Någons mamma-Någons dotter

Som ett litet barn på julaftonen. Så känns det ikväll. Borde ha lagt mig att sova för länge sedan… Mamma skulle få gå till besökslägenheten en timme innan vi kommer i morgon bitti. Jag hör i telefonen att hon är väldigt förväntansfull. Jag undrar hur hon sover i natt?

Läser de kommentrer jag fått på gårdagens blogg och jag blir så varm i hjärtat. För alla lyckönskningar. För att det finns en massa okända människor runt om i detta land. Med egna problem och bekymmer. Som ändå läser denna blogg och någonstans FÖRSTÅR. Som lyckönskar. Som kramar om, utan att känna oss. Som väcker kärlek och glädje och värme i mig. Och massor av hopp!

TACK!

I övermorgon är det dags. Då ska jag och barnen resa till min mamma för ett två dagar långt besök i besökslägenheten på kvinnoanstalten Hinseberg. Jag längtar och saknar och ser väldigt mycket fram emot det. Situationen låter kanske lite smårubbad, att längta och se fram emot att få bli inlåst på en anstalt.

Men sanningen att säga så det jag ser fram emot är att jag ska få träffa och umgås med min mamma i mer än någon timme i taget, på över ett och ett halvt år. Första gången jag får äta tillsammans med henne på ett och ett halvt år.

Jag har förberett resan mycket. Jag har skickat pengar till den mat vi ska äta och de drycker vi ska dricka, köpt en massa pyssel, som vi ska kunna pyssla med, olika sällskapsspel, en massa ”kvinnoprodukter” såsom ansiktsmasker, rengöringskrämer, fotfil, fotoljor, nagellack etc. Har köpt dvd-filmer. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna hitta på lite trevliga saker när vi är där.

Men det jag egentligen ser mest fram emot är att få sitta ner och prata med mamma i lugn och ro, att få dela med mig en längre stund, utan att någon kommer och avbryter efter bara någon timme, utan att känna att klockan tickar snabbare än jag hinner med att prata…

Jag ber att besöket ska bli bra för oss alla.

Det är nu en och en halv vecka till mitt och barnens besök hos mamma. Jag ser fram emot det som ett litet barn på julaftonen. Att få rå om min mamma i två dygn, jag kan knappt tro det är sant. I morgon ska jag sätta in pengar till maten vi ska äta, till kontot, då mamma har beställt mat till oss. Jag ser så väldigt mycket fram emot detta besök, som vi ska få göra.

Promenad och skogsutflykter får vänta länge ännu. Men att få träffa mamma, sitta ner och prata i lugn och ro, utan att hela tiden tänka på att klockan tickar på och att någon snart ska bryta besöket… det känns som en dröm. Jag ser verkligen fram emot det.

Jag har precis läst färdigt en bok som grep mig väldigt mycket. Den var mycket bättre än jag hade förväntat mig! Även om historierna skiljer sig väldigt mycket åt, mellan huvudpersonen i boken och min mamma, så finns det även en hel del likheter och jag tycker om hur den belyste svårigheterna att sitta på en svensk kvinnoanstalt (Hinseberg, samma som min mamma sitter på.)

Boken jag syftar på är: Diplomatdottern-lång väg till frihet av  Frennstedt, Tina.

Läs den!!

Det har passerat nästa ett år och fem månader sedan mamma blev frihetsberövad. Ett år och fem månader. Så mycket sorg och glädje som har förflutit sedan dess…

Närstående har dött och närstående har fötts. Livet är inte längre ett vaakum, men det är ändå kantat av surrealism. Ibland känns allt som vanligt, som ”innan” och ibland, som t.ex. vid vårt senaste besök på Hinseberg, så är allt så overkligt att jag inte tror det sker.

En sak vet jag i alla fall säkert; ingen av oss kommer någonsin att bli som ”innan” igen…

Fortfarande har jag, precis som min mamma, svårt att se fram emot ett frigivningsdatum, men tankarna på en första permission börjar ta form.

