december 2008


Idag har jag min första 24- timmars permission. Det innebär att jag efter snart 3 år för första gången ska sova utanför anstalt. Det är en märklig känsla. Jag är hemma hos min dotter, min son är också här. Vi har ätit gott och pratat. Det är fantastiskt att ha familjen samlad runt sig. Det är nog det största i livet.

taggtrad

Det är vad vi kallar utförsbacke i straffet nu. Av mina 7år sitter jag 4år och åtta månader. Av den tiden har jag gjort snart 3år, alltså en bra bit över halva straffet. Den tid som återstår av straffet har många fördelar, bland annat permissioner och om ett år kanske jag kan få frigång eller vårdvistelse. Visst känns det skönt. Men nu när det börjar lätta är det som om något lossnar i mig, plötsligt vågar man känna på vad ett sådant långt straff har inneburit inte minst känslomässigt. Många förträngda känslor ”knackar på ”. Saknaden av de kära växer sig starkare och längtan efter frihet känns ibland outhärlig. Kanske är de också de över dagen permissioner jag redan haft som har gett näring åt denna frihetslängtan. Säkert är att det är inte lätt att återvända efter permissionerna. Stegen är tunga och motståndet är starkt. Men ändå vet jag att jag kommer att återvända i rätt tid och med en skött permission bakom mig. Jag har alldeles för mycket att förlora med att inte sköta mig, för sanningen är att de förmåner jag har idag grundar sig helt på att jag har skött mig. Den dagen jag inte sköter mig dras också permissioner in och andra förmåner jag har arbetat upp.

Ibland när jag skrivit något som känns tungt med att sitta i fängelser har det kommit kommentarer som att jag tycker synd om mig själv och att det är mitt eget fel att jag sitter inne. Jag som de flesta människor faller ibland offer för att tycka synd om mig själv, däremot tror jag inte att det är något jag alltför ofta hemfaller till. Och när jag tycker synd om mig själv så innebär det aldrig att jag inte är medveten om varför jag sitter inne. Jag har gjort det jag är straffad för och det är en självklarhet att jag ska sona mitt straff. Under mitt straff har jag dessutom fått med mig mycket för att komma ut som en fri människa och välja det liv jag vill leva, ett liv jag vill leva utan både droger och/eller kriminalitet. För den hjälpen att komma dit och för det hopp jag fått om ett bra liv är jag evigt tacksam. MEN det innebär alltså inte att det ibland är jättetungt att sitta inlåst eller att längtan efter familjen känns outhärdlig. Det innebär inte heller att det finns delar i kriminalvården som jag tycker är dåligt eller helt förkastligt, men det är en nyanserad kritik eftersom jag också ser sådant som faktiskt kan vara till hjälp om man tar emot hjälpen. Framåt tänker jag skriva lite om både det dåliga och det bra jag har mött under den här ”resan”. Jag återkommer senare med det, nu ska jag umgås med familjen och bara njuta av det. Tills senare ETT RIKTIGT BRA SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE GOTT NYTT ÅR!!!!

staketet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

somenblommapamanenashx2

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så lovade jag att publicera min mammas texter från barnboken, som heter Som en blomma på månen. Jag har redan lagt upp texten hon skrev till mig och följande text har hon alltså skrivit och publicerat till min bror:

Till min son Xxxxxxx

Tidigt slutade jag möta din blick.

När man är fylld av skam möter man inte en annan människas blick. Jag var fylld av skam. Skammen för att jag svek dig. Jag lämnade dig hos en man jag själv inte orkade leva med. Jag svek dig när jag satt i fängelse. Jag svek dig när jag drogade. Jag svek och svek. De stunder vi träffades ville jag naturligtvis vara närvarande, men mitt mod räckte inte till.

Så också våra möten blev ett svek. I min feghet att inte finnas där för dig när vi träffades gjorde att jag alltid höll oss sysselsatta under våra möten. Jag tror vi har åkt karusell i de flesta av Sveriges nöjesfält och äventyrsland.

Karusell är en märklig sysselsättning, man gör något tillsammans men det krävs ingen gemensam närvaro. Vi pratade inte. Det kom inga obehagliga frågor som krävde ärliga svar. Jag flydde min skam och skuld, med en solidaritet jag inte förtjänade lät du mig tiga.

Åren gick du är en vuxen man idag. Vi har fortsatt hålla oss sysselsatta när vi umgås. Jag av skam och du av solidaritet förmodar jag. Ibland tror jag att vi båda är rädda för att vara nära att öppna upp och se hur det verkligen har varit.

Jag har bett om hjälp idag.

Jag har öppnat mig och vågat se på min skam och skuld såsom jag upplever den. Andra i liknande situation som jag har lyssnat. Jag har varit livrädd, men ändå pratat och delat mina ondaste hemligheter. Ur den smärtan har jag växt och blivit lite modigare.

