Någons mamma-Någons dotter

Gångbron över till Hinseberg när man kommer, känns som bron mellan verkligheten och overkligheten. Här ute i frihet pågår det alldelens vanliga livet, därinne är det som en annan värld. En värld som de flesta av oss aldrig kommer att behöva ta del av på riktigt. Vi slipper infatta oss med en vardag som pågår på Hinsebergsanstalten. 

Ibland måste jag bara ”tänka högt” för att inse att min mamma verkligen sitter där inne.

På hennes väg till jobbet en morgon.

Ner gångstigen längs med sjön.

En ömhjärtad kvinna såg en halvt ihjälfrusen orm.

Hans vackra färgade skinn var täckt med rimfrost/hade blivit fryst av daggen.

Åh, ropade hon, jag ska ta med dig hem och jag ska ta hand om dig.

”Ta med mig hem, o ömma kvinna.

Ta med mig hem, för Guds skull.

Ta med mig hem, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Hon lindade in honom, varmt och skönt i en krökning av silke.

Sedan lade hon honom vid öppna spisen med lite honung och mjölk.

Hon skyndade hem från jobbet den kvällen och så fort hon anlände hem

fann hon att ormen hon tagit hem blivit återupplivad.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Nu tog hon upp ormen och höll den i sin famn. ”Du är så vacker”, grät hon.

”Men om jag inte tagit med dig hem så hade du kanske dött”.

Hon strök hans vackra skinn och sedan kysste hon honom och höll honom hårt.

Men i stället för att tacka henne, gav ormen henne ett illvilligt bett.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

”Jag räddade dig”, grät kvinnan ”och du bet mig ändå, varför? Du vet att ditt bett är giftigt och att jag nu kommer att dö.”

”Äh, håll käften, enfaldiga kvinna”, sa reptilen med ett grin, ”Du visste mycket väl att jag var en orm när du tog mig hem.”

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

(Fritt översatt från en sångtext av Al Wilson; The Snake.)

Jag har ibland tidigare nämnt en del om Medberoende, eftersom jag själv varit det. Detta medberoende har dock inte haft något med min mamma att göra, som inte hade något beroende under min barndom/uppväxt. Jag jobbar ibland fortfarande på detta, även om jag inte idag anser mig vara medberoende, eftersom jag arbetat bort det. (Även om man måste fortsätta jobba med det till och från hela livet, för att inte ”falla tillbaka”) Men det har kostat. Tid, pengar, men framför allt smärta.

Min mamma sände mig en dag en text, om just medberoende, som inte var menad för bloggen, utan privat. Däremot så tycker jag att texten är väldigt talande och därför kommer jag att lägga ut den i nästkommande blogg!

Blev uppmärksammad på att man tipsar om denna blogg i Kåkbladet,  det känns roligt att den uppmärksammas och att det är så många som läser den.

Helgen har gått i lugnets tecken. Har väntat samtal från min mamma sedan igår, men vi har tydligen ”gått om varandra”, men idag ringde hon och vi hade så mycket att prata om. Det känns bra. Särskilt som jag tyckte hon lät mer hoppfull än hon gjort på länge. 

Känner tacksamhet mitt i allt!

Jag ser själv hur jag allt oftare börjar begränsa mina tankar till mamma. Jag tänker på henne ofta, ofta nu också, men jag orkar inte alltid ta till mig eller ta in alla de känslor som fyller mig. Jag gråter inte längre. 

När jag nu tänker på mamma, är det i och med praktisk planering, för brevskrivning, besök, telefonsamtal. Jag tänker på henne och undra hur hon mår och hur hon har det. Sedan tar det stopp. 

De där innerliga tankarna, den där starka kärleken jag känner, den där familjära känslan man har för sina närmsta, den orkar jag inte plocka fram. 

På sätt och vis gråter jag fortfarande, men det kommer inga tårar. 

