november 2007


police-04-june.gif

Mammas senast blogg är daterad: Hinseberg den 4 November 2007 och handlar om Våld och Vapen på Anstalten:

Under den sista tiden har det varit oroligt på Hinseberg. Lyckligtvis har det inte drabbat behandlingsavdelningen där jag sitter. Men oron sprider sig och oftast får det konsekvenser som drabbar alla även de icke skyldiga.

Det som skett har handlat om slagsmål, vapen som funnits gömda på allmänna utrymmen. Ingen tar på sig ägandet av vapnen och nu sitter människor på två avdelningar med rapporter att de är misstänkta för tillverkning och innehav av vapen. Några av dessa är just i en situation då de ska söka en förbättring hos KVS (KriminalVårdStyrelsen) på sina villkor. Man behöver ju inte vara speciellt fantasifull för att inse hur KVS bemöter en sådan ansökan om också rapport om misstanke på vapeninnehav i anstalt medföljer.

Det är en tragedi att vi alla drabbas av det inträffade. Men den allra största tragedin är att någon tillverkat vapen, förmodligen stickvapen. (vapensort har hemlighållits för oss) Jag tar för givet att den som gjort vapnen har någon tanke bakom det. Förmodligen att använda dem. Och vem vill bo inlåst på en avdelning där en eller några medfångar har tillverkat och gömt vapen? Inte jag och inte de flesta av mina medfångar.

Jag tänker ett steg vidare. Är vapnen gjorda för att användas mot medfångar? Hur tänker då den som ligger bakom dessa planer? Den gör sig till både domare och bödel över en medfånge. Med vilken rätt? Är då den personen/personerna också för tortyr och dödsstraff? I praktiken blir det den slutsatsen man måste dra.

Jag vet att det var många som ansåg att det inte var mer än rätt när Bobby´s mamma skars i ansiktet av en medfånge. Många ansåg att tio år för det hon gjort mot sin son var alltför lite. Ja, jag instämmer i att barnamord under torterande former bör straffas mer än tio år. MEN jag är emot både tortyr och dödsstraff och framför allt kan jag inte se att andra fångar ska agera både domare och bödlar.

Utifrån det tycker jag att utvecklingen på Hinseberg är skrämmande.

Om nu vapnen var tillverkade för att användas mot personalen är det lika skrämmande. Oavsett om man sköter sitt jobb bra eller dåligt har man rätt till trygghet på sin arbetsplats. Det finns inget försvar för att någon ska riskera att stickas ner eller på annat sätt skadas när de utför sitt arbete.

Det har varit mycket diskussion bland de intagna här om de funna vapnen, våldet och slagsmålen som förekommit under den sista tiden. Många är irriterade över de åtstramningar som görs på anstaltens rutiner och hur differenseringen mellan avdelningarna ökar.

Personligen tycker jag att diffrenseringen just nu bara är till fördel. Genom att hålla avdelningarna hårdare åtskillda finns det möjlighet att hålla oron och våldet borta från hela fängelset och ta i tu med det på de avdelningar det berör. Jag anser dessutom att den ökade säkerheten, som innebär en del indragningar, är berättigande.

Bland många intagna hävdar jag obekväma åsikter; men jag fortsätter att hävda det. Den senaste tidens åtgärder från fängelset har vi själva jobbat fram.Jag ser det inte som en kollektiv bestraffning som många vill ha det till. Utan som nödvändiga åtgärder för att skydda fångar från andra fångar (tyvärr) och skydda personalen i sitt arbete (lika beklagligt det).

Det finns mycket inom Kriminalvården jag är kritisk till. Det finns stora brister i logiken här vilken ofta gör mig irriterad. Men det som händer nu med våld och hot om våld står verkligen inte i proportion till det. Dessutom är de sista veckornas händelser en säker väg till ännu större åtstramningar och ökad säkerhet på fångarnas bekostnad. Det bäddar enkelt för hårdare tag i ett redan tufft system. Det som gör mest ont är att behöva säga att medfångars agerande knappast ger fängelseledningen möjligheter att agera på annat sätt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

scales-01-june.gif

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,