Det är jag som är ”Någons dotter”

Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, tv4, anonym, avslöjande,

 

Det gör inte längre ont

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, vårdvistelse, utveckling,

 

En ny epok

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningen på Slottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om anstalt, halvvägshus, annika östberg, frigivning, glädje, färingsö, hinseberg, kronobergshäktet,

 

Livet utanför fängelset

Det var väldigt länge sedan varken jag eller min mamma skrev i denna blogg nu. Månaderna har gått och naturligtvis händer det en massa saker på vägen, men behovet att skriva om det har minskat rejält.

Mamma är igång med permissioner sedan ett bra tag tillbaka och det fungerar bra. Hon jobbar också hårt med de tolv stegen. Det finns ett lugn i henne som känns tryggt och fridfullt.

Hon varvar sina permissioner mellan mig och min bror, men har också haft en permission till en avlägsen plats, för att ta farväl av sina föräldrar som gick bort när min mamma satt häktad med restriktioner. Det blev naturligtvis ett tungt besök, samtidigt som hon fick träffa sina syskon.

Min mamma har nu suttit av drygt 3 ½ år av sitt straff. När jag ser siffran 3 ½ känns det som en väldigt kort del av en människas liv, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt, allt som pågått under dessa 3 ½ år sedan gripandet av min mamma, så känns det verkligen som en hel evighet.

När jag tänker tillbaka på de där första 10 månader som hon satt på häktet och särskilt de fyra första månader då hon satt med restriktioner, så känns det som om det var i ett helt annat liv, i en helt annan tid.

Nu börjar mamma vistas allt mer i frihet och jag ser även där att 3 ½ år är längre tid än vad siffrorna avslöjar. Hon blir väldigt snabbt trött bland folk, med alla nya intryck. Osäker över många tekniska saker som har utvecklats under den tid hon suttit inne. Samtidigt jobbar hon hårt för att skapa sig ett nytt liv, ett liv utan kriminalitet och missbruk. Ett liv som min mamma finner värdigt och där hon kan stå för den hon är och känna att hon är en del av samhället igen.

Hon har kortare väg att gå än många andra, som levt merparten av sina liv i missbruk och kriminalitet, ändå är det en tillräckligt lång väg…

 

Artikeln i Aftonbladet om min mammas tid i fängelse

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

• Min mamma sitter i fängelse
• Mamman berättar: Jag har svikit familjen
• Forskaren: De känner sig som dåliga mammor

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, färingsö, anstalt, aftonbladet, reportage, nätet, söndagsbilaga, media,

 

Mamma bloggar från Färingsöanstalten

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om de tolv stegen, NA, färingsöanstalten, fängelse, stegen, fjärde steget, muckar, sponsor, slottet, terapeut, permission,

 

Reportage i Söndagsbilagan

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

 

PERMISSION

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om permission, teknik, anstalt, oro, ängslan, barnbarn,

 

Mamma Bloggar från Färingsöanstalten; Tacksamhet

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

 

Jag Bloggar igen (Mamma bloggar från anstalten)

Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, mamma bloggar, forum, kriminell, kriminalitet, chockad, förtvivlad, tabu,

 

Gott Nytt År (Mamma Bloggar)

Idag har jag min första 24- timmars permission. Det innebär att jag efter snart 3 år för första gången ska sova utanför anstalt. Det är en märklig känsla. Jag är hemma hos min dotter, min son är också här. Vi har ätit gott och pratat. Det är fantastiskt att ha familjen samlad runt sig. Det är nog det största i livet.

