kriminalvårdspolitik


Nu är det min mamma som driver den här bloggen för tillfället, men jag tar mig friheten att spontant gå in och skriva ett inlägg i debatten om Annika Östberg:

Debatten har stormat en del, sedan det släpptes att Annika Östberg blir en av P1´s sommarpratare i sommar. Jag har följt debatten och den upprör mig minst sagt. Själv tycker jag det ska bli väldigt intressant att höra Annika Östberg berätta om sitt liv i P1, eller vad hon nu väljer att prata om.

Ett av argumenten har varit att man jämfört med Tony Olsson, som var med vid polismordet i Malexander, här i Sverige och att man aldrig skulle låta honom få bli en sommarpratare.

För mig blir jämförelsen obegriplig, förutom att de båda funnits med när polismord har begåtts. Men där slutar också likheterna.

Den största skillnaden, som jag ser den, är att Annika hela tiden uttryckt sin skuld i det som skett, att hon på ett påtagligt vis konstant arbetat sig till att göra stora, livsavgörande förändringar när det gäller sitt liv.

Sedan kan man ju också lugnt påstå att Annika avtjänat en massa fler år i fängelse för de brott hon begått, vilket bör vara en väsentlig skillnad.

I jämförelse har Tony Olsson suttit 11 år i fängelse, medan Annika har suttit 28 år i fängelse. Det gör en skillnad på 17 år.

Om Tony Olsson kämpar för att visa sig vilja att förändra sig själv, sitt liv och engagera sig i andra människors liv, som det visat sig att Annika gjort, i 17 år framöver, så kan jag inte heller där se något fel i att han skulle sommarprata.

Dels ser jag ett sådant medieutrymme att visa att inget, särskilt inte droger, är värt att hamna i fängelse för. Det kan även visa hur förödande droger är för både individen, men också för vårt samhälle och alla som finns omkring en människa. Men det visar också att det finns en annan väg ut! Det går att förändra sitt liv, trots att man varit en grav missbrukare, som både ställt till med förödelse för oskyldiga människor, sin omgivning, men också blivit dömd till 25 år till livstids fängelse.

Det ger hopp om människan och det inger hopp för många som hamnat på fel spår i livet, även om de har skuld i det de gjort själva!

Karin Magnusson på Aftonbladet, skriver även följande i sin kritiska artikel om Annika´s sommarpratande:

Morden på Torres och Helbush begicks för länge sedan, i ett land långt borta och den morddömda är en kvinna. Det gör självklart all skillnad för det redaktionella beslutet.

Jag tror inte alls att det stämmer! Tvärt om tycker jag att mycket av kritiken mot Annika skett just FÖR att hon är kvinna. Som kvinna och f.d. missbrukare och kriminell, så finns det inte mycket plats för försoning och acceptans. Man står som allra lägst av alla människor i vårt samhälle.

Många är de kriminella män det rapporterats om genom åren, som mottagit säckvis med beundrarpost från det andra könet. Många är de män som gjort en vändning i sitt kriminella liv och vill bli hederlig och som av den anledningen höjts till skyarna. Jag har aldrig hört antingen eller om Annika eller någon annan kvinna som suttit inne för grova brott.

Rickard Flinga är en annan Svensk som blivit dömd för mord i USA och som även han har avtjänat ett mycket långt fängelsestraff där. Jag tycker det är rimligare att jämföra Annika med honom, om man nu vill finna någon att jämföra henne med. Kritiken som finns mot Annika, har inte funnits mot Rickard Flinga. Trots att han ”bara” satt fängslad i 20 år! Nu har inte Rickard Flinga blivit riktigt lika uppmärksammad som Annika Östberg. Troligen delvis då han inte heller satt lika länge i Amerikanskt fängelse. Men han har, så vitt jag kunnat läsa, inte heller kritiserats. Han har nu inte blivit erbjuden (vad jag vet) att bli sommarpratare, men det är inte bara i detta fall som Annika Östberg har kritiserats!

Nu har jag inget emot Rickard Flinga, tvärt om så ser jag att även han har mycket att säga i debatten som är viktig för oss andra att lyssna på. Jag har läst hans bok: Iskallt och stenhårt: mina tjugo år i Texas fängelser.

Jag tyckte väldigt mycket om den och tycker att den har ett viktigt budskap och det Rickard skriver är något vi alla har att lära oss av.

Om det är så att Annikas publicitet handlar om att hon är kvinna, så tror jag intresset står något högre just för det faktum att det är mycket färre kvinnor än män som begår grova brott. Men även intresset för män som begått väldigt grova brott har i perioder varit väldigt stort.

