Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken ”Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.

När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför ”tänk om folk verkligen vet vem jag är”.

Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.

Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många  anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att  jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.

Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om  annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.

Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

staketet

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

dscn4277Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det var meningen att min mammas permissionstrappa skulle börja i September 2008. Men med tanke på att den endast är några timmar och med bevakning, så kändes det ändå som en evighet tills vi ska få spendera tid för oss själva. Tills jag och andra familjemedlemmar har möjlighet att bjuda hem henne till våra hem.

Men trots tidigare avslag på ändrade villkor så har det nu krupit fram en liten ljusning. Hon ska eventuellt få påbörja permissionstrappan redan nästa månad. Jag vågar inte riktigt tro på det, fast det är så. Jag håller däremot tummarna och hoppas, hoppas, hoppas, att kanske redan till jul, få tillbringa några egna timmar med vår mamma/mormor/farmor!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,