott skulle ha samma kriterium som vid våld och mordrättegångar. min man skulle med all rätt vara fri, jag skulle vara dömd till fem år.

Det var inte meningen att gå in på min egen rättssak, men det är nog viktigt att göra folk införstådda med den juridiska orättvisa som är praxis idag. Det finns många narkodömda här som är dömda på en bevisföring som är minst sagt hårresande.

Men det jag egentligen ville skriva om är alla misshandlade kvinnor här och alla de som utsatts för mordförsök. När kvinnomisshandel diskuteras här inne har nästan alla varit utsatta. Mer än hälften har levt i misshandelsförhållanden så extrema att de kan liknas vid mordförsök. Många har ett eget missbruk och har därför inte kunnat fly till något av våra kvinnohus, då dessa inte tar emot kvinnor med missbruksproblem. Deras ytsatthet förvärras naturligtvis. Många har dragit sig för att anmäla den som plågar dem. Hederskoden att inte anmäla någon hos polisen sitter djupt. Men också en mer nonchalant attityd som mött dem från somliga poliser har hindrat dem från anmälan. Två missbrukare och kriminella där mannen halvt om halvt slår ihjäl kvinnan kallas av vissa poliser självsanering.

Orsakerna till kriminalitet är många, men här vill jag påstå att det finns två stora grupper. Den ena är den väl kända och ofta utpekade orsaken; eget missbruk. Den andra stora gruppen har jag aldrig hört nämnas; nämligen medberoende.

Dessa två orsakerna är inte sällan en kombination. Alltså missbrukande kvinnor vilka har levt i ett förhållande där mannen i lika hög grad som missbruket har tvingat fram kriminaliteten. I två helt extrema fall här har kvinnorna tvingats utföra brott av en tyranniskt våldsam man. Ingen av dessa har drogmissbruk. I det ena fallet är mannen missbrukare i det andra fallet är också mannen drogfri.

I det ena fallet var kvinnan så sönderslagen när hon greps att polisen dokumenterade hennes skador innan de kunde påbörja förhören (kanske var de rätta att de annars skulle bli beskyllda för hennes skador.) Nåväl, det kan ha varit av mer humanitära skäl.

Den mannen hade sex månaders fängelsestraff som han avtjänat för grov misshandel av sin förra fru. Den ”nya” kvinnan vågade inte anmäla att hon blivit misshandlad. Däremot berättade hon att hon inte vågat säga nej till honom när han använde hennes konto, hennes företag och hennes lägenhet för sin brottsliga verksamhet. Trots att hon i vart fall blev trodd till en viss del dömdes hon till två och ett halvt års fängelse. Hon förlorade sitt företag och blev belagd med näringsförbud. Mannen blev dömd till två års fängelse!! Eftersom allt föregått i hennes namn över hennes konton blev hon nämligen dömd till huvudman.

Den andra kvinnan har tvingats smuggla opium för sin mans räkning. Även hon har uppgett att hon int4e vågade neka. Den mannen har suttit inne för misshandel av henne och hennes dotter i tre månader. Hon hade skyddat boende i två år från honom.

Tills han hittade henne och hon vågade inte förbjuda honom att kkomma på besök. Formellt var de skilda enligt svensk lag. Men inför henne hade han hävdat att de var gifta enligt muslimsk lag. Under polisförhören fann polisen att hon haft ett förhållande med en annan man (den period under de två år då hon hade skyddat boende). Hon bönade och bad att detta inte skulle komma fram till mannen. Men polisen släppte naturligtvis på denna information. Eftersom mannen inte officiellt bor med henne (de är ju skilda enligt svensk lag) så friades han i Hovrätten. Åklagaren hade klart deklarerat att de trodde på hennes historia och att mannen inte bara var medskyldig utan huvudansvarig. Men han friades och värst av allt, med sig ut i friheten fick han polisutredningen där han har bevis för hennes ”otrohet”. I hennes hemland var hon fortfarande gift med honom enligt muslimsk lag som praktiseras där.