Karin Magnusson skriver också:

Kvar i USA finns anhöriga och vänner till Richard Helbush och Joe Torre, polisen och restaurangägaren som dog under Östbergs och pojkvännen Bob Cox framfart i Kalifornien. Kvar finns familjernas sorg över det som aldrig blev.

Jag hoppas inte att hon anser att deras sorg blir mindre för att Annika inte sommarpratar i Sverige, på ett språk anhöriga till brottsoffren troligen inte förstår?

Karin avslutar med:

Det har utan tvekan Annika Östberg. Men medan hon spelar skivor och berättar historien om sitt liv finns det brottsoffer vars röster aldrig kommer att höras.

Jag kan inte förstå varför man ställer detta mot varandra? Självklart kan och har även de anhöriga fått göra sina röster hörda, eller menar Karin att de ska sommarprata på Svenska som sommarpratare i P1?

Jag kan inte heller förstå hur Karin har missat att anhöriga till Annika Östbergs brottsoffer har fått mycket utrymme i media, både i USA och i Sverige? Många gånger har de anhöriga fått göra sin röst hörd i fallet Annika, även i den tidning som Karin själv skriver för!

De har också fått vara med i rättssalen och påverka alla Annika´s överklaganden som gjorts i USA genom åren.

Eller menar Karin Magnusson på allvar, att de anhöriga även ska vara med och bestämma vad media ska skriva om eller ha med i sina utrymmen?

Ja, då kan vi kanske lika väl lägga ner hela rättssystemet och bara rakt av låta brottsoffer och deras anhöriga få sätta straffen på våra brottsoffer?!

Jag tror på människans möjlighet till förändringar. Jag inser att mord är ett fruktansvärt brott och liksom de flesta brott, så utsätter man andra människor för onödigt lidande och ett liv som släcks, kan aldrig väckas. Samtidigt så tror jag inte på att alla brottslingar som åsamkat någon annan person en skada, ska få tillbringa resten av sina liv inför lås och bom. Jag tror på vårt rättssystem som vill visa att man sona sitt brott och att även om man aldrig kan eller ska glömma, så har man i alla fall rätt att gå vidare när man avtjänat sitt straff.Om man inte tror på det, då skulle det innebära att alla våra brottslingar ska sitta bakom lås och bom under resten av sina liv. Skulle det vara en hjälp för de anhöriga? Skulle det ge deras anhöriga tillbaka till livet?

Det finns de som anses för farliga för samhället att släppas ut. De sitter också mycket riktigt inlåsta på livstidsstraff, utan möjlighet att komma ut. En del av dessa sitter också inlåsta på rättspsykiatriska vårdinstanser, utan möjlighet att vistas ute i det fria.

Efter 28 års fängelse i USA, en tid i fängelse i Sverige och med möjlighet till en frigivning inom ett år, genom att visa sin vilja att förändra och hjälpa både sig själv och andra under alla dessa år, genom att fördöma sitt eget tidigare liv och levene, så tycker jag absolut att Annika visat att hon har möjligheter att skapa sig själv ett värdigt liv, där hon inte har för avsikt eller kommer att skada någon människa. Jag tycker det är rätt att hon ges möjligheten att få sommarprata, då jag tror att vi alla har något att lära av henne och hennes erfarenheter!

Att mycket av Annikas våldsamma förflutna handlar om ett gravt missbruk, tror jag inte någon behöver tvivla på, då det är ganska uppenbart. Det är ingen ursäkt, men en rätt bra förklaring. Om det varit en ursäkt, skulle hon inte ha behövt avtjäna ett straff på motsvarande 45 år, som hon fått fastställt i Örebro Tingsrätt i November 2009.

Så här säger Annika själv om sitt sommarpratande:

– I mitt Sommar ska jag tala om ögonblick som förändrar livet. Om att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Om mörka, fuktiga celler. Om rötter och hemlängtan och hur man håller drömmen om hemland och tillhörighet levande i en främmande värld. Och hur det kändes att för första gången få hålla i en mobiltelefon.

Jag ser mycket fram emot att lyssna på Annika Östberg som sommarpratare!

