mars 2010


Jag går på skrivkurs och tycker det är våldsamt roligt och stimulerande. Dels gillar jag att skriva, mest små påhittade  historier och det är just vad vi gör mycket av där. Dessutom tycker jag det är skönt att ha ett ställe där jag får vara alldeles ”vanlig”. Min historia med missbruk och kriminalitet är  inte det minsta intressant att prata eller dela om. Det är mycket så att helt vanliga människor i min värld finns det inte så många av. Därför blir Skrivarkursen ett härligt andrum.

För en vecka sedan fick vi i ”läxa” att skriva om en granne. Eftersom jag bor i ett halvvägsboende så har jag inte vad vi normalt kallar en granne. Därför hittade jag på en historia

GRANNEN

Mina närmaste granne är en ung spänslig man med morotsfärgat hår, som har gjort inbrott i husets alla källarförråd. Detta hände för drygt ett år sedan och då hade han ännu inte flyttat in i huset.

Jag är fortfarande full av beundran när jag tänker på hur denne unge man, samma dag han flyttade in, gick runt till alla grannar i huset och berättade att han hade gjort inbrott i våra källarförråd.

–        Det var i ett annat liv, sa han. Då var jag helt nerkörd i droger och kriminalitet. Nu håller jag på att förändra mitt liv. I min väg tillbaka har jag fått en träningslägenhet här i huset. Jag lovar att inte röra era källarförråd och jag ska göra mitt bästa för att inte störa. Säg gärna till om jag gör något emot husets regler.

Jag lyssnade med gapande mun och lät dörren vara öppen så jag kunde höra hur han ringde på nästa dörr och rabblade fram samma ursäkt. Jag var naturligtvis förvånad, men mest av allt var jag nyfiken.

Ett par dagar senare möter jag den unge mannen, som heter Ronny, i tvättstugan. Tvättstugan är skinnande ren och inget ludd i tumlaren. Han har verkligen gjort ett stort jobb där, så välstädad kan jag inte minnas att någon lämnat tvättstugan tidigare. Nu tar jag tillfället i akt att närma mig. Jag berömmer hans städning av tvättstugan och passar samtidigt på att bjuda honom med på kaffe. Jag ser hans tvekan och påpekar att jag gärna vill bjuda honom på ”välkommen till huset kaffe”.  Han är blyg och vågar inte möta min blick. Jag tror att han mer tackar ja för att han inte vågar säga nej. Men min nyfikenhet är väckt och jag tänker inte släppa taget på en möjlighet att pressa min nya granne på en bra historia. Väl inne i min lägenhet frågar jag ogenerat varför han gått runt och erkänt inbrotten för oss alla. Han skruvar på sig.

–        Jag blev ju tagen här i källaren under det att jag höll på att bryta mig in. Någon av er såg mig och kallade på polis. Jag blev liksom tagen med fingrarna i syltburken. När jag fick lägenhet i det här huset var min första reaktion att tacka nej, men det kunde dröja länge till det kom en möjlighet att få en annan träningslägenhet. Så jag bestämde mig för att ta emot den här lägenheten. Jag tänkte att någon eller några här skulle känna igen mig, så jag bestämde mig för att lägga korten på bordet. Det märkliga är att ingen kände igen mig och de flesta verkade ha glömt att de haft inbrott i källaren.

–        Ja, det är ju inte så konstigt, svarar jag, i våra tider finns det väl inte en människa som förvarar något av värde i källaren. Det är väl mest bara skräp, så ett inbrott är ju närmast att betrakta som hjälp med sophämtningen.

Ronny skrattar. Det har du nog rätt i, säger han. Jag var en källar- och  containerpundare. Det var ungefär samma skräp var jag än sökte, men i mitt förvirrade tillstånd trodde jag alltid att jag skulle finna en skatt. Jag var som en slags modern pirat som aldrig fann skattkistan men var hela tiden övertygad om att jag var i dess närhet. Vet du vad jag hade hittat i förråden här nere när polisen tog mig?

Jag skakade på huvudet.

–        En handväska med trasigt lås, en sko utan make och ett gammalt fläktfilter, var vad jag krampaktigt höll i handen. För det och några andra lika tragikomiska brott blev jag dömd till fyra månaders fängelse.

