november 2006


tornekrona.jpgEfter den heta diskussion som fortfarandepågår i mammas 6:e blogg (går att klicka på) vill jag bara tillägga att jag vet att flera svar till er som skrivit kommentarer i flera bloggar är på väg. Hoppas dock ni har lite överseende med att det tar lite tid. Först väntar jag några dagar tills det kommit några kommentarer, sedan skriver jag ut varje blogg och postar dem till mamma. Från när jag skickar dem tills hon får dem tar det vanligtvis 2-4 dagar. Därefter skriver hon svar så snart hon hinner och därefter sänder hon dem till mig, vilket tar ytterligare några dagar. Så att få svar på en kommentar eller en direkt fråga kan ta minst 1-2 veckor.

Att finna ett smidigare sätt blir svårt, då hon vill läsa dem själv, även om jag också läser dem per telefon. Hoppas ni har tålamod med detta.

Besöket hos mamma var bra i förrgår, men som vanligt tog de 55 minuterna slut alldelens för fort! Nåja, mamma sitter i alla fall inte och rullar tummarna där inne. Hon har flera saker på gång i alla fall och det är möjligt att hon väljer att skriva om dem när hon fått några besked.

Julklapparna blev förstorningar på barnen (foton utan ramar) och ett silverarmband från mig, brorsan och hans fru. Hon hade kollat och det verkar som man får ha silversmycken (men inte guld) både på Kronobergshäktet och Hinseberg (dit hon kommer att förflyttas snart). Jag har alltså redan lämnat in dem, så överraskningsmomentet är tyvärr borta, vi vågar inte heller vänta med att lämna in eftersom hon nu kan komma att flyttas när som helst och det är inte säkert vi kommer att ha möjlighet att besöka henne där innan jul.

Idag kom ännu en blogg från mamma. Den handlar idag om vården på Kronobergshäktet;

Jag är förkyld. Det är på bättringsvägen, men jag har varit både febrig och snorig här ett par dagar. Det är inte mycket att gnälla om, speciellt när det är minst 10 år sedan jag var förkyld med feber sist. Problemet här är att man är tvungen att ”förhanddla” t.o.m. om Alvedon. Det är minst sagt irriterande att inte få en Alvedon till natten, då man vet att den tar ner febern utan kompikationer. Att få näsdroppar är inte ens förhandlingsbart. Någon av sjuksköterskorna här tyckte vi var för gnälliga för småkrämpor. Hon menade väl att vi söker deras hjälp för småkrämpor. Sådant som ingen på utsidan skulle drömma om att besvära sjukvården med.  Hon har helt rätt. På utsidan skulle jag ta mig till närmaste Apotek och köpa Alvedon och  näsdroppar. Men här är enda sättet att få dessa saker (eller som oftast; bli nekad) att få det genom dem. Så alltså måste jag och andra med mig besvära dem för våra småkrämpor.

Jag har tidigare skrivit att det generellt är bra personal här. Det  stämmer då inte på sjuksköterskorna. Hur dessa individer en gång i tiden kommit fram till sitt yrkesval är för mig en gåta. Inte nog med att de oftast vägrar tro på att de intagnas krämpor verkligen existerar. När de inser att de bevisligen existerar så vägrar de ge vård.

För ett par veckor sedan hade jag nageltrång. Hela min stortå var uppsvullen och gul av var. När jag visade upp den för sjuksköterskan skrattade hon glatt!! Lycka till, sa hon, vi har ingen hjälp att ge dig.

Många här är missbrukare. Som många vet så är missbruket en heltidssysselsättning. Tiden går åt till att fixa pengar till drogerna. Det finns inte så mycket tid för annat och inte heller till att sköta sin egen hälsa. När folk nyktrar till här så dyker alla obehandlade infektioner och misskötta sjukdomar upp. I nyktert tillstånd blir personen medveten om sina krämpor och/eller att kroppen inte funkar som den ska.

När folk söker sjukvården här på häktet får de ofta till svar att de inbillar sig, eller att det där får de ta tag i när de kommer ut. Eller så får de ironiskt frågan  vad de skulle ha gjort om de var ute. Underförstått; ”Varför ska vi behandla dig nu, när du inte sköter dig på utsidan?”

De flesta missbrukare har Hepatit C, en kronisk gulsot. Naturligtvis skadar denna Hepatit ofta levern. Här kan man få en provtagning för att få veta om man har Hepatit C eller inte. Men däremot det prov som visar leverstatus-huruvida levern har läkt ihop efter viruset kostar 700 kronor och räknas som för dyrt att tas på häktade personer. Denna diagnos är vi kanske för lite värda för att få eller är det så att det räknas som en självförvållad sjukdom? Om det är det sistnämnda; bör då inte övriga sjukdomar såsom fetma, trafikskador och annat självförvållat inte diagnostiseras eller behandlas? Jag är arg och jag tycker i vart fall att samhället öppet borde deklarera att somliga individer förnekas både diagnos och behandling för sina sjukdomar.

I veckan hände här något av det sorgligaste som skett sedan jag kom på häktet.

Klockan fem minuter innan 17.00 (fem minuter innan vi blir inlåsta för natten) kom sjukvårdspersonal och meddelade att en medfånge har en obotlig och dödlig sjukdom. Sedan låstes hon in för natten. Fullständigt okänsligt. Visserligen lades hon in på sjukhus följande dag. Men låt oss föreställa oss vilken natt hon hade. Inlåst, ensam, utan någon att prata med eller som kunde ge henne tröst. Det handlar inte om resurser. De kunde ha gett henne beskedet på morgonen. Då skulle hon till sjukhus och skulle där ha haft kunnig personal att fråga och prata med. Om de tvunget måste ge beskedet dagen före, kunde de ha tagit det med bättre tidsmarginal. Här finns också fantastiska präster som kunde ha funnits med som medmänniskor. För medmänsklighet är inte något som är betecknande för vårdpersonalen här.

 Jag har under mina nio månader här åtskilliga hårresande historier om sjukvården här.  Den är hemsk. Min värsta rädsla, efter rädslan att det skulle hända mina kära något på utsidan, är att jag blir sjuk här inne. För jag har inte det minsta förtroende för den vård de ger. Jag har inte ens tillit till att jag får akutvård på utsidan om det skulle behövas. Och jag vet att i den sårbarhet som uppstår när man är sjuk finns det inte ens hopp om vare sig medmänsklighet eller omtanke från sjukvårdspersonal.

”Den friske har många önskningar,

den sjuka har bara en…”

dividers_358.gif

Ska åka till mamma idag. Det känns bra att jag ska träffa henne. Det blir en liten kortare resa när jag åker dit och jag blir så lugn när jag är på väg till henne. Jag kan inte riktigt beskriva det. Besökstiden är ju så väldigt kort, men jag känner ändå att den blir så viktig. Att se på mamma, att kunna krama henne.

Samtidigt sätter de där besöken alltid igång så mycket känslor och det är alltid lika tungt att lämna henne och gå.