// Någons Dotter

Mer om debatten kan du lyssna på i P1 och här och läsa om i Sommarlyssnaren och här!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Fjärilen som även är en symbol för medberoende

Nu har jag läst samtliga tre artiklar om Tito Beltrans dom och avtjänanade av straff skrivna av hans hustru och juristen Jenny Beltran:

Tito fick längre straff eftersom han var oskyldig

Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva

Mediebilden av Tito hade varit bättre om Rättegången TV-sänts

Jag måste börja med att säga att Jenny Beltran är jurist inte är helt ointressant i frågan. Hade hon varit en helt novis anhörig hade jag bara tyckt synd om henne och känt att maken har utnyttjat hennes känslomässiga band och solidaritet. Så är förstås också fallet nu, att Jenny Beltran har svårt att se att den att hon älskar kan vara skyldig till så grova brott som också i förlängningen är stora svek mot henne och deras relation. Jag skulle vilja säga att  en medberoendegrupp är det Jenny Beltran skulle vara mest hjälpt av.  Att Jenny Beltran är jurist gör mig inte fullt så medkännande då hon mot bättre vetande slår åt alla håll.

Ständigt slår hon tex på Kriminalvården för att de behandlar hennes make som skyldig. Med sin bakgrund bör hon veta att den bedömningen redan är gjord i två dömande instanser nämligen Tingsrätten och Hovrätten. Dessutom är en klagan till  Högsta domstolen gjord, den avslogs då de ansåg att rättegångsförfarandet hos Hovrätten har skett korrekt och inga nya saker framkommit som ger anledning till ytterligare prövning. Som jurist bör Jenny Beltran vara införstådd med  dessa förhållanden. Att Jenny Beltran dessutom är sin makes juridiska ombud gör situationen  faktiskt direkt ”geggig” och jag tycker det är beklagligt att det är tillåtet. Mest att beklaga är Jenny Beltran. Jenny borde få tid och ork att ta hand om sin egen smärta och sorg medans maken själv får ta ansvar för sina handlingar. Här finns mycket förnekande som står i vägen för både henne och maken. Precis som alla vi andra kan varken vi eller Jenny Beltran med säkerhet veta huruvida Tito är skyldig eller inte. Precis som i de flesta sexualbrott är det bara förövaren och offret som vet exakt vad som hände. Till skillnad från de flesta sexualbrott fanns det ovanligt många vittnen som kunde vittna om de faktiska förhållandena runt brottet i rättegångarna mot Tito.  Detta var väl ett av skälen som ledde till fällande domar i två instanser. Att Tito Beltran skulle vara oskyldigt dömd, har det mig veterligen inte lagts fram bevis för. Att hans hustru är övertygad är en annan sak men inte helt ovanligt. Att det finns folk  i Sverige idag som är oskyldigt dömd är troligt, att Tito Beltran skulle vara en av dessa har jag inte funnit några belägg för. Tvärtom uppfattar jag det som att flera av de vittnen som var inblandade i rättegången själva hade mycket att förlora i och med sina egna kändisskap och den oönskade uppmärksamhet som deras vittnesmål medförde.  Trots att Tito Beltran var deras vän valde de att vittna till fördel för en av flickorna som de var övertygade om var en av Titos brottsoffer.

Oavsett så vore det orimligt om Kriminalvården som en verkställande myndighet skulle försöka sig på gissningslekar om vilka dömda personer som eventuellt är oskyldigt dömda och därefter särbehandla dessa genom att ge dem tex fotboja för en enklare utsluss, trots att de vägrat ta emot behandling för sina problem. Då tror jag att vi är väldigt illa ute och det skulle naturligtvis  utarma rättssäkerheten. Lite tillspetsat skulle man ju kunna fråga sig vad vi då skall ha domstolarna till?

Tito Beltran var alltså redan dömd när han kom till Kriminalvården. Utifrån den domen skulle Kriminalvården som verkställande instans verkställa Tito Beltrans  straff utifrån de brott han dömts för. Tito Beltran är dömd för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig, under rättegången blev han också dömd för övergrepp i rättssak. Utifrån att han dömdes för sexuella brott är det ju rimligt att Kriminalvården erbjuder honom behandling i ROS. Precis som övriga fångar erbjuds behandling utifrån den problematik som fört dem till fängelsestraff. Själv är mitt brott relaterat till missbruk och det blir då rimligt att jag erbjöds hjälp för mitt narkotikamissbruk som också stod i direkt relation till min brottsliga verksamhet. Det är för alla i min situation helt begripligt att tar man inte emot den hjälpen så försvårar man sin egen utsluss, tex möjligheten till fotboja.  Anstalten gör avgörelsen att ovilligheten att ta tag i sina problem är en indikator på att fortsatt brottslighet  är högrisk. För varje fånge görs en individuell bedömning som också gäller för hur fångens utsluss till samhället ska se ut. Naturligtvis bedöms här fångens rehabilitering utifrån sitt brott, är risken hög eller låg för återfall. En fånge som sitter inne för våldsbrott och vägrat delta i ART (ett program om att hantera ilska och konflikter) bedöms att ha högre risk för återfall i våldsbrott än en fånge som deltagit i programmet. En narkotikabrottsling med missbruk bedöms utifrån hans villighet att ta hjälp för sitt missbruk. Utifrån att detta är en del av Kriminalvårdens  arbete ser jag det som rimligt att Tito Beltrans utsluss tillbaka till samhället också bedöms utifrån hans villighet att arbeta med sin problematik utifrån det brott han faktiskt är dömd för.