Det är vad vi kallar utförsbacke i straffet nu. Av mina 7år sitter jag 4år och åtta månader. Av den tiden har jag gjort snart 3år, alltså en bra bit över halva straffet. Den tid som återstår av straffet har många fördelar, bland annat permissioner och om ett år kanske jag kan få frigång eller vårdvistelse. Visst känns det skönt. Men nu när det börjar lätta är det som om något lossnar i mig, plötsligt vågar man känna på vad ett sådant långt straff har inneburit inte minst känslomässigt. Många förträngda känslor ”knackar på ”. Saknaden av de kära växer sig starkare och längtan efter frihet känns ibland outhärlig. Kanske är de också de över dagen permissioner jag redan haft som har gett näring åt denna frihetslängtan. Säkert är att det är inte lätt att återvända efter permissionerna. Stegen är tunga och motståndet är starkt. Men ändå vet jag att jag kommer att återvända i rätt tid och med en skött permission bakom mig. Jag har alldeles för mycket att förlora med att inte sköta mig, för sanningen är att de förmåner jag har idag grundar sig helt på att jag har skött mig. Den dagen jag inte sköter mig dras också permissioner in och andra förmåner jag har arbetat upp.

Ibland när jag skrivit något som känns tungt med att sitta i fängelser har det kommit kommentarer som att jag tycker synd om mig själv och att det är mitt eget fel att jag sitter inne. Jag som de flesta människor faller ibland offer för att tycka synd om mig själv, däremot tror jag inte att det är något jag alltför ofta hemfaller till. Och när jag tycker synd om mig själv så innebär det aldrig att jag inte är medveten om varför jag sitter inne. Jag har gjort det jag är straffad för och det är en självklarhet att jag ska sona mitt straff. Under mitt straff har jag dessutom fått med mig mycket för att komma ut som en fri människa och välja det liv jag vill leva, ett liv jag vill leva utan både droger och/eller kriminalitet. För den hjälpen att komma dit och för det hopp jag fått om ett bra liv är jag evigt tacksam. MEN det innebär alltså inte att det ibland är jättetungt att sitta inlåst eller att längtan efter familjen känns outhärdlig. Det innebär inte heller att det finns delar i kriminalvården som jag tycker är dåligt eller helt förkastligt, men det är en nyanserad kritik eftersom jag också ser sådant som faktiskt kan vara till hjälp om man tar emot hjälpen. Framåt tänker jag skriva lite om både det dåliga och det bra jag har mött under den här ”resan”. Jag återkommer senare med det, nu ska jag umgås med familjen och bara njuta av det. Tills senare ETT RIKTIGT BRA SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE GOTT NYTT ÅR!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, permissioner, anstalt, fängelse, sjävömkan, frihet, ett långt fängelsestraff, kommentarer, nyår, tillförsikt,

 

Texten från mamma till min bror

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så lovade jag att publicera min mammas texter från barnboken, som heter Som en blomma på månen. Jag har redan lagt upp texten hon skrev till mig och följande text har hon alltså skrivit och publicerat till min bror:

Till min son Xxxxxxx

Tidigt slutade jag möta din blick.

När man är fylld av skam möter man inte en annan människas blick. Jag var fylld av skam. Skammen för att jag svek dig. Jag lämnade dig hos en man jag själv inte orkade leva med. Jag svek dig när jag satt i fängelse. Jag svek dig när jag drogade. Jag svek och svek. De stunder vi träffades ville jag naturligtvis vara närvarande, men mitt mod räckte inte till.

Så också våra möten blev ett svek. I min feghet att inte finnas där för dig när vi träffades gjorde att jag alltid höll oss sysselsatta under våra möten. Jag tror vi har åkt karusell i de flesta av Sveriges nöjesfält och äventyrsland.

Karusell är en märklig sysselsättning, man gör något tillsammans men det krävs ingen gemensam närvaro. Vi pratade inte. Det kom inga obehagliga frågor som krävde ärliga svar. Jag flydde min skam och skuld, med en solidaritet jag inte förtjänade lät du mig tiga.

Åren gick du är en vuxen man idag. Vi har fortsatt hålla oss sysselsatta när vi umgås. Jag av skam och du av solidaritet förmodar jag. Ibland tror jag att vi båda är rädda för att vara nära att öppna upp och se hur det verkligen har varit.

Jag har bett om hjälp idag.

