Frustration


Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag har problem med att resa och resa tillbaka. Separationsångest tror jag att det kallas. Under påsken har jag haft permission och gjort ett besök hos min dotter. Vi har haft det jättebra. Lagom slappt och ,  lite promenader, god mat och många viktiga samtal. Det är helger  och dagar som jag kan återuppleva ganska ofta numera, ändå känns det så definitivt att bryta upp. Jag har haft svårt för uppbrott i hela mitt liv. Vid de tillfällen då jag har rest, kanske lite längre reser som normalt kräver lite planering har jag ändå alltid ställt det så att jag har packat i sista stund, gärna de sista ögonblicken före avresan. En vän till mig, bevandrad i de psykologiska labyrinterna, menade att detta var ett tydligt tecken på separationsångest. När jag hör sådant bli jag lite uppmärksam på mig själv. Jo, det är nog så att jag har stress inför varje uppbrott jag gör.

Jag reser inte bara bort från något jag reser också till  något. Det finns ett annat älskat barn att besöka. Jag ser fram emot mötet med honom och hans familj. Jag har idag också ett liv som känns bra. Jag reser tillbaka till den vardagen och det livet. Det är både bra och lite spännande att få ta tag i sitt eget liv.  Trots allt detta är varje litet och vardagligt uppbrott fyllt av ett obehag.

Å andra sidan är mina tankar redan på väg någon annanstans. Tankarna gör redan resan som känslomässigt gör lite ont att påbörja.” Tankarna reser och hoppar över obehaget som känslorna har för uppbrottet.” Kanske är det detta som är svårigheterna med att leva här och nu. Känslomässigt har vi svårt att gå vidare, samtidigt som våra tankar redan är i framtiden och själva står vi kvar i nuet helt frustrerade och vet inte riktigt var vi vill befinna oss.  Gud, så filosofiskt detta blev så här på morgonkvisten. Men en sak gör jag dagligen med mer eller mindre lyckade försök, jag försöker leva här och nu. Det är inte enkelt men bevisligen nödvändigt för ett bra och enkelt liv.

Mia Törnblom säger ”att den som har ett ben i dåtiden och det andra benet i framtiden pissar på nutiden.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag lider av inre stress. Det känns som om jag alltid måste göra nått värdefullt av min tid. Något produktivt eller på annat sätt  beständigt. Det måste gå att visa upp eller åtminstone vara något påtagligt att prata om.  Ett slags duktigt syndrom har jag nog alltid brottats med. Måste göra något kan inte bara sitta still för då är man slö och det är verkligen ett underbetyg i den värld jag kommer ifrån. Men något ytterligare har hänt under min tid i fängelse. Jag känner mig nu konstant mer eller mindre stressad. Inom mig känner jag mig alltid på väg någonstans och det är alltid något jag måste göra.

Att leva inne i fängelset är en stilla lunk där man har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen vardag. Naturligtvis är det en stor orsak till att det blir stressigt och osäkert när man väl är tillbaka i ett pulserande samhälle. Första veckorna stressade jag verkligen i den nya friheten. Jag njöt men njutningen blev mer och mer begränsad med att min stress ökade. En dag pratade jag med en person på telefonen som inte känner mig speciellt väl. Till och med i telefonen ”hördes” min stress, för jag får frågon om jag är stressad. Jag svarar utan eftertanke JA. För det är ju det jag kände STRESS. När jag lagt på luren kom eftertanken; är jag stressad och till vad och varför. Det var nämligen så att jag bodde på ett halvvägshus där alla måltider var serverade, arbetspraktiken genom KramiMoa var humant upplagt och närvarotiderna generöst nerkortade. Mina barn är ju vuxna och den enda jag har ansvar över är mig själv. I detta  ganska kravlösa liv var jag alltså  synbart stressad och själv levde jag i känslan att jag alltid var på väg och att tiden inte räckte till. Mina frågor till mig själv efter telefonsamtalet blev en väckarklocka. Jag tvingade mig själv att varva ner. Vårdvistelsen började i mitten av november, då hade jag suttit nästan 4 år i fängelse. Den där stressen återkommer fortsatt och ofta uppmärksammar jag den inte fören jag är högt uppe i varv. Jag tror att år av understimulering bygger upp stress inför till och med enkla krav i vardagen.  Bara att ha en tid att passa, att hitta vägen till en mötesplats, att klara sig på små ekonomiska medel blir utmaningar. Att visa att man duger och klarar av den ”frihet man fått”. Rädslan finns där också att man gör ett misstag så man ”plockas” tillbaka till anstalt för att sona resterande av sitt straff.