Tito Beltran är dömd för att han inte kan låta bli småflickor. Hans problem är inte att han saknar boende eller sysselsättning. Det blir då märkligt för mig att hans fotboja, som han nu har fått tack vare Malmös Förvaltningsrätt, grundar sig på att han har bostad och sysselsättning. Beltrans utsluss borde bedömas utifrån hans sexuella brottslighet, vilket han är dömd för och därmed måste ses som det verkliga problemet.

För att förtydliga så är grundtankarna i den svenska Kriminalvården att verkställa straff utdömda av domstolen dessutom ska Kriminalvården arbeta för att motverka återfall och samtidigt skydda samhället från fortsatt kriminalitet. I detta fall kan man säga att Kriminalvården lyckats dåligt med att motverka återfall på grund av Tito Beltrans brist på samarbete. I vart fall finns det inget påtagligt som visar på en förändring hos fången.  Därmed står Kriminalvården inför en annan uppgift att skydda samhället från fortsatt kriminalitet, vilket i det här fallet är att skydda andra unga kvinnor för framtida övergrepp. Därmed är Kriminalvårdens vägran att ge Tito Beltran fotboja helt logisk. Beslutet från förvaltningsrätten i Malmö att ge Tito Beltran fotboja kan däremot vara förvånande då beslutet grundar sig på att han har bostad och sysselsättning, vilket ju faktiskt aldrig har varit hans problem och därför bör vara oviktigt i bedömningen.

Huruvida Tito har blivit särbehandlad för att han är en känd person låter jag vara osagt då jag inte avtjänat mitt straff med honom.  På samma sätt tror jag att detta också står utanför Jenny Beltrans kunskap om huruvida Tito Beltran blivit sämre eller bättre behandlad än sina medfångar.

Däremot vet jag att kända personer jag suttit tillsammans med har varit upprörda för att de ansett sig bättre behandlade i jämförelse med  oss de okända medfångarna.  Det krävs en hel del ödmjukhet för ett sådant ”erkännande”, men de hade heller inte några problem i relation till oss övriga fångar.

/Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Är en kommentar jag både hör och läser ibland. Troligen för att den är så orealistisk bryr sig de allra flesta inte om att gå i diskussion. Den är orealistisk därför att inget samhälle har råd att låsa in fångar på livstid (vilket vi måste utgå ifrån att en kastad nyckel skulle symbolisera). Redan nu har svenska staten problem med att finansiera det ständigt ökade behovet  av fängelseplatser. Det är nämligen så att det i en ganska lång period har skapats lagstiftning som lett till längre strafftider rörande många av de brott som leder till fängelse. Det innebär att fler fångar sitter på längre straff. Det är resurskrävande. Där det finns möjlighet har befintliga anstalter byggts ut för att kunna inrymma fler fångar, tex Kumla. Det har också byggts helt nya anstalter,  tex Salberga. Dessutom har kraven på säkerheten ökat. Det kräver mer teknik, högre murar och ökad personaltäthet. Det här kostar pengar, mycket pengar. Det har också funnits diskussioner och beslut bland politiker som vittnar om att detta inte är en möjlig väg att fortsätta på. Dels har man diskuterat halvtid för förstagångs dömda. Gamla parg.34 omvandlades till nya bestämmelser kring vårdvistelse och utsluss. De nya bestämmelserna gav klara möjligheter att tidigare slussa ut fångarna från fängelset. Fotbojan är en annan reform klart konstruerad för att reducera behovet av dyra och faktiskt obefintliga fängelseplatser. Det är nämligen så att ett stort antal fängelsedömda får vänta länge, ja år, för att få en fängelseplats så att de kan avtjäna sitt straff. En sådan belastad kriminalvård har i mycket fått reducera sin uppgift till att precis bara låsa in folk. Resurser till vård, vettiga program och som det heter återanpassning till samhället har ingen hög prioritet.

