Sorg


Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.

Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. ”Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig  utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.

Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.

Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag  absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.

Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

staketet

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

dscn4277Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

somenblommapamanenashx2

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så lovade jag att publicera min mammas texter från barnboken, som heter Som en blomma på månen. Jag har redan lagt upp texten hon skrev till mig och följande text har hon alltså skrivit och publicerat till min bror:

Till min son Xxxxxxx

Tidigt slutade jag möta din blick.

När man är fylld av skam möter man inte en annan människas blick. Jag var fylld av skam. Skammen för att jag svek dig. Jag lämnade dig hos en man jag själv inte orkade leva med. Jag svek dig när jag satt i fängelse. Jag svek dig när jag drogade. Jag svek och svek. De stunder vi träffades ville jag naturligtvis vara närvarande, men mitt mod räckte inte till.

Så också våra möten blev ett svek. I min feghet att inte finnas där för dig när vi träffades gjorde att jag alltid höll oss sysselsatta under våra möten. Jag tror vi har åkt karusell i de flesta av Sveriges nöjesfält och äventyrsland.

Karusell är en märklig sysselsättning, man gör något tillsammans men det krävs ingen gemensam närvaro. Vi pratade inte. Det kom inga obehagliga frågor som krävde ärliga svar. Jag flydde min skam och skuld, med en solidaritet jag inte förtjänade lät du mig tiga.

Åren gick du är en vuxen man idag. Vi har fortsatt hålla oss sysselsatta när vi umgås. Jag av skam och du av solidaritet förmodar jag. Ibland tror jag att vi båda är rädda för att vara nära att öppna upp och se hur det verkligen har varit.

Jag har bett om hjälp idag.

Jag har öppnat mig och vågat se på min skam och skuld såsom jag upplever den. Andra i liknande situation som jag har lyssnat. Jag har varit livrädd, men ändå pratat och delat mina ondaste hemligheter. Ur den smärtan har jag växt och blivit lite modigare.

Sakta har jag närmat mig dig och kunna prata om det som är sant och riktigt. Det som är viktigt för oss båda. Jag bad dig inte att förstå eller förlåta, men jag bad dig att släppa din solidaritet. Jag vill att du ska få ge ord för alla gånger jag svek dig. Jag vill att dina känslor ska få bli uttryckta.

Du tvekar; är kanske rädd för att såra. Det för mig ont att se att du är mer rädd om mig och mina känslor än om dina egna känslor och dina behov att få prata. Att få ge ord för din egen smärta är fortfarande farligt, men lite kommer det steg för steg.

Till din fru sa du att det kändes som om du fått tillbaka din mamma.

Och jag, ja jag har sett färgen på dina vackra ögon.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

somenblommapamanenashx

Igår hade min mamma sin andra obevakade permission. Egentligen hade vi tänkt spendera den hemma hos mig, men det blev inte så. Sedan min mamma satt på Hinseberg har det pågått ett projekt mellan Kriminalvården och en teatergrupp som började med att gruppen spelade teater både på Hinseberg och andra anstalter, såväl kvinnliga som manliga.

Samarbetet mynnade ut i en bok som gjorts av intagna som sitter på olika anstalter i Sverige. Boken kom av de intagna att kallas för Barnboken, eftersom den är tillägnad alla barn som har en förälder som sitter eller har suttit inne. Boken heter egentligen Som en blomma på månen.

Releasefesten kom att vara igår i Blackeberg i Stockholm och det blev en fantastisk tillställning. Min mamma har dels skrivit förordet i boken, men också varsin text till mig och min bror. Hon har även målat flera av bilderna som är med i boken och det finns även två teckningar som mitt ena barn har målat till mormor.

Min mamma fick många lovord och jag är väldigt full av beundran för henne. Förordet är väldigt fint och texterna till mig och min bror var fina. Jag ska försöka lägga in texterna i denna blogg.

När änglar faller längre ner än botten. Det är temat på boken.

Tillställningen igår var ett fullspäckat program. Det var många artister som uppträdde, bland andra Kajsa Grytt som spelade och sjöng låtar från sin skiva Brott och Straff. (Video nedan)

Det var många artister som var riktigt bra. Mellan artisterna så var det många intagna som läste sina texter. Eftersom det är många av medförfattarna som inte är i permissionsgång, så var det många som inte kunde medverka på releasefesten eller läsa sina egna texter. I vissa fall lästes dessa texter av skådespelare. Allmänt kan man säga att det var många som kom, det var en väldigt finstämd stämning, med levande ljus, trubadurer och vackra, mycket sorgliga texter.

När min mamma läste sina texter så grät jag förstås mycket. Särskilt den text som min mamma skrivit till min bror. När hon läst klart så var det en man som kom fram och sa till min mamma att det var den vackraste text han hade hört. Han var påtagligt rörd.

Min mamma blev också intervjuad av en journalist från P1 för ett program som ska sändas i Februari. Jag blev också erbjuden, men tackade nej då jag vill vara anonym.

Det blev en fin fest, det blev en vacker tillställning och det blev ånga, många tårar. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Andra som bloggat om releasefesten: Loverier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nästa sida »