–        Verkligen, säger jag och lyfter förvånat på ögonbrynen. Jag har alltid trott att vi har haft en slapp lagstiftning i det här landet.

–        Nej, säger Ronny. Jag fick fyra månader och det är jag så tacksam för.

–        Tacksam, säger jag frågande med stor förvåning. Tacksam?

–        Ja, tacksam, säger han. Jag fick behandling istället för vanligt fängelse. Det kallas kontraktsvård. Jag var på Hatten, ett ställe med tolvstegsprogram. Jag fick en hel del insikter och idag kan jag välja att vara nykter utifrån de insikterna. Jag har fått ett liv istället för att överleva som containerpundare. Det är stort och något att vara tacksam för.

Ronny är min hjälte och aldrig har jag haft en granne med större mod än honom. Tyvärr är han fortsatt blyg eller kanske fylld av skam, för trots att det gått ytterligare ett år har han svårt att möta min och andra grannars blick. Om han bara visste hur mycket vi beundrar hans mod och rättframhet. Då skulle han med lätthet möta vår blick. För hans skull längtar jag till den dagen, han förtjänar att få gå vidare och känna stolthet för den han är idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Var inte rädd för att ta ett stort steg. Du kan inte passera en klyfta med två små steg.

(okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Harmoni är när hjärnan tänker vad hjärtat känner. (kinesiskt ordspråk)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jag lider av inre stress. Det känns som om jag alltid måste göra nått värdefullt av min tid. Något produktivt eller på annat sätt  beständigt. Det måste gå att visa upp eller åtminstone vara något påtagligt att prata om.  Ett slags duktigt syndrom har jag nog alltid brottats med. Måste göra något kan inte bara sitta still för då är man slö och det är verkligen ett underbetyg i den värld jag kommer ifrån. Men något ytterligare har hänt under min tid i fängelse. Jag känner mig nu konstant mer eller mindre stressad. Inom mig känner jag mig alltid på väg någonstans och det är alltid något jag måste göra.

Att leva inne i fängelset är en stilla lunk där man har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen vardag. Naturligtvis är det en stor orsak till att det blir stressigt och osäkert när man väl är tillbaka i ett pulserande samhälle. Första veckorna stressade jag verkligen i den nya friheten. Jag njöt men njutningen blev mer och mer begränsad med att min stress ökade. En dag pratade jag med en person på telefonen som inte känner mig speciellt väl. Till och med i telefonen ”hördes” min stress, för jag får frågon om jag är stressad. Jag svarar utan eftertanke JA. För det är ju det jag kände STRESS. När jag lagt på luren kom eftertanken; är jag stressad och till vad och varför. Det var nämligen så att jag bodde på ett halvvägshus där alla måltider var serverade, arbetspraktiken genom KramiMoa var humant upplagt och närvarotiderna generöst nerkortade. Mina barn är ju vuxna och den enda jag har ansvar över är mig själv. I detta  ganska kravlösa liv var jag alltså  synbart stressad och själv levde jag i känslan att jag alltid var på väg och att tiden inte räckte till. Mina frågor till mig själv efter telefonsamtalet blev en väckarklocka. Jag tvingade mig själv att varva ner. Vårdvistelsen började i mitten av november, då hade jag suttit nästan 4 år i fängelse. Den där stressen återkommer fortsatt och ofta uppmärksammar jag den inte fören jag är högt uppe i varv. Jag tror att år av understimulering bygger upp stress inför till och med enkla krav i vardagen.  Bara att ha en tid att passa, att hitta vägen till en mötesplats, att klara sig på små ekonomiska medel blir utmaningar. Att visa att man duger och klarar av den ”frihet man fått”. Rädslan finns där också att man gör ett misstag så man ”plockas” tillbaka till anstalt för att sona resterande av sitt straff.

