Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,