Blogroll


Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nu är det min mamma som driver den här bloggen för tillfället, men jag tar mig friheten att spontant gå in och skriva ett inlägg i debatten om Annika Östberg:

Debatten har stormat en del, sedan det släpptes att Annika Östberg blir en av P1´s sommarpratare i sommar. Jag har följt debatten och den upprör mig minst sagt. Själv tycker jag det ska bli väldigt intressant att höra Annika Östberg berätta om sitt liv i P1, eller vad hon nu väljer att prata om.

Ett av argumenten har varit att man jämfört med Tony Olsson, som var med vid polismordet i Malexander, här i Sverige och att man aldrig skulle låta honom få bli en sommarpratare.

För mig blir jämförelsen obegriplig, förutom att de båda funnits med när polismord har begåtts. Men där slutar också likheterna.

Den största skillnaden, som jag ser den, är att Annika hela tiden uttryckt sin skuld i det som skett, att hon på ett påtagligt vis konstant arbetat sig till att göra stora, livsavgörande förändringar när det gäller sitt liv.

Sedan kan man ju också lugnt påstå att Annika avtjänat en massa fler år i fängelse för de brott hon begått, vilket bör vara en väsentlig skillnad.

I jämförelse har Tony Olsson suttit 11 år i fängelse, medan Annika har suttit 28 år i fängelse. Det gör en skillnad på 17 år.

Om Tony Olsson kämpar för att visa sig vilja att förändra sig själv, sitt liv och engagera sig i andra människors liv, som det visat sig att Annika gjort, i 17 år framöver, så kan jag inte heller där se något fel i att han skulle sommarprata.

Dels ser jag ett sådant medieutrymme att visa att inget, särskilt inte droger, är värt att hamna i fängelse för. Det kan även visa hur förödande droger är för både individen, men också för vårt samhälle och alla som finns omkring en människa. Men det visar också att det finns en annan väg ut! Det går att förändra sitt liv, trots att man varit en grav missbrukare, som både ställt till med förödelse för oskyldiga människor, sin omgivning, men också blivit dömd till 25 år till livstids fängelse.

Det ger hopp om människan och det inger hopp för många som hamnat på fel spår i livet, även om de har skuld i det de gjort själva!

Karin Magnusson på Aftonbladet, skriver även följande i sin kritiska artikel om Annika´s sommarpratande:

Morden på Torres och Helbush begicks för länge sedan, i ett land långt borta och den morddömda är en kvinna. Det gör självklart all skillnad för det redaktionella beslutet.

Jag tror inte alls att det stämmer! Tvärt om tycker jag att mycket av kritiken mot Annika skett just FÖR att hon är kvinna. Som kvinna och f.d. missbrukare och kriminell, så finns det inte mycket plats för försoning och acceptans. Man står som allra lägst av alla människor i vårt samhälle.

Många är de kriminella män det rapporterats om genom åren, som mottagit säckvis med beundrarpost från det andra könet. Många är de män som gjort en vändning i sitt kriminella liv och vill bli hederlig och som av den anledningen höjts till skyarna. Jag har aldrig hört antingen eller om Annika eller någon annan kvinna som suttit inne för grova brott.

Rickard Flinga är en annan Svensk som blivit dömd för mord i USA och som även han har avtjänat ett mycket långt fängelsestraff där. Jag tycker det är rimligare att jämföra Annika med honom, om man nu vill finna någon att jämföra henne med. Kritiken som finns mot Annika, har inte funnits mot Rickard Flinga. Trots att han ”bara” satt fängslad i 20 år! Nu har inte Rickard Flinga blivit riktigt lika uppmärksammad som Annika Östberg. Troligen delvis då han inte heller satt lika länge i Amerikanskt fängelse. Men han har, så vitt jag kunnat läsa, inte heller kritiserats. Han har nu inte blivit erbjuden (vad jag vet) att bli sommarpratare, men det är inte bara i detta fall som Annika Östberg har kritiserats!

Nu har jag inget emot Rickard Flinga, tvärt om så ser jag att även han har mycket att säga i debatten som är viktig för oss andra att lyssna på. Jag har läst hans bok: Iskallt och stenhårt: mina tjugo år i Texas fängelser.

Jag tyckte väldigt mycket om den och tycker att den har ett viktigt budskap och det Rickard skriver är något vi alla har att lära oss av.