Jag har öppnat mig och vågat se på min skam och skuld såsom jag upplever den. Andra i liknande situation som jag har lyssnat. Jag har varit livrädd, men ändå pratat och delat mina ondaste hemligheter. Ur den smärtan har jag växt och blivit lite modigare.

Sakta har jag närmat mig dig och kunna prata om det som är sant och riktigt. Det som är viktigt för oss båda. Jag bad dig inte att förstå eller förlåta, men jag bad dig att släppa din solidaritet. Jag vill att du ska få ge ord för alla gånger jag svek dig. Jag vill att dina känslor ska få bli uttryckta.

Du tvekar; är kanske rädd för att såra. Det för mig ont att se att du är mer rädd om mig och mina känslor än om dina egna känslor och dina behov att få prata. Att få ge ord för din egen smärta är fortfarande farligt, men lite kommer det steg för steg.

Till din fru sa du att det kändes som om du fått tillbaka din mamma.

Och jag, ja jag har sett färgen på dina vackra ögon.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om boken, vackra ord, när änglar faller längre ner än botten, barnboken, som en blomma på månen, off stockholm, kärlek, skam, skuld,

 

Texten mamma publicerat till mig

Här kommer jag att lägga upp texten som min mamma publicerat till mig i boken: Som en blomma på månen, som jag skrev om i förra inlägget:

Till min dotter Xxxxx

Mor och dotter det är något vackert. Du min dotter är mycket vacker. Och mycket som finns mellan oss är vackert.

Du är mitt första barn. När du kom ville jag bara vara mamma. Du var mer än ett barn. Du var min familj. Åh, vad jag skulle vårda dig och den familj som var du.

Det blev inte riktigt som alla de där drömmarna och förhoppningarna jag bar inom mig. Förmodligen är det så att man aldrig kan ge bort det man inte äger. Jag ägde inte harmoni, trygghet eller god självkänsla. Saker jag så gärna hade velat ge dig.

Jag vet att du fått dela massor av den smärta som också varit min. När saker skedde var jag inte där för dig. Hur mycket jag än avskyr att tänka på det så tog min egen trasighet över.

Det har gått många år nu då du har fått vara mer vuxen än din egen mamma. Jag önskar att det inte vore så men så är det och jag kan inte spola tiden tillbaka.

Min älskade dotter jag knackar på din dörr. Jag har växt på mig, en inre nödvändig växt. Nu tror jag att jag är vuxen nog att bli den mamma du alltid behövt och jag alltid har velat vara. Jag vet att du är vuxen att du har ett eget liv, som du skapat trots min frånvaro. Men jag knackar ändå på och hoppas av hela mitt hjärta att du har en plats för en mamma i ditt liv.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om mamma, text, dotter, mor och dotter, till min dotter, från min mamma, självkänsla, trygghet, frånvaro, kärlek,

 

När änglar faller längre ner än botten

Igår hade min mamma sin andra obevakade permission. Egentligen hade vi tänkt spendera den hemma hos mig, men det blev inte så. Sedan min mamma satt på Hinseberg har det pågått ett projekt mellan Kriminalvården och en teatergrupp som började med att gruppen spelade teater både på Hinseberg och andra anstalter, såväl kvinnliga som manliga.

Samarbetet mynnade ut i en bok som gjorts av intagna som sitter på olika anstalter i Sverige. Boken kom av de intagna att kallas för Barnboken, eftersom den är tillägnad alla barn som har en förälder som sitter eller har suttit inne. Boken heter egentligen Som en blomma på månen.

Releasefesten kom att vara igår i Blackeberg i Stockholm och det blev en fantastisk tillställning. Min mamma har dels skrivit förordet i boken, men också varsin text till mig och min bror. Hon har även målat flera av bilderna som är med i boken och det finns även två teckningar som mitt ena barn har målat till mormor.

Min mamma fick många lovord och jag är väldigt full av beundran för henne. Förordet är väldigt fint och texterna till mig och min bror var fina. Jag ska försöka lägga in texterna i denna blogg.