Allra mest ont just nu gör det när jag pratar med mamma och hon råkar blotta sina känslor av skuld och skam. Det gör mig ledsen, arg och förtvivlad. Kanske är det ”normalt” att hon bär dessa känslor, samtidigt som jag steg för steg ser det som att hon bryts ner. Min mamma är en kvinna med stolthet, friheten personifierad och stark. Den starkaste människa jag har mött. 

Hon har knappast hållit tillbaka sina åsikter, ändå får jag nu en känsla av att hon håller tillbaka av skuld och skam. Att hennes styrka sakta bryts ner. Även om hon begått fel och nu tar sitt straff för det, så innebär det ju inte att alla hennes vackra, varma, positiva sidor försvinner. Det är nu hon borde ta tillvara på dem. Börja kämpa. Jag är så rädd att se min mamma bli  en spillra av sig själv. Hon är så mycket mer än detta!

Att föreställa sig mammas frigivning, känns allt för långt borta. Själv har hon förklarat att hon inte orkar tänka på det alls, för det är för långt borta. Däremot har jag ibland börjat tänka på hennes kommande permissioner. Jag vet att min mamma inte ens orkar börja tänka på dem ännu, men jag gör det. Ibland. För att orka gå vidare.

Jag vet att det är länge till dem också. Minst ett år. Kanske ett och ett halvt. Det är länge kvar. Mycket länge. Mycket vatten ska hinna rinna under broarna innan dess.

Jag oroar mig inte för om min mamma kommer att ”klara” straffet, för det vet jag att hon gör. Min mamma är så stark. Däremot så oroar jag mig för vad det kommer att göra med henne. Inombords. Känslomässigt. 

Att fängelsemiljön kommer att påverka henne, är jag helt säker på. Men jag hoppas så att hon kommer att gömma lite kärlek och bomull i sitt hjärta, så inte allt blir kallt som sten. Att hon låter styrkan bestå, utan att knäcka henne, men framför allt; att hennes hjärta förblir rött och mjukt och med all den kärlek hon bär. 

Ibland lyckas jag nästan glömma att mamma är där hon är. Idag när hon ringde så glömde jag bort för ett ögonblick. Det är inte så ofta jag gör det nu för tiden. Samma röst, samma mamma. Ändå befinner vi oss i ett helt annat liv nu. En helt annan verklighet. Jag sörjer det vi mist. Jag är en annan person nu och det är min mamma också.

Mamma´s senaste blogg är daterad fredagen den 20 April 2007;

Svar på kommentar om handarbete. 

Jag vill hjärtligt tacka den bloggare som erbjöd sig att ge garn  för fritidssysselsättnin. Tanken var så snäll, men tyvärr är det något vi inte får ta emot utifrån, då det anses svårvisiterat. Däremot vet jag att när jag satt på Kronobergshäktet så fanns det en del givmilda människor som lämnade in just garn och andra typer av handarbeten. Så om du bor nära ett häkte kan du ju ringa och fråga om det är en möjlighet.

Jag tycker också att det var klartänkt av dig att tänka just på hobbies och kreativt arbete. För precis som du säger är det något som många av oss saknar. Visst, vi får köpa garn till virkning och stickning. Men urvalet är begränsat men möjligheten finns dock. Var fjortonde dag har vi en timmes pyssel. Även där är urvalet mycket begränsat man kan dekorera en mugg, blomkruka eller ramar och så har vi möjlighet att göra smycken av trädda pärlor.

Många av oss saknar att få göra mer avancerade och varierande hobby-arbeten. Kanske till och med få lära oss ett hantverk organiserat. på många av de manliga fängelserna finns det möjlighet att lära sig silversmide, träsmide och andra mer avancerade hobby-arbeten. Vilket inte är en möjlighet för oss kvinnor på Hinseberg.

Själv skulle jag vilja göra waldorffdockor (kåldockor) men har inte fått möjlighet till detta då jag inte kan få in material. Efter att jag talat med personer ur ledningen har jag nu fått uppmaningen att skriva ner en officiell förfrågan om den möjligheten. Kanske, kanske finns det ändå en möjlighet att få det genomförbart. Time will tell.