Om det är så att Annikas publicitet handlar om att hon är kvinna, så tror jag intresset står något högre just för det faktum att det är mycket färre kvinnor än män som begår grova brott. Men även intresset för män som begått väldigt grova brott har i perioder varit väldigt stort.

Karin Magnusson skriver också:

Kvar i USA finns anhöriga och vänner till Richard Helbush och Joe Torre, polisen och restaurangägaren som dog under Östbergs och pojkvännen Bob Cox framfart i Kalifornien. Kvar finns familjernas sorg över det som aldrig blev.

Jag hoppas inte att hon anser att deras sorg blir mindre för att Annika inte sommarpratar i Sverige, på ett språk anhöriga till brottsoffren troligen inte förstår?

Karin avslutar med:

Det har utan tvekan Annika Östberg. Men medan hon spelar skivor och berättar historien om sitt liv finns det brottsoffer vars röster aldrig kommer att höras.

Jag kan inte förstå varför man ställer detta mot varandra? Självklart kan och har även de anhöriga fått göra sina röster hörda, eller menar Karin att de ska sommarprata på Svenska som sommarpratare i P1?

Jag kan inte heller förstå hur Karin har missat att anhöriga till Annika Östbergs brottsoffer har fått mycket utrymme i media, både i USA och i Sverige? Många gånger har de anhöriga fått göra sin röst hörd i fallet Annika, även i den tidning som Karin själv skriver för!

De har också fått vara med i rättssalen och påverka alla Annika´s överklaganden som gjorts i USA genom åren.

Eller menar Karin Magnusson på allvar, att de anhöriga även ska vara med och bestämma vad media ska skriva om eller ha med i sina utrymmen?

Ja, då kan vi kanske lika väl lägga ner hela rättssystemet och bara rakt av låta brottsoffer och deras anhöriga få sätta straffen på våra brottsoffer?!

Jag tror på människans möjlighet till förändringar. Jag inser att mord är ett fruktansvärt brott och liksom de flesta brott, så utsätter man andra människor för onödigt lidande och ett liv som släcks, kan aldrig väckas. Samtidigt så tror jag inte på att alla brottslingar som åsamkat någon annan person en skada, ska få tillbringa resten av sina liv inför lås och bom. Jag tror på vårt rättssystem som vill visa att man sona sitt brott och att även om man aldrig kan eller ska glömma, så har man i alla fall rätt att gå vidare när man avtjänat sitt straff.Om man inte tror på det, då skulle det innebära att alla våra brottslingar ska sitta bakom lås och bom under resten av sina liv. Skulle det vara en hjälp för de anhöriga? Skulle det ge deras anhöriga tillbaka till livet?

Det finns de som anses för farliga för samhället att släppas ut. De sitter också mycket riktigt inlåsta på livstidsstraff, utan möjlighet att komma ut. En del av dessa sitter också inlåsta på rättspsykiatriska vårdinstanser, utan möjlighet att vistas ute i det fria.

Efter 28 års fängelse i USA, en tid i fängelse i Sverige och med möjlighet till en frigivning inom ett år, genom att visa sin vilja att förändra och hjälpa både sig själv och andra under alla dessa år, genom att fördöma sitt eget tidigare liv och levene, så tycker jag absolut att Annika visat att hon har möjligheter att skapa sig själv ett värdigt liv, där hon inte har för avsikt eller kommer att skada någon människa. Jag tycker det är rätt att hon ges möjligheten att få sommarprata, då jag tror att vi alla har något att lära av henne och hennes erfarenheter!

Att mycket av Annikas våldsamma förflutna handlar om ett gravt missbruk, tror jag inte någon behöver tvivla på, då det är ganska uppenbart. Det är ingen ursäkt, men en rätt bra förklaring. Om det varit en ursäkt, skulle hon inte ha behövt avtjäna ett straff på motsvarande 45 år, som hon fått fastställt i Örebro Tingsrätt i November 2009.

Så här säger Annika själv om sitt sommarpratande:

– I mitt Sommar ska jag tala om ögonblick som förändrar livet. Om att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Om mörka, fuktiga celler. Om rötter och hemlängtan och hur man håller drömmen om hemland och tillhörighet levande i en främmande värld. Och hur det kändes att för första gången få hålla i en mobiltelefon.

Jag ser mycket fram emot att lyssna på Annika Östberg som sommarpratare!