När änglar faller längre ner än botten. Det är temat på boken.

Tillställningen igår var ett fullspäckat program. Det var många artister som uppträdde, bland andra Kajsa Grytt som spelade och sjöng låtar från sin skiva Brott och Straff. (Video nedan)

Det var många artister som var riktigt bra. Mellan artisterna så var det många intagna som läste sina texter. Eftersom det är många av medförfattarna som inte är i permissionsgång, så var det många som inte kunde medverka på releasefesten eller läsa sina egna texter. I vissa fall lästes dessa texter av skådespelare. Allmänt kan man säga att det var många som kom, det var en väldigt finstämd stämning, med levande ljus, trubadurer och vackra, mycket sorgliga texter.

När min mamma läste sina texter så grät jag förstås mycket. Särskilt den text som min mamma skrivit till min bror. När hon läst klart så var det en man som kom fram och sa till min mamma att det var den vackraste text han hade hört. Han var påtagligt rörd.

Min mamma blev också intervjuad av en journalist från P1 för ett program som ska sändas i Februari. Jag blev också erbjuden, men tackade nej då jag vill vara anonym.

Det blev en fin fest, det blev en vacker tillställning och det blev ånga, många tårar. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Andra som bloggat om releasefesten: Loverier.

Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, releasefest, bokrelease, när änglar faller längre ner än botten, off stockholm, kriminalvården, teatergrupp, barnboken, intagna, hinseberg, anstalt, permissioner, blackeberg, stockholm, kaskad, teater, finstämd, trubadurer, kajsa grytt, boksläpp, anhöriga,

 

Ett minne som gör ont…

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Sorg, Anstalt, Minnen, Riksmottagninen, Hinseberg,

 

Fantastisk frihet efter 2 ½ år

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Glädje, Frihet, Saknad, Permission, Anstalt, Familjen,

 

En mamma i skuggan av ett brott.

I sagorna är allt så enkelt. Häxan är ond, prinsessan är god. Hon är snäll och vänlig och hjälpsam, medan häxan är falsk och luras och är grym. Det är så enkelt.

Det är därför det är så svårt att beskriva min mamma, för jag vet att brottet hon har dömts för är helt förkastligt och orätt. Jag vet att det är moraliskt fel och allt det där…

Men jag har också en annan bild av min mamma, en bild som just nu bleknar med fängelsegallren och taggtråden som omger henne, men en bild som egentligen är en mycket större del av min mamma och hennes liv. En bild som är lika rättvis, lika sann, en bild som till viss del är ännu mera sann, eftersom det är hennes personlighet. Brottet hon begått är visserligen begånget av henne och det är inget varken jag eller hon försöker eller kan förklara bort, däremot handlar det inte om att brottet är hennes personlighet, utan något hon personligen har begått.

Min mammas personlighet är styrka, värme, morgontrött och krävande, hjälpsam och har lätt till skratt. Min mammas personlighet är att hon har lätt att säga sin åsikt och hon har lätt för att säga vad hon tycker, samtidigt som hon är en förlåtande person och en mycket kärleksfull person. Det är hennes personlighet.

Det är det som gör det så väldigt mycket svårare för oss anhöriga att leva i verkligheten än i sagan. Vi kan inte avfärda våra anhöriga som en knarksmugglare eller vad det nu kan vara för brott. För oss anhöriga är det en liten, liten del av hela livet. Ett liv där våra anhöriga, eller i detta fall min mamma, visat allt annat än den kriminellla sidan i hela sitt liv.

