Någons mamma-Någons dotter

Jag saknar dig, mamma! Jag saknar dina tokroliga upptåg. Jag tror till och med att det är du som har myntat det uttrycket. ”Tokroligt”. I alla fall är det från dig jag alltid brukar höra det ordet.

Jag saknar dina armar om mig. Du är så väldigt bra på det där att kramas utan anledning. Att bara hålla om. Särskilt när någon är ledsen. Din värme. Jag saknar den.

Jag saknar också dina ekande skratt. Ditt fnitter. Ditt sätt att trösta. När någon är nere eller inte mår bra. Ditt sätt att ta hand om, när någon är sjuk.

Jag tänker på de gånger jag var sjuk när jag var barn. Hur du tog hand om och fick mig att bli frisk igen.

Jag tänker på de gånger då du arrangerade slalomresor för ungdomar i vårt grannskap. Hur mycket klokhet du alltid var villig att dela med dig av.

Jag tänker på hur du alltid, alltid varit min allra största trygghet. Hur du alltid funnits där för mig, med din trygga, varma famn.

Jag tänker på hur du nu är långt ifrån. Hur du nu behöver tröst ibland och jag kan inte ge något tillbaka, i den situation när du som mest skulle ha behövt det.

När jag var barn, eller egentligen i hela mitt liv, brukade du alltid säga att du älskar mig så mycket att det gör ont i dig.

Och mamma, jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.  Så mycket att det gör ont i mig.

Apropå diskussionen i de två senaste bloggarna, fick det mig att vilja lägga in ett ordspråk jag tidigare haft med i min blogg, en gång till:

”Att göra en människa galen är lätt. Tag ifrån honom allt. Titta så konstigt han bär sig åt.”

Författare: Claes Andersson.

Angående kommentarerna i föregående inlägg, känner jag att jag vill skriva ett inlägg om detta.

Några som har kommenterat menar att det endast är de små barnens behov som ska tillfredställas. Att det är minderåriga barn som har den högsta prioriteten har ingen ifrågasatt alls. Tvärt om skriver min mamma i inlägget följande: ”Jag säger inte att dessa småbarnsmammor inte har behov för kontinuelig kontakt med sina barn. Naturligtvis har de det. Och jag missunnar dem inte för en sekund. Att sitta i fängelse med småbarn utgör ett helvete i sig.”

Däremot så skriver min mamma om att andra också har behov. Jag, som vuxet barn till min mamma, mina barn, som är barnbarn till någon som sitter inne har stora behov av att prata, bearbeta det vi gått igenom, försöka förstå situationen, umgås på en annan basis än ett par timmar i ett besöksrum. Innan detta hände hade vi alla en mycket nära relation till min mamma. Vi hade daglig kontakt och min mamma har alltid haft en mycket nära relation till sina familjemedlemmar.

Vi är väl medvetna om att det är min mamma som själv försatt sig i denna situation. Det är en del av den vardag vi nu lever i och försöker bearbeta. Min mamma är väl medveten om detta och det är väl också därför hon accepterar sitt straff och är beredd att sitta av det, men samtidigt också konkret försöker att förändra saker som fungerat mindre bra och slutligen ta tillvara på den behandling som hon faktiskt har möjlighet att få.

Att man, för att man är dömd för ett brott, därför inte skulle ha rätt att ställa några som helst krav på sitt välbefinnande eller sitt straff eller sin behandling anser jag vara helt befängt. Det är klart att man har rätt att uttrycka sin åsikt och dessutom ha rätt att trycka på och hävda sina mänskliga rättigheter. Även om man är dömd för ett brott. Det utanförskap som ”Bladd” i och med denna kommentar; ”Men sorry, det ankommer inte på er intagna kan ställa sådana krav. Det finns inget alls “Naturligtvis…””  vill framhärda, kan bara spä på känslan av utanförskap och jag hoppas ingen av oss är dummare än att vi kan räkna ut vad ytterligare känslor av utanförskap leder till.

Är det något jag tror jag kan tala för varenda intagen i Sveriges alla häkten och anstalter, är just denna känsla av utanförskap.

Det finns en massa intagna i Sverige som faktiskt förtjänar att sitta inlåsta. Mångas brott är vidriga, kallblodiga och fasansfulla. De flesta är obegripliga för oss som inte själva varit i denna situation. Vissa av brotten ska nog inte ens förstås. Jag ifrågasätter inte detta. Jag ifrågasätter inte ens att det säkert finns en och annan som skulle vara direkt farlig att släppa ut på våra gator. Men jag menar ändå att de allra flesta av de som faktiskt sitter inlåsta har en önskan och en dröm om att kunna leva ett annat typ av liv. Där värdighet, stolthet och gemenskap innefattas.