Vi väntar ju just nu på beslut från HD (Högsta Domstolen) om mammas överklagan. Egentligen väntar vi på ett avslag, men någonstans, längst därinne så när jag ändå ett litet, litet, litet hopp om att hon ska få resning, trots att jag vet att chansen är så extremt minimal att den är näst intill obefintlig.

Steg för steg lär jag mig stå ut med, leva med och acceptera att min mamma kommer att sitta inlåst en lång tid framöver… Flera år. Jag är också lika medveten om att varje år av dessa kommer att gå så sakta, så sakta.

Jag försöker intala mig att se fram emot de små delmålen som först innebär förflyttning till utredningen på Hinseberg och därefter stegvis flyttningar på olika anstalter och sedan även en början av permissioner.

Förra veckan var det nio månader sedan mamma greps, omvi räknat rätt så KAN hennes permissioner kanske ha startat runt jul nästa år.

Det är där vi befinner oss nu. Denna jul blir en liten parentes som kommer att firas endast i barnens önskan och behov, nästa år hoppas jag, hoppas jag att vi ska kunna fira julen tillsammans som en hel familj. Med mamma.

0114052right1.gifJag har fått en ny tid att åka och besöka mamma. Jag har fått tiden på Måndag. Som vanligt ser jag alltid fram emot att få åka och besöka henne!

Barnen har börjat fundera över hur de ska kunna ge mormor julklapp, eftersom vi inte vet om hon kommer att vara kvar på Kronobergshäktet tills dess, eller om hon hinner bli förflyttad innan.

Vad hon får ta in på Kronobergshäktet vet vi ju på ett ungefär nu, men vi har ju ingen aning om vad de har för regler på Hinseberg, som är den anstalt som hon kommer att flyttas till.

Att göra saker i slöjden är nog inget alternativ för barnen, då sådana saker med all sannolikhet inte kommer att accepteras.

Själv har hon ju gjort massor av julklappar till barnen som jag har fått i uppdrag att slå in till dem.

Vi kan visa vår kärlek till mamma/mormor/farmor etc. på bestämda tider, ibland genom telefon, ibland genom brev och inbland genom besök, men vad för materiellt ting kan vi ge henne i present, som hon FÅR ta in och där hon kan KÄNNA hur mycket vi älskar och saknar henne?

Ny blogg från häktet:

Förra veckan var min son, hans fru och deras två barn här. Den minsta är 1 ½ år. Det var en fantastisk stund. Vi lekte “Björnen sover”. Hon skrattade så gott, som bara små barn kan. Tänk, det skrattet klingar fortfarande i mina öron och det värmer så gott. Den äldre av barnen är också en fröjd. Så klok och så eftertänksam. Alert och aktiv i hela sitt förhållningssätt till omvärlden. Han är åtta år och jag tror att i den åldern tar man ofta in omvärlden utan fördomar. Och så är det vi som lägger på fördomarna när de pratar om vad de sett och upplevt. Barn har så mycket att lära oss när det gäller att vara här och nu. När vi blir vuxna är vi så upptagna av alla “om” och vi glömmer att ta vara på livet som pågår just nu. Jag önskar att jag aldrig förlorar den glädje jag så ofta känner när jag umgås med barn. Och till alla er som inte har fått barnbarn ännu; ni har något alldelens fantastiskt att se fram emot. Det är verkligen en av livets stora gåvor. Jo, det är trist att inte få dela deras vardag och vara mer närvarande. Men jag får vara lycklig i de stunder vi får tillsammans och njuta extra då. Att glädjas åt det lilla är också stort. Och vet ni; jag har lyckan att ha sex barnbarn. Livet har sina rikedomar.

file_19111.gifMamma är i skrivartagen, denna blogg handlar om ett besök de hade från BO, d.v.s. Barn Ombudsmannen:

I Fredags hade vi besök av BO, BarnOmbudsmannen. Hon var här för att sätta sig in i föräldrar och barns situation när föräldern sitter på häktet.

Vi kvinnor som har barn gick samman och gjorde en skrivelse till henne. Den tog upp punkter som vi anser borde förändras. Vi försökte att se barnens bästa framför både våra egna önskningar och framför häktets krav. Jag skriver ner det så får ni en chans att läsa:

Förälder under häktningstiden.

De föräldrar som är häktade när deras dom är verkställbar skall kunna lämna häktet för att senare inställa sig för fängelsestraffet.

Att under kaotiska förhållande separeras från sina föräldrar, som sker vid ett gripande av föräldern, är ett trauma för barnet. Att föräldern däremot i lugn och ro kan förbereda barnet på att de ska vara åtskilda under en period är betydligt mindre traumatiskt. Dessutom kan en fri förälder vara med i den praktiska planeringen för att barnet ska ha det så bra som möjligt under separationen.

Därför bör föräldrar med vårdnaden om sina barn släppas efter att de blivit dömda. När de viktiga förberedelserna gjorts för barnets välmående kan de ställa in sig för sitt fängelsestraff.

Detta bör lagstiftas så att det fungerar mer som vana än undantag.

Under häktningstiden skall barn kunna ringa sina föräldrar och samtalet ska släppas fram. Barns sorg, saknad och frågor har inget tidsschema. De bör kunna nå föräldrarna när oron och frågorna dyker upp. Tillgängligheten till föräldern ska inte styras av häktets rutiner utan av barnets behov.

Föräldrar med restriktioner:

De föräldrar som grips inför barnen bör efter högst 12 timmar få rätt till ett längre telefonsamtal med sina barn. De kan genom detta samtal lugna det kaos och oro som gripandet av föräldern har skapat hos barnet.

Denna rättighet bör lagstiftas.

Likaså bör förälder med restriktioner få ett längre besök med sina barn under den första veckan, av samma skäl som ovan, plus att det besöket ytterligare ska lugna barnet. De kan då med egna ögon se att föräldern mår bra.

Denna rättighet bör lagstiftas.

Sitter föräldern med restriktioner under en längre period bör barnets rätt att besöka sin förälder kontinueligt tillgodoses.

Sociala myndigheter bör snarast kopplas in när förälder häktas. oberoende om sociala myndigheter är inkopplade på placering av barnet eller ej. De bör besöka den häktade föräldern under första veckan så att de kan ”stämma av” att barnets trygghet är tillgodosett.

Besök och besökstider;

Beslkstiden bör vara längre än 50 minuter, förslagsvis minst tre timmar.

Vår upplevelse är att när barn kommer på besök känner de först in stämningen. Det tar tid för dem att börja känna sig bekväma i den främmande miljön. De behöver tid på sig för att öppna sig, börja prata och ställa frågor. Dessutom behövs det tid för närhet och beröring. Idag är besökstiden 50 minuter, vilket innebär att när det kvalitativa ugänget med barnet kan börja är besökstiden slut.

Besöken bör förberedas bättre från personalsidan:

Det bör finnas personal som har goda kunskaper om barn. T.ex. bör de presenter barnen kommer med inte avvisas. Låt barnen lämna presenterna i tron att föräldrarna får dem (även om det är saker de intagna inte får ta emot).

Välling och blöjor bör finnas tillgängliga från häktet, då detta inte är tillåtet att föra in.

