Novell


Jag har varit på veckans skrivarkurs. Det är hur roligt som helst. Här är mitt bidrag och det som var veckans läxa.

Kjell och Hanne

Hela förmiddagen har Kjell och Hanne bråkat. Han tycker att hon alltid är kritisk till allt han gör. För att komma bort från allt bråk har han nu tagit med hunden ut på en skogspromenad. Det känns redan bättre. Frisk luft och att få röra på kroppen hjälper mot det mesta, tänker han. Hunden är dessutom ett mycket trevligare sällskap än Hanne.

Det hade gått alldeles för fort när Hanne flyttade in till honom. Det var ingenting de hade planerat. En dag ville ägaren ha tillbaka lägenheten Hanne hyrde i andra hand och då flyttade hon in till Kjell. Han hade varit nykär och det hade varit svårt att säga nej när hon bad om att få flytta hem till honom. Dessutom hade han varit så kär på den tiden att hela han ville att hon skulle bo där. Då var hennes sällskap det han ville ha mer än något annat.

En och annan varningsklocka hade ringt. Han hade tyckt redan då att hon var petig och ville ha allt gjort på sitt eget sätt. Hon hade ändrat på de flesta av hans rutiner. Hon tyckte inte om när han åt sin mat i vardagsrummet framför TV;n. Hon tyckte det var äckligt när han lät disken stå. Mest av allt tyckte hon illa om hans älskade hund, Jacky. Allt hunden gjorde klagade hon på. Om Kjell hade tvingats ändra sina rutiner var det inget mot vad hon tvingade Jacky att ändra på. Det gjorde honom ont om Jacky och det var faktiskt hunden som var orsaken till de flesta av deras konflikter.

Han borde väl be henne flytta, tänkte han. Kärleken hade svalnat, men samtidigt trivdes han med sällskap i lägenheten och visst var det härligt med en välstädad lägenhet och maten på bordet. Nej, att be henne att flytta var allt för drastiskt, han skakade på huvudet åt sina egna tankar.

När han kom hem ställde Hanne in dammsugaren i städskåpet. Jacky fick en missnöjd blick då han skakade av sin våta och lite leriga päls i hallen. Han kopplade lös hunden som glatt gjorde sig en lov runt lägenheten. När hunden inspekterat lägenheten tog den ett språng upp i soffan. Efter sig lämnade den stora tassavtryck i lera, samma avtryck lämnades nu i soffan. Hanne fick ett utbrott och skrek till hunden.

– Djävla hund! Ner från soffan! Titta, skriker hon vidare, och gör en svepande gest mot den tidigare så välstädade lägenheten. Hon tar tag i hundens nackskinn och drar den hårdhänt ur soffan. Jacky, som inte är van att hanteras med våld, piper ynkligt.

Kjell ser rött. Han slår, inte med knytnäven, men en riktig rungande örfil ger han henne. Den tar rejält och hon snubblar bakåt och ramlar i soffan. Det tjuter i örat, ett tjut som fortplantar sig i hela huvudet. Förvånat tittar hon på Kjell, reser sig upp och spottar honom i ansiktet. Nästa slag är med knyten näve och nästa och nästa…

Han slår tills hon ligger alldeles stilla på vardagsrumsmattan. Hon har krupit ihop i fosterställning med armarna lindade runt huvudet som skydd. Han hör en hulkande gråt från byltet som är Hanne. Lika fort som han började slå upphör nu slagen. Han går ut i köket där på golvet ligger Jacky med svansen mellan benen. Hunden är rädd av de höga skriken och kanske har den också känt vreden från sin husse och är rädd för det våld den sett. Kjell stryker förstrött hunden över ryggen, men hela hans uppmärksamhet är riktad mot ljudet från vardagsrummet. Gråten är nu mindre högljudd. Hulkandet avtar och han hör en stilla mycket tystare gråt där inifrån. Hon får skylla sig själv, tänker han, djävla kärring.