I min enfald trodde jag i julas, att det skulle vara möjligt för mamma att få en permission till kommande jul. Det är inte möjligt, det vet jag idag. Men jag börjar se fram emot en permission till nästa vår eller senast sommar. Jag dagdrömmer om det ibland. När jag vågar, när jag känner mig lite stark och glad.

Vad tror ni jag drömmer om? Att ställa till med stor fest? Att få göra helt fantastiskt stora saker för min mamma? Nej, det är inte det jag drömmer om.
Jag drömmer om att få gå på långa promenader med min mamma.  Jag drömmer om att hon ska laga någon god maträtt som vi alla älskar. Jag drömmer om att få se henne gå omkring här och LEVA framför oss. Läsa saga för sina barnbarn, berätta något som får oss att skratta.

De kommer ibland nu. Mina drömmar. Jag ser inte riktigt slutet ännu, för det är ännu lång tid att gå i denna mardröm. Men jag ser små ljusningar.

Den första permissionen lär endast vara sex timmar. Jag vet att vi inte hinner träffas då… Sex timmar… Jag tror jag vet vad hon kommer att göra… Hon kommer att ta en lååång promenad i skogen. Gå, gå och gå… Kanske till slut sätta sig på en fik och ta en god bakelse, eller ett wienerbröd och en kaffe…

Jag önskar så att jag kunde ge henne det lilla, redan nu…

En långpromenad i skogen, en fika…

Mammas senaste blogg är daterad den 2 Juli 2007;

Längtan efter Frihet.

Inlåsning på cellerna sker 19.45 varje kväll. Konstigt nog är det skönt vissa kvällar att bli inlåst.

Det är ständigt mycket folk runt en och det är svårt att dagtid dra sig tillbaka. När inlåsningen kommer blir det en stund för reflektion och som oftast brevskrivning. Kanske är det lugnet och att få göra saker för sig själv som gör att jag och många andra med mig tycker att inlåsningen är skön. Kanske är det en form av fängelseskada? Jag vet inte.

Före inlåsningen är alla fullt upptagna med att koka vatten för the eller pulverkaffe som de ska ta in till cellen. Smörgåsar görs i ordning, nattmedicin hämtas och det där sista toalettbesöket uträttas. Vi har alla våra rutiner de där sista brinnande sekunderna före inlåsning. Och, som sagt, inlåsning är något som vi alla accepterar som en del av vårt straff.

Men så finns det kvällar som ikväll, en ljus, varm sommarkväll. Det är vindstilla och utanför cellfönstret ligger sjön spegelblank. På stranden mittemot hörs barnröster och stoj. Det kommer från ännu badande barn. Mitt på sjön sitter en man och ett barn i en eka, de fiskar. En motorbåt drar förbi. Det är vackert och sommarlikt. Jag glädjs för det mesta att kunna se allt detta från mitt fönster. Lyckligtvis har Hinseberg inga murar, så ögat kan alltid njuta av den vackra natur jag befinner mig i. Men just ikväll känner jag ett sting av avund till dem jag ser njuta av sommaren i frihet. Inte så att jag missunnar dessa människor deras sommarupplevelser. Nejdå, men jag skulle verkligen vilja dela den med mina barn och barnbarn.

Det handlar inte om att jag inte accepterar mitt straff, för det gör jag. Det är bara en längtan, en längtan efter frihet. I den längtan finns inget rätt eller fel, den bara är. Jag torkar en ”tycker synd om mig själv tår”, drar mig motvilligt från fönstret. Tänker lite tjurigt att snart är det höst. För stunden känns det gott att tänka så. Men så tänker jag en gång till och vet att höst, kyla och mörker inte kommer med någon större lättnad. Inte är det ut till sommarkvällen som är min största längtan. Nej, det är saknaden efter min familj som är störst. Och den är där oavsett årstid. Det blir en stund till av självömkan, men så kommer en insikt som får mig att le och känna glädje. Jag, jag har en familj som bryr sig, som älskar mig och som finns där för mig nu och för framtiden. Det är stort. Jag är en lycklig kvinna som har mycket att glädjas åt.

Glad sommar på er alla!