Idag är jag ledig. Jag har hittat en praktik som börjar på tisdag. Jag glädjer mig mycket att få börja något som i mycket påminer om ett vanligt jobb. Det som skiljer är väl lönen och osäkerheten om hur länge det varar. Till att börja med är praktiken i åtta veckor.
När jag började på jobbstartarkursen var det fyra veckors introduktion. Det kändes så fantastiskt att gå till något meningsfullt varje mogon. Jag var glad och hoppfull. Det var underbart att ha en vardag som kändes meningsfull för mig och framförallt hade ett innehåll som pekade framåt. Inte sedan 12-stegsbehandlingen på Slottet (Hinsebergs 12-stegsbehandling) hade jag känt det engagemanget. Fängelset är nämligen i sin vardag mycket av bara väntan. Väntan på att tiden ska gå. Mest väntar man naturligtvis på muckdatum. Men för oss med långa straff kortar man ner målet för sin längtan till permiss, besök, när jag har råd att köpa garn eller nått så banalt som till kioskdagen.
Jag tränade att försöka leva här och nu och att inte bara leva i längtan. Om man ständigt tror att livet är något som ligger i framtiden är det lätt att livet passerar utan att man hunnit vara närvarande. Ibland lyckades jag i de försöken, det blev naturligtvis de bättre dagarna. Jag ska villigt erkänna att jag långt ifrån lyckades bra i att vara här och nu alla gånger. I slutet av min anstaltstid var jag otroligt trött. Bristen på meningsfull sysselsättning gjorde dagarna långa och jag längtade mest bara bort. Ja, det är så att kvinnliga fängelser lider brist på arbetsmöjligheter. Den typ av legojobb som tidigare funnits försvinner och flyttas till länder där arbetet kan utföras billigare. Plåsterförpackninge försvann från Färingsö och kvar blev bara handarbeten. Handarbeten som onekligen får mig att tänka på de gamla spinnhusen som var dådtidens inlåsning av kvinnor. Jag gillar handarbeten, men då som hobbyarbeten och inte som heltidssysselsättning.
Vårdvistelsen inehöll till att börja med nått helt annat, det meningsfulla, en vardag med ett annat innehåll än att bara få tiden att gå. Jag reflekterade inte så mycket på det till att börja med. Jag uppskattade det men tänkte inte så mycket på vad den nya eergin kom sig av. När något förändras till det bättre reflekterar vi inte så ofta över det. Det blir fort en självklarhet. När något försämras kan vi älta det hur länge som helst.
Så var 4 veckors introduktion slut och vi gick över i praktiksök. Det innebär att finna ställen att ringa till, skriva brev till för att ansöka om praktikplats. Helst ska praktiken på sikt kunna leda till ett arbete. Vardagen förändrades. Praktiksök är på halvtid och det blir mycket väntan. Väntan på svar, väntan på intervju, väntan på nya svar, fler ansökningar ny väntan på det ena eller det andra….Hur lång tid tar det innan jag kan börja hoppas på svar? Jag blev helt enkelt en arbetsökande med ständig väntan, även om jag i första hand ”bara” hoppades på praktik. Vill de ha mig? Duger jag? I varje negativt svar får sig självkänslan en törn. Och så ännu mer väntan. Känslan av tomma dagar utan ett menningsfullt inehåll var tillbaka. Kanske för att det är så nyligt sen jag har upp levt det så infann sig de negativa känslorna och tankarna fort. Att bara vänta på att tiden ska gå är att förlora livsglädje. Jag upptäckte för någon vecka sedan att jag var där. Jag har sen dess försökt att vända tankar och känslor till något positivt, att återvända till här och nu. Tänka att detta ger mig tid att göra sånt jag tycker om. Helt enkelt mer fritid att fylla med egna intressen. Jag har väl lyckats delvis och då fick jag praktikplats. Det är skönt att få en vardag som naturligt har ett innehåll, så kan jag använda fritiden till att forma min egen guldkant. Härligt på tisdag börjar min praktik och nu är jag fylld av energi att göra dagarna fram tills dess menningsfulla.
/Någons mamma
Någons mamma-Någons dotter 