Förluster


Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mymlan har utlyst ett bloggtema på frihet.

Tänkte att jag skriver om det ämne som jag haft anledning att fundera så ofta på.

Många tror att det värsta som kan hända en är att hamna i fängelse, att förlora sin rörelsefrihet och visst är det i stunder tufft. Ändå vill jag påstå att friheten i fängelset var större än mina sista år innan fängelsestraffet. Att sitta fast i ett liv som styrs av droger och kriminalitet är verklig ofrihet. Jag satt fast i min egen förljugenhet och dåliga moral. Jag var så ofri att det till och med var svårt att se mina barn i ögonen. Det är svårt. Vad det gäller relationen med en man, lika ofri som jag, var den mer kemisk styrd än  fylld av äkta känslor. Tar man drogen tillsammans blir det drogerna som styr tillvaron mellan paret. Relationen kan ältas och ta sig överdrivna känslomässiga uttryck i berusat tillstånd. Styrt av drogen fast vi kallar det känslor för att vi inte vet bättre, eller så lever vi vår egen lögn om hur vi önskade att det skulle vara. Känslomässig öppenhet och utveckling är överdriven under drogens påverkan. I de nyktra stunderna teg vi  väl medveten om att det handlade om drogens inflytande mer än äkthet och respekt i vår relation. I nyktert tillstånd är man främlingar för varandra. I det gemensamma ”fängelset” får vi även svårt att se varandra i ögonen. Drogen blir den gemensamma hemligheten så mycket mer gemensamt har vi inte . Även om vi inte drogar hela tiden, blir de nyktra stunderna  bara en transportsträcka till nästa gång vi tänder på. De nyktra stunderna blir en väntan till nästa gång. Många saker jag tidigare hade glädje av är inte längre  intressant eller är bara viktigt om jag gör det under drogpåverkan.

För mig var drogen ett sätt att koppla bort allt för jobbiga känslor. Konsekvenserna var att de flesta känslor kopplades bort även glädje och alla övriga positiva känslor.  Känslor om svek, skam, dålig moral och egoism där drogen styrde växte sig starkare. Då krävdes det mer droger för att fly det obehag som dessa växande obehagliga känslor väckte. Det är förmodligen svårt att förstå (även jag har många gånger under mina senare år med en härlig nykter hjärna och lika nyktert känsloliv svårt att förstå att jag har tillåtit det här mot mig själv) Det är inget behagligt liv och ofriheten är stor. Att göra våld på mig själv, att gå emot det jag faktiskt har varit och trott på är plågsamt och gör en framförallt väldigt ofri. Att så fort jag tänkte en ärlig tanke om vem jag ville vara och vad jag ville stå för måste jag stoppa den för att den var så i motsatts till det liv jag faktiskt levde. Det är en verklig ofrihet när inte ens tanken kan leva fritt i sina drömmar och visioner. Ingen tvingade mig någonsin till allt detta, ofriheten bodde i mig och mina livsval. Jag klarade inte själv av att bryta mitt destruktiva liv. Till slut försvann också hoppet om att det var möjligt. Om man inte tror att det är möjligt ber man heller inte om hjälp och man skaffar sig lögner som talar om att det är bra som det är. Ja, till och med bättre än hur andra lever.

Även kriminaliteten innebär en massa lögner och dimridåer för att skydda det kriminella liv man valt allt att leva. Sällan ger kriminaliteten det lukrativa liv som det ibland ges illustrationer om. Det finns tider med mycket pengar, som bara slösas i den smutsiga värld man valt att leva i.  Och så finns det tider då brottslingar lurar brottslingar, säkra ”affärer” går åt helvete osv. Det är ganska tuffa tider. Den som nyss hade en lyxkvart kan i nästa stund vara bostadslös. Lägg till att oron för att ha polisspann, vara telefonavlyssnad eller bli angiven är en ständig oro att leva med. Risken att åka fast innebär att friheten i ditt liv beskärs ytterliggare.Världen snurrar både fort och burdust för den som lever med droger och kriminalitet. Motorn som snurrar styrs av autopilot, så man har inte så mycket att säga till om när man väl har placerat sig i den karusellen.