Ett annat problem i meningen ”lås in dom och kasta nyckeln” är att konstruera en samhällsfråga till vi och dom. Dom blir en symbol för att detta inte rör oss andra och det är inte sant. Brott, polis, rättegångsväsendet och kriminalvården är en kedja som berör oss alla. Precis som denna blogg så tydligt visar finns det en familj till de flesta brottslingarna. Men det finns också offer; privatpersoner, institutioner, företag, infrastrukturer… Om inte kedjan som följer på ett brott är konstruktiv blir offren fler och för dem som redan är utsatta uteblir gottgörelsen. Denna kedja bör också i alla länkarna göra förebyggande arbeten. Varje fånge  oavsett längden på sitt straff blir så småningom fri. Han/hon kommer att bli någons granne, en du möter på gatan…osv. Den personen kommer att finnas mitt ibland oss. Då blir det ju av största vikt hur dens fängelsestraff har sett ut. Är det en person som  trampat sitt straff och som mest bara blivit inlåst. Har personen lämnats att tillsammans med andra fångar glorifiera våld, droger och brott. Har hatet mot samhället fått näring i fängelsets meningslösa dagar och utan att den gamla subkulturen ifrågasätts seriöst. Då har du förmodligen också en fånge som tycker att det mesta är andras fel, samhällets ja förmodligen har offret också mer skuld än han själv. En person som odlar sitt hat, som får ytterligare kontakter och kunskaper i den kriminella världen, som inte får program och/eller behandling för den livssituation som lett till fängelsestraffet.

Ytterligare en sak som syns tydligt ute på anstalterna är att alltfler dömda har svåra psykiska problem och mentala störningar. Detta som en konsekvens av att lagen gjorts om så att det ska vara svårare att dömas till psykiatrisk vård som ett alternativ till fängelse. Många tycker ju att detta varit bra så ingen kan ”smita” ifrån sitt straff till alternativt  vård inom psykiatrin. Problemet är att inom kriminalvården finns det inga extra resurser för dessa individer. De som jobbar inom kriminalvården är ju heller inte utbildade för att ta sig an psykiskt sjuka människor. En annan sak är att det inte ofta finns tillgänglig personal bland fångarna. Många timmar under dagen lämnas fångarna ensamma i de andra fångarnas sällskap. På så sätt blir de övriga fångarna de som lever närmast dessa svårt sjuka personer. De har förstås med sin egna svårigheter ännu svårare att förhålla sig till sjuka medfångar. Det har funnits många incidenter som kunde ha slutat riktigt illa. Våld och självmord som förekommer är tragiska händelser ofta beroende på psykiskt sjuka människor som inte har tillgång till vård. Både de och medfångarna far illa av denna brist på vård för svårt sjuka människor. Den här personen blir också så småningom någons granne.

Det är ett svek mot den svårt psykiskt sjuke som fått straff utan adekvat vård och en brottsling som det inte funnits resurs att försöka rehabilitera när de efter fullgjord strafftid släpps fria. Det är också ett svek mot samhället och brottsoffer att frige dessa personer. De kommer förmodligen att klara frigivningen dåligt. ”Bättre” medborgare kan peka finger ”de lär sig aldrig”. Fördöma och ropa på längre straff. Återfallsförbrytaren ökar sitt avstånd och hat till samhället, den psykiskt sjunker djupare i sin sjukdom, med lite tur kanske så djupt att han får den vård han länge behövt.

Han/hon är en del i det här samhället tillsammans med alla andra. Vi är ett vi. Ingen människa är en ö, inte ens fången. Så det finns inget vi och dom,det finns bara ett oss och vi har ett gemensamt problem.


Jag ska skriva mer om kriminalvårdspolitiska frågor. Den bild jag tecknat ovan kan verka dyster och det är en delvis sann bild. Men det finns andra vägar att gå. Det finns många som har hittat ett bättre sätt att leva efter behandling i kriminalvården. De bästa resultaten är det för dem som genomgått behandling inom tolvsteg, jag räknar mig själv till en av dem. Dessa behandlingar genomförs av terapeuter inköpta utifrån. Det finns också de som får bra behandling genom en vårdvistelse. I mitt nästa inlägg ska jag skriva om vården och brist på vård. /Någons mamma

Min dotter har skrivit om det här ämnet tidigare: Lås in dem och kasta nyckeln?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , ,