dscn4277Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser