Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.

Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. ”Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig  utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.

Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.

Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag  absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.

Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Världens fängelsepräster har konferens i Stockholm. I samband med det blev jag tillfrågad av fängelseprästen från Kronobergshäktet, Anki Björk, om jag ville komma till S:t Eriks kapell och prata om frihet, det ville jag. Det var ett vackert kapell och där hölls en liten mässa med nattvard. Själv fick jag berätta lite om den ofrihet jag levt i och så läste jag en dikt ur boken ”Som en blomma på månen”. Som för övrigt såldes i kapellet den här dagen. För mig blev det en fin stund och det känns bra att få dela mina erfarenheter.  Jag delar här vad jag sa i kyrkan idag.

Jag började med att tacka prästen Anki Björk för att jag fick komma, men jag tackade henne också för att hon fanns där för mig den 18 mars 2006, då jag satt isolerad på häktet och fick beskedet att min mamma hade dött. Senare fanns också Anki där den där dagen då man begravde mamma. Hon tände ett ljus, läste ur Bibeln men var framförallt närvarande i den sorg och saknad jag kände. På så sätt fick jag också en känsla av att ta ett sista farväl trots att jag inte kunde delta i begravningen. Det kommer alltid att finnas i mitt hjärta att Anki gjorde detta möjligt. Det var ett tack men också sagt för att få andra att förstå hur viktigt det är att fängelseprästerna finns.

Så fortsatte jag med att berätta att jag 2006 greps för ett narkotikabrott jag var skyldig till. När jag greps var jag inte då heller en fri person. Jag satt fast i ett missbruk och i en kriminalitet. Jag hade inte mycket att vara stolt över. Det mesta jag kände var skam och skuld över det liv jag levde.

Häktet och fängelselivet var en annan typ av ofrihet, mer fysisk men där blev också skammen och skulden offentlig och synlig. Min första reaktion var att ljuga om hur jag levt och att försköna både missbruket och kriminaliteten.

Senare valde jag att ta emot hjälp och gå in på 12-stegsbehandlingen på Hinseberg. Det innebar en öppenhet och ärlighet om hur mitt liv verkligen såg ut. Det var oerhört smärtsamt, men i det fanns också en oerhörd frihet, att äntligen våga se hur det verkligen var.

Detta var en frihet inte bara för mig utan också för mina barn och barnbarn som fram till dess tvingats leva med mina livslögner. För idag vet jag att mitt sätt att leva och senare mitt straff också tvingades att bli en stor del av deras liv. Inte heller de gick fria.

Idag lever jag nykter och håller all kriminalitet borta från mitt liv. Jag söker andra värden; sinnesro, andlighet, kärlek, ödmjukhet, närvaro… Ibland lyckas jag leva i nått av de där stora orden. Bara ibland, men det är nog för att jag idag ska må bättre än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Jag tror jag är lycklig idag, men framförallt vet jag att jag är fri.

Mina barn är också friare. Genom att jag lever värdigare har också deras liv blivit befriat från livslögner, oro och de slipper ha sin mamma i fängelse.

Jag berättar att jag var med och skrev i boken ”som en blomma på månen” Att jag fick vara med i det arbetet betydde mycket för mig. Jag väljer att läsa en dikt ur den men jag läser inte någon av mina egna, fortfarande blir jag så berörd att läsa dem att jag inte förmår att göra det inför folk. Jag läser istället en dikt skriven av Karim Ben Daher

Trankil

Alla stressar, Alla springer runt

Jag försöker softa, Bara ta det lugnt

Jag  behöver ingenting, Vill bara ha ro

Ta min frihet

Ta allt jag  äger

Men ni kan inte ta min tro

Inte heller kan ni ta iväg min fantasi

För när jag blundar på kvällen, Då är jag fri

Fri från er

Fri från ångest

Fri från ”sheitan”

När jag bara lever för stunden, Så blir jag fri från längtan

Jag lyssnar på tystnaden, Hör mig själv andas

Vaknar upp av en nyckelknippa som skramlas

Jag tackar Gud för det liv jag lever idag. Jag tackar för nåden att ha överlevt och att jag idag får leva i den frihet jag känner. Fri från fängelset, men inte minst också fri i själ och tanke.

Jag slutar med att läsa ur Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz, bok ”Livet måste ha en menning”. Så här skriver han om frihet:

Allt kan man ta ifrån  människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

Att välja förhållningssätt

Till det som livet för med sig

/Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Har varit hemma hos min son och hans sambo. Det är härligt att vara fri och göra sånt jag verkligen har längtat efter i flera år. Vi åt gott och jag fick chans att umgås med de fina barbarnen. Det är mer än fantastiskt.

