Dagar med hopp


Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Idag fick jag en kommentar av alkolistbloggen. Den var okey och jag  hittade  en ny blogg som jag kommer att följa.  Den påminde mig mycket om den där första tiden som drogfri. Då man funderar mycket över det som varit och känner osäkerhet för framtiden. Nykterheten ses som en svårighet och man är problematiserande  inför allt. Livet handlar om många måsten och ännu fler inten. Det är vad många kallar de vita knogarnas kamp. Jag måste vara nykter, jag får inte dricka, jag måste gå nykter på festen, jag får inte misslyckas, måste sluta tänka droger, får inte längta efter ruset… Det blir en fixering där alla tankar väcker negativa känslor.

Låt mig ta ett begripligt exempel ”Om en överviktig bestämmer sig för att banta och därmed tänker nu får jag inte längre äta det jag tycker om, jag måste äta mindre, jag måste motioner… Då är h´n redan full av negativa tankar som tynger ner känslomässigt. Känslan av att förlora något får fokus och det är troligt att det växer fram känslor av misslyckanden från alla tidigare försök att gå ner i vikt. Om tankarna riktas mot något positivt är det lättare att bryta dåliga vanor. Nu ska jag börja äta hälsosamt och vad härligt att jag börjat promenera på morgonen. Tankarna är positiva och föder hoppfulla känslor.”

Att se på sitt nya drogfria liv som något positivt är en del i tillfrisknandet. Om man ständigt går och suckar över att man inte kan berusa sig och ser med avund på alla som tar sig en fest gör man sig själv en otjänst. Det är viktigt att kunna se på allt fantastiskt som ett nyktert liv ger. Idag är jag närvarande i mitt egna liv. Idag behöver jag inte ljuga eller lägga ut dimridåer för ett liv som jag skäms för. Idag kan jag ta hand om mina egna behov och är inte styrd av det destruktiva i mitt liv. Idag kan jag välja vad jag ska göra, vem jag ska umgås med. Jag vill arbeta, ha ett boende, vara närvarande med min familj, välja vänner jag trivs med, jag har har platser jag vill uppleva och saker jag vill göra. Jag lever utifrån de moraliska uppfattningar jag har och behöver inte längre leva efter konstruerade livslögner för att stå ut med mig själv. Ja det är nog den största vinsten att slippa ljuga för sig själv och för min omgivning. Beroendet är en sjukdom men det finns möjlighet att tillfriskna. Ju längre man kommer i sitt tillfrisknande ju mer ser man möjligheter och vinster. Drogen och ruset är inte längre ett alternativ. För att komma dit måste man vara villig. Villig att se vad droger och kriminalitet har kostat, villig att ta emot hjälp och villighet att se vinster istället för förluster. Och vinsterna finns där. Idag har jag ett jobb. Ett jobb där det finns härliga människor runt mig, jag tycker ju människor är de mest intressanta som finns. Det är också ett jobb där jag får jobba praktiskt och organisera arbetet. Det är något jag också tycker om, för övrigt anser jag att organisering är en av mina starkaste sidor. Att jag har ett arbete efter så många år utanför det ”verkliga livet” och med ofullbordad strafftid är bara det ett under. Det finns vinster och det är så viktigt att vara tacksam över dem. ”En tacksam narkoman är en nykter narkoman”. När man är nynykter är det så lätt att fastna i alla svårigheter. Det är bra att bli påmind och minnas varifrån man kommer. Det ger också ett perspektiv på hur mycket som skett med mig sen den där tiden på häktet. Då var jag en person med lite hopp om framtiden och full av alla svårigheter och så full av skam över mitt liv att jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt att prata om det. Idag har även det mest smärtsamma fått ord. Jag har vågat vara öppen  gentemot mina barn. Att vara ärlig och öppen mot dem och mig själv är som sagt den viktigaste vinsten och värt oändligt mycket. Idag lever jag närmare den jag vill vara och kan därför tycka om mig själv. Jag har fått hjälp av 12-stegsprogrammet och mötena är  en viktig del av min nykterhet. I tillfrisknandet finns vinsterna, möjligheterna och ett helt liv att leva. /Någons mammaLäs även andra bloggares åsikter om , , ,

Har varit hemma hos min son och hans sambo. Det är härligt att vara fri och göra sånt jag verkligen har längtat efter i flera år. Vi åt gott och jag fick chans att umgås med de fina barbarnen. Det är mer än fantastiskt.