I rummet ligger Hanne alldeles stilla. Hon är rädd för att röra sig. Rädd för att han ska komma tillbaka och börja slå igen. Hon har blodsmak i munnen, orolig för att ha tappat en tand låter hon tungan glida över tänderna. Nej, de verkar alla vara kvar. Försiktigt lyfter hon på huvudet, det finns blod på mattan, det är näsan som blöder. Huvudet känns tungt och hon har svårt att se ögonen har svullnat och det kommer säkert att bli ett blåöga, åtminstone över det vänstra som känns mer svullet än det högra.

Hennes gråt har tystnat så nu vågar sig Kjell tillbaka till vardagsrummet.Där ligger hon på mattan i samma ställning som han hade lämnat henne. Tafatt stryker han henne över ryggen.

–   Förlåt, säger han. Hon stelnar till, men ger honom inget svar. Så tittar hon upp på honom med hela sitt svullna ansikte. Svullet av gråten men mest svullet av alla de knytnävslag hon har tvingats ta emot. Snor och intorkat blod är utkladdat i hela ansiktet och ner på den ljusa T-shirten. Den är ingen vacker syn. Han ryggar tillbaka.

–  Förlåt, säger han igen, jag menade inte att göra dig illa. Hon ser på honom med en kall blick men svarar fortfarande inte. Då börjar han gråta högljutt. Han lovar att det aldrig mer ska hända. Han älskar ju henne. När hon fortfarande inte svarar hör hon hur hans röst blir irriterad. Hon känner att han blir arg för att hon inte förlåter och förstår honom. Nu säger han att han bara har skyddat Jacky som hon misshandlat. Hon vet att det inte är sant men hon är rädd för hans ilska. Därför lägger hon händerna om honom. Stryker honom sakta över ryggen och ber om förlåt. Allt blir bra, säger hon tröstande. Då tystnar hans gråt, irritationen i hans röst försvinner. Rösten är fortfarande sträv, men inte längre hotfull.

När hans gråt har stillnat går hon in i badrummet. Hon tvättar ansiktet i kallvatten. Varje punkt i hennes ansikte är så öm och hon knappt klarar av att tvätta sig ren från allt blod. Huvudet spränger och i ett anfall av yrsel sätter hon sig ner på toalettstolen.

Då hade de rätt alla hennes vänner som varnat henne för Kjell. De hade sagt att de hört rykten om att han slagit sin förra flickvän. Hon hade inte velat tro det. Han hade verkat så snäll, nästan lite mjäkig. Förresten vart skulle hon annars ha tagit vägen då hon förlorade sin lägenhet? Det var bara Kjell som hade tillåtit henne att flytta hem till sig. Hon hade frågat några av sina vänner innan hon bad att få flytta hem till Kjell, men ingen hade velat att hon skulle bo hos dem. Hon hade inte haft något val. Jag har fortfarande inget val, tänker hon med tungt sinne. Så öppnar hon toalettdörren. På andra sidan dörren står Kjell.

–  Vad gör du där inne, frågar han? Jag behöver också använda toaletten.

– Inget, säger hon och försöker ge honom ett leende trots sin spruckna överläpp.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jag går på skrivkurs och tycker det är våldsamt roligt och stimulerande. Dels gillar jag att skriva, mest små påhittade  historier och det är just vad vi gör mycket av där. Dessutom tycker jag det är skönt att ha ett ställe där jag får vara alldeles ”vanlig”. Min historia med missbruk och kriminalitet är  inte det minsta intressant att prata eller dela om. Det är mycket så att helt vanliga människor i min värld finns det inte så många av. Därför blir Skrivarkursen ett härligt andrum.

För en vecka sedan fick vi i ”läxa” att skriva om en granne. Eftersom jag bor i ett halvvägsboende så har jag inte vad vi normalt kallar en granne. Därför hittade jag på en historia

GRANNEN

Mina närmaste granne är en ung spänslig man med morotsfärgat hår, som har gjort inbrott i husets alla källarförråd. Detta hände för drygt ett år sedan och då hade han ännu inte flyttat in i huset.

Jag är fortfarande full av beundran när jag tänker på hur denne unge man, samma dag han flyttade in, gick runt till alla grannar i huset och berättade att han hade gjort inbrott i våra källarförråd.

