Till Mamma!


bild018.jpg

Här går jag och oroar mig för den kommande julen. För att vi inte får tillbringa den tillsammans med dig. Som barn ordnade du de mest fantastiska jular ett barn kan önska sig. Det fanns inget som fattades oss. Allt som ”ska” finnas på julen, ordnade du. Drog hem julgranen du alltid köpte, lagade all mat själv, den självklara skinkan, knäcken och allt det andra.

Det var så rent på julafton att vi skulle ha kunnat äta direkt från golvet, eller vart vi än hade velat. Allt var perfekt! Frysen var avfrostad, fönsterna putsade, nya gardiner, rena sängkläder, allt…

På julaftonens morgon var du alltid vaken först. Pyntade det sista som en överraskning, med dekorerat granris på vårat rum, tände värmeljus i hela lägenheten, ja, t.o.m. på toaletten. Sedan väckte du oss med hemlagad risgrynsgröt och skinkmackor att äta framför ”juldagsmorgon” på tv.

Det är sådant jag minns med sådan glädje. Döm om min förvåning när du avslöjade för oss, när vi redan var vuxna, att du avskyr julen!! Du hade verkligen lyckats dölja det väl.

Nu sitter jag och bekymrar mig för att du inte kan fira den kommande julen med oss, för andra året i rad.

Jag blir lite full i skratt när jag tänker att kanske du nu sitter där på Hinsebergs kvinnoanstalt och tänker: ”om jag nu ändå ska sitta av ett straff, så är det ju toppen att jag åtminstone slipper fira jul!”

souldeep1.jpg

Det är nu drygt två månader kvar till jul. Förra året vid den här tiden, satt min mamma fortfarande häktad på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för optimistiska i våra uträkningar. Men nästa år vid denna tid så kanske, kanske… borde vi få den möjligheten.

Jag vet att mammas tid är inte nu. Men lika väl som jag vet det, vet jag också att mammas tid kommer. Den kommer!!

Mammas tid, när hon kommer att kunna laga den mat hon är sugen på, ringa de samtal hon vill, till vem hon vill, när hon vill. När hon kan gå på långa höstpromenader i skogen igen. När hon kan krama sina barn och barnbarn när hon vill. Kanske besöka sin mammas och pappas grav, sörja deras bortgång i fjol när hon nyss blivit häktad.

Din tid är inte nu, mamma, men den kommer, var så säker!!

En av mammas favoriter:

Allt har sin tid.

 

Det finns en tid för allt som sker;

 

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

 

ALLT HAR SIN TID

bild014.jpg

Jag saknar dig, mamma! Jag saknar dina tokroliga upptåg. Jag tror till och med att det är du som har myntat det uttrycket. ”Tokroligt”. I alla fall är det från dig jag alltid brukar höra det ordet.

Jag saknar dina armar om mig. Du är så väldigt bra på det där att kramas utan anledning. Att bara hålla om. Särskilt när någon är ledsen. Din värme. Jag saknar den.

Jag saknar också dina ekande skratt. Ditt fnitter. Ditt sätt att trösta. När någon är nere eller inte mår bra. Ditt sätt att ta hand om, när någon är sjuk.

Jag tänker på de gånger jag var sjuk när jag var barn. Hur du tog hand om och fick mig att bli frisk igen.

Jag tänker på de gånger då du arrangerade slalomresor för ungdomar i vårt grannskap. Hur mycket klokhet du alltid var villig att dela med dig av.

Jag tänker på hur du alltid, alltid varit min allra största trygghet. Hur du alltid funnits där för mig, med din trygga, varma famn.

Jag tänker på hur du nu är långt ifrån. Hur du nu behöver tröst ibland och jag kan inte ge något tillbaka, i den situation när du som mest skulle ha behövt det.

När jag var barn, eller egentligen i hela mitt liv, brukade du alltid säga att du älskar mig så mycket att det gör ont i dig.

Och mamma, jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.  Så mycket att det gör ont i mig.

Takdropp, solsken, vårkänslor. Jag vet ju hur mycket du tycker om våren, mamma. Dian långa skogspromenader i eftertanke, dina byten av gardiner och fönstertvättar inför våren. Din uppmärksamhet på de nya knopparna som börjar sakta slå ut.

Jag undrar; fängslas vårkänslorna av de höga fängelsestaketen med taggtråd? Eller är dina vårkänslor lika fria som annars?

När någon man älskar med hela sitt hjärta, har det svårt eller mår dåligt, så vill man gärna uppmuntra den personen. Oavsett varför. Att personen själv satt sig i den situationen, gör ju inte att den per automatik mår bättre.

Jag känner min mamma så väl. Jag vet att hon mår dåligt just nu. Ibland när jag känner hennes sorg, hennes känsla av att ha nått den absoluta botten, utan hopp om förändring på så länge, så länge… så vill mitt hjärta nästan brista.

Jag känner skuld. Inte för det hon gjort, utan för att hon gett mig så enormt mycket och hon har funnits där och hon har stöttat och tröstat alla gånger jag haft det ont eller svårt av livet. Hon har gjort det förbehållslöst. Med öppet sinne och öppet hjärta. Ibland har hon gjort det för att jag farit illa. Ibland för att jag själv försatt mig i en svår situation av olika anledningar. Men hon har alltid funnits där.

Mitt dåliga samvete kommer sig av att jag inte kan ge henne tillbaka allt hon har givit. Jag kan inte ge henne glädje just nu, ingen tröst och inget hopp…

Jag brukar säga att detta bara är en liten del av ditt liv. För att uppmuntra henne.  Min mamma vill inte ha det där att man tycker synd om henne. Martyrskap är bland det absolut värsta hon vet. Min mamma kommer aldrig att vara en martyr. Hon skriver ofta i bloggen att hon är beredd att ta sitt straff och att hon har accepterat.

Ändå vet jag. Att hennes hjärta gråter. Inte mest av allt för sin egen skull. Utan för våran. Hennes barn och barnbarn.

Hur tröstar man sin mamma som ska avtjäna ett 7-årigt fängelsestraff? Jag kan inte säga; ”tiden kommer att gå fort”, eller ”Det här är snart över”…  Det handlar om år av instängdhet, avsaknad av närhet till de som hon håller kär.

Det enda jag har att säga är att jag finns här. Jag väntar. Jag längtar. Men jag finns här, för dig mamma!

cry-freedom.jpgDu finns och du lever inom mig. Du finns i mina tankar, i min själ och i mitt hjärta.

Det gör så ont att du missar allt nu. Hur barnbarnen växer upp från ungdomar till unga vuxna. Hur de utvecklas och lär sig vuxna saker. Hur de små barnen lär sig tala, äta själva, forma läten till ord.

I Lördags åt vi mannagrynsgröt hemma som omväxling. Mitt yngsta barn tänkte direkt på dig mamma. H*n sa ”Mormor brukar göra sån till mig”. H*n har inte glömt…

Men åren kommer gå. Även om barnen får träffa dig så kommer det ta tid innan de får smaka din mannagrynsgröt. Det kommer att ta tid innan du kan natta dem med en saga igen. Det kommer att ta tid innan du kan berätta alla dina historier för dem.

Och för varje sekund du sitter inlåst, så minns jag, känner smärtan över allt du kan ge och som du nu inte kan ge. Det är en sådan enorm förlust…

Bara det vill jag att du ska veta!! Att jag älskar dig så enormt mycket, mamma! Tack för att du finns!

Nästa sida »