Har använt morgonen med att lyssna på oändliga versioner av Amazing Grace – oändlig nåd. Jag älskar den och den är storslagen i sin framföring av stora världsartister men också oändligt vacker när Toni Holgersson med hela sin historia sjunger om oändlig nåd. Kanske tänker han som jag, det är delar av mitt liv som beskrivs. Jag famlade, jag föll, jag var förblindad MEN det fanns ett ögonblick av uppvaknande och jag tog det. Idag står jag, idag ser jag… Livet är inte lätt vi snubblar, vi faller. Men livet är också ett uppvaknade där vi ser och erkänner våra misstag, vi är beredda att ta ansvar för det som skett för att komma vidare, för att få ett liv. Amazing Grace har en storslagen text, den säger allt om oss som en gång fallit och nu vill resa oss – oändlig nåd.När jag kommit till det där ögonblicket som förändrar mitt liv vill jag göra något bättre. Ta ansvar för det jag gjort, men också komma vidare för att göra det som är bra och viktigt, för mig men också för andra. För mig innebar det att ta emot de möjligheter som fanns runt omkring mig. Det var Kriminalvården som stod för det mesta och det såg inte alltid ut som det jag hade velat, men jag tog emot och gjorde det bästa av det.

Jag har läst och följt Annika Östberg och är säker på att också hon har haft ett ”uppvaknade” i livet som har inneburit en önskan att förändra sig själv, att försöka bli någon bättre än den man var. När jag hör henne är hon så klok och ödmjuk. Jag vet att det har kostat på, men utan den historien skulle hon inte vara den hon är idag. Jag vet också att om vi lyssnar har hon mycket att förmedla och lära oss. Den där klokheten eller/och ödmjukheten har jag aldrig hört från Tony Olsson. Förmodligen har han aldrig haft det där ”uppvaknandet” då han tvingats rannsaka sig själv. Om jag hade en tonåring i min närhet som var i farozonen för droger och kriminallitet skulle jag aldrig efterfråga Tony Olsson som mentor, men jag skulle gärna låta Annika Östberg vara mentor. För jag tror att Annika Östberg är en person som ärligt visar hur drogerna bara drar iväg med våra liv, hur vi planlöst utsätter oss själva och omgivningen för det mest destruktiva, oplanerat, viljelöst och definitivt utan mening. Hon skulle kunna berätta om smärtan, skulden, skam och det omöjliga i att göra det gjorda ogjort. Hon kan berätta priset av att sona det meningslösa och det nödvändiga med att rannsaka sig själv. Lyssna på Annika Östberg så hör ni ett budskap som vi alla mår bra att lyssna på. Därför glädjer det mig att hon får ett program i Sommar.

Annika Östberg har sonat många år och är fortsatt i Kriminalvårdens förvar även om det nu är en vårdvistelse. Hon har rehabiliterats och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Hon har suttit längre i fängelse än någon annan svensk fånge i modern tid.

Frågan är vad vi ska rehabiliteras till om vi inte får delta i samhället på jämlika villkor som övrig svensk befolkning. Varför skulle inte hon få leda ett program i Sveriges radio? Är hon för lite straffad? Är hon för dåligt rehabiliterad? Hur ska vi då ställa oss till dömda kändisar, musiker, skådisar, ska de få utföra sina offentliga yrken? Ska de få stå på scen, sjunga agera, dansa…? Ska straffade ekonomer få sköta finanser…? Vem sätter gränserna, när är straffet färdigt? Ska reportage inifrån fängelser få göras? Ska dömda brottslingar få komma till tals? I så fall när; under straffet, efter straffet, aldrig? Ska Lillemor Östlins bok Hinsehäxan brännas på bål?

Är det offren efter Annika Östbergs brott som gör det så omöjligt att låta henne komma till tals i Sveriges radio. Men lämnar inte alla brottslingar offer efter sig. Är det inte därför vi betalar till brottsofferfonden när inte ett specifikt offer kan utpekas? Tex ett litet narkotikainnehav underhåller en narkotikamarknad som skövlar oändliga offer. Ett exempel med vilket jag vill säga att alla brott har offer. Annika Östbergs brott hade specifika offer, anhöriga till de mördade. Det är 28 år sedan och jag menar att om dessa personer fortsatt är upptagna av hur Annika Östberg  straffas och behandlas bör de få hjälp i en annan form än i ett hämndlystet straffsystem. Detta säger jag inte för att förminska de drabbade och inte heller utifrån min bakgrund som kriminell utan från min erfarenhet som offer och medoffer. Jag har utsatts för grova brott mot min person jag har också upplevt att personer i min absoluta närhet har utsatts för grova brott. En sak har jag lärt mig av detta att så länge jag befinner mig i zonen där hämnd är det jag mest önskar och där jag heligt värnar om min offerroll går det inte att leva ett bra liv. Kanske har förövaren klarat av att gå vidare medan  jag suttit kvar i ältande och hämndbegär. En naturlig reaktion i början av ett trauma men en fruktansvärd konsekvens på ens liv om man tillåts fastna där. Ett offer bör komma vidare och kanske hellre se sig själv som utsatt istället för offer. Som utsatt kan man jobba sig igenom ett trauma. Vissa trauman kommer alltid att vara sår i våra liv men det behöver nödvändigtvis inte göra våra liv till ett evigt offer där hämnd och fortsatt hämnd blir vår eviga mål.

Karin Magnusson är journalist på Aftonbladet hennes artikel är bland det mest korkade jag har läst. Onyanserat och helt irrelevanta jämförelser. Om det hade varit en insändare från någon ”bitterkärring eller en lika bitter gubbe” hade jag rykt på axlarna men en journalist som skriver så dumt och med sån brist på insikt är beklämmande. Må Karin Magnusson aldrig erbjudas att sommarprata i Sveriges Radio.

Jag är inte den jag en gång var sjunger Toni Holgersson. Det är inte jag heller och det är inte Annika Östberg heller. Bakom det finns det en historia att berätta. Lyssna. /Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,