–        Det var i ett annat liv, sa han. Då var jag helt nerkörd i droger och kriminalitet. Nu håller jag på att förändra mitt liv. I min väg tillbaka har jag fått en träningslägenhet här i huset. Jag lovar att inte röra era källarförråd och jag ska göra mitt bästa för att inte störa. Säg gärna till om jag gör något emot husets regler.

Jag lyssnade med gapande mun och lät dörren vara öppen så jag kunde höra hur han ringde på nästa dörr och rabblade fram samma ursäkt. Jag var naturligtvis förvånad, men mest av allt var jag nyfiken.

Ett par dagar senare möter jag den unge mannen, som heter Ronny, i tvättstugan. Tvättstugan är skinnande ren och inget ludd i tumlaren. Han har verkligen gjort ett stort jobb där, så välstädad kan jag inte minnas att någon lämnat tvättstugan tidigare. Nu tar jag tillfället i akt att närma mig. Jag berömmer hans städning av tvättstugan och passar samtidigt på att bjuda honom med på kaffe. Jag ser hans tvekan och påpekar att jag gärna vill bjuda honom på ”välkommen till huset kaffe”.  Han är blyg och vågar inte möta min blick. Jag tror att han mer tackar ja för att han inte vågar säga nej. Men min nyfikenhet är väckt och jag tänker inte släppa taget på en möjlighet att pressa min nya granne på en bra historia. Väl inne i min lägenhet frågar jag ogenerat varför han gått runt och erkänt inbrotten för oss alla. Han skruvar på sig.

–        Jag blev ju tagen här i källaren under det att jag höll på att bryta mig in. Någon av er såg mig och kallade på polis. Jag blev liksom tagen med fingrarna i syltburken. När jag fick lägenhet i det här huset var min första reaktion att tacka nej, men det kunde dröja länge till det kom en möjlighet att få en annan träningslägenhet. Så jag bestämde mig för att ta emot den här lägenheten. Jag tänkte att någon eller några här skulle känna igen mig, så jag bestämde mig för att lägga korten på bordet. Det märkliga är att ingen kände igen mig och de flesta verkade ha glömt att de haft inbrott i källaren.

–        Ja, det är ju inte så konstigt, svarar jag, i våra tider finns det väl inte en människa som förvarar något av värde i källaren. Det är väl mest bara skräp, så ett inbrott är ju närmast att betrakta som hjälp med sophämtningen.

Ronny skrattar. Det har du nog rätt i, säger han. Jag var en källar- och  containerpundare. Det var ungefär samma skräp var jag än sökte, men i mitt förvirrade tillstånd trodde jag alltid att jag skulle finna en skatt. Jag var som en slags modern pirat som aldrig fann skattkistan men var hela tiden övertygad om att jag var i dess närhet. Vet du vad jag hade hittat i förråden här nere när polisen tog mig?

Jag skakade på huvudet.

–        En handväska med trasigt lås, en sko utan make och ett gammalt fläktfilter, var vad jag krampaktigt höll i handen. För det och några andra lika tragikomiska brott blev jag dömd till fyra månaders fängelse.

–        Verkligen, säger jag och lyfter förvånat på ögonbrynen. Jag har alltid trott att vi har haft en slapp lagstiftning i det här landet.

–        Nej, säger Ronny. Jag fick fyra månader och det är jag så tacksam för.

–        Tacksam, säger jag frågande med stor förvåning. Tacksam?

–        Ja, tacksam, säger han. Jag fick behandling istället för vanligt fängelse. Det kallas kontraktsvård. Jag var på Hatten, ett ställe med tolvstegsprogram. Jag fick en hel del insikter och idag kan jag välja att vara nykter utifrån de insikterna. Jag har fått ett liv istället för att överleva som containerpundare. Det är stort och något att vara tacksam för.

Ronny är min hjälte och aldrig har jag haft en granne med större mod än honom. Tyvärr är han fortsatt blyg eller kanske fylld av skam, för trots att det gått ytterligare ett år har han svårt att möta min och andra grannars blick. Om han bara visste hur mycket vi beundrar hans mod och rättframhet. Då skulle han med lätthet möta vår blick. För hans skull längtar jag till den dagen, han förtjänar att få gå vidare och känna stolthet för den han är idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,