Från att inte ha några som helst vardagliga krav på sig där det inte förväntas att man kan göra någonting på egen hand eller där  beslutsrätten av allt som rör mitt liv har tagits bort ska jag nu leva ”vanligt” och ta allt ansvar själv. En dag fick jag mellan anstalt tills jag skulle fungera i ett arbetsprogram. Det är som sagt fyra månader sen jag kom ut från anstalt och fortfarande är min inre stress  något ständigt återkommande och blir  ganska jobbigt att leva med. Jag vet aldrig vad som sätter igång den men den finns där som ett ständigt orosmoment. Jag mediterar, tvingar mig att varva ner men det hjälper inte alltid. Pressen att jag måste göra något, känslan av att alltid vara på väg till något odefinierbart är där ständigt. Jag tror det är en fängelseskada. Jag har hört att fyra år i fängelse tar två år att läka. Jag vet inte exakt vad som ska läkas, men jag tror att den inre stressen är en sådan läkningsprocess. En del stress ska man leva med, den är reell och kan vara bra för oss. Det är en drivkraft för att vi ska kunna genomföra våra uppgifter och nå våra mål. Den är konkret och påtaglig. Den inre stressen bara är, den går inte att konkretisera och den leder inte framåt.

De flesta av oss som sitter i fängelse har låg eller ingen självkänsla kanske är det där den inre stressen får sin näring. Vi är så upptagna av att göra bra ifrån oss och att duga därför stressar vi på för att visa att vi kan och duger. Jag är tacksam för att jag kom ut i  en ganska lång vårdvistelse, 11 månader, för jag tror att gå direkt ut i fullt arbete och egen bostad hade varit tufft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

police-04-june.gif

Mammas senast blogg är daterad: Hinseberg den 4 November 2007 och handlar om Våld och Vapen på Anstalten:

Under den sista tiden har det varit oroligt på Hinseberg. Lyckligtvis har det inte drabbat behandlingsavdelningen där jag sitter. Men oron sprider sig och oftast får det konsekvenser som drabbar alla även de icke skyldiga.

Det som skett har handlat om slagsmål, vapen som funnits gömda på allmänna utrymmen. Ingen tar på sig ägandet av vapnen och nu sitter människor på två avdelningar med rapporter att de är misstänkta för tillverkning och innehav av vapen. Några av dessa är just i en situation då de ska söka en förbättring hos KVS (KriminalVårdStyrelsen) på sina villkor. Man behöver ju inte vara speciellt fantasifull för att inse hur KVS bemöter en sådan ansökan om också rapport om misstanke på vapeninnehav i anstalt medföljer.

Det är en tragedi att vi alla drabbas av det inträffade. Men den allra största tragedin är att någon tillverkat vapen, förmodligen stickvapen. (vapensort har hemlighållits för oss) Jag tar för givet att den som gjort vapnen har någon tanke bakom det. Förmodligen att använda dem. Och vem vill bo inlåst på en avdelning där en eller några medfångar har tillverkat och gömt vapen? Inte jag och inte de flesta av mina medfångar.

Jag tänker ett steg vidare. Är vapnen gjorda för att användas mot medfångar? Hur tänker då den som ligger bakom dessa planer? Den gör sig till både domare och bödel över en medfånge. Med vilken rätt? Är då den personen/personerna också för tortyr och dödsstraff? I praktiken blir det den slutsatsen man måste dra.

Jag vet att det var många som ansåg att det inte var mer än rätt när Bobby´s mamma skars i ansiktet av en medfånge. Många ansåg att tio år för det hon gjort mot sin son var alltför lite. Ja, jag instämmer i att barnamord under torterande former bör straffas mer än tio år. MEN jag är emot både tortyr och dödsstraff och framför allt kan jag inte se att andra fångar ska agera både domare och bödlar.

Utifrån det tycker jag att utvecklingen på Hinseberg är skrämmande.

Om nu vapnen var tillverkade för att användas mot personalen är det lika skrämmande. Oavsett om man sköter sitt jobb bra eller dåligt har man rätt till trygghet på sin arbetsplats. Det finns inget försvar för att någon ska riskera att stickas ner eller på annat sätt skadas när de utför sitt arbete.

Det har varit mycket diskussion bland de intagna här om de funna vapnen, våldet och slagsmålen som förekommit under den sista tiden. Många är irriterade över de åtstramningar som görs på anstaltens rutiner och hur differenseringen mellan avdelningarna ökar.

Personligen tycker jag att diffrenseringen just nu bara är till fördel. Genom att hålla avdelningarna hårdare åtskillda finns det möjlighet att hålla oron och våldet borta från hela fängelset och ta i tu med det på de avdelningar det berör. Jag anser dessutom att den ökade säkerheten, som innebär en del indragningar, är berättigande.

Bland många intagna hävdar jag obekväma åsikter; men jag fortsätter att hävda det. Den senaste tidens åtgärder från fängelset har vi själva jobbat fram.Jag ser det inte som en kollektiv bestraffning som många vill ha det till. Utan som nödvändiga åtgärder för att skydda fångar från andra fångar (tyvärr) och skydda personalen i sitt arbete (lika beklagligt det).

Det finns mycket inom Kriminalvården jag är kritisk till. Det finns stora brister i logiken här vilken ofta gör mig irriterad. Men det som händer nu med våld och hot om våld står verkligen inte i proportion till det. Dessutom är de sista veckornas händelser en säker väg till ännu större åtstramningar och ökad säkerhet på fångarnas bekostnad. Det bäddar enkelt för hårdare tag i ett redan tufft system. Det som gör mest ont är att behöva säga att medfångars agerande knappast ger fängelseledningen möjligheter att agera på annat sätt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

galler-3.jpg

Ännu en gästblogg läggs här in. Bloggen är inte daterad, men skrivs alltså av min mammas medfånge på Hinsebergs kvinnoanstalt. Jag lämnar här ordet fritt:

Ledningen driver oss till vansinne. 

Det kanske värsta som finns är att ständigt fråga och fråga och aldrig få ett svar. Jag skulle vilja likna det med att gång på gång stånga huvudet i väggen och förvänta sig att det ska göra mindre ont nästa gång. I tolvstegsprogrammet är det definitionen på vansinne. Så kort och gott är jag beredd att säga att ledningen driver mig till vansinne. Här på Hinseberg har förtroenderådet lagts ner och ersatts med något som kallas för gårdsråd. Det är ett forum ledningen har valt för att vi ska kunna ta upp viktiga och mindre viktiga frågor. T.ex. hur vi ska hantera våra sopor. Eftersom vi inte, som vanliga människor, kan ta soppåsen i handen och gå ut och slänga den, kan det ju vara en bra ide´om det finns en lösning på det. Tidigare hade vi en stor soppåse som vi la alla små påsar i och sen tog personalen med den på kvällen. Nu får vi inte göra det längre, därför kastas alla soppåsar innanför dörren och ligger där tills någon har ett ärende ut. Ni kan ju tänka er själva hur det luktar i våran hall. Det här är en av alla frågor vi sökt ledningen för att få svar på, utan framgång. Det är nämligen så att dom här gårdsråden har lyst med sin frånvaro i fyra månader nu. Det finns ett ordspråk som lyder:

Teori är när alla vet allting, men inget fungerar.