Från att inte ha några som helst vardagliga krav på sig där det inte förväntas att man kan göra någonting på egen hand eller där  beslutsrätten av allt som rör mitt liv har tagits bort ska jag nu leva ”vanligt” och ta allt ansvar själv. En dag fick jag mellan anstalt tills jag skulle fungera i ett arbetsprogram. Det är som sagt fyra månader sen jag kom ut från anstalt och fortfarande är min inre stress  något ständigt återkommande och blir  ganska jobbigt att leva med. Jag vet aldrig vad som sätter igång den men den finns där som ett ständigt orosmoment. Jag mediterar, tvingar mig att varva ner men det hjälper inte alltid. Pressen att jag måste göra något, känslan av att alltid vara på väg till något odefinierbart är där ständigt. Jag tror det är en fängelseskada. Jag har hört att fyra år i fängelse tar två år att läka. Jag vet inte exakt vad som ska läkas, men jag tror att den inre stressen är en sådan läkningsprocess. En del stress ska man leva med, den är reell och kan vara bra för oss. Det är en drivkraft för att vi ska kunna genomföra våra uppgifter och nå våra mål. Den är konkret och påtaglig. Den inre stressen bara är, den går inte att konkretisera och den leder inte framåt.

De flesta av oss som sitter i fängelse har låg eller ingen självkänsla kanske är det där den inre stressen får sin näring. Vi är så upptagna av att göra bra ifrån oss och att duga därför stressar vi på för att visa att vi kan och duger. Jag är tacksam för att jag kom ut i  en ganska lång vårdvistelse, 11 månader, för jag tror att gå direkt ut i fullt arbete och egen bostad hade varit tufft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

ATT OROA SIG FÖR MORGONDAGEN ÄR SOM ATT BETALA RÄNTA PÅ ETT LÅN MAN ALDRIG FÅTT.  (okänd)

bloglovin

Har varit hemma hos min son och hans sambo. Det är härligt att vara fri och göra sånt jag verkligen har längtat efter i flera år. Vi åt gott och jag fick chans att umgås med de fina barbarnen. Det är mer än fantastiskt.

På frågor jag får från folk över vad man saknar mest därinne i fängelset har jag förstått att de tror att man saknar det stora, ja, det nästan ouppnåeliga. Så är det inte utan saknaden är verkligt enkel. Jag saknade det lilla, vardagen och att kunna göra det mest enkla. Naturligtvis att umgås med familjen och dela deras vardag. Inte resa eller festa, utan att bara vara i vardagen. Göra det som vi så ofta gnäller över. Laga middag, planera att få vara barnvakt eller bara sitta ner och prata. Det behöver varken vara hippt eller händelserikt. Det gör ingenting om det är lite tråkigt och händelsefattigt. Själv är jag övertygad om att det är vardagen mer än helger och festligheter som binder oss samman. Till fest och tillfälliga jippon kan man umgås med de flesta, men att i vardagen vara nära personer och klara av att stå samman i den kräver många saker; kärlek, respekt, förståelse och ödmjukhet. I vart fall om vi vill fortsätta att leva ihop och samtidigt må bra. Den vardagen var vad jag längtade efter, därför är jag så tacksam för de stunder jag delar med min familj.

Vet ni en bagatell jag saknade så mycket var att få tända ett ljus. Vi fick nämligen inte ha levande ljus inne på anstalten. Vad jag saknade det. Jag brukar meditera de flesta mornar och vid varje sådan stund hade jag en känsla att meditationen skulle höja sig ett par nivåer om jag hade fått tända ett ljus. Nu är jag fri och kan tända ett ljus både till meditationen och bara för att öka mysfaktorn på rummet. Jag gör båda delarna och faktum är jag tycker att min meditation har höjts ett par nivåer.

Idag jagar jag inte så mycket efter saker att köpa och äga (tur är väl det för min ekonomi är verkligen under noll), men oavsett det så är inte ägandet längre så viktigt. Jag upplevde för fyra år sen hur det mesta av mina ägodelar gick förlorade. Och visst ibland kommer jag på något jag ägt, men saknaden är förvånansvärt liten. Jag har fått annat under de här åren. Ett lugn jag aldrig tidigare ägt, det kan aldrig köpas för pengar. Jag jagar inte heller de stora upplevelserna, jag vet att glädjen finns i det lilla och det enkla.

Att uppskatta det lilla och att känna närvaron i umgänget med dem jag älskar är en verklig frihet. Jag är en lycklig kvinna, två älskade,älskade barn och en massa ljuvliga barnbarn.Jag tänder det där efterlängtade ljuset och uppfylls av tacksamhet över mitt liv i frihet. /Någons mamma

Om man inte vet vart man ska är det ingen ide att skynda sig. Man vet ju ändå inte när man är framme.  (okänd)

Nästa sida »