Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken ”Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.

När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför ”tänk om folk verkligen vet vem jag är”.

Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.

Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många  anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att  jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.

Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om  annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.

Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.

Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. ”Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig  utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.

Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.

Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag  absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.

Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Världens fängelsepräster har konferens i Stockholm. I samband med det blev jag tillfrågad av fängelseprästen från Kronobergshäktet, Anki Björk, om jag ville komma till S:t Eriks kapell och prata om frihet, det ville jag. Det var ett vackert kapell och där hölls en liten mässa med nattvard. Själv fick jag berätta lite om den ofrihet jag levt i och så läste jag en dikt ur boken ”Som en blomma på månen”. Som för övrigt såldes i kapellet den här dagen. För mig blev det en fin stund och det känns bra att få dela mina erfarenheter.  Jag delar här vad jag sa i kyrkan idag.

Jag började med att tacka prästen Anki Björk för att jag fick komma, men jag tackade henne också för att hon fanns där för mig den 18 mars 2006, då jag satt isolerad på häktet och fick beskedet att min mamma hade dött. Senare fanns också Anki där den där dagen då man begravde mamma. Hon tände ett ljus, läste ur Bibeln men var framförallt närvarande i den sorg och saknad jag kände. På så sätt fick jag också en känsla av att ta ett sista farväl trots att jag inte kunde delta i begravningen. Det kommer alltid att finnas i mitt hjärta att Anki gjorde detta möjligt. Det var ett tack men också sagt för att få andra att förstå hur viktigt det är att fängelseprästerna finns.

Så fortsatte jag med att berätta att jag 2006 greps för ett narkotikabrott jag var skyldig till. När jag greps var jag inte då heller en fri person. Jag satt fast i ett missbruk och i en kriminalitet. Jag hade inte mycket att vara stolt över. Det mesta jag kände var skam och skuld över det liv jag levde.

Häktet och fängelselivet var en annan typ av ofrihet, mer fysisk men där blev också skammen och skulden offentlig och synlig. Min första reaktion var att ljuga om hur jag levt och att försköna både missbruket och kriminaliteten.

Senare valde jag att ta emot hjälp och gå in på 12-stegsbehandlingen på Hinseberg. Det innebar en öppenhet och ärlighet om hur mitt liv verkligen såg ut. Det var oerhört smärtsamt, men i det fanns också en oerhörd frihet, att äntligen våga se hur det verkligen var.

Detta var en frihet inte bara för mig utan också för mina barn och barnbarn som fram till dess tvingats leva med mina livslögner. För idag vet jag att mitt sätt att leva och senare mitt straff också tvingades att bli en stor del av deras liv. Inte heller de gick fria.

Idag lever jag nykter och håller all kriminalitet borta från mitt liv. Jag söker andra värden; sinnesro, andlighet, kärlek, ödmjukhet, närvaro… Ibland lyckas jag leva i nått av de där stora orden. Bara ibland, men det är nog för att jag idag ska må bättre än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Jag tror jag är lycklig idag, men framförallt vet jag att jag är fri.

Mina barn är också friare. Genom att jag lever värdigare har också deras liv blivit befriat från livslögner, oro och de slipper ha sin mamma i fängelse.

Jag berättar att jag var med och skrev i boken ”som en blomma på månen” Att jag fick vara med i det arbetet betydde mycket för mig. Jag väljer att läsa en dikt ur den men jag läser inte någon av mina egna, fortfarande blir jag så berörd att läsa dem att jag inte förmår att göra det inför folk. Jag läser istället en dikt skriven av Karim Ben Daher

Trankil

Alla stressar, Alla springer runt

Jag försöker softa, Bara ta det lugnt

Jag  behöver ingenting, Vill bara ha ro

Ta min frihet

Ta allt jag  äger

Men ni kan inte ta min tro

Inte heller kan ni ta iväg min fantasi

För när jag blundar på kvällen, Då är jag fri

Fri från er

Fri från ångest

Fri från ”sheitan”

När jag bara lever för stunden, Så blir jag fri från längtan

Jag lyssnar på tystnaden, Hör mig själv andas

Vaknar upp av en nyckelknippa som skramlas

Jag tackar Gud för det liv jag lever idag. Jag tackar för nåden att ha överlevt och att jag idag får leva i den frihet jag känner. Fri från fängelset, men inte minst också fri i själ och tanke.

Jag slutar med att läsa ur Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz, bok ”Livet måste ha en menning”. Så här skriver han om frihet:

Allt kan man ta ifrån  människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

Att välja förhållningssätt

Till det som livet för med sig

/Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna./ Niels Kjaer

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.