Jag kan inte förkasta hela henne för detta, då hela min barndom och uppväxt svämmat över av kärlek, kamratskap och uppriktighet. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men det är också en del av sanningen!
Ibland när stängslen blir för höga för att jag ska kunna sträcka ut min hand till mamma och nå henne, ibland när våra världar skiljer sig för markant åt, så vill jag kura ihop mig och minnas…

Jag vill minnas hur vi packade till vinterutflykter i slalombackar med varm choklad och prickig-korv smörgåsar. Jag sluter mina ögon och minns de mysiga frukostar med juice och smörgåsar med gott pålägg. Jag minns våra familjekvällar med sällskapsspel och glada skratt. Jag minns hennes omsorgsfulla händer runt mina, när hon var orolig för mig.
Jag måste påminna mig om allt detta, för att jag inte vill att allt det där ska falla i glömska, för att ingen ska kunna göra henne till en sämre människa än hon är, för att hon begått detta brott. Även om vi just nu lever i en gråare verklighet, så vill jag ändå inte att det ska ställa hela hennes tidigare liv i en sådan skugga, för resten av våra liv. Hon har begått brottet i skuggan av den person hon är, i skuggan av ett missbruk som för en tid måste ha slagit hål på allt hon trott på och allt hon lärt mig.

Det är en vetskap och en insikt som gör ont, men jag är ändå glad att hon kommit till detta. Jag är glad och tacksam att hon visat mig att livet inte är den saga vi ibland kan önska oss. Den innehåller så mycket mer glädje och så mycket mer sorg!

Andra bloggar om: Sorg, Vem min mamma är, Dagar med hopp, Blogroll, Att vara anhörig, Kriminalitet, Missbruk, Sagor,

 

En dag nämare frigivning.

Ett besök hos min mamma som gjorde gott. Vi fick drygt ett dygn tillsammans. Särskilt betydelsefullt blev det att besöket skedde så snart inpå julen. Det innebar för oss att vi hann fira en liten ”minijul” tillsammans med min mamma och att barnen fick fira det tillsammans med sin mormor.

Mamma bakade och lagade som vanligt god mat. Vi pratade, spelade spel, byggde pussel och tittade på en film. Sedan försökte vi bara att njuta av vår samvaro.

Men hur trevligt och bra man har det tillsammans och hur mycket man än har som väntar på en på utsidan, så är det alltid tungt när det är dags att gå. Alltid tungt att skiljas åt, alltid tungt att gå åt varsitt håll. Det är alltid tungt att skiljas åt och inte veta när man kommer att träffas nästa gång.

Samtidigt försöker jag tänka positivt. Jag försöker tänka att för varje besök jag lämnar, ju närmre kommer vi den dag min mamma kan börja få permissioner. Varje dag som min mamma sitter av sitt straff, desto närmre kommer vi den dag hon till slut avtjänat straffet. Just det känns i och för sig allt för länge kvar för att jag ska orka se fram emot det just nu, men det där med att hennes permissioner kommer närmre, det ser jag fram emot, det drömmer jag om och tills nästa jul håller jag tummarna väldigt hårt för att hennes permissioner kommit igång och vi får chans att fira den tillsammans!

I den tid som känns svår, så lär man sig i alla fall uppskatta det lilla man har och kan få. Man lär sig helt enkelt att ta tillvara på och uppskatta det ljusa i livet.

God Jul och Gott Nytt år, önskar jag er som läser denna blogg, både för er som själva har anhöriga som sitter inlåsta i denna tid, men även er som inte har det!

Andra bloggar om: Julen, Permissioner, Avtjänat straff, Frigivning, God Jul, Anstalt, Hinseberg, Fängelse, Kvinnoanstalt,

 

Mamma bloggar från fängelset. (Hinseberg) 49

Mammas senast blogg är daterad: Hinseberg den 4 November 2007 och handlar om ”Våld och Vapen på Anstalten”:

Under den sista tiden har det varit oroligt på Hinseberg. Lyckligtvis har det inte drabbat behandlingsavdelningen där jag sitter. Men oron sprider sig och oftast får det konsekvenser som drabbar alla även de icke skyldiga.

Det som skett har handlat om slagsmål, vapen som funnits gömda på allmänna utrymmen. Ingen tar på sig ägandet av vapnen och nu sitter människor på två avdelningar med rapporter att de är misstänkta för tillverkning och innehav av vapen. Några av dessa är just i en situation då de ska söka en förbättring hos KVS (KriminalVårdStyrelsen) på sina villkor. Man behöver ju inte vara speciellt fantasifull för att inse hur KVS bemöter en sådan ansökan om också rapport om misstanke på vapeninnehav i anstalt medföljer.

