Är en kommentar jag både hör och läser ibland. Troligen för att den är så orealistisk bryr sig de allra flesta inte om att gå i diskussion. Den är orealistisk därför att inget samhälle har råd att låsa in fångar på livstid (vilket vi måste utgå ifrån att en kastad nyckel skulle symbolisera). Redan nu har svenska staten problem med att finansiera det ständigt ökade behovet  av fängelseplatser. Det är nämligen så att det i en ganska lång period har skapats lagstiftning som lett till längre strafftider rörande många av de brott som leder till fängelse. Det innebär att fler fångar sitter på längre straff. Det är resurskrävande. Där det finns möjlighet har befintliga anstalter byggts ut för att kunna inrymma fler fångar, tex Kumla. Det har också byggts helt nya anstalter,  tex Salberga. Dessutom har kraven på säkerheten ökat. Det kräver mer teknik, högre murar och ökad personaltäthet. Det här kostar pengar, mycket pengar. Det har också funnits diskussioner och beslut bland politiker som vittnar om att detta inte är en möjlig väg att fortsätta på. Dels har man diskuterat halvtid för förstagångs dömda. Gamla parg.34 omvandlades till nya bestämmelser kring vårdvistelse och utsluss. De nya bestämmelserna gav klara möjligheter att tidigare slussa ut fångarna från fängelset. Fotbojan är en annan reform klart konstruerad för att reducera behovet av dyra och faktiskt obefintliga fängelseplatser. Det är nämligen så att ett stort antal fängelsedömda får vänta länge, ja år, för att få en fängelseplats så att de kan avtjäna sitt straff. En sådan belastad kriminalvård har i mycket fått reducera sin uppgift till att precis bara låsa in folk. Resurser till vård, vettiga program och som det heter återanpassning till samhället har ingen hög prioritet.

Ett annat problem i meningen ”lås in dom och kasta nyckeln” är att konstruera en samhällsfråga till vi och dom. Dom blir en symbol för att detta inte rör oss andra och det är inte sant. Brott, polis, rättegångsväsendet och kriminalvården är en kedja som berör oss alla. Precis som denna blogg så tydligt visar finns det en familj till de flesta brottslingarna. Men det finns också offer; privatpersoner, institutioner, företag, infrastrukturer… Om inte kedjan som följer på ett brott är konstruktiv blir offren fler och för dem som redan är utsatta uteblir gottgörelsen. Denna kedja bör också i alla länkarna göra förebyggande arbeten. Varje fånge  oavsett längden på sitt straff blir så småningom fri. Han/hon kommer att bli någons granne, en du möter på gatan…osv. Den personen kommer att finnas mitt ibland oss. Då blir det ju av största vikt hur dens fängelsestraff har sett ut. Är det en person som  trampat sitt straff och som mest bara blivit inlåst. Har personen lämnats att tillsammans med andra fångar glorifiera våld, droger och brott. Har hatet mot samhället fått näring i fängelsets meningslösa dagar och utan att den gamla subkulturen ifrågasätts seriöst. Då har du förmodligen också en fånge som tycker att det mesta är andras fel, samhällets ja förmodligen har offret också mer skuld än han själv. En person som odlar sitt hat, som får ytterligare kontakter och kunskaper i den kriminella världen, som inte får program och/eller behandling för den livssituation som lett till fängelsestraffet.

Ytterligare en sak som syns tydligt ute på anstalterna är att alltfler dömda har svåra psykiska problem och mentala störningar. Detta som en konsekvens av att lagen gjorts om så att det ska vara svårare att dömas till psykiatrisk vård som ett alternativ till fängelse. Många tycker ju att detta varit bra så ingen kan ”smita” ifrån sitt straff till alternativt  vård inom psykiatrin. Problemet är att inom kriminalvården finns det inga extra resurser för dessa individer. De som jobbar inom kriminalvården är ju heller inte utbildade för att ta sig an psykiskt sjuka människor. En annan sak är att det inte ofta finns tillgänglig personal bland fångarna. Många timmar under dagen lämnas fångarna ensamma i de andra fångarnas sällskap. På så sätt blir de övriga fångarna de som lever närmast dessa svårt sjuka personer. De har förstås med sin egna svårigheter ännu svårare att förhålla sig till sjuka medfångar. Det har funnits många incidenter som kunde ha slutat riktigt illa. Våld och självmord som förekommer är tragiska händelser ofta beroende på psykiskt sjuka människor som inte har tillgång till vård. Både de och medfångarna far illa av denna brist på vård för svårt sjuka människor. Den här personen blir också så småningom någons granne.

Det är ett svek mot den svårt psykiskt sjuke som fått straff utan adekvat vård och en brottsling som det inte funnits resurs att försöka rehabilitera när de efter fullgjord strafftid släpps fria. Det är också ett svek mot samhället och brottsoffer att frige dessa personer. De kommer förmodligen att klara frigivningen dåligt. ”Bättre” medborgare kan peka finger ”de lär sig aldrig”. Fördöma och ropa på längre straff. Återfallsförbrytaren ökar sitt avstånd och hat till samhället, den psykiskt sjunker djupare i sin sjukdom, med lite tur kanske så djupt att han får den vård han länge behövt.

Han/hon är en del i det här samhället tillsammans med alla andra. Vi är ett vi. Ingen människa är en ö, inte ens fången. Så det finns inget vi och dom,det finns bara ett oss och vi har ett gemensamt problem.


Jag ska skriva mer om kriminalvårdspolitiska frågor. Den bild jag tecknat ovan kan verka dyster och det är en delvis sann bild. Men det finns andra vägar att gå. Det finns många som har hittat ett bättre sätt att leva efter behandling i kriminalvården. De bästa resultaten är det för dem som genomgått behandling inom tolvsteg, jag räknar mig själv till en av dem. Dessa behandlingar genomförs av terapeuter inköpta utifrån. Det finns också de som får bra behandling genom en vårdvistelse. I mitt nästa inlägg ska jag skriva om vården och brist på vård. /Någons mamma

Min dotter har skrivit om det här ämnet tidigare: Lås in dem och kasta nyckeln?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser