Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.

Se Sverige genom Kriminalvården, så kändes resan hit. Det skulle nämligen lämnas och hämtas folk på olika häkten och behandlingsanstalter under resan hit.

Väl på Hinseberg togs jag emot i en mottagningsdel. Där blev alla mina saker kvar för genomgång efter helgerna. Jag fick besked om att det mesta får jag inte upp till mig, utan det ska magasineras. Min kära bärbara dator kan jag inte få in. Jag hade trott att jag nu skulle få chansen att skriva. Men när veckorna har gått ska jag nog kämpa för den. Min adressbok fick jag ta in. Det var allt.

Så var det visitering. Av med alla privata kläder. Sno runt, lyft på armarna, sära på benen, släng med håret…

Fortsatt naken ska det tas urinprov. En rondskål läggs ner i toaletten. Tvätta händerna, ingen tvål, inte torka… Naken med framsträckta händer ska man kissa. Trots spänningarna fick jag fram några droppar. Det räckte. Nu på med anstaltskläder. Jag fick köpa ciggaretter så jag ska klara mig en vecka.

In på ett isoleringsrum och vänta. Nu är det min medfånges tur. Hon som kom i samma transport som mig. Hon kommer tillbaka storgråtande. Ja, man kan gråta för mindre… Hon talar bara Spanska. Det gör ingen av personalen. Förmodligen blir ”välkomstceremonin” ännu mer förnedrande när språket saknas.

Jag hämtas för att föras till Riksmottagningen. Där finns fem stycken jag känner från Kronobergshäktet. Tre av dem är jag jätteglad att återse. De är också glada att träffa mig igen. De andra två kan jag klara mig förutom. Det är med all säkerhet ömsesidigt. Förutom dessa fem finns ytterligare fem kvinnor på avdelningen. De kommer från olika häkten runt om i Sverige. Totalt är vi elva kvinnor på Riksavdelningen.

Resten av dagen fylls med återföreningens glädje, men där finns också en känsla av förnedring som stannar kvar.

Annonser