Dörren om den intagna bör låsas först när barnen har avlägsnats. Det bör läggas extra vikt och hänsyn från personalens sida när barnet kommer och när de lämnar beslöket.

Det bör finnas tillräckligt med personal som kan stödja föräldern efter de haft besök från sina barn.

Besöksrummet;

Bör vara bättre anpassade för barnen. Där bör finnas toalett och pentry. Det bör finnas möjlighet för den intagna att ta med fika, mellanmål till sig själv och barnen.

På sikt bör även Kronobergshäktet bygga en besökslägenhet. På Kronobergshäktet sitter kvinnor länge. Väntetiden att få en fängelseplats är lång. Det är inte ovanligt att kvinnor sitter här mellan 6-12 månader. Av denna anledning bör det finnas besökslägenhet för barnfamiljer. Detta speciellt med tanke på att här sitter många kvinnor från andra länder. När deras familjer med barn äntligen har råd med en resa hit bör de få ett långt sammanhållande besök.

B.O. gjorde ett sympatiskt intryck. Hon lyssnade intresserat och ställde adekvata frågor. Nu får vi bara hoppas att hon gör något praktiskt för att förbättra förhållandena för alla barn som har sina föräldrar på häktet. Ja, förstås också för dem som har sina föräldrar i fängelse.

OBS! Lämnar en länk till SvD där det finns en artikel om just BO´s besök på Kronobergshäktet. DU kan läsa artikeln HÄR!

En ny blogg i brevform har kommit från mamma:

Dagens blogg vill jag skriva som ett svar till Kristina Grahn´s kommentar:

Du säger att det är inte fel att ”skvallra” om man tagit avstånd från sitt brott. Du lever kanske i en föreställning att de som blir tagna med knark här inne får hjälp i form av vård? Vore det så så skulle jag hålla med dig. Att ange någon för att de ska få hjälp skulle kanske vara moraliskt riktigt. Men så fungerar det INTE. Den som blir tagen med droger får ”straff i straffet”. De flyttas över till isoleringen och nekas all kontakt med andra fångar. Denna isolering varar under minst två veckor. Till och med ”promenaden” på taket (en timme om dagen) blir i en egen ”tårtbit”. De få personliga ägodelar som vi får ha här inne tas ifrån dem. Jag tror att de s0om är utanför murarna ofta har en uppfattning att det bedrivs vård innanför murarna. Så är sällan fallet. Kanske villfarelsen förstärks av att det heter kriminalvård och personalen kallas vårdare. Sanningen är nog lättare att förstå om vi kallar anstalter för fängelse, personalen för vakter, vården för straff och intagna för fångar.

Senare under fängelsetiden kan fångar söka behandling för missbruk. Men tyvärr får de sådan behandling beviljad först i slutet av straffet. T.ex. om någon med gravt missbruk döms till två års fängelse används INTE större delen av tiden till vård, utan i bästa fall används de sex sista månaderna eler mindre till behandling för missbruket. Tiden före är endast straff. Om man inte är drogmissbrukare så finns det ofta andra destruktiva sidor som lett till kriminalitet. I min förra blogg berättade jag om medberoende som en stor orsak. För dessa andra destruktiva beteenden finns ingen behandling att få inom kriminalvården. Det sitter kvinnor här som har slutat missbruka sedan flera år, men som själva säger att de inte förmår att sätta stopp för sin kriminalitet. Man skulle kunna tro att kriminalvården kan behandla kriminalitet men så är inte fallet.

Kristina .G. om dina antaganden om vård skulle vara riktiga, skulle du ha rätt.

Till alla er som gett så fina kommentarer. För det stöd ni ger mig och inte minst till min dotter, er villjag säga ur djupet av mitt hjärta: TACK!

”Om man står med ett ben i det förflutna och ett ben i framtiden så pissar man faktiskt på nuet.”

Innan jag skriver mammas blogg för denna gång, så måste jag bara skriva det meddelande hon skickade till mig i samma brev, för jag tyckte det var lite roligt:

Älskade (mitt namn)!

Bloggen börjar bli ett gift. Orkar du?

Älskar dig! Mamma.

Tänkte först bara skriva ett svar till Vendettanbettan´s kommentar, men fann att mitt ”svar” är bättre som en ny blogg. Hon skriver om vad jag förmodar kan vara hennes ex och hans skyddspermission. Ja, jag är helt enig om att en del fångars rätt till integritet går före offrens rätt till integritet. Hennes kommentar berör.

Ibland kan misshandlade kvinnor få skyddad identitet. Men vad de nära anhöriga, som t.ex. hennes dotter och hennes pappa? Det är för mig en juridisk gåta varför våldsmän oftast inte bara döms mildare än andra brottslingar utan att där ska dessutom bevisföringen vara så stark att helt ”självklara” fall frikänns.

Helt nyligen frikändes tre män från dråp på en 90-årig man. De hade slagit ihjäl honom med järnrör. Eftersom det var mörkt kunde de inte bevisa att de medvetet slagit honom i huvudet. Hade järnröret träffat benen hade han ju inte dött. Jag tror att den av de tre som fick längst straff dömdes till tre år.

Det tragiska fallet Bobby har en ännu sämre friande logik. Eftersom både mamman och styvpappan försökt att återuppliva pojken efter hans död, så kunde de inte fällas för mord.

Min man dömdes till sju års fängelse för att jag var på väg hem med narkotika och att de därför antog att han hade del i affären. Det gav honom fem års fängelse. De andra två åren fick han för att vi pratar bilaffärer i telefonen och polisen antar i sin utredning att bilar är kodspråk för narkotika. Detta vidhåller de trots att vi i Hovrätten styrker våra bilaffärer med giltliga dokument. Vi är båda dömda skyldiga. Jag sitter fem år på helt riktiga grunder. Det som känns orättvist är de extra två åren. Där har åklagaren inte kunnat påvisa vilket narkotikum det gäller, mängden eller värdet. Men på ”skälig grund” är vi dömda. Men att min man blev dömd på mina misstag är en sorg som allt oftare övergår till förakt mot rättssystemet.  Jag tror inte det finns en narkotikadömd i det här landet som inte önskar att bevisföringen i narkotikabrott skulle ha samma kriterium som vid våld och mordrättegångar. min man skulle med all rätt vara fri, jag skulle vara dömd till fem år.

Det var inte meningen att gå in på min egen rättssak, men det är nog viktigt att göra folk införstådda med den juridiska orättvisa som är praxis idag. Det finns många narkodömda här som är dömda på en bevisföring som är minst sagt hårresande.

Men det jag egentligen ville skriva om är alla misshandlade kvinnor här och alla de som utsatts för mordförsök. När kvinnomisshandel diskuteras här inne har nästan alla varit utsatta. Mer än hälften har levt i misshandelsförhållanden så extrema att de kan liknas vid mordförsök. Många har ett eget missbruk och har därför inte kunnat fly till något av våra kvinnohus, då dessa inte tar emot kvinnor med missbruksproblem. Deras ytsatthet förvärras naturligtvis. Många har dragit sig för att anmäla den som plågar dem. Hederskoden att inte anmäla någon hos polisen sitter djupt. Men också en mer nonchalant attityd som mött dem från somliga poliser har hindrat dem från anmälan. Två missbrukare och kriminella där mannen halvt om halvt slår ihjäl kvinnan kallas av vissa poliser självsanering.

