juli 2008


Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.

Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.

På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. ”Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. ”Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.

När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.

Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.

Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

För ungefär två och en halv veckor sedan blev min mamma förflyttad. Efter så lång tid på Hinseberg kvinnoanstalt känns det så främmande att hon har flyttats. Idag har jag besökt henne med ett av barnbarnen. Det blev ett kort besök, men mottagandet var bra. Det var ett helt annat mottagande än på Hinseberg. Jag har inte träffat min mamma på länge så det kändes väldigt bra att få göra det idag, även om det blev kort.

På Fredag påbörjar min mamma sin permissionstrappa. Det innebär att hon får en bevakad sextimmars permission. Det känns som början på ett nytt liv nu. För oss och även för mamma. Hon säger att det är fin stämning på den nya anstalten och jag tror att hon har levt upp en hel del bara av känslan att ha fått förflyttats och att hon vet att hon kommer att få andas ett litet uns av frihet.

Jag känner tillförsikt och förhoppning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,