Någons mamma-Någons dotter

Doften stannar kvar i handen som ger en blomma

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk

Jag tycker om att läsa böcker som lär om livet.  Självhjälpsböcker kan man kalla dem. Många är bra och har mycket att ge. De jag gillar bäst är de som är rika på livsfilosofi och som på ett humoristiskt sätt tvingar oss att se över gamla inlärda vanor. Jag har många favoriter och jag har inte lust att rangordna dem, nämnas kan Mia Törnblom, Kay Pollack, Deepak Chopra och Robin Sharma. Hos den sista, fann jag en sådan skön historia som jag vill återge här nedan. Varsågod.

Det var en gång en svag gammal kvinna vars kärleksfulla make just dött. Strax efter hans bortgång flyttade hon hem till sonen och bodde där tillsammans med honom, hans hustru och deras dotter. Hennes syn och hörsel försämrades för varje dag, och ibland darrade hennes händer  så mycket att ärtorna rullade iväg när hon åt och hon spillde soppa på golvet. Hennes son och hans fru blev irriterade på röran, och en dag bestämde de att det fick vara nog. De ställde upp ett litet extrabord i ett hörn intill städskåpet och sa åt den gamla kvinnan att hon hädanefter fick äta ensam vid det bordet. Och så blev det.  De såg hennes tårfyllda blickar under måltiderna men de talade aldrig till henne förutom för att banna henne när hon tappade en gaffel eller sked.

Så en kväll strax före middagen, såg sonen sin dotter sitta och leka med byggklossar på golvet. ”Vad bygger du för något?” frågade han intresserat. ”Jag bygger ett litet bord till dig och mamma”, sa flickan, ”så att ni kan sitta för er själva i ett hörn och äta när jag blir stor.” Båda hennes föräldrar stod som lamslagna  en lång stund, och sedan började de gråta. De hade omedelbart blivit medvetna om innebörden i sina handlingar och hur mycket sorg de givit upphov till. Samma kväll ledde de den gamla kvinnan tillbaka till det gemensamma middagsbordet, och från den dagen åt hon tillsammans med dem. Och när det råkade falla ner mat på golvet någon gång verkade det inte vara någon som brydde sig om det.  (Ur; Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharman)

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Robin Sharman, självhjälpsböcker, åldrandet

För att komma till källan måste man simma mot strömmen. (Jens Björneboe)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforism

Veckans aforism är en av mina egna favoriter sedan många år tillbaka. Här kommer den./Någons mamma

Lyfter man blicken ser man inga gränser

(okänd)

Läs även andra bloggares åsikter om aforism, ordspråk

Jag har varit på veckans skrivarkurs. Det är hur roligt som helst. Här är mitt bidrag och det som var veckans läxa.

Kjell och Hanne

Hela förmiddagen har Kjell och Hanne bråkat. Han tycker att hon alltid är kritisk till allt han gör. För att komma bort från allt bråk har han nu tagit med hunden ut på en skogspromenad. Det känns redan bättre. Frisk luft och att få röra på kroppen hjälper mot det mesta, tänker han. Hunden är dessutom ett mycket trevligare sällskap än Hanne.

Det hade gått alldeles för fort när Hanne flyttade in till honom. Det var ingenting de hade planerat. En dag ville ägaren ha tillbaka lägenheten Hanne hyrde i andra hand och då flyttade hon in till Kjell. Han hade varit nykär och det hade varit svårt att säga nej när hon bad om att få flytta hem till honom. Dessutom hade han varit så kär på den tiden att hela han ville att hon skulle bo där. Då var hennes sällskap det han ville ha mer än något annat.

En och annan varningsklocka hade ringt. Han hade tyckt redan då att hon var petig och ville ha allt gjort på sitt eget sätt. Hon hade ändrat på de flesta av hans rutiner. Hon tyckte inte om när han åt sin mat i vardagsrummet framför TV;n. Hon tyckte det var äckligt när han lät disken stå. Mest av allt tyckte hon illa om hans älskade hund, Jacky. Allt hunden gjorde klagade hon på. Om Kjell hade tvingats ändra sina rutiner var det inget mot vad hon tvingade Jacky att ändra på. Det gjorde honom ont om Jacky och det var faktiskt hunden som var orsaken till de flesta av deras konflikter.

