Svar på Frågor


Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

kumla-anstalt

Kumla anstalt 2006

hinseberg-december-2007

Hinseberg anstalt 2007

dscn4277

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till ”toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i ”Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

  • Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
  • Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
  • Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
  • Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
  • Du får inte bära privata kläder
  • Du har arbetsplikt
  • Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
  • Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
  • På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
  • Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
  • All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

birds_45

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Idag har jag min första 24- timmars permission. Det innebär att jag efter snart 3 år för första gången ska sova utanför anstalt. Det är en märklig känsla. Jag är hemma hos min dotter, min son är också här. Vi har ätit gott och pratat. Det är fantastiskt att ha familjen samlad runt sig. Det är nog det största i livet.

taggtrad

Det är vad vi kallar utförsbacke i straffet nu. Av mina 7år sitter jag 4år och åtta månader. Av den tiden har jag gjort snart 3år, alltså en bra bit över halva straffet. Den tid som återstår av straffet har många fördelar, bland annat permissioner och om ett år kanske jag kan få frigång eller vårdvistelse. Visst känns det skönt. Men nu när det börjar lätta är det som om något lossnar i mig, plötsligt vågar man känna på vad ett sådant långt straff har inneburit inte minst känslomässigt. Många förträngda känslor ”knackar på ”. Saknaden av de kära växer sig starkare och längtan efter frihet känns ibland outhärlig. Kanske är de också de över dagen permissioner jag redan haft som har gett näring åt denna frihetslängtan. Säkert är att det är inte lätt att återvända efter permissionerna. Stegen är tunga och motståndet är starkt. Men ändå vet jag att jag kommer att återvända i rätt tid och med en skött permission bakom mig. Jag har alldeles för mycket att förlora med att inte sköta mig, för sanningen är att de förmåner jag har idag grundar sig helt på att jag har skött mig. Den dagen jag inte sköter mig dras också permissioner in och andra förmåner jag har arbetat upp.

Ibland när jag skrivit något som känns tungt med att sitta i fängelser har det kommit kommentarer som att jag tycker synd om mig själv och att det är mitt eget fel att jag sitter inne. Jag som de flesta människor faller ibland offer för att tycka synd om mig själv, däremot tror jag inte att det är något jag alltför ofta hemfaller till. Och när jag tycker synd om mig själv så innebär det aldrig att jag inte är medveten om varför jag sitter inne. Jag har gjort det jag är straffad för och det är en självklarhet att jag ska sona mitt straff. Under mitt straff har jag dessutom fått med mig mycket för att komma ut som en fri människa och välja det liv jag vill leva, ett liv jag vill leva utan både droger och/eller kriminalitet. För den hjälpen att komma dit och för det hopp jag fått om ett bra liv är jag evigt tacksam. MEN det innebär alltså inte att det ibland är jättetungt att sitta inlåst eller att längtan efter familjen känns outhärdlig. Det innebär inte heller att det finns delar i kriminalvården som jag tycker är dåligt eller helt förkastligt, men det är en nyanserad kritik eftersom jag också ser sådant som faktiskt kan vara till hjälp om man tar emot hjälpen. Framåt tänker jag skriva lite om både det dåliga och det bra jag har mött under den här ”resan”. Jag återkommer senare med det, nu ska jag umgås med familjen och bara njuta av det. Tills senare ETT RIKTIGT BRA SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE GOTT NYTT ÅR!!!!

staketet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

scales-01-june.gif

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Angående kommentarerna i föregående inlägg, känner jag att jag vill skriva ett inlägg om detta.

Några som har kommenterat menar att det endast är de små barnens behov som ska tillfredställas. Att det är minderåriga barn som har den högsta prioriteten har ingen ifrågasatt alls. Tvärt om skriver min mamma i inlägget följande: ”Jag säger inte att dessa småbarnsmammor inte har behov för kontinuelig kontakt med sina barn. Naturligtvis har de det. Och jag missunnar dem inte för en sekund. Att sitta i fängelse med småbarn utgör ett helvete i sig.”

