november 2006


tornekrona.jpgEfter den heta diskussion som fortfarandepågår i mammas 6:e blogg (går att klicka på) vill jag bara tillägga att jag vet att flera svar till er som skrivit kommentarer i flera bloggar är på väg. Hoppas dock ni har lite överseende med att det tar lite tid. Först väntar jag några dagar tills det kommit några kommentarer, sedan skriver jag ut varje blogg och postar dem till mamma. Från när jag skickar dem tills hon får dem tar det vanligtvis 2-4 dagar. Därefter skriver hon svar så snart hon hinner och därefter sänder hon dem till mig, vilket tar ytterligare några dagar. Så att få svar på en kommentar eller en direkt fråga kan ta minst 1-2 veckor.

Att finna ett smidigare sätt blir svårt, då hon vill läsa dem själv, även om jag också läser dem per telefon. Hoppas ni har tålamod med detta.

Besöket hos mamma var bra i förrgår, men som vanligt tog de 55 minuterna slut alldelens för fort! Nåja, mamma sitter i alla fall inte och rullar tummarna där inne. Hon har flera saker på gång i alla fall och det är möjligt att hon väljer att skriva om dem när hon fått några besked.

Julklapparna blev förstorningar på barnen (foton utan ramar) och ett silverarmband från mig, brorsan och hans fru. Hon hade kollat och det verkar som man får ha silversmycken (men inte guld) både på Kronobergshäktet och Hinseberg (dit hon kommer att förflyttas snart). Jag har alltså redan lämnat in dem, så överraskningsmomentet är tyvärr borta, vi vågar inte heller vänta med att lämna in eftersom hon nu kan komma att flyttas när som helst och det är inte säkert vi kommer att ha möjlighet att besöka henne där innan jul.

Annonser

Idag kom ännu en blogg från mamma. Den handlar idag om vården på Kronobergshäktet;

Jag är förkyld. Det är på bättringsvägen, men jag har varit både febrig och snorig här ett par dagar. Det är inte mycket att gnälla om, speciellt när det är minst 10 år sedan jag var förkyld med feber sist. Problemet här är att man är tvungen att ”förhanddla” t.o.m. om Alvedon. Det är minst sagt irriterande att inte få en Alvedon till natten, då man vet att den tar ner febern utan kompikationer. Att få näsdroppar är inte ens förhandlingsbart. Någon av sjuksköterskorna här tyckte vi var för gnälliga för småkrämpor. Hon menade väl att vi söker deras hjälp för småkrämpor. Sådant som ingen på utsidan skulle drömma om att besvära sjukvården med.  Hon har helt rätt. På utsidan skulle jag ta mig till närmaste Apotek och köpa Alvedon och  näsdroppar. Men här är enda sättet att få dessa saker (eller som oftast; bli nekad) att få det genom dem. Så alltså måste jag och andra med mig besvära dem för våra småkrämpor.

Jag har tidigare skrivit att det generellt är bra personal här. Det  stämmer då inte på sjuksköterskorna. Hur dessa individer en gång i tiden kommit fram till sitt yrkesval är för mig en gåta. Inte nog med att de oftast vägrar tro på att de intagnas krämpor verkligen existerar. När de inser att de bevisligen existerar så vägrar de ge vård.

För ett par veckor sedan hade jag nageltrång. Hela min stortå var uppsvullen och gul av var. När jag visade upp den för sjuksköterskan skrattade hon glatt!! Lycka till, sa hon, vi har ingen hjälp att ge dig.

Många här är missbrukare. Som många vet så är missbruket en heltidssysselsättning. Tiden går åt till att fixa pengar till drogerna. Det finns inte så mycket tid för annat och inte heller till att sköta sin egen hälsa. När folk nyktrar till här så dyker alla obehandlade infektioner och misskötta sjukdomar upp. I nyktert tillstånd blir personen medveten om sina krämpor och/eller att kroppen inte funkar som den ska.

När folk söker sjukvården här på häktet får de ofta till svar att de inbillar sig, eller att det där får de ta tag i när de kommer ut. Eller så får de ironiskt frågan  vad de skulle ha gjort om de var ute. Underförstått; ”Varför ska vi behandla dig nu, när du inte sköter dig på utsidan?”