Han borde väl be henne flytta, tänkte han. Kärleken hade svalnat, men samtidigt trivdes han med sällskap i lägenheten och visst var det härligt med en välstädad lägenhet och maten på bordet. Nej, att be henne att flytta var allt för drastiskt, han skakade på huvudet åt sina egna tankar.

När han kom hem ställde Hanne in dammsugaren i städskåpet. Jacky fick en missnöjd blick då han skakade av sin våta och lite leriga päls i hallen. Han kopplade lös hunden som glatt gjorde sig en lov runt lägenheten. När hunden inspekterat lägenheten tog den ett språng upp i soffan. Efter sig lämnade den stora tassavtryck i lera, samma avtryck lämnades nu i soffan. Hanne fick ett utbrott och skrek till hunden.

– Djävla hund! Ner från soffan! Titta, skriker hon vidare, och gör en svepande gest mot den tidigare så välstädade lägenheten. Hon tar tag i hundens nackskinn och drar den hårdhänt ur soffan. Jacky, som inte är van att hanteras med våld, piper ynkligt.

Kjell ser rött. Han slår, inte med knytnäven, men en riktig rungande örfil ger han henne. Den tar rejält och hon snubblar bakåt och ramlar i soffan. Det tjuter i örat, ett tjut som fortplantar sig i hela huvudet. Förvånat tittar hon på Kjell, reser sig upp och spottar honom i ansiktet. Nästa slag är med knyten näve och nästa och nästa…

Han slår tills hon ligger alldeles stilla på vardagsrumsmattan. Hon har krupit ihop i fosterställning med armarna lindade runt huvudet som skydd. Han hör en hulkande gråt från byltet som är Hanne. Lika fort som han började slå upphör nu slagen. Han går ut i köket där på golvet ligger Jacky med svansen mellan benen. Hunden är rädd av de höga skriken och kanske har den också känt vreden från sin husse och är rädd för det våld den sett. Kjell stryker förstrött hunden över ryggen, men hela hans uppmärksamhet är riktad mot ljudet från vardagsrummet. Gråten är nu mindre högljudd. Hulkandet avtar och han hör en stilla mycket tystare gråt där inifrån. Hon får skylla sig själv, tänker han, djävla kärring.

I rummet ligger Hanne alldeles stilla. Hon är rädd för att röra sig. Rädd för att han ska komma tillbaka och börja slå igen. Hon har blodsmak i munnen, orolig för att ha tappat en tand låter hon tungan glida över tänderna. Nej, de verkar alla vara kvar. Försiktigt lyfter hon på huvudet, det finns blod på mattan, det är näsan som blöder. Huvudet känns tungt och hon har svårt att se ögonen har svullnat och det kommer säkert att bli ett blåöga, åtminstone över det vänstra som känns mer svullet än det högra.

Hennes gråt har tystnat så nu vågar sig Kjell tillbaka till vardagsrummet.Där ligger hon på mattan i samma ställning som han hade lämnat henne. Tafatt stryker han henne över ryggen.

–   Förlåt, säger han. Hon stelnar till, men ger honom inget svar. Så tittar hon upp på honom med hela sitt svullna ansikte. Svullet av gråten men mest svullet av alla de knytnävslag hon har tvingats ta emot. Snor och intorkat blod är utkladdat i hela ansiktet och ner på den ljusa T-shirten. Den är ingen vacker syn. Han ryggar tillbaka.