Jag tror det är viktigt att vi tänker ett steg längre. Vad händer med våra intagna som sitter inlåsta i Sverige när de släpps ut? Vilken typ av intagna vill vi se mucka från sina fängelsestraff? För en dag kommer de ut, oavsett om vi vill det eller ej. Vill vi se de som endast ”suttit av” sitt straff. De som suttit bakom stängsel och galler, som inte fått möjlighet till närmare kontakter med nätverk på utsidan (t.ex. familj) som inte sysslar med kriminalitet eller har något missbruk? Som inte fått möjlighet att tillsammans med familjen bearbeta gripandet eller en lång förvaring? Som inte fått komma i kontakt med livet på utsidan alls och fått möjlighet att anpassa sig till familj och samhället på utsidan?

Eller vill vi ha ut intagna i vårt samhälle som haft möjlighet till närmre kontakter med anhöriga? Som fått möjlighet att ta del av KriminalVÅRDens olika vårdprogram? Som fått möjlighet att bearbeta och stärka sin självkänsla (som det ofta råder stor brist på, särskilt för kvinnliga intagna), som haft personer omkring dem, som vågar tro på dem? Intagna som kanske vågar ”börja om” med ett icke kriminellt liv, trots övervägande känslor av svek, skuld och skam?

Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att kriminalitet inte gagnar någon i samhället. Varken själva samhället, samhällsekonomin, de som är kriminella, brottsoffer, anhöriga eller någon annan. Jag tror inte heller att ”hårdare tag” gagnar någon av oss. Tvärt om. Hårdare tag tycker jag att det räcker med att se på de länder som har hårdaste straffen, det är också där kriminaliteten är som allra högst.

Personligen anser jag att vissa brott har för låga straff i Sverige och andra brott har för höga straff. Men framför allt anser jag att man bör lägga mer resurser på att göra något vettigt av strafftiderna. Naturligtvis måste den intagna också vara motiverad till förändring. Men med rätt verktyg att handskas med sitt liv, desto större chans att lyckas bryta ett destruktivt beteende.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att lägga ner en massa stöd för barn till frihetsberövade föräldrar. Men jag tycker inte det räcker där. Jag anser att man även måste lägga ner en massa stöd till alla som står nära personer som blir frihetsberövade. Åtminstonde i en inledande fas, då många anhöriga till frihetsberövade hamnar i ett fullständigt chocktillstånd.

Själv har jag försökt prata mycket med mina barn om situationen runt min mamma och det straff hon nu avtjänar. Men samtidigt vet jag att dessa två dygn vi hade med min mamma i besökslägenheten betydde mer för dem än allt jag försökt förklara för dem. Den tid när de som allra mest behövde mitt stöd och verktyg att bearbeta det vi genomgick, måste jag säga att jag inte förmådde ge det i den utsträckning de hade behov av. När jag tänker tillbaka på den tid min mamma satt häktad, så är det som en dimma. Skrev lite om det HÄR och HÄR!

Det tog ETT OCH ETT HALVT ÅR. Ett och ett halvt år innan vi hade möjlighet att sätta oss tillsammans med barnen i lugn och ro och gå igenom det som hänt och vad som ledde fram till den situation vi nu är i.

Det finns andra i vår familj som ännu inte fått den möjligheten. Som byggt på med ilska och hat. Som är för unga för att förstå allt omkring, och som inte fått något stöd, som gjort att de inte vet vart de ska rikta dessa känslor. Som pendlar mellan att rikta dessa känslor mot ”samhället”, mot familjemedlemmar, mot polisen, mot ”det som finns i dess väg”. För mig är det helt självklart att det finns ett behov även för både de intagna själva (för möjlighet till återanpassning till samhället) , men också för vuxna anhöriga att få möjlighet att nyttja en besökslägenhet. Särskilt när man har fått ett mångårigt straff, där utsikterna för permissioner inte är överskådliga än.
För övrigt så är det enligt svensk kriminalvårdspraxis straffet som är själva frihetsberövandet. Inte att man själv lägger in en massa egna åsikter i hur straffet ska se ut. Detta är reglerat via lagar och förordningar.

Någon annan skriver i en kommentar att skattebetalare inte vill lägga pengar på sådant. Det är klart att det kostar att bygga dessa besökslägenheter, men kostar gör faktiskt all vård och även förvaring, säkerhet etc. Vill här även tillägga att de anhöriga betalar sin egen mat och dryck under dessa besök. Det kommenteras följande av ”halka”: ”Tror du verkligen att det svenska folket är villiga lägga skattepengar på detta?”