De flesta missbrukare har Hepatit C, en kronisk gulsot. Naturligtvis skadar denna Hepatit ofta levern. Här kan man få en provtagning för att få veta om man har Hepatit C eller inte. Men däremot det prov som visar leverstatus-huruvida levern har läkt ihop efter viruset kostar 700 kronor och räknas som för dyrt att tas på häktade personer. Denna diagnos är vi kanske för lite värda för att få eller är det så att det räknas som en självförvållad sjukdom? Om det är det sistnämnda; bör då inte övriga sjukdomar såsom fetma, trafikskador och annat självförvållat inte diagnostiseras eller behandlas? Jag är arg och jag tycker i vart fall att samhället öppet borde deklarera att somliga individer förnekas både diagnos och behandling för sina sjukdomar.

I veckan hände här något av det sorgligaste som skett sedan jag kom på häktet.

Klockan fem minuter innan 17.00 (fem minuter innan vi blir inlåsta för natten) kom sjukvårdspersonal och meddelade att en medfånge har en obotlig och dödlig sjukdom. Sedan låstes hon in för natten. Fullständigt okänsligt. Visserligen lades hon in på sjukhus följande dag. Men låt oss föreställa oss vilken natt hon hade. Inlåst, ensam, utan någon att prata med eller som kunde ge henne tröst. Det handlar inte om resurser. De kunde ha gett henne beskedet på morgonen. Då skulle hon till sjukhus och skulle där ha haft kunnig personal att fråga och prata med. Om de tvunget måste ge beskedet dagen före, kunde de ha tagit det med bättre tidsmarginal. Här finns också fantastiska präster som kunde ha funnits med som medmänniskor. För medmänsklighet är inte något som är betecknande för vårdpersonalen här.

 Jag har under mina nio månader här åtskilliga hårresande historier om sjukvården här.  Den är hemsk. Min värsta rädsla, efter rädslan att det skulle hända mina kära något på utsidan, är att jag blir sjuk här inne. För jag har inte det minsta förtroende för den vård de ger. Jag har inte ens tillit till att jag får akutvård på utsidan om det skulle behövas. Och jag vet att i den sårbarhet som uppstår när man är sjuk finns det inte ens hopp om vare sig medmänsklighet eller omtanke från sjukvårdspersonal.

”Den friske har många önskningar,

den sjuka har bara en…”

dividers_358.gif

Ska åka till mamma idag. Det känns bra att jag ska träffa henne. Det blir en liten kortare resa när jag åker dit och jag blir så lugn när jag är på väg till henne. Jag kan inte riktigt beskriva det. Besökstiden är ju så väldigt kort, men jag känner ändå att den blir så viktig. Att se på mamma, att kunna krama henne.

Samtidigt sätter de där besöken alltid igång så mycket känslor och det är alltid lika tungt att lämna henne och gå.

Vi väntar ju just nu på beslut från HD (Högsta Domstolen) om mammas överklagan. Egentligen väntar vi på ett avslag, men någonstans, längst därinne så när jag ändå ett litet, litet, litet hopp om att hon ska få resning, trots att jag vet att chansen är så extremt minimal att den är näst intill obefintlig.

Steg för steg lär jag mig stå ut med, leva med och acceptera att min mamma kommer att sitta inlåst en lång tid framöver… Flera år. Jag är också lika medveten om att varje år av dessa kommer att gå så sakta, så sakta.

Jag försöker intala mig att se fram emot de små delmålen som först innebär förflyttning till utredningen på Hinseberg och därefter stegvis flyttningar på olika anstalter och sedan även en början av permissioner.

Förra veckan var det nio månader sedan mamma greps, omvi räknat rätt så KAN hennes permissioner kanske ha startat runt jul nästa år.

Det är där vi befinner oss nu. Denna jul blir en liten parentes som kommer att firas endast i barnens önskan och behov, nästa år hoppas jag, hoppas jag att vi ska kunna fira julen tillsammans som en hel familj. Med mamma.

0114052right1.gifJag har fått en ny tid att åka och besöka mamma. Jag har fått tiden på Måndag. Som vanligt ser jag alltid fram emot att få åka och besöka henne!

Barnen har börjat fundera över hur de ska kunna ge mormor julklapp, eftersom vi inte vet om hon kommer att vara kvar på Kronobergshäktet tills dess, eller om hon hinner bli förflyttad innan.

Vad hon får ta in på Kronobergshäktet vet vi ju på ett ungefär nu, men vi har ju ingen aning om vad de har för regler på Hinseberg, som är den anstalt som hon kommer att flyttas till.

Att göra saker i slöjden är nog inget alternativ för barnen, då sådana saker med all sannolikhet inte kommer att accepteras.

Själv har hon ju gjort massor av julklappar till barnen som jag har fått i uppdrag att slå in till dem.