Fängelset innebar stora begränsningar. Utrymmet är begränsat, valet av umgänge är begränsat, inlåsning klockan 19.45,  vem man får ringa är begränsat, vilken mat du ska äta väljer andra, vad du får ha på ditt rum är begränsat, frisk luft och utevistelse är endast möjligt en timme per dag , kläderna du bär är inte dina egna…  Ja, listan av begränsningar kan göras oändlig…

MEN jag valde bort droger som tidigare hade begränsat allt i mitt liv, mitt förnuft min förmåga att leva ärligt och följa den moral jag faktiskt äger. Jag har också valt bort all kriminalitet, i allt vill jag leva hederligt.  Jag har valt att bryta det förhållande som byggde på absolut fel grunder och värderingar jag inte längre delar. Det är en frihet att också kunna göra det valet. Något tillspetsat kan jag säga att ofriheten i fängelset tvingade mig att se mitt liv som det verkligen var. Det blev grunden till att kunna välja.

Idag försöker jag leve som den jag är ämnad att vara och tar beslut som jag vill leva med. Jag har hittat tillbaka till den jag vill vara och det är en oerhörd frihet. Det har varit tufft att gå tillbaka och erkänna alla lögner. Att tvingas inse att det mesta i mitt liv hade blivit beskuret av en livslögn, lögnen om mig själv. Jag tvingades  bita huvudet av skulden och skammen och se vad mitt liv verkligen hade blivit. Det gör ont att rannsaka sig själv utifrån sådana grunder. Det har lyckligtvis gett  stora vinster ett nyktert liv som jag vill leva. Jag tvingas leva med min smärta och en del sorg men idag känner jag också glädje och värme. Jag har lika lätt till mitt skratt som mina tårar. Den kärlek jag så ofta blir helt fylld av kommer från hjärtat och behöver inte tändas av några kemiska hjälpmedel. Det är gott.  Det är roligt att leva, att göra saker för deras egen skull, slippa ljuga och jag väljer att umgås med människor för att jag gillar dem. Men den största vinsten är FRIHETEN från livslögnen och att kunna se folk i ögonen. Friheten att hitta mig själv och det liv jag vill leva det är stort.

På Slottet hade vi en skylt, som numera också är skriven på en skylt i mitt rum;

JAG GÖR DET JAG MÅSTE FÖR ATT FÅ DET LIV JAG BEHÖVER.

Så har jag försökt att använda delar av mitt fängelsestraff och har idag ett liv med större frihet än jag haft på många år. Definitivt ett mycket friare liv än jag hade då jag levde ”fri” före fängelsetiden. /Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

staketet

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

dscn4277Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

miscellaneous_578.gif

Min brors besök avlöpte väl. Jag är så glad för hans skull, för hans barns skull och för min mammas.

Den senaste tiden har det allt oftare kommit över mig, vilken enorm förlust mammas fysiska frånvaro är för oss. Inte bara känslomässigt, för det har känts sedan allra första början. Men jag känner att hennes frånvaro påverkar oss negativt när det gäller hennes styrka och goda råd. Då hon inte är med oss i vår vardag, ser hon naturligtvis inte heller behoven av det vi behöver höra, på samma sätt som när hon fortfarande var fri.

Hennes goda råd, hennes erfarenhet och kunskaper fattas mig. I en människas liv har alla olika roller. Den roll min mamma har för mig och för mina barn, är en roll som ingen annan kan ersätta.

Det har hänt att jag försökt ta på mig mammas roll inför mina barn, ge dem de råd och den hjälp som jag tror att min mamma skulle ha gjort om hon varit här, men det blir bara fåningt och platt. Jag kan aldrig ta min mammas roll och det kan ingen annan heller göra.

Samtidigt som jag ser att behandlingen som mamma går igenom är viktig för henn, att hon tar den till sig och att hon kämpar hårt för att komma ut som en människa som jobbat hårt för att vara den hon är!

Nästa sida »