Praktik är när ingen vet någonting och allt fungerar.

På Hinseberg är dom två förenade; ingen vet något och inget fungerar. 

En av ägarna till denna blogg och jag bestämde oss för att en gång för alla sätta oss ner och skriva ner på papper exakt vad vi tycker och sedan skicka det till ledningen. Nedan ser ni resultatet.

Angående kommunikationen mellan ledningen och intagna 

”I maj hade i gårdsråd, där vi tog upp ett antal punkter som vi fortfarande nu i mitten av september inte har fått svar på. På samma gårdsråd blev vi lovade att gårdsråd skulle hållas varannan månad. Efter fyra månader har vi fortfarande inte haft något nytt gårdsråd. Vi har i stället bett personalen om möte varannan vecka för att kunna ta upp frågor som känns akuta. Efter tre sådana möten och sex veckor har vi fortfarande inte fått svar på några frågor utan hänvisas till hela tiden till ett gårdsråd som aldrig annonseras. Vi ifrågasätter om det är en medveten strategi från Hinsebergs ledning för att slippa ta sitt ansvar. Frågorna som vi vill ta upp är alltifrån små till större frågor som rör våran framtid. I behandlingen här på slottet får vi lära oss hur viktigt det är att planera och strukturera våran framtid för att kunna bibehålla vår nykterhet. Genom ledningens ovilja att redogöra för dom regler som finns och oförmåga att organisera vårdvistelse för dom kvinnor som redan är i utslussningsfas saboteras den intagnes möjlighet till ett nyktert liv.

Andra frågor vi velat ta upp med ledningen är av mer praktisk art. T.ex. hur sopförvaringen skall ske på avdelningen. Sedan Juni skapades nya regler som innebär att stinkande soppåsar med gamla tamponger, bindor och matavfall blir liggandes i korridoren utanför våra rum. Sedan tre månader tillbaka så lever vi på en avdelning som mer och mer liknar en soptipp. För att inte tala om vad en korridor full med sopor kan utgöra fr fara vid brand. Vi kommer därför att bifoga bilagor på dom punkter vi tog upp i maj och vid dom tre möten vi har haft med personalen här på slottet.

Vi är väl medvetna om att en del punkter är önskemål och förhoppningar från våran sida som vi kanske aldrig får tillgodosedda. Vi anser dock att ledningen måste visa sådan respekt att i alla fall ge oss ett svar på frågorna som ställts. Gårdsrådet är ju trots allt den kommunikationsform ledningen har valt att möta oss på. I vissa frågeställningar har vi fått löften om åtgärder men dessa har uteblivit och inte heller har vi fått någon förklaring på varför. Andra frågeställningar är av sån vikt att vi anser  att ledningen måste ta sitt ansvar och lösa dem. Alla vi som sitter här är införstådda med att vi gjort en kriminell handling och måste sona för våra brott. Vi på avdelningarna Ebba och Hedvig har gjort ett medvetet val att gå in i behandling för att kunna förändra våra liv till att bli produktiva medlemmar i samhället. Vår attitydförändring börjar på våra avdelningar. T.ex. så tilltalar vi och lyssnar på personalen med respekt. Därför är det en förhoppning från våran sida att vi också ska mötas med den respekten att vi i alla fall får ett svar.

Gårdsråd varannan månad, ärsliga svar på frågorna som tas upp där och hendling därefter. Vi önskar en bättre kommunikation med ledningen.

Med vänliga hälsningar Ebba & Hedvig.”

Personligen tycker jag att det var ett rättvist skrivet brev. Det känns inte konstigt att ifrågasätta ledningen då och då. det är trots allt dom som håller i våra liv just här och nu och även vår framtid (tänker på vårdvistelse m.m.)