–  Förlåt, säger han igen, jag menade inte att göra dig illa. Hon ser på honom med en kall blick men svarar fortfarande inte. Då börjar han gråta högljutt. Han lovar att det aldrig mer ska hända. Han älskar ju henne. När hon fortfarande inte svarar hör hon hur hans röst blir irriterad. Hon känner att han blir arg för att hon inte förlåter och förstår honom. Nu säger han att han bara har skyddat Jacky som hon misshandlat. Hon vet att det inte är sant men hon är rädd för hans ilska. Därför lägger hon händerna om honom. Stryker honom sakta över ryggen och ber om förlåt. Allt blir bra, säger hon tröstande. Då tystnar hans gråt, irritationen i hans röst försvinner. Rösten är fortfarande sträv, men inte längre hotfull.

När hans gråt har stillnat går hon in i badrummet. Hon tvättar ansiktet i kallvatten. Varje punkt i hennes ansikte är så öm och hon knappt klarar av att tvätta sig ren från allt blod. Huvudet spränger och i ett anfall av yrsel sätter hon sig ner på toalettstolen.

Då hade de rätt alla hennes vänner som varnat henne för Kjell. De hade sagt att de hört rykten om att han slagit sin förra flickvän. Hon hade inte velat tro det. Han hade verkat så snäll, nästan lite mjäkig. Förresten vart skulle hon annars ha tagit vägen då hon förlorade sin lägenhet? Det var bara Kjell som hade tillåtit henne att flytta hem till sig. Hon hade frågat några av sina vänner innan hon bad att få flytta hem till Kjell, men ingen hade velat att hon skulle bo hos dem. Hon hade inte haft något val. Jag har fortfarande inget val, tänker hon med tungt sinne. Så öppnar hon toalettdörren. På andra sidan dörren står Kjell.

–  Vad gör du där inne, frågar han? Jag behöver också använda toaletten.

– Inget, säger hon och försöker ge honom ett leende trots sin spruckna överläpp.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, medberoende, dysfuntionella relationer

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns (Pavlenka)

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, aforismer

Jag har problem med att resa och resa tillbaka. Separationsångest tror jag att det kallas. Under påsken har jag haft permission och gjort ett besök hos min dotter. Vi har haft det jättebra. Lagom slappt och ,  lite promenader, god mat och många viktiga samtal. Det är helger  och dagar som jag kan återuppleva ganska ofta numera, ändå känns det så definitivt att bryta upp. Jag har haft svårt för uppbrott i hela mitt liv. Vid de tillfällen då jag har rest, kanske lite längre reser som normalt kräver lite planering har jag ändå alltid ställt det så att jag har packat i sista stund, gärna de sista ögonblicken före avresan. En vän till mig, bevandrad i de psykologiska labyrinterna, menade att detta var ett tydligt tecken på separationsångest. När jag hör sådant bli jag lite uppmärksam på mig själv. Jo, det är nog så att jag har stress inför varje uppbrott jag gör.

Jag reser inte bara bort från något jag reser också till  något. Det finns ett annat älskat barn att besöka. Jag ser fram emot mötet med honom och hans familj. Jag har idag också ett liv som känns bra. Jag reser tillbaka till den vardagen och det livet. Det är både bra och lite spännande att få ta tag i sitt eget liv.  Trots allt detta är varje litet och vardagligt uppbrott fyllt av ett obehag.

Å andra sidan är mina tankar redan på väg någon annanstans. Tankarna gör redan resan som känslomässigt gör lite ont att påbörja.” Tankarna reser och hoppar över obehaget som känslorna har för uppbrottet.” Kanske är det detta som är svårigheterna med att leva här och nu. Känslomässigt har vi svårt att gå vidare, samtidigt som våra tankar redan är i framtiden och själva står vi kvar i nuet helt frustrerade och vet inte riktigt var vi vill befinna oss.  Gud, så filosofiskt detta blev så här på morgonkvisten. Men en sak gör jag dagligen med mer eller mindre lyckade försök, jag försöker leva här och nu. Det är inte enkelt men bevisligen nödvändigt för ett bra och enkelt liv.

Mia Törnblom säger ”att den som har ett ben i dåtiden och det andra benet i framtiden pissar på nutiden.”

Läs även andra bloggares åsikter om uppbrott, separationsålder, frustration, leva här och nu