Någons mamma-Någons dotter

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om permission, teknik, anstalt, oro, ängslan, barnbarn,

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, kriminell, teatergrupp, offstockholm, anstalt, som en blomma på månen, stora bloggpriset, juryn, permissioner, aftonbladet, bloggportalen,

Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, mamma bloggar, forum, kriminell, kriminalitet, chockad, förtvivlad, tabu,