Därmed har hon varit otrogen. En otrogen i hennes land avrättas. Hennes ”älskling” har gjort klart för henne att det är hans avsikt att ”bevisen” hamnar i hemlandet. Som tur är, är hon inte utvisad, men kan aldrig resa hem i gen.

Hennes dom är 4 ½ års fängelse. Fyra ch ett halvt år är en lång tid. Många kvinnor här suckar och gråter över mindre. Men den här kvinnan ler mest och tycker att hon är fri. Hon får prata och umgås med andra (hon har tidigare inte ens fått umgås med andra kvinnor). Det rä ingen som ringer och kontrollerar henne var tionde minut. Ingen slår henne, ingen hotar henne. Visst har hon också en förlust av att sitta här; två barn. En stor nog att klara sig själv och den yngsta placerad i fosterhem. Den äldsta som nu måste gömma sig när den aggresiva styvpappan är satt på fri fot. Den yngsta är tryggare då mannen inte känner till vart hans fosterhem är. Han har många gånger hotat att skada den yngste så just det faktum att han befinner sig i trygghet glädjer henne. Trots denna smärta säger hon ofta att nu NU är hon fri! Tänk att det ska behövas fängelse för att vissa kvinnor ska få sin frihet. Jag skulle kunna acceptera det om det var rätt person som satt inlåst, men det här…

Medberoende har blivit ett alltmer använt begrepp. Ibland tycker jag att det vattnas ur av att användas alltför lättvindigt. Men till skillnad från andra missbruk så tas det lätt på ur sociala och samhällets perspektiv. Annat missbruk blir kostsamt för samhället. Därför behandlas det, sätts in åtgärder och i bästa fall förebyggs. Man satsar pengar och forskning för att motverka dess negativa effekter. Men jag tror att t.o.m. antirökkampanjer till beroende tilldelas mer pengar än vad medberoendet får i form av resurser och forskning. Den hjälp de får ligger på ideell basis. Trots medberoendet likväl som annat missbruk ofta slutar i fängelse eller med döden. Av alla de behandlingsalternativ som erbjuds här. Folk kan gå ut till behandling i slutet av sitt straff, finns det inga erbjudanden till medberoenden om behandling. Kanske satsar inte samhället några resurser här för att konsekvenserna av medberoendet till stor del ”betalas” av offren. På så vis är kostnaden för medberoendet inte en kostnad för samhället.

Jag har berättat om två fall av medberoende fångar, men det är många, många här… Misshandlade, stympade, kuvade och här sitter de, pressande in i kriminalitet som aldrig var deras eget val.

Tyrannerna, de våldsamma männen borde också få hjälp. Hur, vet jag inte, men om inte de tvångsbehandlas är vi alla mer eller mindre hotade. Att värna deras integritet och rättigheter är i många fall detsamma som att ge dem rätten att fortsätta sina destruktiva liv, inte minst destruktivt för dem som utsätts för dem. Vi har LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) En tvångslag mot drog- och alkoholmissbrukare när deras missbruk riskerar fara för eget och/eller annans liv. Nog borde ett sådant tvångsmässigt redskap finnas för dem som missbrukar makt och våld.

Till Vendettanbettan och andra kvinnor; sök hjälp i de ideella grupper som finns. När ni är starka och orkar; kräv säkra åtgärder av samhället.

Här sitter också en kvinna som fått sex månader för brott mot besöksförbud. Vad hon egentligen har gjort vet jag inte, men något är det väl om hon dömts till sex månader. Här är hon fredlig och oförarglig. Men det motsatta finns naturligtvis- kvinnor som plågar män!

Mina systrar och bröder: ”Benen på stolen där den som har makten sitter har alltid vilat på den maktlöses huvud.”

Låt oss sträva mot en motmakt (bättre än vanmakt).