På frågor jag får från folk över vad man saknar mest därinne i fängelset har jag förstått att de tror att man saknar det stora, ja, det nästan ouppnåeliga. Så är det inte utan saknaden är verkligt enkel. Jag saknade det lilla, vardagen och att kunna göra det mest enkla. Naturligtvis att umgås med familjen och dela deras vardag. Inte resa eller festa, utan att bara vara i vardagen. Göra det som vi så ofta gnäller över. Laga middag, planera att få vara barnvakt eller bara sitta ner och prata. Det behöver varken vara hippt eller händelserikt. Det gör ingenting om det är lite tråkigt och händelsefattigt. Själv är jag övertygad om att det är vardagen mer än helger och festligheter som binder oss samman. Till fest och tillfälliga jippon kan man umgås med de flesta, men att i vardagen vara nära personer och klara av att stå samman i den kräver många saker; kärlek, respekt, förståelse och ödmjukhet. I vart fall om vi vill fortsätta att leva ihop och samtidigt må bra. Den vardagen var vad jag längtade efter, därför är jag så tacksam för de stunder jag delar med min familj.

Vet ni en bagatell jag saknade så mycket var att få tända ett ljus. Vi fick nämligen inte ha levande ljus inne på anstalten. Vad jag saknade det. Jag brukar meditera de flesta mornar och vid varje sådan stund hade jag en känsla att meditationen skulle höja sig ett par nivåer om jag hade fått tända ett ljus. Nu är jag fri och kan tända ett ljus både till meditationen och bara för att öka mysfaktorn på rummet. Jag gör båda delarna och faktum är jag tycker att min meditation har höjts ett par nivåer.

Idag jagar jag inte så mycket efter saker att köpa och äga (tur är väl det för min ekonomi är verkligen under noll), men oavsett det så är inte ägandet längre så viktigt. Jag upplevde för fyra år sen hur det mesta av mina ägodelar gick förlorade. Och visst ibland kommer jag på något jag ägt, men saknaden är förvånansvärt liten. Jag har fått annat under de här åren. Ett lugn jag aldrig tidigare ägt, det kan aldrig köpas för pengar. Jag jagar inte heller de stora upplevelserna, jag vet att glädjen finns i det lilla och det enkla.

Att uppskatta det lilla och att känna närvaron i umgänget med dem jag älskar är en verklig frihet. Jag är en lycklig kvinna, två älskade,älskade barn och en massa ljuvliga barnbarn.Jag tänder det där efterlängtade ljuset och uppfylls av tacksamhet över mitt liv i frihet. /Någons mamma

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mymlan har utlyst ett bloggtema på frihet.

Tänkte att jag skriver om det ämne som jag haft anledning att fundera så ofta på.

Många tror att det värsta som kan hända en är att hamna i fängelse, att förlora sin rörelsefrihet och visst är det i stunder tufft. Ändå vill jag påstå att friheten i fängelset var större än mina sista år innan fängelsestraffet. Att sitta fast i ett liv som styrs av droger och kriminalitet är verklig ofrihet. Jag satt fast i min egen förljugenhet och dåliga moral. Jag var så ofri att det till och med var svårt att se mina barn i ögonen. Det är svårt. Vad det gäller relationen med en man, lika ofri som jag, var den mer kemisk styrd än  fylld av äkta känslor. Tar man drogen tillsammans blir det drogerna som styr tillvaron mellan paret. Relationen kan ältas och ta sig överdrivna känslomässiga uttryck i berusat tillstånd. Styrt av drogen fast vi kallar det känslor för att vi inte vet bättre, eller så lever vi vår egen lögn om hur vi önskade att det skulle vara. Känslomässig öppenhet och utveckling är överdriven under drogens påverkan. I de nyktra stunderna teg vi  väl medveten om att det handlade om drogens inflytande mer än äkthet och respekt i vår relation. I nyktert tillstånd är man främlingar för varandra. I det gemensamma ”fängelset” får vi även svårt att se varandra i ögonen. Drogen blir den gemensamma hemligheten så mycket mer gemensamt har vi inte . Även om vi inte drogar hela tiden, blir de nyktra stunderna  bara en transportsträcka till nästa gång vi tänder på. De nyktra stunderna blir en väntan till nästa gång. Många saker jag tidigare hade glädje av är inte längre  intressant eller är bara viktigt om jag gör det under drogpåverkan.