Det är en tragedi att vi alla drabbas av det inträffade. Men den allra största tragedin är att någon tillverkat vapen, förmodligen stickvapen. (vapensort har hemlighållits för oss) Jag tar för givet att den som gjort vapnen har någon tanke bakom det. Förmodligen att använda dem. Och vem vill bo inlåst på en avdelning där en eller några medfångar har tillverkat och gömt vapen? Inte jag och inte de flesta av mina medfångar.

Jag tänker ett steg vidare. Är vapnen gjorda för att användas mot medfångar? Hur tänker då den som ligger bakom dessa planer? Den gör sig till både domare och bödel över en medfånge. Med vilken rätt? Är då den personen/personerna också för tortyr och dödsstraff? I praktiken blir det den slutsatsen man måste dra.

Jag vet att det var många som ansåg att det inte var mer än rätt när Bobby´s mamma skars i ansiktet av en medfånge. Många ansåg att tio år för det hon gjort mot sin son var alltför lite. Ja, jag instämmer i att barnamord under torterande former bör straffas mer än tio år. MEN jag är emot både tortyr och dödsstraff och framför allt kan jag inte se att andra fångar ska agera både domare och bödlar.

Utifrån det tycker jag att utvecklingen på Hinseberg är skrämmande.

Om nu vapnen var tillverkade för att användas mot personalen är det lika skrämmande. Oavsett om man sköter sitt jobb bra eller dåligt har man rätt till trygghet på sin arbetsplats. Det finns inget försvar för att någon ska riskera att stickas ner eller på annat sätt skadas när de utför sitt arbete.

Det har varit mycket diskussion bland de intagna här om de funna vapnen, våldet och slagsmålen som förekommit under den sista tiden. Många är irriterade över de åtstramningar som görs på anstaltens rutiner och hur differenseringen mellan avdelningarna ökar.

Personligen tycker jag att diffrenseringen just nu bara är till fördel. Genom att hålla avdelningarna hårdare åtskillda finns det möjlighet att hålla oron och våldet borta från hela fängelset och ta i tu med det på de avdelningar det berör. Jag anser dessutom att den ökade säkerheten, som innebär en del indragningar, är berättigande.

Bland många intagna hävdar jag obekväma åsikter; men jag fortsätter att hävda det. Den senaste tidens åtgärder från fängelset har vi själva jobbat fram.Jag ser det inte som en kollektiv bestraffning som många vill ha det till. Utan som nödvändiga åtgärder för att skydda fångar från andra fångar (tyvärr) och skydda personalen i sitt arbete (lika beklagligt det).

Det finns mycket inom Kriminalvården jag är kritisk till. Det finns stora brister i logiken här vilken ofta gör mig irriterad. Men det som händer nu med våld och hot om våld står verkligen inte i proportion till det. Dessutom är de sista veckornas händelser en säker väg till ännu större åtstramningar och ökad säkerhet på fångarnas bekostnad. Det bäddar enkelt för hårdare tag i ett redan tufft system. Det som gör mest ont är att behöva säga att medfångars agerande knappast ger fängelseledningen möjligheter att agera på annat sätt.

Andra bloggar om: Bobbys mamma, Hinsebergs anstalt, Kvinnoanstalt, Våld, Vapen, Medfångar, Kriminalvården, KVS, Fängelseledningen, Hårdare tag, Anstalt, Domare, Bödel, Kollektiv bestraffning

 

Mamma svarar på ”Juristens” kommentar.

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: Brott, Straff, Juridiskt, Narkotikabrott, Mamma bloggar, Svar på kommentar, Heroin, Hinsebergs Kvinnoanstalt, Kriminell, Kriminalitet, Narkotikabrott, Maxstraff, Missbruk, Domen, Jurist,