Vi kan visa vår kärlek till mamma/mormor/farmor etc. på bestämda tider, ibland genom telefon, ibland genom brev och inbland genom besök, men vad för materiellt ting kan vi ge henne i present, som hon FÅR ta in och där hon kan KÄNNA hur mycket vi älskar och saknar henne?

Ny blogg från häktet:

Förra veckan var min son, hans fru och deras två barn här. Den minsta är 1 ½ år. Det var en fantastisk stund. Vi lekte “Björnen sover”. Hon skrattade så gott, som bara små barn kan. Tänk, det skrattet klingar fortfarande i mina öron och det värmer så gott. Den äldre av barnen är också en fröjd. Så klok och så eftertänksam. Alert och aktiv i hela sitt förhållningssätt till omvärlden. Han är åtta år och jag tror att i den åldern tar man ofta in omvärlden utan fördomar. Och så är det vi som lägger på fördomarna när de pratar om vad de sett och upplevt. Barn har så mycket att lära oss när det gäller att vara här och nu. När vi blir vuxna är vi så upptagna av alla “om” och vi glömmer att ta vara på livet som pågår just nu. Jag önskar att jag aldrig förlorar den glädje jag så ofta känner när jag umgås med barn. Och till alla er som inte har fått barnbarn ännu; ni har något alldelens fantastiskt att se fram emot. Det är verkligen en av livets stora gåvor. Jo, det är trist att inte få dela deras vardag och vara mer närvarande. Men jag får vara lycklig i de stunder vi får tillsammans och njuta extra då. Att glädjas åt det lilla är också stort. Och vet ni; jag har lyckan att ha sex barnbarn. Livet har sina rikedomar.

file_19111.gifMamma är i skrivartagen, denna blogg handlar om ett besök de hade från BO, d.v.s. Barn Ombudsmannen:

I Fredags hade vi besök av BO, BarnOmbudsmannen. Hon var här för att sätta sig in i föräldrar och barns situation när föräldern sitter på häktet.

Vi kvinnor som har barn gick samman och gjorde en skrivelse till henne. Den tog upp punkter som vi anser borde förändras. Vi försökte att se barnens bästa framför både våra egna önskningar och framför häktets krav. Jag skriver ner det så får ni en chans att läsa:

Förälder under häktningstiden.

De föräldrar som är häktade när deras dom är verkställbar skall kunna lämna häktet för att senare inställa sig för fängelsestraffet.

Att under kaotiska förhållande separeras från sina föräldrar, som sker vid ett gripande av föräldern, är ett trauma för barnet. Att föräldern däremot i lugn och ro kan förbereda barnet på att de ska vara åtskilda under en period är betydligt mindre traumatiskt. Dessutom kan en fri förälder vara med i den praktiska planeringen för att barnet ska ha det så bra som möjligt under separationen.

Därför bör föräldrar med vårdnaden om sina barn släppas efter att de blivit dömda. När de viktiga förberedelserna gjorts för barnets välmående kan de ställa in sig för sitt fängelsestraff.

Detta bör lagstiftas så att det fungerar mer som vana än undantag.

Under häktningstiden skall barn kunna ringa sina föräldrar och samtalet ska släppas fram. Barns sorg, saknad och frågor har inget tidsschema. De bör kunna nå föräldrarna när oron och frågorna dyker upp. Tillgängligheten till föräldern ska inte styras av häktets rutiner utan av barnets behov.

Föräldrar med restriktioner:

De föräldrar som grips inför barnen bör efter högst 12 timmar få rätt till ett längre telefonsamtal med sina barn. De kan genom detta samtal lugna det kaos och oro som gripandet av föräldern har skapat hos barnet.

Denna rättighet bör lagstiftas.

Likaså bör förälder med restriktioner få ett längre besök med sina barn under den första veckan, av samma skäl som ovan, plus att det besöket ytterligare ska lugna barnet. De kan då med egna ögon se att föräldern mår bra.

Denna rättighet bör lagstiftas.

Sitter föräldern med restriktioner under en längre period bör barnets rätt att besöka sin förälder kontinueligt tillgodoses.

Sociala myndigheter bör snarast kopplas in när förälder häktas. oberoende om sociala myndigheter är inkopplade på placering av barnet eller ej. De bör besöka den häktade föräldern under första veckan så att de kan ”stämma av” att barnets trygghet är tillgodosett.

Besök och besökstider;

Beslkstiden bör vara längre än 50 minuter, förslagsvis minst tre timmar.