Däremot så skriver min mamma om att andra också har behov. Jag, som vuxet barn till min mamma, mina barn, som är barnbarn till någon som sitter inne har stora behov av att prata, bearbeta det vi gått igenom, försöka förstå situationen, umgås på en annan basis än ett par timmar i ett besöksrum. Innan detta hände hade vi alla en mycket nära relation till min mamma. Vi hade daglig kontakt och min mamma har alltid haft en mycket nära relation till sina familjemedlemmar.

Vi är väl medvetna om att det är min mamma som själv försatt sig i denna situation. Det är en del av den vardag vi nu lever i och försöker bearbeta. Min mamma är väl medveten om detta och det är väl också därför hon accepterar sitt straff och är beredd att sitta av det, men samtidigt också konkret försöker att förändra saker som fungerat mindre bra och slutligen ta tillvara på den behandling som hon faktiskt har möjlighet att få.

Att man, för att man är dömd för ett brott, därför inte skulle ha rätt att ställa några som helst krav på sitt välbefinnande eller sitt straff eller sin behandling anser jag vara helt befängt. Det är klart att man har rätt att uttrycka sin åsikt och dessutom ha rätt att trycka på och hävda sina mänskliga rättigheter. Även om man är dömd för ett brott. Det utanförskap som ”Bladd” i och med denna kommentar; ”Men sorry, det ankommer inte på er intagna kan ställa sådana krav. Det finns inget alls “Naturligtvis…””  vill framhärda, kan bara spä på känslan av utanförskap och jag hoppas ingen av oss är dummare än att vi kan räkna ut vad ytterligare känslor av utanförskap leder till.

Är det något jag tror jag kan tala för varenda intagen i Sveriges alla häkten och anstalter, är just denna känsla av utanförskap.

Det finns en massa intagna i Sverige som faktiskt förtjänar att sitta inlåsta. Mångas brott är vidriga, kallblodiga och fasansfulla. De flesta är obegripliga för oss som inte själva varit i denna situation. Vissa av brotten ska nog inte ens förstås. Jag ifrågasätter inte detta. Jag ifrågasätter inte ens att det säkert finns en och annan som skulle vara direkt farlig att släppa ut på våra gator. Men jag menar ändå att de allra flesta av de som faktiskt sitter inlåsta har en önskan och en dröm om att kunna leva ett annat typ av liv. Där värdighet, stolthet och gemenskap innefattas.

Jag tror det är viktigt att vi tänker ett steg längre. Vad händer med våra intagna som sitter inlåsta i Sverige när de släpps ut? Vilken typ av intagna vill vi se mucka från sina fängelsestraff? För en dag kommer de ut, oavsett om vi vill det eller ej. Vill vi se de som endast ”suttit av” sitt straff. De som suttit bakom stängsel och galler, som inte fått möjlighet till närmare kontakter med nätverk på utsidan (t.ex. familj) som inte sysslar med kriminalitet eller har något missbruk? Som inte fått möjlighet att tillsammans med familjen bearbeta gripandet eller en lång förvaring? Som inte fått komma i kontakt med livet på utsidan alls och fått möjlighet att anpassa sig till familj och samhället på utsidan?

Eller vill vi ha ut intagna i vårt samhälle som haft möjlighet till närmre kontakter med anhöriga? Som fått möjlighet att ta del av KriminalVÅRDens olika vårdprogram? Som fått möjlighet att bearbeta och stärka sin självkänsla (som det ofta råder stor brist på, särskilt för kvinnliga intagna), som haft personer omkring dem, som vågar tro på dem? Intagna som kanske vågar ”börja om” med ett icke kriminellt liv, trots övervägande känslor av svek, skuld och skam?

Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att kriminalitet inte gagnar någon i samhället. Varken själva samhället, samhällsekonomin, de som är kriminella, brottsoffer, anhöriga eller någon annan. Jag tror inte heller att ”hårdare tag” gagnar någon av oss. Tvärt om. Hårdare tag tycker jag att det räcker med att se på de länder som har hårdaste straffen, det är också där kriminaliteten är som allra högst.

Personligen anser jag att vissa brott har för låga straff i Sverige och andra brott har för höga straff. Men framför allt anser jag att man bör lägga mer resurser på att göra något vettigt av strafftiderna. Naturligtvis måste den intagna också vara motiverad till förändring. Men med rätt verktyg att handskas med sitt liv, desto större chans att lyckas bryta ett destruktivt beteende.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att lägga ner en massa stöd för barn till frihetsberövade föräldrar. Men jag tycker inte det räcker där. Jag anser att man även måste lägga ner en massa stöd till alla som står nära personer som blir frihetsberövade. Åtminstonde i en inledande fas, då många anhöriga till frihetsberövade hamnar i ett fullständigt chocktillstånd.

Själv har jag försökt prata mycket med mina barn om situationen runt min mamma och det straff hon nu avtjänar. Men samtidigt vet jag att dessa två dygn vi hade med min mamma i besökslägenheten betydde mer för dem än allt jag försökt förklara för dem. Den tid när de som allra mest behövde mitt stöd och verktyg att bearbeta det vi genomgick, måste jag säga att jag inte förmådde ge det i den utsträckning de hade behov av. När jag tänker tillbaka på den tid min mamma satt häktad, så är det som en dimma. Skrev lite om det HÄR och HÄR!

Det tog ETT OCH ETT HALVT ÅR. Ett och ett halvt år innan vi hade möjlighet att sätta oss tillsammans med barnen i lugn och ro och gå igenom det som hänt och vad som ledde fram till den situation vi nu är i.

Det finns andra i vår familj som ännu inte fått den möjligheten. Som byggt på med ilska och hat. Som är för unga för att förstå allt omkring, och som inte fått något stöd, som gjort att de inte vet vart de ska rikta dessa känslor. Som pendlar mellan att rikta dessa känslor mot ”samhället”, mot familjemedlemmar, mot polisen, mot ”det som finns i dess väg”. För mig är det helt självklart att det finns ett behov även för både de intagna själva (för möjlighet till återanpassning till samhället) , men också för vuxna anhöriga att få möjlighet att nyttja en besökslägenhet. Särskilt när man har fått ett mångårigt straff, där utsikterna för permissioner inte är överskådliga än.
För övrigt så är det enligt svensk kriminalvårdspraxis straffet som är själva frihetsberövandet. Inte att man själv lägger in en massa egna åsikter i hur straffet ska se ut. Detta är reglerat via lagar och förordningar.

Någon annan skriver i en kommentar att skattebetalare inte vill lägga pengar på sådant. Det är klart att det kostar att bygga dessa besökslägenheter, men kostar gör faktiskt all vård och även förvaring, säkerhet etc. Vill här även tillägga att de anhöriga betalar sin egen mat och dryck under dessa besök. Det kommenteras följande av ”halka”: ”Tror du verkligen att det svenska folket är villiga lägga skattepengar på detta?”

Eftersom jag ingår i det ”svenska folket” och betalar skatt, precis som mina övriga familjemedlemmar, så svarar jag med att ”Jo, jag är villig att lägga mina skattepengar på detta! Oavsett om min mamma sitter frihetsberövad eller ej!”

Vidare så skriver ”Bladd” i en kommentar att: ”T ex så att en skröpplig 93-åring ska få komma till ett servicehem som han begär (nyheterna idag, det fanns inte pengar…)”

Jag anser inte att den ena samhällsgruppen behöver utesluta en annan. På samma sätt som jag anser att mer resurser bör läggas på brottsoffer och även i förebyggande syfte för både offer och kriminalitet och all form av missbruk.

Som i alla andra fall i samhället så handlar det om prioriteringsfrågor.

Jag är trots allt glad att man inom vissa områden i Kriminalvården har satsat på vård och reducering av återfall i kriminalitet och inte bara förvaring. Jag är säker på att det i det långa loppet kommer att gynna alla människor, både ekonomiskt, men även ur ett rent mänskligt perspektiv.  För vi får inte glömma, trots att det är lätt att alltid börja räkna kronor när det gäller samhällsproblematik. Det är lätt att glömma att det är människor som far illa i felaktiga beslut. Oavsett vem som drabbas.

Slutligen vill jag säga till alla som anser att man bör låsa dörren och kasta nyckeln för kriminella;

Jag önskar ingen, inte ens min värsta ovän att  gå igenom det vi har gjort det senaste ett och ett halvt året. Men känn er inte allt för säkra för att inte bli drabbade. Många har blivit inlåsta i vårt land och ännu fler är de nära anhöriga som stått där med hakan i handen!

Nästa sida »