februari 2007


bild023.jpg(Klicka på bilden för full storlek)

Känslor som är starka och ändå avtrubbade kan vara väldigt svårt att beskriva. Därför blir besöket till mamma så svårbeskrivet. Först sitter man där på bussar och tåg och ser fram emot att träffa henne, krama henne, se henne, känna på henne och höra hennes välbekanta röst. Man sitter där och förväntningarna stiger. Sedan ska man göra den där proceduren som är så enkel och ändå så svår. Bli kollad. Lämna in legitimation. Hänga av sig allt i skåpen. Låsa in. Genom metalldetektorn, som alltid tjuter p.g.a. metall inne i skorna, ett smycke, byglarna i BH´n ett spänne, eller liknande. Alltid samma nervositet när de kollar. ”Tänk om de tror att jag har med mig något som jag inte får”…

Sedan lämna in de saker man ska gå igenom innan det efter besöket någon gång ska lämnas till mamma. Skriva under kvitton på det man lämnar in. Skriva under papper för fängelsets säkerhet…

Vi blev mycket väl bemötta. Det lilla barnet vi hade med oss fick en liten nalle. Vi fick gå in och vänta i ett fint besöksrum. Nytt. Allt ser nytt och fräscht ut. Leksaker till barnen. Te och muggar… Ändå är allt så främmande… Jag gömmer undan de framlagda papperslakanen och kondomerna för att inte barnet ska leka med dem.

Det där bemötandet är så enormt viktigt. Jag undrar hur många av Kriminalvårdens personal som är medvetna om det? Vi kommer dit i ”underläge”, vi är redan dömda, eller åtminstonde så känns det så. Bara genom situationen att vi måste kontrolleras. Vi gör det så gärna. De flesta av oss är beredda att gå genom eld och vatten för dessa besök. Ändå är det något inne i själen som gör ont när vi gör det. Jag vet; det måste göras. Ändå gör det ont. Att inte vara betrodd, att vara en anhörig till en kriminell.

När mamma kommer; kramar och pussar. Jag kramar men jag vet inte hur kramen känns, för allt är så främmande omkring att jag glömmer känna efter. Efteråt undrar jag hur den var?

Vi blir visade till ett lite större rum. Mamma har med sig bullar hon bakat och hon har med sig läsk och kaffe. Hon har med sig sockerkaka som en annan kvinna har bakat och fantastiska smörgåsar med kött och ägg och sallad på som ytterligare en annan kvinna bakat.

Barnet kramas med mormor och leker en stund. Vi pratar med vår mamma. Jag och min bror. Jag ser hennes fåror och rynkor och hur hon åldrats och ändå är det tryggaste ansikte jag vet, med den mjukaste famnen jag känner. Och i min kropp strömmar förtvivlan. Och glädje. Och sorg. Och så enormt mycket kärlek att jag nästan spricker.

Jag babblar om en massa saker som saknar vikt, för allt det där jag ville säga till mamma, som jag tänkt i flera månader nu, som jag tänkte hela vägen i tågen och på bussarna, de orden är bara bortblåsta och jag pratar för att jag inte längre vet vad jag egentligen ville säga.

Vi fikar, spelar memory med barnet, vi pratar och babblar. Kommer in på ämnen som vi avslutar för att vi vet att vi inte hinner diskutera klart, för att tiden kommer att rinna ut… Tiden…tiden… den kommer att ta slut!

Hinseberg står kvar, mamma ska stanna kvar. Våra hem och våra liv står kvar, men tiden har runnit ut, tiden har tagit slut. Mamma börjar städa undan efter oss, slänga sopor, lämnar över alla bullar och gottor som blivit kvar, för hon får inte ta dem tillbaka, trots att det är hon som haft de med sig, de måste vi ta med, eller så kasta.