// Någons Dotter

Mer om debatten kan du lyssna på i P1 och här och läsa om i Sommarlyssnaren och här!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fjärilen som även är en symbol för medberoende

Nu har jag läst samtliga tre artiklar om Tito Beltrans dom och avtjänanade av straff skrivna av hans hustru och juristen Jenny Beltran:

Tito fick längre straff eftersom han var oskyldig

Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva

Mediebilden av Tito hade varit bättre om Rättegången TV-sänts

Jag måste börja med att säga att Jenny Beltran är jurist inte är helt ointressant i frågan. Hade hon varit en helt novis anhörig hade jag bara tyckt synd om henne och känt att maken har utnyttjat hennes känslomässiga band och solidaritet. Så är förstås också fallet nu, att Jenny Beltran har svårt att se att den att hon älskar kan vara skyldig till så grova brott som också i förlängningen är stora svek mot henne och deras relation. Jag skulle vilja säga att  en medberoendegrupp är det Jenny Beltran skulle vara mest hjälpt av.  Att Jenny Beltran är jurist gör mig inte fullt så medkännande då hon mot bättre vetande slår åt alla håll.

Ständigt slår hon tex på Kriminalvården för att de behandlar hennes make som skyldig. Med sin bakgrund bör hon veta att den bedömningen redan är gjord i två dömande instanser nämligen Tingsrätten och Hovrätten. Dessutom är en klagan till  Högsta domstolen gjord, den avslogs då de ansåg att rättegångsförfarandet hos Hovrätten har skett korrekt och inga nya saker framkommit som ger anledning till ytterligare prövning. Som jurist bör Jenny Beltran vara införstådd med  dessa förhållanden. Att Jenny Beltran dessutom är sin makes juridiska ombud gör situationen  faktiskt direkt ”geggig” och jag tycker det är beklagligt att det är tillåtet. Mest att beklaga är Jenny Beltran. Jenny borde få tid och ork att ta hand om sin egen smärta och sorg medans maken själv får ta ansvar för sina handlingar. Här finns mycket förnekande som står i vägen för både henne och maken. Precis som alla vi andra kan varken vi eller Jenny Beltran med säkerhet veta huruvida Tito är skyldig eller inte. Precis som i de flesta sexualbrott är det bara förövaren och offret som vet exakt vad som hände. Till skillnad från de flesta sexualbrott fanns det ovanligt många vittnen som kunde vittna om de faktiska förhållandena runt brottet i rättegångarna mot Tito.  Detta var väl ett av skälen som ledde till fällande domar i två instanser. Att Tito Beltran skulle vara oskyldigt dömd, har det mig veterligen inte lagts fram bevis för. Att hans hustru är övertygad är en annan sak men inte helt ovanligt. Att det finns folk  i Sverige idag som är oskyldigt dömd är troligt, att Tito Beltran skulle vara en av dessa har jag inte funnit några belägg för. Tvärtom uppfattar jag det som att flera av de vittnen som var inblandade i rättegången själva hade mycket att förlora i och med sina egna kändisskap och den oönskade uppmärksamhet som deras vittnesmål medförde.  Trots att Tito Beltran var deras vän valde de att vittna till fördel för en av flickorna som de var övertygade om var en av Titos brottsoffer.

Oavsett så vore det orimligt om Kriminalvården som en verkställande myndighet skulle försöka sig på gissningslekar om vilka dömda personer som eventuellt är oskyldigt dömda och därefter särbehandla dessa genom att ge dem tex fotboja för en enklare utsluss, trots att de vägrat ta emot behandling för sina problem. Då tror jag att vi är väldigt illa ute och det skulle naturligtvis  utarma rättssäkerheten. Lite tillspetsat skulle man ju kunna fråga sig vad vi då skall ha domstolarna till?