Orsakerna till kriminalitet är många, men här vill jag påstå att det finns två stora grupper. Den ena är den väl kända och ofta utpekade orsaken; eget missbruk. Den andra stora gruppen har jag aldrig hört nämnas; nämligen medberoende.

Dessa två orsakerna är inte sällan en kombination. Alltså missbrukande kvinnor vilka har levt i ett förhållande där mannen i lika hög grad som missbruket har tvingat fram kriminaliteten. I två helt extrema fall här har kvinnorna tvingats utföra brott av en tyranniskt våldsam man. Ingen av dessa har drogmissbruk. I det ena fallet är mannen missbrukare i det andra fallet är också mannen drogfri.

I det ena fallet var kvinnan så sönderslagen när hon greps att polisen dokumenterade hennes skador innan de kunde påbörja förhören (kanske var de rätta att de annars skulle bli beskyllda för hennes skador.) Nåväl, det kan ha varit av mer humanitära skäl.

Den mannen hade sex månaders fängelsestraff som han avtjänat för grov misshandel av sin förra fru. Den ”nya” kvinnan vågade inte anmäla att hon blivit misshandlad. Däremot berättade hon att hon inte vågat säga nej till honom när han använde hennes konto, hennes företag och hennes lägenhet för sin brottsliga verksamhet. Trots att hon i vart fall blev trodd till en viss del dömdes hon till två och ett halvt års fängelse. Hon förlorade sitt företag och blev belagd med näringsförbud. Mannen blev dömd till två års fängelse!! Eftersom allt föregått i hennes namn över hennes konton blev hon nämligen dömd till huvudman.

Den andra kvinnan har tvingats smuggla opium för sin mans räkning. Även hon har uppgett att hon int4e vågade neka. Den mannen har suttit inne för misshandel av henne och hennes dotter i tre månader. Hon hade skyddat boende i två år från honom.

Tills han hittade henne och hon vågade inte förbjuda honom att kkomma på besök. Formellt var de skilda enligt svensk lag. Men inför henne hade han hävdat att de var gifta enligt muslimsk lag. Under polisförhören fann polisen att hon haft ett förhållande med en annan man (den period under de två år då hon hade skyddat boende). Hon bönade och bad att detta inte skulle komma fram till mannen. Men polisen släppte naturligtvis på denna information. Eftersom mannen inte officiellt bor med henne (de är ju skilda enligt svensk lag) så friades han i Hovrätten. Åklagaren hade klart deklarerat att de trodde på hennes historia och att mannen inte bara var medskyldig utan huvudansvarig. Men han friades och värst av allt, med sig ut i friheten fick han polisutredningen där han har bevis för hennes ”otrohet”. I hennes hemland var hon fortfarande gift med honom enligt muslimsk lag som praktiseras där.

Därmed har hon varit otrogen. En otrogen i hennes land avrättas. Hennes ”älskling” har gjort klart för henne att det är hans avsikt att ”bevisen” hamnar i hemlandet. Som tur är, är hon inte utvisad, men kan aldrig resa hem i gen.

Hennes dom är 4 ½ års fängelse. Fyra ch ett halvt år är en lång tid. Många kvinnor här suckar och gråter över mindre. Men den här kvinnan ler mest och tycker att hon är fri. Hon får prata och umgås med andra (hon har tidigare inte ens fått umgås med andra kvinnor). Det rä ingen som ringer och kontrollerar henne var tionde minut. Ingen slår henne, ingen hotar henne. Visst har hon också en förlust av att sitta här; två barn. En stor nog att klara sig själv och den yngsta placerad i fosterhem. Den äldsta som nu måste gömma sig när den aggresiva styvpappan är satt på fri fot. Den yngsta är tryggare då mannen inte känner till vart hans fosterhem är. Han har många gånger hotat att skada den yngste så just det faktum att han befinner sig i trygghet glädjer henne. Trots denna smärta säger hon ofta att nu NU är hon fri! Tänk att det ska behövas fängelse för att vissa kvinnor ska få sin frihet. Jag skulle kunna acceptera det om det var rätt person som satt inlåst, men det här…

Medberoende har blivit ett alltmer använt begrepp. Ibland tycker jag att det vattnas ur av att användas alltför lättvindigt. Men till skillnad från andra missbruk så tas det lätt på ur sociala och samhällets perspektiv. Annat missbruk blir kostsamt för samhället. Därför behandlas det, sätts in åtgärder och i bästa fall förebyggs. Man satsar pengar och forskning för att motverka dess negativa effekter. Men jag tror att t.o.m. antirökkampanjer till beroende tilldelas mer pengar än vad medberoendet får i form av resurser och forskning. Den hjälp de får ligger på ideell basis. Trots medberoendet likväl som annat missbruk ofta slutar i fängelse eller med döden. Av alla de behandlingsalternativ som erbjuds här. Folk kan gå ut till behandling i slutet av sitt straff, finns det inga erbjudanden till medberoenden om behandling. Kanske satsar inte samhället några resurser här för att konsekvenserna av medberoendet till stor del ”betalas” av offren. På så vis är kostnaden för medberoendet inte en kostnad för samhället.

Jag har berättat om två fall av medberoende fångar, men det är många, många här… Misshandlade, stympade, kuvade och här sitter de, pressande in i kriminalitet som aldrig var deras eget val.

Tyrannerna, de våldsamma männen borde också få hjälp. Hur, vet jag inte, men om inte de tvångsbehandlas är vi alla mer eller mindre hotade. Att värna deras integritet och rättigheter är i många fall detsamma som att ge dem rätten att fortsätta sina destruktiva liv, inte minst destruktivt för dem som utsätts för dem. Vi har LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) En tvångslag mot drog- och alkoholmissbrukare när deras missbruk riskerar fara för eget och/eller annans liv. Nog borde ett sådant tvångsmässigt redskap finnas för dem som missbrukar makt och våld.

Till Vendettanbettan och andra kvinnor; sök hjälp i de ideella grupper som finns. När ni är starka och orkar; kräv säkra åtgärder av samhället.

Här sitter också en kvinna som fått sex månader för brott mot besöksförbud. Vad hon egentligen har gjort vet jag inte, men något är det väl om hon dömts till sex månader. Här är hon fredlig och oförarglig. Men det motsatta finns naturligtvis- kvinnor som plågar män!

Mina systrar och bröder: ”Benen på stolen där den som har makten sitter har alltid vilat på den maktlöses huvud.”

Låt oss sträva mot en motmakt (bättre än vanmakt).

babies_202.gif

Jag trodde aldrig att jag skulle ”vänja mig” vid att min mamma sitter häktad, men vissa dagar känns det faktiskt som jag gjort det. Vissa dagar har jag dock inte alls gjort det…

Igår råkade mitt yngsta barn se denna sida, när den var uppe på datorn och h*n såg bilden högst upp, då sa h*n: ”Där bor mormor!” Då känns det svårt.

