dividers_79.gif

Jag ser själv hur jag allt oftare börjar begränsa mina tankar till mamma. Jag tänker på henne ofta, ofta nu också, men jag orkar inte alltid ta till mig eller ta in alla de känslor som fyller mig. Jag gråter inte längre. 

När jag nu tänker på mamma, är det i och med praktisk planering, för brevskrivning, besök, telefonsamtal. Jag tänker på henne och undra hur hon mår och hur hon har det. Sedan tar det stopp. 

De där innerliga tankarna, den där starka kärleken jag känner, den där familjära känslan man har för sina närmsta, den orkar jag inte plocka fram. 

På sätt och vis gråter jag fortfarande, men det kommer inga tårar. 

Allra mest ont just nu gör det när jag pratar med mamma och hon råkar blotta sina känslor av skuld och skam. Det gör mig ledsen, arg och förtvivlad. Kanske är det ”normalt” att hon bär dessa känslor, samtidigt som jag steg för steg ser det som att hon bryts ner. Min mamma är en kvinna med stolthet, friheten personifierad och stark. Den starkaste människa jag har mött. 

Hon har knappast hållit tillbaka sina åsikter, ändå får jag nu en känsla av att hon håller tillbaka av skuld och skam. Att hennes styrka sakta bryts ner. Även om hon begått fel och nu tar sitt straff för det, så innebär det ju inte att alla hennes vackra, varma, positiva sidor försvinner. Det är nu hon borde ta tillvara på dem. Börja kämpa. Jag är så rädd att se min mamma bli  en spillra av sig själv. Hon är så mycket mer än detta!

Annonser