På frågor jag får från folk över vad man saknar mest därinne i fängelset har jag förstått att de tror att man saknar det stora, ja, det nästan ouppnåeliga. Så är det inte utan saknaden är verkligt enkel. Jag saknade det lilla, vardagen och att kunna göra det mest enkla. Naturligtvis att umgås med familjen och dela deras vardag. Inte resa eller festa, utan att bara vara i vardagen. Göra det som vi så ofta gnäller över. Laga middag, planera att få vara barnvakt eller bara sitta ner och prata. Det behöver varken vara hippt eller händelserikt. Det gör ingenting om det är lite tråkigt och händelsefattigt. Själv är jag övertygad om att det är vardagen mer än helger och festligheter som binder oss samman. Till fest och tillfälliga jippon kan man umgås med de flesta, men att i vardagen vara nära personer och klara av att stå samman i den kräver många saker; kärlek, respekt, förståelse och ödmjukhet. I vart fall om vi vill fortsätta att leva ihop och samtidigt må bra. Den vardagen var vad jag längtade efter, därför är jag så tacksam för de stunder jag delar med min familj.

Vet ni en bagatell jag saknade så mycket var att få tända ett ljus. Vi fick nämligen inte ha levande ljus inne på anstalten. Vad jag saknade det. Jag brukar meditera de flesta mornar och vid varje sådan stund hade jag en känsla att meditationen skulle höja sig ett par nivåer om jag hade fått tända ett ljus. Nu är jag fri och kan tända ett ljus både till meditationen och bara för att öka mysfaktorn på rummet. Jag gör båda delarna och faktum är jag tycker att min meditation har höjts ett par nivåer.

Idag jagar jag inte så mycket efter saker att köpa och äga (tur är väl det för min ekonomi är verkligen under noll), men oavsett det så är inte ägandet längre så viktigt. Jag upplevde för fyra år sen hur det mesta av mina ägodelar gick förlorade. Och visst ibland kommer jag på något jag ägt, men saknaden är förvånansvärt liten. Jag har fått annat under de här åren. Ett lugn jag aldrig tidigare ägt, det kan aldrig köpas för pengar. Jag jagar inte heller de stora upplevelserna, jag vet att glädjen finns i det lilla och det enkla.

Att uppskatta det lilla och att känna närvaron i umgänget med dem jag älskar är en verklig frihet. Jag är en lycklig kvinna, två älskade,älskade barn och en massa ljuvliga barnbarn.Jag tänder det där efterlängtade ljuset och uppfylls av tacksamhet över mitt liv i frihet. /Någons mamma

Mymlan har utlyst ett bloggtema på frihet.

Tänkte att jag skriver om det ämne som jag haft anledning att fundera så ofta på.

Många tror att det värsta som kan hända en är att hamna i fängelse, att förlora sin rörelsefrihet och visst är det i stunder tufft. Ändå vill jag påstå att friheten i fängelset var större än mina sista år innan fängelsestraffet. Att sitta fast i ett liv som styrs av droger och kriminalitet är verklig ofrihet. Jag satt fast i min egen förljugenhet och dåliga moral. Jag var så ofri att det till och med var svårt att se mina barn i ögonen. Det är svårt. Vad det gäller relationen med en man, lika ofri som jag, var den mer kemisk styrd än  fylld av äkta känslor. Tar man drogen tillsammans blir det drogerna som styr tillvaron mellan paret. Relationen kan ältas och ta sig överdrivna känslomässiga uttryck i berusat tillstånd. Styrt av drogen fast vi kallar det känslor för att vi inte vet bättre, eller så lever vi vår egen lögn om hur vi önskade att det skulle vara. Känslomässig öppenhet och utveckling är överdriven under drogens påverkan. I de nyktra stunderna teg vi  väl medveten om att det handlade om drogens inflytande mer än äkthet och respekt i vår relation. I nyktert tillstånd är man främlingar för varandra. I det gemensamma ”fängelset” får vi även svårt att se varandra i ögonen. Drogen blir den gemensamma hemligheten så mycket mer gemensamt har vi inte . Även om vi inte drogar hela tiden, blir de nyktra stunderna  bara en transportsträcka till nästa gång vi tänder på. De nyktra stunderna blir en väntan till nästa gång. Många saker jag tidigare hade glädje av är inte längre  intressant eller är bara viktigt om jag gör det under drogpåverkan.