Vi har inte berättat för h*n. Inte för att h*n inte borde få veta, utan mer för att dagis har en ny personal som jag ännu inte känner förtroende för eller vill berätta för och jag känner att när jag väl berättar så vill jag också att de ska veta. Jag kommer att berätta, men jag vet ännu inte när.

Det är en svår övervägning det där, för på ett sätt gillar jag inte att ha hemligheter för mina barn. Jag gillar att vi har en öppen relation och att alla känner att de kan säga vad de behöver prata om, men samtidigt så är denna sak lite speciell.

Jag kommer att berätta, det är ju inte så att vi går och smyger eller viskar om denna sak, utan vi pratar om det öppet, men vi undviker att säga ordet ”fängelse” och ”häkte” när h*n är omkring.

H*n är i den åldern nu då h*n är väldigt faschinerad av poliser, uniformer, tjuvar sådant.

Vilken ålder är lämplig att berätta att mormor och styvmorfar sitter inne?

kronoberg-1.jpgMamma har skickat ännu en blogg i brevform som jag lägger in här. Hon har kanske inte möjlighet att besvara varje enstaka fråga, utan svarar de som känns angelägna och då skriver hon svaren i en ny blogg. Av förklarliga skäl kan dock svaren dröja lite… Här kommer i alla fall hennes senaste blogginlägg:

Jaha, en av de bloggar jag sände iväg härifrån (i brevform till min dotter) försvann på vägen. Tyvärr. Jag beskrev en situation då vi blev inlåsta för att det fanns droger på avdelningen. Jag skulle eventuellt kunna skriva om den ur minnet, men det skulle förlora den känsla jag skrev med, så det töänker jag inte göra, vi får bara gå vidare.

Så är det väldigt ofta här på häktet. Drömmar, önskemål, förfrågningar och planer blir bemötta med ”nej” eller ”stopp”. Det är säkerhetsaspekter, regler, för lite personal som hinder. Skulle man deppa ihop för de ”Nej” man får här skulle psyket ha hämtat en sedan länge. Nej, man får skaka av sig och gå vidare.

Det har varit en ganska tung stämning här en period. Jag tror att olikheter i fånggruppen har varit stor och personkemin har inte stämt. Förmodligen finns det också generationsskillnader som har varit belastande. Under lång period här var åldersgrupperingen hälften yngre, hälften äldre. Det var bra. Det var inte så att det blev två grupper, utan vi blandade oss friskt med ömsesidig respekt. Så efter vart har de äldre gått vidare till olika fängelser (mest Hinseberg) och några få lyckligt ut i friheten. De som gick byttes ut mot andra fångar.

De nya fångarna var yngre och genomsnittsåldern sjönk drastiskt. Det kom en ny anda på avdelningen som naturligtvis inte bara kan förklaras med ålder utan också att de var en och annan typ av individer. Min känsla är att det blev för mycket ME, MYSELF and I. Det håller återigen på att bytas ut fångegrupp här. Till min glädje känns det som om den gamla andan är på väg tillbaka.

Idag pratades politik, svåra känslor och vi organiserade små aktiviteter för den gemensamma trevnaden. Det kändes så bra, så bra. Det var mycket skratt. För här brukar det skrattas ofta och hjärtligt. Det är råa skämt, varma skämt och mängder av självironi. Man märker inte alltid när skratten försvinner. Men när de kommer tillbaka då vet man vad man har saknat. Kanske finns det inte så mycket att skratta åt här, tänker ni. Det är väl därför vi behöver det så väl. Och nog finns det mycket att skratta åt ändå. Den omsorg som vi trots allt har för varandra. De egna tokigheterna och misstagen som blir roliga när de lyfts fram, ofta tragikomiska, men ändå roliga. Det är få misstag som görs som inte tål att skrattas åt när det gått en tid. Det är bra mycket bättre i samvaron när vi söker varandras styrka än när vi ägnar åt oss felsökning. Vet ni; vill man finna fel så är det alltid möjligt. Men nog är det tillräckligt med sorg, saknad och smärta här, för att vi ska behöva leta upp mer djävulskap.

En annan sak som jag tycker är positiv i fångegruppen är den etniskt-internationella sammansättningen vi har. Här finns romer, svarta, latino, finnar, öststatare tillsammans med svenskar i en salig blandning. Jag upplever inte rasism här. Går man in i gruppen, bjuder på sig själv och visar solidaritet till de övriga så flyter man in i gruppen. Här finns romer som har hög status för att de engagerar sig och är en god vän. En iransk kvinna som alla har ett gott öga till. Östeuropeer som har svårt med språket, men som många försöker stötta med kroppsspråk och i praktiska småsaker. Det fanns en ryska här som var illa omtyckt. Hon gav order och krävde för egen del. Och ”värst” av allt hon stal medfångarnas mat. Fil, ost eller mat vi märkt och sparat. Hon var länge misstänkt, men nekade. När hon gick härifrån slutade all den där maten att försvinna. Ja, man känner ofta rätt så också när vi misstänkte henne. Ja, hon var en pärs, men inte p.g.a. sitt ryska ursprung, men p.g.a. sitt dåliga beteende. Jag gillar att vi bedömer varandra utifrån hur vi fungerar mot varandra och inte varifrån vi kommer.

En annan kategori som är svåra här är dom som anser sig lite bättre än oss övriga fngar. Det kan gå på att de anser sig sitta här för i deras ögon ”bättre” brott. Egentligen tycker de att vi ska sitta inlåsta men inte de själva. Naturligtvis är den ide´n svårsåld till oss övriga.  En annan kategori, som jag personligen har svårt med och många med mig, är de som tycker de är bättre för att de inte är missbrukare. Det som är mest slående med de personerna är att de sitter här för narkotikabrott men knarkar inte själva. De poängterar alltid att de inte är missbrukare. En och annan kommentar kommer att de anser det så svårt att sitta med alla missbrukare. De är så och så, kan inte föra sig, har inget att komma med, de har inget gemensamt och även om det inte sägs rent ut får man ibland känslan att de tycker de är lite dummare. Till saken hör att flera av de missbrukande kvinnorna här är så intelligenta, belästa, talangfulla och har förmåga till empati att de står långt över genomsnittet. Men dessa narkotikabrottslingar med sina menande ögonkast, idiotförklaringar och föraktfullhet till missbrukare vägrar se något av det. Och mest förvånande av allt; de vägrar se sin egen dubbelmoral, för något annat kan man inte kalla det. De är inte många här med den attityden, men de få som finns av dem berör mig illa.

Men just nu vill jag vara positiv till mina medfångar och jag måste därför understryka att de flesta som sitter här är starka, driftiga kvinnor med mycket hjärna och stort hjärta. Tänk om all den kraft kunde vändas till något positivt, vilken fantastisk framtid många skulle kunna skapa sig.

”Den som inte knäcks blir stark!”

Mamma hade egentligen skrivit en blogg innan denna, som aldrig kom fram, den handlade om inlåsningarna på häktet. Nu har inte det brevet kommit fram trots att jag väntat i drygt en vecka, så jag lägger ändå in nästa. Enl. kronoberg har brevet inte heller stoppats av dem, så antingen har den försvunnit där eller så i postgången. Nåja, här kommer den hon skrev efter den i alla fall:

Jag går och grubblar på ett moraliskt problem. Jag vrider och vänder på det. På många vis är jag klar med vad jag anser och på samma sätt kan jag se andra sidor av saken.

Jag berättade ju i min förra blogg (den blogg som tyvärr försvann//S.D.) att vi var inlåsta för att det fanns knark på avdelningen. En viktig del i problemet är att den här avdelningen till skillnad från många häktningsavdelningar inte bara förvarar folk. Vi har gemensamma utrymmen med ganska mycket extra att sysselsätta oss med. Symaskin, garn och tygförsäljning betyder ganska mycket för mig. Vi får baka dagligen. Det bjuds hit grupper från olika behandlingsinstutitioner och inte bara det, det bjuds också in folk som lär ut olika pyssel och hantverk. Dessutom kommer till och från artister hit och underhåller oss. Det finns väldigt lite pengar avsatta för den här verksamheten så personalen jobbar verkligen för att ge oss dessa möjligheter. För det är det viktigaste av allt att det är bra personal här som verkligen försöker stötta oss och inte minst behandlar oss med respekt. Visst, det finns ett och annat rötägg, men de får inte så stort utrymme då den gamla inarbetade personalen har en klart bra människosyn. Vi har en suveränt bra kvinnlig chef här. Ofta när vi ber om något extra, sånt som kanske inte alltid strikt följer regelboken så kan hon sträcka sig långt för att få till det vi bett om. Naturligtvis om hon anser det rimligt eller vill uppmuntra oss. Hon kan också säga nej, men gör då detta med en logisk förklaring och utan arrogans eller demonstration av makt. Lite tillspetsat kan man säga att här använder personalen oftare huvudet än regelboken.

Den anda som råder på avdelningen är inget självklart inom Kriminalvården. Jag är inte dummare än att jag är tacksam för det och känner stor respekt för många som jobbar här. Tyvärr har inte denna avdelning så hög status bland andra häktingsavdelningar. Den får ofta kritik att här är för slappt, att det daltas med fångarna o.s.v.  Det finns folk i huset som vägrar jobba här p.g.a. att de tvingas möta fångarna med respekt. Det är väl inte utan att det finns skadeglädje hos de dominanta plitarna när det uppstår problem på den här avdelningen.

Den motprestation som krävs av oss är att våld och hot inte får förekomma, några enkla städuppgifter och naturligtvis är knark förbjudet. Kraven är inte orimliga. Det finns dock ett problem. Här är majoriteten missbrukare. Och ju hårdare kontrollen är för att stoppa att knark tas in, desto mer uppfinningsrika blir de intagna för att få in knark, och de lyckas väldigt, väldigt ofta.

När vi efter den sista inlåsningen blev utsläppta hölls en samling där vi blev utskällda för att det funnits droger på vår avdelning. Även vi som inte drogat anses som medansvariga. Det finns en viss sanning i det. Vi är de som först märker när en eller flera medfångar knarkar. Vi har också vissa fördelar på den här avdelningen, som andra häktade saknar, så vissa krav ska ställas på oss.

För ett par veckor sedan då vi också hade droger på avdelningen tog en av missbrukarna initiativ till ett möte utan personal. Det gjordes då klart att majoriteten av fångarna ville ha avdelningen drogfri. De som hade knark här inne uppmanades att slänga drogerna eller begära sig till en annan avdelning. Det funkade. Det är så jag vill attt problemet ska lösas. Något som vi fångar tar beslut om och kräver av varandra.

När problemet uppstod denna vecka så föreslog jag att vi skulle gå till väga på samma sätt. Den medfånge som hade ”larmat” ville inte det. Hon hade redan pratat med personal sa hon och denna hade avrått, då personen som knarkade var känd för agressivitet. Här blir jag något ifrågasättande att en person känd för våldsamhet flyttas in till oss på öppna!!! Nåväl, nu var det ju redan rapporterat till personal och det blev inlåsning och utflyttning av tre personer, varav en var oskyldig.

Här kommer mitt dilemma; Hur kan jag som tagit in knark i landet, eller andra som sålt narkotika, ange missbrukarna för missbruk? Det är stor skillnad att ta ett möte och ställa sig bakom en fångmajoritet om drogfritt och något helt annat att ange missbrukande medfångar. Det blir mycket dubbelmoral i det sistnämnda. Personer som har gjort pengar på narkotika vill inte tvingas dela tillvaron med missbrukare, eller ens ge dem en ärlig chans att slippa represalier genom ett öga mot öga samtal. Det blir lite som att sitta i skinnsoffa och fördöma köttätare. Dessutom fördes ju nu en oskyldig bort från avdelningen. För vid misstanke förs du till isoleringen och blir kvar där tills provsvaret kommer och bevisar din oskuld. Man är alltså skyldig tills motsatsen har bevisats. Det tar upp emot en vecka att få provsvaret. Då är ens gamla plats på öppna avdelningen redan upptagen av en ny fånge. Så efter man blivit rentvådd får man stå i kö för en ny plats på öppna, det kan ta varierande tid från dagar till veckor. Detta är ju ytterligare ett problem med angivarsystemet att man kan ”göra sig av” med en medfånge man bara inte gillar.

Jag ser definitivt mer faror än fördelar med ett angivarsystem. Tjuvhedern är väl att inte stjäla mellan tjuvar, och vill man erkänna sin brottslighet så erkänner man sin del i brottet och inte andras och så länge man är brottsling så anger man inte andra brottslingar. Det finns en del moral och heder i det begrappet som i vart fall inte jag bara kan sopa under mattan. Inte heller i den hederliga delen av samhället tolererar man spioneri eller insiderbrott. Jag tror att varje gruppering har sin hederskodex och sina moraliska ställningstaganden. Rätt eller fel har sällan glasklara riktlinjer. Ibland tror jag att vi människor inte har det så lätt som att bara välja mellan rätt eller fel. Oftast tvingas vi välja det vi anser som minst fel mellan två alternativ som blir fel hur vi än gör.

Jag avslutar med ett roligt citat sagt av en av mina medfångar:

”Jag lever inte lagligt, men jag har moral. Okej, ibland har jag dålig moral, men det är i alla fall bättre än ingen moral alls.”

Styvpappa kommer snart att förflyttas till en Riksanstalt för att där bli granskad och där det ska avgöras vilken klassificering han kommer att få på nästa anstalt. Det verkar som han kommer hamna på Kumla. Han säger att han under omständigheterna ser fram emot det, för det lutar åt att det blir lite mer ”öppet” inom själva anstalten än det är på ett häkte. Dessutom finns det möjlighet att planera på ett annat vis, vad gäller sysselsättning/arbete och andra saker.