Sitter och läser mitt gamla inlägg, om det förra besöket (går att klicka på) vi gjorde hos mamma och jag inser hur olika (går at klicka på) de två besöken blev. Inser vilken betydelse bemötandet har.

Jag ska släppa och försöka gå vidare, men det känns svårt eftersom vi inte kommer att ha möjlighet att resa på besök igen förrän i slutet av Juli… Vi ska ansöka om att få vistas i besökslägenheten då och jag hoppas vi får det. I så fall blir det bra, för då har vi möjlighet att stanna mycket längre… 

Vi åkte för att besöka mamma. Jag hade ju bara besökt henne en gång tidigare med ett av barnen på Hinsebergs Kvinnofängelse. Nu tog jag med flera av mina barn.

Vi lämnade vårat hem klockan 09.50 på morgonen. Resan var lång. Vi fick åka buss, buss, tåg, buss igen. Den ena förbindelsen var försenad, så trots att vi räknat med att vara där 40 minuter tidigare än besöket skulle börja, så var vi där 10 minuter för sent. Nåja, kontrollen brukar inte dröja så länge och vi hade tre timmars besök bokat, så de 10 minuterna var ändå överkomligt.

Ett av barnen som var med stod inte med på listan. Nåja, jag ordnade med besöks-papper redan i Januari, så jag var förvissad om att allt skulle ordna sig och jag var säker på att min mamma bokat för mig och ALLA barnen.

Personalen skulle kolla. De kom tillbaka och sa att jag var tvungen att ha intyg från den andra vårdnadshavaren att det barnet som inte var uppskrivet, skulle få följa med in…

Jag förklarade uppriktigt att det inte behövdes, eftersom jag har ensam vårdnad på henne.

De förklarade att det inte var vad som stod i deras papper. Irriterat över att tiden gick, tänkte jag att det knappast var mitt problem om de inte kan sköta sitt jobb. Tyvärr blev det vårat problem, eftersom de hävdade att de inte kunde släppa in oss, då de inte hade tillstånd från den andra vårdnadshavaren. Trots att barnet i fråga inte HAR någon annan vårdnadshavare än mig!!

När jag insåg att vi inte skulle få komma in, så pratade jag med mitt barn och bad att vi skulle få ringa pappan och få tillstånd. Eftersom barnets pappa inte kände till vad som hänt med mormor eller att mormor sitter i fängelse, ville inte mitt barn detta, men gick till slut med på att vi skulle ringa pappan, för att barnet ville träffa sin mormor.

Vi ringde pappan och han var chockad över att min mamma sitter i fängelse, men jag bad att vi kunde diskutera detta vid ett annat tillfälle och bad honom tala med personalen för att ge sitt ”godkännande” på att dottern fick komma in. Detta gjorde han också. Trots att han egentligen inte skulle ha behövt detta.

När allt är klart och jag tror att vi äntligen ska få komma in, så får jag frågan om de andra barnen som var med, om jag hade ensam vårdnad där. Jag är en person som inte gärna ljuger och jag sa som det var, att med dem har jag delad vårdnad. Men jag förklarade samtidigt att ett av de barnen har varit med mig på besök tidigare. Det hjälpte inte, de kunde inte släppa in oss utan ett medgivande. Jag påtalade att det är lite sent att ställa dessa krav när vi rest hela dagen och nu står där, i stället för att meddela detta tidigare. Kriminalvårdaren sa då till mig, att detta ”nog” stått på anhållan min mamma skrivit, där hon fått besökarna godkända. Jag förklarade att jag betvivlade detta, då min mamma dels är en noggrann person och dels så är våra besök så viktiga, att hon aldrig skulle ha frånsett en sådan viktig information!!

Nåja, vi fick göra nytt samtal och i de fallet visste pappan och blev i stället upprörd när han hörde att vi inte fick komma in så hans barn fick träffa sin egen mormor, för att han inte gett sitt medgivande.