För mig var drogen ett sätt att koppla bort allt för jobbiga känslor. Konsekvenserna var att de flesta känslor kopplades bort även glädje och alla övriga positiva känslor.  Känslor om svek, skam, dålig moral och egoism där drogen styrde växte sig starkare. Då krävdes det mer droger för att fly det obehag som dessa växande obehagliga känslor väckte. Det är förmodligen svårt att förstå (även jag har många gånger under mina senare år med en härlig nykter hjärna och lika nyktert känsloliv svårt att förstå att jag har tillåtit det här mot mig själv) Det är inget behagligt liv och ofriheten är stor. Att göra våld på mig själv, att gå emot det jag faktiskt har varit och trott på är plågsamt och gör en framförallt väldigt ofri. Att så fort jag tänkte en ärlig tanke om vem jag ville vara och vad jag ville stå för måste jag stoppa den för att den var så i motsatts till det liv jag faktiskt levde. Det är en verklig ofrihet när inte ens tanken kan leva fritt i sina drömmar och visioner. Ingen tvingade mig någonsin till allt detta, ofriheten bodde i mig och mina livsval. Jag klarade inte själv av att bryta mitt destruktiva liv. Till slut försvann också hoppet om att det var möjligt. Om man inte tror att det är möjligt ber man heller inte om hjälp och man skaffar sig lögner som talar om att det är bra som det är. Ja, till och med bättre än hur andra lever.

Även kriminaliteten innebär en massa lögner och dimridåer för att skydda det kriminella liv man valt allt att leva. Sällan ger kriminaliteten det lukrativa liv som det ibland ges illustrationer om. Det finns tider med mycket pengar, som bara slösas i den smutsiga värld man valt att leva i.  Och så finns det tider då brottslingar lurar brottslingar, säkra ”affärer” går åt helvete osv. Det är ganska tuffa tider. Den som nyss hade en lyxkvart kan i nästa stund vara bostadslös. Lägg till att oron för att ha polisspann, vara telefonavlyssnad eller bli angiven är en ständig oro att leva med. Risken att åka fast innebär att friheten i ditt liv beskärs ytterliggare.Världen snurrar både fort och burdust för den som lever med droger och kriminalitet. Motorn som snurrar styrs av autopilot, så man har inte så mycket att säga till om när man väl har placerat sig i den karusellen.

Fängelset innebar stora begränsningar. Utrymmet är begränsat, valet av umgänge är begränsat, inlåsning klockan 19.45,  vem man får ringa är begränsat, vilken mat du ska äta väljer andra, vad du får ha på ditt rum är begränsat, frisk luft och utevistelse är endast möjligt en timme per dag , kläderna du bär är inte dina egna…  Ja, listan av begränsningar kan göras oändlig…

MEN jag valde bort droger som tidigare hade begränsat allt i mitt liv, mitt förnuft min förmåga att leva ärligt och följa den moral jag faktiskt äger. Jag har också valt bort all kriminalitet, i allt vill jag leva hederligt.  Jag har valt att bryta det förhållande som byggde på absolut fel grunder och värderingar jag inte längre delar. Det är en frihet att också kunna göra det valet. Något tillspetsat kan jag säga att ofriheten i fängelset tvingade mig att se mitt liv som det verkligen var. Det blev grunden till att kunna välja.

Idag försöker jag leve som den jag är ämnad att vara och tar beslut som jag vill leva med. Jag har hittat tillbaka till den jag vill vara och det är en oerhörd frihet. Det har varit tufft att gå tillbaka och erkänna alla lögner. Att tvingas inse att det mesta i mitt liv hade blivit beskuret av en livslögn, lögnen om mig själv. Jag tvingades  bita huvudet av skulden och skammen och se vad mitt liv verkligen hade blivit. Det gör ont att rannsaka sig själv utifrån sådana grunder. Det har lyckligtvis gett  stora vinster ett nyktert liv som jag vill leva. Jag tvingas leva med min smärta och en del sorg men idag känner jag också glädje och värme. Jag har lika lätt till mitt skratt som mina tårar. Den kärlek jag så ofta blir helt fylld av kommer från hjärtat och behöver inte tändas av några kemiska hjälpmedel. Det är gott.  Det är roligt att leva, att göra saker för deras egen skull, slippa ljuga och jag väljer att umgås med människor för att jag gillar dem. Men den största vinsten är FRIHETEN från livslögnen och att kunna se folk i ögonen. Friheten att hitta mig själv och det liv jag vill leva det är stort.

På Slottet hade vi en skylt, som numera också är skriven på en skylt i mitt rum;

JAG GÖR DET JAG MÅSTE FÖR ATT FÅ DET LIV JAG BEHÖVER.

Så har jag försökt att använda delar av mitt fängelsestraff och har idag ett liv med större frihet än jag haft på många år. Definitivt ett mycket friare liv än jag hade då jag levde ”fri” före fängelsetiden. /Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.

Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.

Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.

Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.

Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.

Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.

Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.

Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!

Jag känner enorm tacksamhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.

Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.

På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. ”Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. ”Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.

När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.

Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.

Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,