Mamma går fortfarande och väntar på besked från Högsta Domstolen innan de kan ta beslut för henne. Men hon vet ju att hon slutligen hamnar på Hinseberg, eftersom det är den enda Kvinnliga Riksanstalten. Så där hamnar alla kvinnor som är dömda till ett längre straff till att börja med, för att man ska kunna bestämma vilken anstalt som hon kan komma att passa på.

Även OM beslut skulle fattas inom kort från H.D. så kommer det ändå att ta ett tag att hamna där, för i nuläget är det minst fem kvinnor från Kronobergshäktet som ska föras dit före henne, som redan fått datum bestämt och allt.

För oss kommer det innebära mycket längre resor och att de hamnar längre ifrån oss, men samtidigt känns det som det KAN bli lite lättare för dem och jag har fått veta att besöken blir väldigt mycket längre på anstaterna än de korta besök vi får göra nu.

…är jag klar med uppdateringen av denna blogg. Nu har jag alltså flyttat över allt och denna blogg är komplett, så det är bara att läsa på!

Mamma svarar Susann som skrev en kommentar i min blogg: ”Olika regler, helt godtyckligt”;

Jag log av din berättelse när din son´s kompis vägrades det medhavda kaffebröd du tog med till honom. Du ska veta att även vi på insidan försöker få till att ta med något ätbart till besöken. Hur det än är så blir det lite mer naturligt och avslappnat med ”kaffe och dopp”. Vi är ju dessutom kvinnor som sitter här och jag tror att vi, mer än männen har en vana att träffas över något ätbart. På vår avdelning får vi ju baka. Så vi har provat det motsatta att vi ska få baka något för att ta med på besöken. Icke sa nicke. (I detta fall systemets regelbok.)

Det är ju för att knark inte ska smugglas in. Men det blir lite märkligt att förstå när inte heller fången får ta med fikabröd. Ja, logik är nu inte kriminalvårdens starkaste sida, så vi får nöja oss med ett nej. Det är nämligen så att generellt gäller att när man använder logiska argument inom kriminalvården så är det ibland mer belastande än till din fördel. Detta kan bli ganska komiskt om denna värld möts med en mer jordnära logisk värld.

Jag har en historia från en medfånge som tillhör en etnisk minoritetsgrupp som belyser detta. Hennes mamma var helt övertygad om att Svensk Kriminalvård inte tog väl hand om hennes älskade dotter. En brist hon var helt klar över var att mathållningen var dålig.  Så när hon besökte sin dotter hade hon med sig två stora matkassar med färdiglagad mat. Hon blev väldigt upprörd då hon nekades att ta in maten. Hon kunde inte förstå detta förbud. Sanningen att säga så använde hon halva besökstiden till att försöka övertyga vakterna om att denna regel måste de bara strunta i. När hon inte förstod så släppte vakterna på sin finkänslighet och sa rent ut att hon kunde ha blandat knark i maten. Mamman såg storögt på dem; ”Knark i maten? Tror ni att jag skulle vilja förstöra maten som min dotter ska äta?” Sedan tillade hon; ”Om ni tror att jag är så dum att jag skulle ta in knark till min dotter måste ni väl ändå förstå att jag för den skull inte kan förstöra maten?!!”

Jag älskar den historien, den är rolig, klok och så full av omsorg. Och dottern ler kärleksfullt och säger; ”Ja, ibland kan mamma få en att skämmas,” men i hennes röst finns massor av stolthet!

Lägger här in det som min mamma har svarat på kommentarer från er som läser:

Tack för alla kommentarer jag fått på den blogg jag skrev. Jag blev så glatt överraskad över de sympatier och vänskap kommentarerna genomsyrades av. Ibland kanske man bygger upp helt felaktiga bilder av ”allmänheten” när man sitter här. Min bild är att folk har den djupaste avsky och avståndstagande av kriminella. Era svar är bevis för motsatsen. Det värmer.

Speciellt tagen blev jag av kommentaren från ”En sorgsen mamma”. En missbrukande dotter som sitter inne och som vill göra sin mamma skyldig för sina misslyckanden. Jag utgår ifårn att hon är myndig då hon sitter inne. Och visst har många människor blivit sargade i livet. Vi bär många på smärtor och sorger som orsakats av andra. Men trots det, när vi är vuxna är vi ändå tvugna att stå för våra egna misstag.

Vi här på insidan får trots allt se att det är våra egna misstag och dem får vi stå för. Det finns så ofta bakomliggande orsaker såsom missbruk och medberoende. Detta är orsaker som vi själva måste söka hjälp för och bearbeta för att förhoppningsvis senare i livet må bättre och få en ljusare framtid.

Till Sorgsen mamma vill jag citera min egen mamma;

Att bli förälder är att göra sitt bästa men sällan räcka till. När det går dåligt för barnet/barnen så ältar vi alla möjliga och omöjliga fel vi kan ha gjort. När det går bra för våra barn då ler vi och tänker att vi har bra tur.

Det sammanfattar föräldrarskapet bra tycker jag. Man gör sitt bästa men har ständigt dåligt samvete. När det går fel anklagar man sig själv. När det lyckas tänker vi inte ens tanken på att berömma oss själva, då talar vi om tur.

Inte är jag någon perfekt mor och jag har gjort så många misstag. Men jag älskar mina barn och nog har jag försökt att ge dem det jag förmått. Min kärlek har de villkorslöst. Jag har fantastiska barn och lite, lite någonstans vet jag nog att jag har en del i dessa fantastiska varelser. Jag har naturligtvis också stor del i deras sorger och smärta. Jag skulle gärna finnas med dem om de vill bearbeta detta. Men de misstag de gör kan jag inte bära hur gärna jag än skulle vilja göra det. Det enda jag kan göra för dem är att finnas där för dem. Om de avvisar mig på det sätt din dotter gör skulle jag bara förmedla att jag finns när de är beredda att ta emot mig. Och sedan skulle jag hoppas och tro att den dagen kommer.

Många som sitter i fängelse vill inte ha kontakt med sina nära och kära. De tycker att det är upprivande och smärtsamt. Av dessa säger många till sina anhöriga att det är så de känner. Andra tar bara avstånd. Kanske befinner sig din dotter i den processen. Jag hoppas ni finner en väg tillbaka.

”Allt som av kärlek är fyllt-ska bestå”

För andra gången på en vecka är de inlåsta på mammas avdelning. Fast hon verkar inte ta det så hårt. Jag tror att hon försöker fokusera sig framåt och på sina handarbeten. Försöker att inte irritera sig allt för mycket på saker hon ändå inte kan påverka. Hon har låtit mig först att det är rätt mycket ”tjafs” på avdelningen just nu, kanske även det bidrar till att hon tycker inlåsningen är mer ”okej” än hon skulle gjort annars…?

Livet här på utsidan, för oss i familjen, lunkar på i lagom takt. Även om vi inte är så glada över mammas och styvpappas situation, så måste jag ändå säga att vi inte oroar oss just nu för dem. De genomgår sitt just nu, som vi inte kan påverka på annat sätt än att finnas där när de ringer och åka på besök hos dem…

På något sätt så fortsätter ändå livet… På något obegripligt sätt!