Tito Beltran var alltså redan dömd när han kom till Kriminalvården. Utifrån den domen skulle Kriminalvården som verkställande instans verkställa Tito Beltrans  straff utifrån de brott han dömts för. Tito Beltran är dömd för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig, under rättegången blev han också dömd för övergrepp i rättssak. Utifrån att han dömdes för sexuella brott är det ju rimligt att Kriminalvården erbjuder honom behandling i ROS. Precis som övriga fångar erbjuds behandling utifrån den problematik som fört dem till fängelsestraff. Själv är mitt brott relaterat till missbruk och det blir då rimligt att jag erbjöds hjälp för mitt narkotikamissbruk som också stod i direkt relation till min brottsliga verksamhet. Det är för alla i min situation helt begripligt att tar man inte emot den hjälpen så försvårar man sin egen utsluss, tex möjligheten till fotboja.  Anstalten gör avgörelsen att ovilligheten att ta tag i sina problem är en indikator på att fortsatt brottslighet  är högrisk. För varje fånge görs en individuell bedömning som också gäller för hur fångens utsluss till samhället ska se ut. Naturligtvis bedöms här fångens rehabilitering utifrån sitt brott, är risken hög eller låg för återfall. En fånge som sitter inne för våldsbrott och vägrat delta i ART (ett program om att hantera ilska och konflikter) bedöms att ha högre risk för återfall i våldsbrott än en fånge som deltagit i programmet. En narkotikabrottsling med missbruk bedöms utifrån hans villighet att ta hjälp för sitt missbruk. Utifrån att detta är en del av Kriminalvårdens  arbete ser jag det som rimligt att Tito Beltrans utsluss tillbaka till samhället också bedöms utifrån hans villighet att arbeta med sin problematik utifrån det brott han faktiskt är dömd för.

Tito Beltran är dömd för att han inte kan låta bli småflickor. Hans problem är inte att han saknar boende eller sysselsättning. Det blir då märkligt för mig att hans fotboja, som han nu har fått tack vare Malmös Förvaltningsrätt, grundar sig på att han har bostad och sysselsättning. Beltrans utsluss borde bedömas utifrån hans sexuella brottslighet, vilket han är dömd för och därmed måste ses som det verkliga problemet.

För att förtydliga så är grundtankarna i den svenska Kriminalvården att verkställa straff utdömda av domstolen dessutom ska Kriminalvården arbeta för att motverka återfall och samtidigt skydda samhället från fortsatt kriminalitet. I detta fall kan man säga att Kriminalvården lyckats dåligt med att motverka återfall på grund av Tito Beltrans brist på samarbete. I vart fall finns det inget påtagligt som visar på en förändring hos fången.  Därmed står Kriminalvården inför en annan uppgift att skydda samhället från fortsatt kriminalitet, vilket i det här fallet är att skydda andra unga kvinnor för framtida övergrepp. Därmed är Kriminalvårdens vägran att ge Tito Beltran fotboja helt logisk. Beslutet från förvaltningsrätten i Malmö att ge Tito Beltran fotboja kan däremot vara förvånande då beslutet grundar sig på att han har bostad och sysselsättning, vilket ju faktiskt aldrig har varit hans problem och därför bör vara oviktigt i bedömningen.

Huruvida Tito har blivit särbehandlad för att han är en känd person låter jag vara osagt då jag inte avtjänat mitt straff med honom.  På samma sätt tror jag att detta också står utanför Jenny Beltrans kunskap om huruvida Tito Beltran blivit sämre eller bättre behandlad än sina medfångar.

Däremot vet jag att kända personer jag suttit tillsammans med har varit upprörda för att de ansett sig bättre behandlade i jämförelse med  oss de okända medfångarna.  Det krävs en hel del ödmjukhet för ett sådant ”erkännande”, men de hade heller inte några problem i relation till oss övriga fångar.

/Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det finns ingen värdighet i att vara överlägsen någon annan. Sann värdighet ligger i att vara överlägsen sitt tidigare jag.

-Robin Sharma

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En award har tilldelats denna blogg. Eftersom det är jag, mer än min dotter som skriver just nu i den här bloggen, så gör jag den. Awarden har delats ut av bloggen En dag i taget.

När man får den så ska man skriva sju saker om sig själv samt ge den vidare till sju andra och länka till dem. Sen ska man lämna ett meddelande till dessa sju och tala om att de fått awarden. Man ska också länka till den man fått den av, och det har jag redan gjort.

Då gör jag ett försök – sju grejer om mig själv:

  1. Älskar livet!
  2. Tycker illa om de som gör sig bättre på andras bekostnad.
  3. Tacksam över att ha en familj.
  4. Jag vill ha en hund.
  5. Drömmer om jobb och bostad.
  6. Bantar ständigt.
  7. Rökfri sedan drygt två år.

Nu ska jag då ge denna award vidare, det skulle vara 7 bloggar…

Evas Svammel

Känner Tänker Reagerar

Ludmilla

Ninja Isters Meningslösa

Farmorsbloggen

Y.K.

Den som vill ha en award

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nästa sida »