Hur som helst, när vi äntligen fick komma in till mamma, så återstod endast en timme och 10 minuter!! Den timmen och de 10 minutrarna gick åt till att uppröras över det som skett. Mamma hade varit väldigt arg och upprörd över att vi inte blev insläppta, för att de inte skött sitt jobb…!!

Tro inte att vi fick förlänga besöket för det. De kom precis klockan 18.00 och hämtade oss igen. Trots att vi sedan fick vänta nära en timme på bussen för att ta oss hem.

Klockan 24.20 stannade taxin utanför vårt hem, då var vi hemma igen. (Var tvungen att ta taxi sista biten, från stationen, då yngsta barnet somnat)Det tog oss alltså 14 ½ timmar (!!) att åka och besöka mamma, jag lade ut 1600 kronor på resa och mat under dagen och allt detta för en timme och 10 minuter!! Gissa om jag är förbannad?!!

På kvällen hade man tydligen på fängelset kommit och tamt bett mamma om ursäkt, då de funnit anhållan och sett att de INTE skrivit något om detta med intyg på anhållan.

Hur kan man gottgöra dessa misstag? Det undrar jag faktiskt!! Men vaddå, det är ju bara en fånge och hennesfamilj… (OBS!! Ironi!)

Att, som anhörig, besöka en närstående i ett fängelse är en omvälvande upplevelse. Alla uppdämda känslor ligger på helspänn.

Under den tid min mamma satt häktad på Kronobergshäktet i Stockholm, var vi bedövade av chocken, vi var bedrövade över den situation vi alla befann oss i. Vi var tyngda av sorg och förtvivlan, då ”familjens drivhjul” satt häktad och erkände sig skyldig för ett grovt brott. Det är svårt att få ihop bilden av en mamma som var den som städade, lagade underbara maträtter, som kramades och läste sagor för barnbarnen, som lekte med dem.

Den mamma som alltid gett oss så goda råd, den mamma som är så klok och stark och helt plötsligt så måste vi inse att det finns fler sidor av henne. Mörka sidor som vi inte har sett. Detta innebär dock inte att de ljusa sidorna av min mamma har försvunnit. Hon är fortfarande den kloka, starka mamman som kan laga vidunderlig mat och krama sina barnbarn och busa med dem, som ingen annan… det finns bara fler sidor av den fantastiska härliga människan. Världen är så sällan svart eller vit. Särskilt fenomenet människan är fylld av gråzoner vi inte alltid upptäcker.

Sedan förlorade jag inom en kort tid både min mormor, morfar och farmor. Det var en oerhörd smärta. Men det som trots allt gjorde mest ont var vetskapen av att mamma satt inlåst, med restriktioner och samtidigt förlorade båda sina föräldrar. Hon hade ingen att bearbeta alla dessa känslor med.

Denna sorg ingick inte i straffet som senare utmättes min mamma, men det var ändå ett faktum som var ett strängare straff än någon domstol kan utdöma.

Vi vill absolut inte ha någon medömkan, jag vet att det är det allra sista min mamma vill ha. Min mamma accepterar sitt straff och sin fängelsetid, även om vi anser att straffet var väl hårt för det hon dömdes, eftersom hon anser sig oskyldig till en av de åtalspunkter som hon blev dömd till. Men hon accepterar.

Vad jag vill ha sagt med denna blogg vet jag egentligen inte, men jag vill bara låta folk förstå att verkligheten inom Kriminalvårdens förvar, är något mycket mer än bara kriminella individer. Det är människor som även haft ett helt liv på utsidan som inte innefattar kriminalitet. Som omfattar ett helt yrkesliv, en familj, ett nätverk långt utanför kriminalitet.

Det handlar om helt skilda individer, med totalt olika bakgrund, med helt olika verkligheter att leva efter, på utsidan. Min mammas liv är bara ett av många, men jag önskar jag kunde beskriva hur många fler delar som finns i det, utöver det kriminella, som man tänker sig. Och ändå är hon en av ”dom”…