maj 2007


bild014.jpgGångbron över till Hinseberg när man kommer, känns som bron mellan verkligheten och overkligheten. Här ute i frihet pågår det alldelens vanliga livet, därinne är det som en annan värld. En värld som de flesta av oss aldrig kommer att behöva ta del av på riktigt. Vi slipper infatta oss med en vardag som pågår på Hinsebergsanstalten. 

Ibland måste jag bara ”tänka högt” för att inse att min mamma verkligen sitter där inne.

Annonser

På hennes väg till jobbet en morgon.

Ner gångstigen längs med sjön.

En ömhjärtad kvinna såg en halvt ihjälfrusen orm.

Hans vackra färgade skinn var täckt med rimfrost/hade blivit fryst av daggen.

Åh, ropade hon, jag ska ta med dig hem och jag ska ta hand om dig.

”Ta med mig hem, o ömma kvinna.

Ta med mig hem, för Guds skull.

Ta med mig hem, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Hon lindade in honom, varmt och skönt i en krökning av silke.

Sedan lade hon honom vid öppna spisen med lite honung och mjölk.

Hon skyndade hem från jobbet den kvällen och så fort hon anlände hem

fann hon att ormen hon tagit hem blivit återupplivad.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Nu tog hon upp ormen och höll den i sin famn. ”Du är så vacker”, grät hon.

”Men om jag inte tagit med dig hem så hade du kanske dött”.

Hon strök hans vackra skinn och sedan kysste hon honom och höll honom hårt.

Men i stället för att tacka henne, gav ormen henne ett illvilligt bett.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

”Jag räddade dig”, grät kvinnan ”och du bet mig ändå, varför? Du vet att ditt bett är giftigt och att jag nu kommer att dö.”

”Äh, håll käften, enfaldiga kvinna”, sa reptilen med ett grin, ”Du visste mycket väl att jag var en orm när du tog mig hem.”

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

(Fritt översatt från en sångtext av Al Wilson; The Snake.)

Jag har ibland tidigare nämnt en del om Medberoende, eftersom jag själv varit det. Detta medberoende har dock inte haft något med min mamma att göra, som inte hade något beroende under min barndom/uppväxt. Jag jobbar ibland fortfarande på detta, även om jag inte idag anser mig vara medberoende, eftersom jag arbetat bort det. (Även om man måste fortsätta jobba med det till och från hela livet, för att inte ”falla tillbaka”) Men det har kostat. Tid, pengar, men framför allt smärta.

Min mamma sände mig en dag en text, om just medberoende, som inte var menad för bloggen, utan privat. Däremot så tycker jag att texten är väldigt talande och därför kommer jag att lägga ut den i nästkommande blogg!

dividers_358.gifBlev uppmärksammad på att man tipsar om denna blogg i Kåkbladet,  det känns roligt att den uppmärksammas och att det är så många som läser den.

Helgen har gått i lugnets tecken. Har väntat samtal från min mamma sedan igår, men vi har tydligen ”gått om varandra”, men idag ringde hon och vi hade så mycket att prata om. Det känns bra. Särskilt som jag tyckte hon lät mer hoppfull än hon gjort på länge. 

Känner tacksamhet mitt i allt!

dividers_79.gif

Jag ser själv hur jag allt oftare börjar begränsa mina tankar till mamma. Jag tänker på henne ofta, ofta nu också, men jag orkar inte alltid ta till mig eller ta in alla de känslor som fyller mig. Jag gråter inte längre. 

När jag nu tänker på mamma, är det i och med praktisk planering, för brevskrivning, besök, telefonsamtal. Jag tänker på henne och undra hur hon mår och hur hon har det. Sedan tar det stopp. 

De där innerliga tankarna, den där starka kärleken jag känner, den där familjära känslan man har för sina närmsta, den orkar jag inte plocka fram. 

På sätt och vis gråter jag fortfarande, men det kommer inga tårar. 

Allra mest ont just nu gör det när jag pratar med mamma och hon råkar blotta sina känslor av skuld och skam. Det gör mig ledsen, arg och förtvivlad. Kanske är det ”normalt” att hon bär dessa känslor, samtidigt som jag steg för steg ser det som att hon bryts ner. Min mamma är en kvinna med stolthet, friheten personifierad och stark. Den starkaste människa jag har mött. 

Hon har knappast hållit tillbaka sina åsikter, ändå får jag nu en känsla av att hon håller tillbaka av skuld och skam. Att hennes styrka sakta bryts ner. Även om hon begått fel och nu tar sitt straff för det, så innebär det ju inte att alla hennes vackra, varma, positiva sidor försvinner. Det är nu hon borde ta tillvara på dem. Börja kämpa. Jag är så rädd att se min mamma bli  en spillra av sig själv. Hon är så mycket mer än detta!

Att föreställa sig mammas frigivning, känns allt för långt borta. Själv har hon förklarat att hon inte orkar tänka på det alls, för det är för långt borta. Däremot har jag ibland börjat tänka på hennes kommande permissioner. Jag vet att min mamma inte ens orkar börja tänka på dem ännu, men jag gör det. Ibland. För att orka gå vidare.

Jag vet att det är länge till dem också. Minst ett år. Kanske ett och ett halvt. Det är länge kvar. Mycket länge. Mycket vatten ska hinna rinna under broarna innan dess.

Jag oroar mig inte för om min mamma kommer att ”klara” straffet, för det vet jag att hon gör. Min mamma är så stark. Däremot så oroar jag mig för vad det kommer att göra med henne. Inombords. Känslomässigt. 

Att fängelsemiljön kommer att påverka henne, är jag helt säker på. Men jag hoppas så att hon kommer att gömma lite kärlek och bomull i sitt hjärta, så inte allt blir kallt som sten. Att hon låter styrkan bestå, utan att knäcka henne, men framför allt; att hennes hjärta förblir rött och mjukt och med all den kärlek hon bär. 

Ibland lyckas jag nästan glömma att mamma är där hon är. Idag när hon ringde så glömde jag bort för ett ögonblick. Det är inte så ofta jag gör det nu för tiden. Samma röst, samma mamma. Ändå befinner vi oss i ett helt annat liv nu. En helt annan verklighet. Jag sörjer det vi mist. Jag är en annan person nu och det är min mamma också.

Nästa sida »