Eftersom jag ingår i det ”svenska folket” och betalar skatt, precis som mina övriga familjemedlemmar, så svarar jag med att ”Jo, jag är villig att lägga mina skattepengar på detta! Oavsett om min mamma sitter frihetsberövad eller ej!”

Vidare så skriver ”Bladd” i en kommentar att: ”T ex så att en skröpplig 93-åring ska få komma till ett servicehem som han begär (nyheterna idag, det fanns inte pengar…)”

Jag anser inte att den ena samhällsgruppen behöver utesluta en annan. På samma sätt som jag anser att mer resurser bör läggas på brottsoffer och även i förebyggande syfte för både offer och kriminalitet och all form av missbruk.

Som i alla andra fall i samhället så handlar det om prioriteringsfrågor.

Jag är trots allt glad att man inom vissa områden i Kriminalvården har satsat på vård och reducering av återfall i kriminalitet och inte bara förvaring. Jag är säker på att det i det långa loppet kommer att gynna alla människor, både ekonomiskt, men även ur ett rent mänskligt perspektiv.  För vi får inte glömma, trots att det är lätt att alltid börja räkna kronor när det gäller samhällsproblematik. Det är lätt att glömma att det är människor som far illa i felaktiga beslut. Oavsett vem som drabbas.

Slutligen vill jag säga till alla som anser att man bör låsa dörren och kasta nyckeln för kriminella;

Jag önskar ingen, inte ens min värsta ovän att  gå igenom det vi har gjort det senaste ett och ett halvt året. Men känn er inte allt för säkra för att inte bli drabbade. Många har blivit inlåsta i vårt land och ännu fler är de nära anhöriga som stått där med hakan i handen!

Mammas senaste blogg är daterad: 6 Augusti 2007:

Besökslägenheten

Det har varit några alldelens speciella och fina dagar i besökslägenheten. Att få rå om sin familj utan press att besöket snart är slut. Att få vakna och ha dem man älskar nära sig, det är stort och fyller en med känslan att äga en rikedom.

Känslan när jag lämnade lägenheten var en stor tomhet och vägen upp till fängelseavdelningen var fylld av tårar. Att skiljas är saknad redan innan någon gått. Den smärtan förstärks av att inte veta när detta blir möjligt nästa gång. Visst gör det ont och visst lämnar besöket en stor tomhet och saknad efter sig. Men ändå skulle jag aldrig ha velat vara utan denna möjlighet. När den första känslan av tomhet och saknad har lagt sig är jag fylld av ny energi. Ett besök på två dygn i besökslägenheten har verkligen laddat mina batterier och jag är fylld av tacksamhet för den möjlighet till en bit naturligare umgänge som besökslägenheten gav.

I en stund som denna är det därför med lite blandade känslor jag nu tar upp den kritik jag har mot besökslägenheten. Det finns nämligen en sådan och trots glädjen över de dygn jag haft där känns det viktigt att få dela den kritiken.

Det finns nämligen bara en besökslägenhet för hundra kvinnliga fångar!! Det betyder att många som sitter här aldrig kommer att få förmånen att utnyttja besökslägenheten. Detta kan jämnföras med lokalanstalterna; Färingsö ca: 40 fångar om en lägenhet, Sagsjön ca; 18 fångar om en lägenhet. De öppna anstalterna; Båtshagen 27 platser med en lägenhet och Ljustadalen 30 platser om en lägenhet.

Lokalanstalter innebär i många fall att de som sitter där bor i närområdet. Deras anhöriga har kortare resväg. Generellt har de som sitter på lokalanstalterna kortare straff och kommer därför ut i permissionsgång inom överskådlig tid. De som sitter på öppna anstalter måste vara i permissionsgång. Det betyder att de har möjlighet att resa hem till sina anhöriga var fjärde vecka under X antal timmar. Därför torde det stå klart för de flesta att behovet för besökslägenhet reduceras kraftigt.

Hinseberg har många livstidsfångar som får vänta år innan de kan få permission. Hinseberg är en Riksanstalt, vilket innebär att de har fångar från hela Sverige, vilket är ett vidsträckt land med åtskilligt avstånd för många anhöriga. Dessutom sitter här många från andra länder, vars anhöriga har väldigt långt för besök. För alla vi hundra kvinnor finns alltså en besökslägenhet.

Kvinnor med minderåriga barn har förtur på lägenheten. I vart fall tre kvinnor får varje månad besök av sina barn. Barnen är i skolåldern, så dessa besök sker under helger. Därmed är besökslägenheten alltid bokad tre helger av månadens fyra helger. Kvar för oss övriga 97 kvinnor blir det kvar en helg.