Sakta har jag närmat mig dig och kunna prata om det som är sant och riktigt. Det som är viktigt för oss båda. Jag bad dig inte att förstå eller förlåta, men jag bad dig att släppa din solidaritet. Jag vill att du ska få ge ord för alla gånger jag svek dig. Jag vill att dina känslor ska få bli uttryckta.

Du tvekar; är kanske rädd för att såra. Det för mig ont att se att du är mer rädd om mig och mina känslor än om dina egna känslor och dina behov att få prata. Att få ge ord för din egen smärta är fortfarande farligt, men lite kommer det steg för steg.

Till din fru sa du att det kändes som om du fått tillbaka din mamma.

Och jag, ja jag har sett färgen på dina vackra ögon.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

somenblommapamanenashx1

Här kommer jag att lägga upp texten som min mamma publicerat till mig i boken: Som en blomma på månen, som jag skrev om i förra inlägget:

Till min dotter Xxxxx

Mor och dotter det är något vackert. Du min dotter är mycket vacker. Och mycket som finns mellan oss är vackert.

Du är mitt första barn. När du kom ville jag bara vara mamma. Du var mer än ett barn. Du var min familj. Åh, vad jag skulle vårda dig och den familj som var du.

Det blev inte riktigt som alla de där drömmarna och förhoppningarna jag bar inom mig. Förmodligen är det så att man aldrig kan ge bort det man inte äger. Jag ägde inte harmoni, trygghet eller god självkänsla. Saker jag så gärna hade velat ge dig.

Jag vet att du fått dela massor av den smärta som också varit min. När saker skedde var jag inte där för dig. Hur mycket jag än avskyr att tänka på det så tog min egen trasighet över.

Det har gått många år nu då du har fått vara mer vuxen än din egen mamma. Jag önskar att det inte vore så men så är det och jag kan inte spola tiden tillbaka.

Min älskade dotter jag knackar på din dörr. Jag har växt på mig, en inre nödvändig växt. Nu tror jag att jag är vuxen nog att bli den mamma du alltid behövt och jag alltid har velat vara. Jag vet att du är vuxen att du har ett eget liv, som du skapat trots min frånvaro. Men jag knackar ändå på och hoppas av hela mitt hjärta att du har en plats för en mamma i ditt liv.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

somenblommapamanenashx

Igår hade min mamma sin andra obevakade permission. Egentligen hade vi tänkt spendera den hemma hos mig, men det blev inte så. Sedan min mamma satt på Hinseberg har det pågått ett projekt mellan Kriminalvården och en teatergrupp som började med att gruppen spelade teater både på Hinseberg och andra anstalter, såväl kvinnliga som manliga.

Samarbetet mynnade ut i en bok som gjorts av intagna som sitter på olika anstalter i Sverige. Boken kom av de intagna att kallas för Barnboken, eftersom den är tillägnad alla barn som har en förälder som sitter eller har suttit inne. Boken heter egentligen Som en blomma på månen.

Releasefesten kom att vara igår i Blackeberg i Stockholm och det blev en fantastisk tillställning. Min mamma har dels skrivit förordet i boken, men också varsin text till mig och min bror. Hon har även målat flera av bilderna som är med i boken och det finns även två teckningar som mitt ena barn har målat till mormor.

Min mamma fick många lovord och jag är väldigt full av beundran för henne. Förordet är väldigt fint och texterna till mig och min bror var fina. Jag ska försöka lägga in texterna i denna blogg.

När änglar faller längre ner än botten. Det är temat på boken.

Tillställningen igår var ett fullspäckat program. Det var många artister som uppträdde, bland andra Kajsa Grytt som spelade och sjöng låtar från sin skiva Brott och Straff. (Video nedan)

Det var många artister som var riktigt bra. Mellan artisterna så var det många intagna som läste sina texter. Eftersom det är många av medförfattarna som inte är i permissionsgång, så var det många som inte kunde medverka på releasefesten eller läsa sina egna texter. I vissa fall lästes dessa texter av skådespelare. Allmänt kan man säga att det var många som kom, det var en väldigt finstämd stämning, med levande ljus, trubadurer och vackra, mycket sorgliga texter.

När min mamma läste sina texter så grät jag förstås mycket. Särskilt den text som min mamma skrivit till min bror. När hon läst klart så var det en man som kom fram och sa till min mamma att det var den vackraste text han hade hört. Han var påtagligt rörd.

Min mamma blev också intervjuad av en journalist från P1 för ett program som ska sändas i Februari. Jag blev också erbjuden, men tackade nej då jag vill vara anonym.

Det blev en fin fest, det blev en vacker tillställning och det blev ånga, många tårar. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Andra som bloggat om releasefesten: Loverier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,