För mig var drogen ett sätt att koppla bort allt för jobbiga känslor. Konsekvenserna var att de flesta känslor kopplades bort även glädje och alla övriga positiva känslor.  Känslor om svek, skam, dålig moral och egoism där drogen styrde växte sig starkare. Då krävdes det mer droger för att fly det obehag som dessa växande obehagliga känslor väckte. Det är förmodligen svårt att förstå (även jag har många gånger under mina senare år med en härlig nykter hjärna och lika nyktert känsloliv svårt att förstå att jag har tillåtit det här mot mig själv) Det är inget behagligt liv och ofriheten är stor. Att göra våld på mig själv, att gå emot det jag faktiskt har varit och trott på är plågsamt och gör en framförallt väldigt ofri. Att så fort jag tänkte en ärlig tanke om vem jag ville vara och vad jag ville stå för måste jag stoppa den för att den var så i motsatts till det liv jag faktiskt levde. Det är en verklig ofrihet när inte ens tanken kan leva fritt i sina drömmar och visioner. Ingen tvingade mig någonsin till allt detta, ofriheten bodde i mig och mina livsval. Jag klarade inte själv av att bryta mitt destruktiva liv. Till slut försvann också hoppet om att det var möjligt. Om man inte tror att det är möjligt ber man heller inte om hjälp och man skaffar sig lögner som talar om att det är bra som det är. Ja, till och med bättre än hur andra lever.

Även kriminaliteten innebär en massa lögner och dimridåer för att skydda det kriminella liv man valt allt att leva. Sällan ger kriminaliteten det lukrativa liv som det ibland ges illustrationer om. Det finns tider med mycket pengar, som bara slösas i den smutsiga värld man valt att leva i.  Och så finns det tider då brottslingar lurar brottslingar, säkra ”affärer” går åt helvete osv. Det är ganska tuffa tider. Den som nyss hade en lyxkvart kan i nästa stund vara bostadslös. Lägg till att oron för att ha polisspann, vara telefonavlyssnad eller bli angiven är en ständig oro att leva med. Risken att åka fast innebär att friheten i ditt liv beskärs ytterliggare.Världen snurrar både fort och burdust för den som lever med droger och kriminalitet. Motorn som snurrar styrs av autopilot, så man har inte så mycket att säga till om när man väl har placerat sig i den karusellen.

Fängelset innebar stora begränsningar. Utrymmet är begränsat, valet av umgänge är begränsat, inlåsning klockan 19.45,  vem man får ringa är begränsat, vilken mat du ska äta väljer andra, vad du får ha på ditt rum är begränsat, frisk luft och utevistelse är endast möjligt en timme per dag , kläderna du bär är inte dina egna…  Ja, listan av begränsningar kan göras oändlig…

MEN jag valde bort droger som tidigare hade begränsat allt i mitt liv, mitt förnuft min förmåga att leva ärligt och följa den moral jag faktiskt äger. Jag har också valt bort all kriminalitet, i allt vill jag leva hederligt.  Jag har valt att bryta det förhållande som byggde på absolut fel grunder och värderingar jag inte längre delar. Det är en frihet att också kunna göra det valet. Något tillspetsat kan jag säga att ofriheten i fängelset tvingade mig att se mitt liv som det verkligen var. Det blev grunden till att kunna välja.

Idag försöker jag leve som den jag är ämnad att vara och tar beslut som jag vill leva med. Jag har hittat tillbaka till den jag vill vara och det är en oerhörd frihet. Det har varit tufft att gå tillbaka och erkänna alla lögner. Att tvingas inse att det mesta i mitt liv hade blivit beskuret av en livslögn, lögnen om mig själv. Jag tvingades  bita huvudet av skulden och skammen och se vad mitt liv verkligen hade blivit. Det gör ont att rannsaka sig själv utifrån sådana grunder. Det har lyckligtvis gett  stora vinster ett nyktert liv som jag vill leva. Jag tvingas leva med min smärta och en del sorg men idag känner jag också glädje och värme. Jag har lika lätt till mitt skratt som mina tårar. Den kärlek jag så ofta blir helt fylld av kommer från hjärtat och behöver inte tändas av några kemiska hjälpmedel. Det är gott.  Det är roligt att leva, att göra saker för deras egen skull, slippa ljuga och jag väljer att umgås med människor för att jag gillar dem. Men den största vinsten är FRIHETEN från livslögnen och att kunna se folk i ögonen. Friheten att hitta mig själv och det liv jag vill leva det är stort.

På Slottet hade vi en skylt, som numera också är skriven på en skylt i mitt rum;

JAG GÖR DET JAG MÅSTE FÖR ATT FÅ DET LIV JAG BEHÖVER.

Så har jag försökt att använda delar av mitt fängelsestraff och har idag ett liv med större frihet än jag haft på många år. Definitivt ett mycket friare liv än jag hade då jag levde ”fri” före fängelsetiden. /Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningenSlottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nästa sida »