Första reaktionen vi fick på det här brevet var positivt. Vi fick till svar att dom faktiskt uppskattade att vi på ett konstruktivt sätt tagit upp våra klagomål och lovade bättring. Som faktiskt sedan infriades. Tider för gårdsråd sattes upp och förväntningarna var höga från våran sida. Det första som hände på det där gårdsrådet var att vi fick skarp kritik för just ovanstående brev. ”Jag gillar inte tonen som ni använder” fick vi också höra. Jag som trodde att jag var på Hinseberg för att sona ett brott, inte för att bli uppläxad som en femåring. Det är inte så att jag hunnit bli lastgammal än, jag är trots allt bara 23 år, men uppfostring av Hinsebergs ledning är jag inte ett dugg intresserad av.

bild0018.jpg

Jag och mamma har kommit överens om att en av hennes medfångar ska få gästblogga här. Vi kan kalla henne för ”Mammas medfånge”. Bloggen är inte daterad, men med brevet bloggen kom tillsammans med, som min mamma skrivit, var daterat: 7 September 2007. Håll till godo:

Efterspel från måndagens händelse.

För er som missat det kan jag berätta att det i måndags uppstod bråk här på Hinseberg. En av tjejerna här använde sig av en trasig tallrik för att skära en annan tjej i ansiktet. Jag sticker inte under stol med att jag inte känner ett dugg med tjejen som kom till skada. Men jag frågar: är hennes ärr i ansiktet värt det som kommer efteråt?

Kollektiv bestraffning är egentligen inte tillåtet. Fast inom Kriminalvården är det något som utövas flitigt. Som de flesta vet är det ganska stor skillnad mellan män och kvinnor. Den största skillnaden mellan män och kvinnor som sitter fängslade är nog beteendet. Män har en förmåga att agera ut sina känslor där vi kvinnor i stället lägger locket på och tar på oss skammen själva.

Därför är måndagens händelse något som väldigt sällan inträffar. Ska jag vara ärlig sköter sig 90% av kvinnorna under hela sina straff.

Jag har ingen säker statistik på det, men jag kan lova att om en sådan skulle göras skulle man komma fram till att en väldigt liten del av kvinnorna missköter sig, speciellt i förhållande till männen. Ändå blir vi drabbade p.g.a. deras misskötsamhet. Ta t.ex. permissionerna, hur ofta händer det att någon av oss kvinnor inte kommer tillbaka eller missköter en permission?

Väldigt sällan, om man ska lita på vad personalen här säger. Ändå blir det allt svårare för oss att få permissioner p.g.a. konsekvenserna efter killarnas handlande. Vi lider alltså för något vi aldrig har gjort. Jag lägger mig inte i vad som händer på de manliga anstalterna eller hur de väljer att sköta sina permissioner. Frågan ställer jag i stället till Kriminalvården. Är det verkligen juste att alla måste straffas för något vissa har gjort?

Med vetskapen om hur tidigare händelser har blivit bestraffade måste jag säga att måndagens händelser skrämmer mig lite. Vi har tidigare blivit bestraffade för något som inte ens har inträffat här, hur ska det bli nu när det faktiskt hänt något här? Vilka bestraffningar kommer som konsekvens efter det här?

Det som förvånar mig lite är varför tar inte anstalten på sig något av ansvaret i stället för att söka syndabockar? Tjejen som gjorde det här hade ju faktiskt redan innan hon blev flyttad uttalat hot om att liknande skulle inträffa. Nu försöker inte jag rättfärdiga det hon gjorde, absolut inte! Jag undrar bara om inte ansvariga på Hinseberg har ansvar för alla tjejers säkerhet? Och ska inte sånt här försöka undvikas till varje pris? Kort och gott kan man säga att detta var något som dom visste skulle hända, men valde att blunda för.

Vem bär då egentligen skulden?

Nästa sida »