Det knackar på dörren, den låses upp. Besöket är slut, det är dags att gå. Nu får jag en ny chans att krama, men blir så upptagen av att vi alla ska hinna kramas och att vi måste gå, att jag åter glömmer bort att känna efter hur kramen känns…

Vi går ut, hämtar ut ett paket mamma gjort till barnet, hämtar våra kläder i skåpen, legitimationerna i luckan i utgången. Barnet vill öppna paketet som är från mormor, men vi hinner inte, för vi måste hinna med tåget och vi måste gå. Paketet med en stickad tröja i vackra färger och mönster. Som min mamma gjort. Som mormor gjort till sitt barnbarn.

Annonser

bild018.jpg(Klicka på bilden för full storlek)

Vill beskriva besöket till mamma, men finner inte riktigt ord just nu… En kort sammanfattning är; Glädje, kärlek, samhörighet, främmandeskap (miljön), skratt och sorg, men när man går därifrån… bara tomhet. En sådan obeskrivlig tomhet…

Som min bror sa när vi lämnade henne kvar; ”De här första 15 metrarna när man går, är de svåraste stegen…”

Ca: 8 timmars resa tur och retur för 2½ timmes besök. Det blir koncentrerade och dyrbara minuter… Man försöker ta tillvara på varje sekund och ändå… när man går därifrån… så mycket man glömde säga…

Skriver mer när jag finner orden…

Jag ser verkligen fram emot att träffa mamma idag. Det ska bli så härligt att se henne igen. Telefon och brev i all sin ära, men det räcker bara en stund. Sedan vill man träffas på riktigt, kramas och se varandra i ögonen. Resan är lång och dyr. (3½ timme dit och 3½ timme hem) Det blir dyra 2 ½ timme (själva besökets längd), men jag ska försöka ta tillvara på varje minut.

Precis idag är det ett år sedan min mamma blev gripen. Precis, exakt idag har hon suttit frihetsberövad under ett helt år. Tidigare har ett år inte varit ett så långt tidsperspektiv för mig, men nu har ett år fått en helt annan innebörd.

Jag är glad att jag kunnat skriva i denna blogg under detta år, hur konstigt det än kan låta, så har den fungerat som en ventil. Som ett sätt att bearbeta en massa känslor och bolla en massa tankar. Jag är tacksam för det. Jag är också tacksam för att det finns en massa människor som läser och som faktiskt FÖRSTÅR vilka tankar som finns bakom orden.

På Söndag ska jag besöka mamma. Det blir i ännu en ny värld för oss båda att möätas i. Hinsebergs kvinnofängelse. Ändå finns det ingenting på denna jord som skulle kunna hålla mig ifrån att vilja besöka min mamma. För hon är ju fortfarande den där mamman som jag inte skulle vilja byta ut mot någon mamma i världen.

Människan är en fantastisk varelse. Det finns så många olika vinklar och djup i en människa. Jag tycker att min mamma är ett fantastiskt exempel på detta. Det motsägelsefulla och ändå självklara i att människan har så många sidor.

Att man faktiskt KAN sitta dömd och inlåst för att ha begått ett grovt brott, samtidigt som man ändå kan vara så till bredden fylld av kärlek, empati, känsla för rättvisa och med en enormt massa klokhet.

Jag hoppas bara att åren ska gå lite fortare nu…

Först idag fick vi besked om att jag och min bror kan besöka mamma på Söndag. Vi bestämde med mamma redan för några veckor sedan, men det blev besked först idag. Lite kort varsel för oss, för att ordna med barnen, resan och en massa annat, men vi är ändå så glada att äntligen få besöka henne att vi kunnat finna oss i nästan vad som helst. Nu är det drygt två månader sedan vi träffades och det känns som minst sex månader sedan.

Jag saknar henne. Jag längtar så!