Vår upplevelse är att när barn kommer på besök känner de först in stämningen. Det tar tid för dem att börja känna sig bekväma i den främmande miljön. De behöver tid på sig för att öppna sig, börja prata och ställa frågor. Dessutom behövs det tid för närhet och beröring. Idag är besökstiden 50 minuter, vilket innebär att när det kvalitativa ugänget med barnet kan börja är besökstiden slut.

Besöken bör förberedas bättre från personalsidan:

Det bör finnas personal som har goda kunskaper om barn. T.ex. bör de presenter barnen kommer med inte avvisas. Låt barnen lämna presenterna i tron att föräldrarna får dem (även om det är saker de intagna inte får ta emot).

Välling och blöjor bör finnas tillgängliga från häktet, då detta inte är tillåtet att föra in.

Dörren om den intagna bör låsas först när barnen har avlägsnats. Det bör läggas extra vikt och hänsyn från personalens sida när barnet kommer och när de lämnar beslöket.

Det bör finnas tillräckligt med personal som kan stödja föräldern efter de haft besök från sina barn.

Besöksrummet;

Bör vara bättre anpassade för barnen. Där bör finnas toalett och pentry. Det bör finnas möjlighet för den intagna att ta med fika, mellanmål till sig själv och barnen.

På sikt bör även Kronobergshäktet bygga en besökslägenhet. På Kronobergshäktet sitter kvinnor länge. Väntetiden att få en fängelseplats är lång. Det är inte ovanligt att kvinnor sitter här mellan 6-12 månader. Av denna anledning bör det finnas besökslägenhet för barnfamiljer. Detta speciellt med tanke på att här sitter många kvinnor från andra länder. När deras familjer med barn äntligen har råd med en resa hit bör de få ett långt sammanhållande besök.

B.O. gjorde ett sympatiskt intryck. Hon lyssnade intresserat och ställde adekvata frågor. Nu får vi bara hoppas att hon gör något praktiskt för att förbättra förhållandena för alla barn som har sina föräldrar på häktet. Ja, förstås också för dem som har sina föräldrar i fängelse.

OBS! Lämnar en länk till SvD där det finns en artikel om just BO´s besök på Kronobergshäktet. DU kan läsa artikeln HÄR!

En ny blogg i brevform har kommit från mamma:

Dagens blogg vill jag skriva som ett svar till Kristina Grahn´s kommentar:

Du säger att det är inte fel att ”skvallra” om man tagit avstånd från sitt brott. Du lever kanske i en föreställning att de som blir tagna med knark här inne får hjälp i form av vård? Vore det så så skulle jag hålla med dig. Att ange någon för att de ska få hjälp skulle kanske vara moraliskt riktigt. Men så fungerar det INTE. Den som blir tagen med droger får ”straff i straffet”. De flyttas över till isoleringen och nekas all kontakt med andra fångar. Denna isolering varar under minst två veckor. Till och med ”promenaden” på taket (en timme om dagen) blir i en egen ”tårtbit”. De få personliga ägodelar som vi får ha här inne tas ifrån dem. Jag tror att de s0om är utanför murarna ofta har en uppfattning att det bedrivs vård innanför murarna. Så är sällan fallet. Kanske villfarelsen förstärks av att det heter kriminalvård och personalen kallas vårdare. Sanningen är nog lättare att förstå om vi kallar anstalter för fängelse, personalen för vakter, vården för straff och intagna för fångar.

Senare under fängelsetiden kan fångar söka behandling för missbruk. Men tyvärr får de sådan behandling beviljad först i slutet av straffet. T.ex. om någon med gravt missbruk döms till två års fängelse används INTE större delen av tiden till vård, utan i bästa fall används de sex sista månaderna eler mindre till behandling för missbruket. Tiden före är endast straff. Om man inte är drogmissbrukare så finns det ofta andra destruktiva sidor som lett till kriminalitet. I min förra blogg berättade jag om medberoende som en stor orsak. För dessa andra destruktiva beteenden finns ingen behandling att få inom kriminalvården. Det sitter kvinnor här som har slutat missbruka sedan flera år, men som själva säger att de inte förmår att sätta stopp för sin kriminalitet. Man skulle kunna tro att kriminalvården kan behandla kriminalitet men så är inte fallet.

Kristina .G. om dina antaganden om vård skulle vara riktiga, skulle du ha rätt.

Till alla er som gett så fina kommentarer. För det stöd ni ger mig och inte minst till min dotter, er villjag säga ur djupet av mitt hjärta: TACK!

”Om man står med ett ben i det förflutna och ett ben i framtiden så pissar man faktiskt på nuet.”

Nästa sida »