Jag säger inte att dessa småbarnsmammor inte har behov för kontinuelig kontakt med sina barn. Naturligtvis har de det. Och jag missunnar dem inte för en sekund. Att sitta i fängelse med småbarn utgör ett helvete i sig.

Men vi övriga har också behov av våra anhöriga. De flesta föräldrar vet nog att även vuxna barn är ens barn och föräldrar och vuxna barn behöver tid för varandra. Lika väl som andra nära relationer behöver få sin tid för att överleva. Alla relationer behöver näring och jag tror att en viktig substans i den näringen är tid.

En ung medfånge har föräldrar som reser 150 mil en gång i månaden för att besöka sin dotter. Hon är mycket ung, har långt fängelsestraff och lång tid innan hon får sin första permission. För att klara resan är de tvugna att bo på hotell. Vid de sex tillfällen hon sökt lägenheten har hon fått avslag.

Själv har jag för min sons räkning sökt lägenheten konstant från Mars månad. Sista ansökan gällde September månad och vi har återigen fått avslag. Det innebär att vi fått avslag i sju månader. När vi i Juni förstod att helger är näst intill omöjliga att få, då de i princip är uppbokade, lämnade jag in en öppen ansökan vilka två dygn som helst i Juli, likaså i Augusti och även likadant nu för September. Under dessa tre månader har det alltså inte varit möjligt att finna två lediga dygn, oavsett veckodag. Det säger inte lite om belastningen och behovet av besökslägenheten.

Naturligtvis borde det finnas fler besökslägenheter på 100 fångar. Naturligtvis borde fängelseledningen se behovet då så många fångar aldrig får tillfälle att nyttja denna förmån. Självklart är det en del av vår återanpassning till samhället att där finns relationer och band som får möjlighet att överleva.

En del manliga anstalter, bland annat Tidaholm, har två besökslägenheter. Själv tycker jag att detta är en sån självklar brist på Hinseberg att ledningen borde reagera och faktiskt strida för att ge oss ytterligare en lägenhet.

Det är inte meningen att anhöriga ska straffas för att vi sitter här och faktum är att för mig och många medfångar upplevs det tyngsta i hela straffet att förlora den nära kontakten med familjen. Jag tror att den familj som finns på utsidan känner likadan. Troligtvis var det därför i första hand som besökslägenheter i fängelset skapades. Då borde det rimligen också ha setts att detta är ett behov för många fångar och deras familjer. Efter antalet fångar bör det också skapas ett visst antal lägenheter. Logiskt tycker jag.

Besöket hos mamma har väckt så mycket tankar och känslor.  Jag ser hur min mamma åldras, med tidens alla tecken. I mina ögon åldras hon med skönhet och trygghet. Den sortens skönhet man ser på alla sina närstående.

De välbekanta ögonen, ansiktsuttryck, munnens alla olika drag. Allt det man beskådar med skönhet i tanken.

Under besöket hos mamma upplyste jag henne om att hon blivit rynkigare. Skrattande tog hon emot mitt konstaterande och jag insåg att hon kanske inte blev så sprudlande glad över den ”nyheten”. Kom av mig helt i mina iakktagelser.

Så här efteråt tänker jag på hur det måste ha uppfattats av henne, samtidigt som när jag sa de orden, så var det som en komplimang.

Åldrande, rynkor, gråa hår. Att betrakta min mamma med de ögonen innebär skönhet och trygghet. För samtidigt som jag ser alla dessa tecken, så läser jag också av hennes styrka, hennes kärlek, den magiska glorian som hon bär. Allt det där har tilltagit. Jag ser inte en gråhårig, rynkig, försvagad kvinna.

Jag ser en kvinna som åldras med tilltagande kapacitet, tilltagande styrka. En kvinna i utveckling. Hur motsägelsefullt det än kan låta.

Det som skrämmer mig är att tiden sätter så djupa tecken, för jag inser samtidigt att mina ålderstecken också börjat visa sig. Tiden går, jag önskar jag kunde stoppa den, så livet inte springer ifrån oss…

Samtidigt som jag inser att min mammas svaghet samtidigt är hennes allra största tillgång och styrka.

Jag tror att det finns en och annan som undrar hur vårat besök hos mamma har gått. Här kommer en uppdatering:

Tidigt på morgonen. Jag och barnen sitter på tåget. Vi har äntligen fått låna besökslägenheten på Hinsebergs kvinnoanstalt. I drygt två dygn ska vi få träffa min mamma. Barnen sin mormor. Jag är förväntansfull. Glad. Det pirrar i min mage. Jag är trött, då jag knappt kunde somna kvällen innan.

Den här gången behöver jag inte fundera så mycket på vad jag ska hinna säga under en kort besökstid. Den här gången ska vi få rå om varandra på riktigt. För första gången på ett och ett halvt år.

Så lång tid har gått sedan min mamma blev gripen av polisen på Stockholms Central. Tågets rytm sätter sig i mig. Jag tänker i takt med tågets rytmer. Du-dunk-du-dunk…

Jag och barnen hjälps åt med de tunga väskorna. Vi går genom samhället Frövi. Fram till den långa bro som leder fram till fängelset.

Inga problem denna gång med att få komma in i väntrummet. Vi får gå genom metalldetektorn. Plocka av oss de smycken det piper av. Vi blir helt korrekt bemötta. Inte surt, inte kärvänligt, men korrekt. Det behövs faktiskt inte mer än så.

Sedan ska våra väskor gås igenom. Vi får sitta ner i väntrummet. Det tar en stund. Kanske 30-45 minuter. Vi har ganska mycket packning med oss. Jag är orolig för vad vi får ta med oss in eller inte.

Jag har köpt en massa skönhetsprodukter och pyssel. Barnen har medicinska krämer med sig. Jag oroar mig för att vi inte ska få ta in dessa saker.

Men allt går väl. De har plockat ut några få saker, som inte känns särskilt viktiga ändå. Bl.a. en förpackning hårfärgmedel, men den säger de att vi kan få in om vi säger till när vi ska göra den och sedan lämnar ut det som blir över. De har en stor vagn, som de drar våra saker på till besökslägenheten.

Vi kommer fram och där står mamma. Hon väntar på oss med varma kramar och jag är så glad att jag är där. Med henne. Först kikar vi runt i lägenheten som är så stor och fin att jag knappt tror det är sant. Där finns ett sovrum med dubbelsäng, ett sovrum med en våningssäng, TV-spel, leksaker. Där finns ett stort kombinerat vardagsrum/kök, en hall och ett duschrum med toalett och en städskrubb. På uteplatsen finns det ett bord, med två bänkar, gungor, sandlåda, leksaker, en trehjuling och grill. Det finns också en badbalja. Det är höga stängsel omkring, toppade med taggtråd och jag ignorerar dem. För på insidan, där vi nu befinner oss finns det så mycket kärlek och gemenskap att taggtråden saknar betydelse.

Det finns fler taggtrådstoppade staket längre bort, så i praktiken är det tre eller fyra stängsel från oss till friheten. En frihet jag inte ens behöver sakna under de dagar jag befinner mig i Hinsebergs besökslägenhet.

Mamma har bakat bullar och vi fikar. Sedan går vi igenom min packning, jag lämnar över de av hennes kläder jag har med mig, som hon får använda under de dagar hon vistas med oss i besökslägenheten. Jag visar vad jag köpt, som vi ska roa oss med dessa dagar. Hon går och provar lite kläder. Hon skrattar över att brorsan plockat ihop kläder som hon knappt känner igen.

Vi lagar mat, bakar, pratar, pratar, pratar. Vi pratar strunt, vi pratar viktiga saker, vi skvallrar, vi pratar vardag och fest. Vi pratar om gripandet, om fängelset, om behandlingen som mamma går. Vi pratar frihetsberövande och frihet.

Vi varvar allt prat dessa dagar med god mat, grillning, bakning, fördelsedagsfirande, pysslande, massage, ansiktsmasker, filmtittande, lekar med barnen, frågesport.

Vi pratar om saker som får oss att skratta, gråta och fundera. Mellan allt prat så kramas vi och försöker fylla varandra med hopp och kärlek.

Trots att jag känner sådan tacksamhet och glädje över våra dagar tillsammans är det svårt att gå. Det knyter sig i bröstet och strupen snörs ihop. Jag blinkar bort tårarna när vakterna kommer för att hämta oss. Stängslet som jag försökt ignorera i drygt två dagar blir så påtagligt. Det är evighetsstängsel som känns som de går rakt upp i himlen.

Stängsel med taggtråd som gör min mamma onåbar för mig i vardagen. Min mamma har accepterat sitt fängelsestraff. Hon talar om att de har det ganska okej för det mesta. Att hon gör det bästa av sitt straff. Hon säger ofta att det som är svårast är saknaden och längtan efter oss anhöriga.

Men för oss alla var dessa dagar som en oas i en flera år lång öken. När jag lämnar Hinseberg är det med en blandning av tacksamhet och oändligt stor sorg.