Mamma svarar här på kommentarer. Det finns också länkar till de kommentarer hon besvarat, för att det ska vara lättare att följa det hon besvarar;

Svar på kommentaren; ”Sluta gnäll” (kommentar nummer:2) :

Jag måste få säga att det var mest gnäll på ”sluta gnäll”. Det är lite förvånande att just den typ av svar som du ger, är så långt ifrån bloggens innehåll. Den blogg du svarade på handlade ingenting om mig eller min situation på Hinseberg. Den handlade om unga flickor i fängelse!!

Det du skriver är snarare en ganska gnällig åsikt om att sitter man i fängelse så får man inte ha några åsikter eller uttala sig överhuvudtaget. Tyvärr, det ingick inte i domen så du får nog finna dig i att jag fortsätter att tycka och uttala mig, bland annat i min och min dotters blogg.

Du får gärna kommentera. Men vill du bli tagen på allvar får du väl kommentera innehållet i bloggen i stället för att gnälla över den och bara skriva som motargument att jag sitter i fängelse. Det vet ju alla och det är ju utifrån det jag skriver mina bloggar.

Slutligen tycker jag att din lilla kommentar innehöll mer gnäll än alla mina bloggar tillsammans. Så se upp så du inte slutar som en gnällkärring. För mig är en gnällkärring en som klagar och angriper utan att ha något att säga. Du är farligt nära den definitionen.

Svar till Kristina Grahn´s kommentar (kommentar nummer:2):

Ditt svar var så fint! Tack för det!!

Kommentar till min dotters blogg

Det är bland de vackraste jag läst. Jag blir glad och tacksam för att du finns. Ledsen för att jag orsakat dig sådan sorg.

Smärtan med att sitta i fängelse blir så tydlig. Den är mest av allt att vara avskild från er barn. Tyvärr tvingas ni dela den smärtan. Av allt dumt jag gjort ligger det mest oförlåtna där; att jag tvingar er dela min smärta.

Svar till Vendettanbettan´s kommentar (kommentar nummer:3):

Du har rätt! Det finns några, inte många, men några få som jag håller avstånd till här inne. Jag vet att de behöver hjälp mer än oss andra, men jag är inte den personen som kan ge dem den hjälpen. Så jag gör som du säger och aktar mig.  

Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 15 Februari 2007;

Respons på mitt bloggande från fängelset!

Det är nu väl känt att jag bloggar. Dels har jag väl själv berättat det för någon. Men det är lika vanligt att folk här har anhöriga på utsidan som läser mina och min dotters bloggar. Alla har upp till dagens datum varit väldigt positiva. Någon har gått in på bloggen för att se hur vi har det, när dottern inte hört av sig på länge. En nyanländ frågade vem bloggaren var?

Själv har jag svårt att se hur mitt bloggande tar sig ut. Ibland tycker jag att jag bara upprepar mig och är lite tråkig. Så sanningen att säga gör det lite gott att få den uppmuntran jag ofta får av medfångar. De har anhöriga som tycker att bloggen är ett stöd för dem, och det känns verkligen bra. Här inne har jag börjat få två typer av kommentarer:

”Det här tycker jag att du ska skriva om i din blogg. Gör det!”

Den andra kommentaren är:

”Jag dödar dig om du skriver om det här i din blogg!”

Det sista är när någon tycker att de har gjort bort sig riktigt. Då brukar jag skoja och säga att det är klart att jag ska skriva om det här i detalj med ditt fullständiga namn utsatt och allt…

Men tyvärr, alla de där små roliga historierna är svåra att sätta på papper. De är stundens skratt och glädje, svåra att återge, men ni ska veta att de finns. Ibland är de säkert så interna att folk på utsidan har svårt att se humorn.

Naturligtvis när jag någon gång skriver om medfångar försöker jag skriva så att ingen kan peka ut dem.

Men nog är det lite roligt att mitt bloggande har blivit lite av en kollektiv angelägenhet här inne. Både bloggarnas innehåll och kommentarer blir ofta diskuterade. Vi ser naturligtvis inte lika på allting, men det väcker både tankar och känslor över vår situation. Jag tror det är bra.

Nästa sida »