Eftersom det verkar som jag har fått några nya läsare sedan jag flyttade denna blogg från Expressen, så vill jag göra er uppmärksamma på att jag fortfarande håller på att lägga över bloggar från Expressen och hit, jag lägger dem naturligtvis i datumordning. Jag har i skrivandets stund inte hunnit längre än till Juni, men som sagt, jag uppdaterar och fyller på hela tiden. Mvh.

I Tisdags när jag var på besök hos mamma, så kändes det väldigt bra. Hon verkade må ganska skapligt. Det kändes skönt. Däremot så kommer jag aldrig att förstå mig på inlämningsreglerna. Regelbundet under hela tiden har vi lämnat in garn till mamma. Men förra veckan blev en släkting nekad att ta in två garnnystan. Jag tog med samma garnnystan i Tisdags och de var helt plötsligt inga problem att få in nu. Däremot så fick jag inte lämna in 6 collegieblock som mamma håller på att skriva i, för att de har sådana där metallspiraler i kanten.

Det konstiga med det är ju att hon får ha stickor som hon stickar med, men inte dessa metallspiraler. Jag förstår ju att vakterna tänker på sin säkerhet, men jag tycker ändå deras resonemang är så ologiskt ibland. Dessutom tycker jag det är hemskt att man aldrig vet från gång till annan vad man ska få ta in. Det blir så godtyckligt…

Varför gör de inte bara en lista med saker man FÅR ta in, så vet de intagna, vi anhöriga och personalen, så att vi alla har samma information? Jag förstår bara inte det. Det skulle ju vara så lätt att ordna en lista så VET man. Särskilt vi som bor i andra städer och släpar dit saker, vi borde bli informerade så man slipper släpa dit saker och sedan släpa hem dem igen…

Följande blogg är alltså skriven av min mamma:

Söndag på häktet det är segt. Den här helgen har varit ovanligt tung.

Den häktesavdelning jag sitter på är unik. Vi har upplåsning kl. 7.30 och inlåsning kl.17.00. På de allra flesta häktesavdelningar sitter man inlåst hela dagarna och så får man ha samsittning med någon annan fånge ett par timmar per dag.  På kvinnohäktet 8-4 på Kronoberg har vi alltså tillgång till social samvaro dagtid. Under dessa timmar kan man sy och baka. Dessutom kommer det ofta olika grupper hit för att presentera sina behandlingsprogram. Det är bra och för en och annan betyder det att de väljer ett av dessa behandlingserbjudande, som alternativ till fortsatt missbruk och kriminalitet.

På helgerna dras aktiviteterna ner och de blir därför oerhört långtråkiga. Det sitter 16 kvinnor här, sammanförda på en gemensam nämnare; Kriminalitet. Vi väntar på våra rättegångar, domar som ska fastställas eller transport till ett fängelse för dem som redan fått sin dom. Fängelserna är överfulla, så väntan kan bli allt för lång. Det är som en väntsal, där de som väntar sällan väntar på något gott. Visst händer det att någon blir frikänd, men det hör till det sällsynta. I de allra flesta fall där beslut om häktning har skett får man räkna med en fällande dom.

Det är tråkigt att sitta häktad. Jag är dessutom dömd till 7 år och det känns tungt. Jag är skyldig till det brott jag är dömd för. Jag tycker jag fick en hård dom, men vet att det inte är mycket jag kan göra åt det. Även om jag inte gillar läget är jag tvungen att acceptera det.

Det svåraste med att sitta inne är inte att det är så tråkigt och i allra högsta grad begränsande. Nej, det värsta är saknaden efter dem man älskar. Jag är också medveten om att de saknar mig och känner sig svikna. Därför skulle de behöva mig extra mycket och jag kan inte finnas där för dem.

Naturligtvis borde jag ha tänkt före, men hur många av oss tänker före vi begår våra misstag? Kanske några, men dit hör bevisligen inte jag. Saknaden efter barn och barnbarn är ibland så stark att man måste tänka bort den för att orka. Naturligtvis är det omöjligt. Är man klok så tar man tag i den onda saknaden och försöker bearbeta den. Även det känns omöjligt.  Så får man leva med den onda smärtan som varken går att bearbeta eller förtränga. När gråten ligger på lur gör jag allt för att pressa tillbaka den. Jag känner det som att om jag släpper fram den tar den aldrig slut. Utan överdrift kan jag säga att 80 % av straffet är saknaden av min familj och värst av allt den ständiga rädslan att något ska hända dem medans jag är här. Det är väl en rädsla som varje förälder känner igen; bara inget händer mina barn. Den har jag känt många gånger också när jag varit i frihet. Här är det en ännu ”farligare” tanke. Dels för att här finns så mycket tid att tänka och känna på detta avgrundshot. Men mest därför att om något händer när jag sitter här så finns det inget, inget jag får lov att göra för dem. De kommer att stå där med sina problem, sorg eller vad det nu är utan att jag kan stödja, trösta eller på minsta lilla vis finnas där för dem. Den rädslan, oron och känslan av att inte få finnas till för någon är en bra beskrivning av hur det är att sitta i fängelse.

Min fina familj, så glad och lycklig jag är att de finns. Sånt stöd de gett mig. Ja, jag har verkligen fina barn. Och de har stöttat och funnits för varandra. Sådan tur jag har med barnen. Tro inte annat än att jag är tacksam för att de finns. Det är lätt att hamna i en känsla här att man är värdelös. Att det man gjort av sitt liv är värdelöst. Då förkastar man inte bara den kriminella delen, utan generaliserar och krossar det mesta man gjort som värdelöst. Men jag har en klart lysande stjärna på min himmel; barnen. Med de barnen vet jag i alla fall att något riktigt stort har jag gjort i livet; barnen. Och med de barn jag har måste jag säga, det lyckades jag bra med. Varje kväll tackar jag för att de finns, och ber att ingenting ska hända dem, aldrig, aldrig.

Jag tänkte till och från skriva lite i denna blogg Någons mamma-Någons dotter. Kanske vill någon läsa om en värld som för många är så okänd. Så jag är snart tillbaka med reflexioner från Kronobergshäktet.

”Livet är en bra lärare,

men tar bra betalt.”

 OBS! De eventuella kommentarer som lämnas i denna blogg kommer jag antingen att skriva ut och skicka till mamma eller så kommer jag läsa upp dem i telefonen när vi talas vid. // Souldeep. 

I morgon ska jag besöka mamma igen. Jag har fått en tid på förmiddagen. Som vanligt ser jag fram emot besöket. Som vanligt är de där 55 minuterna guld värt, samtidigt som de verkligen är för korta. Det är ungefär när tiden är på väg att ta slut, som man kommer in i ett samtal, när man kommer ihåg de där viktiga sakerna man ville säga…

Ändå är man så glad och tacksam och ser fram emot de korta besök man får göra, så mycket. Det får en att lysa upp och känna hoppfullhet, tills det är över, förstår inte att det känns så svårt att gå varje gång…

Jag tror aldrig jag kommer att vänja mig vid det!

Nästa sida »