mars 2006


Reser snart iväg uppåt i landet. Begravningen sker i morgon Fredag. Osäkert på om jag kommer åt att blogga under min resa, men det är möjligt. Önskar alla en trevlig helg och tackar för allt stöd jag fått genom kommentarer, Gästboksinlägg och mail. Tack! ”Ses” snart igen!

Mamma bad att jag ska läsa en dikt på mormors begravning. Jag har nu funnit dikten. Det var bara en liten detalj hon glömde nämna…*Ler* Dikten är på Norska. Tror jag lyckats göra en egen översättning nu. Här kommer den:

Husets hjärta

Ditt lilla, trånga kök

är husets stora hjärta.

Det levande rummet,

med plats för

matlukt och skratt,

hundar och katter

och den bittraste gråt.

Livliga diskussioner

om pubertet och världsproblem

mellan såser och soppor

och stekta potatisar.

Djupa, allvarliga anförtroelser

mellan ägg och nybakt bröd,

kära omfamnelser

som välter kaffekoppen,

raseriutbrott och grönsaker

och dunken med hemlagat vin

I ditt lilla, stora kök

har jag ännu inte sett

någon som inte skulle rymmas där…

-Tone Schwarzoff.

I dag bär det iväg uppåt, till Norrbotten och begravning. I morgon är själva begravningen.

Det känns som den långa resan blir ganska skön och välbehövlig att få samla alla tankar, sitta för sig själv. Lämna barn och vardagssysslor bakom mig, om än bara för några dagar.

Ser även fram emot att få vara där uppe, även om visiten blir kort och det inte känns som någon glädjevisit i sig.

Det känns även som att ”stänga ett viktigt kapitel” att få delta i begravningen.

Det är bara en sak jag befarar: att någon kritiserar mamma…

Det känns inte bra att allt ska komma på en gång, men det verkar som det gör det…

En av anledningarna till att vi blev så chockade över mormors hastiga bortgång var ju att hon varit så frisk. En annan anledning var att vi var helt inställda på att min morfar skulle gå först, eftersom vi redan fått besked tidigare om att han har en obotlig levercancer.

Idag fick jag samtal om att hans tillstånd försämrats och att han nu är inlagd på sjukhuset i ett försök att förbättra hans tillstånd så pass att han klarar av att gå på mormors begravning i övermorgon…

Jag funderar lite på att advokaten nämnt att mamma riskerar minst två år. Med betoning på MINST. Vad är max-straffet? Vad är maxstraffet för det brott hon misstänks för? Kan man kolla det någonstans på ett enkelt sätt?

Vad väger en domstol in i minimum och maximum-straff?

Så skört är alltså själva livet. Som en utblommad maskros. Med sitt vita ludd, en vind som passerar och bara själken står kvar där i sin nakenhet.

Det är så jag känner mig.

Som en utblommad maskros, som vinden tagit tag i och kvar står bara själken.

Från att ha känt mig så lugn, så trygg, så levande. Allt är bara borta nu.

Måste finna en plats att plantera mig själv, så jag kan gro igen och växa upp till en ny levande, trygg blomma.

Förlåt, det tar lite tid. Förlåt att jag inte kan skratta med min själ ännu… Ge mig tid.

Alla känslor och intryck och information är som ett enda virr-varr i mitt huvud.

Så kändes det första veckorna också, som att allt i huvudet bara går runt, runt.

Den sista tiden har det dock börjat lätta något! Det mesta av det praktiska är ju löst nu, så kvar finns bara det känslomässiga. Vilket i och för sig inte är så ”bara”. Men det har varit mindre rörigt i huvudet i alla fall.

Nu känns det som det börjar storma igen. Kanske har det också att göra med den stundande begravningen. Det är så mycket också jag måste organisera innan jag åker upp.

Tiden går och vi vet inte riktigt vad som pågår. Men en sak vet jag: i morgon är det fem veckor sedan de grep mamma. 35 dagar. 35 nätter.

Nästa sida »