Angående kommentarerna i föregående inlägg, känner jag att jag vill skriva ett inlägg om detta.

Några som har kommenterat menar att det endast är de små barnens behov som ska tillfredställas. Att det är minderåriga barn som har den högsta prioriteten har ingen ifrågasatt alls. Tvärt om skriver min mamma i inlägget följande: ”Jag säger inte att dessa småbarnsmammor inte har behov för kontinuelig kontakt med sina barn. Naturligtvis har de det. Och jag missunnar dem inte för en sekund. Att sitta i fängelse med småbarn utgör ett helvete i sig.”

Däremot så skriver min mamma om att andra också har behov. Jag, som vuxet barn till min mamma, mina barn, som är barnbarn till någon som sitter inne har stora behov av att prata, bearbeta det vi gått igenom, försöka förstå situationen, umgås på en annan basis än ett par timmar i ett besöksrum. Innan detta hände hade vi alla en mycket nära relation till min mamma. Vi hade daglig kontakt och min mamma har alltid haft en mycket nära relation till sina familjemedlemmar.

Vi är väl medvetna om att det är min mamma som själv försatt sig i denna situation. Det är en del av den vardag vi nu lever i och försöker bearbeta. Min mamma är väl medveten om detta och det är väl också därför hon accepterar sitt straff och är beredd att sitta av det, men samtidigt också konkret försöker att förändra saker som fungerat mindre bra och slutligen ta tillvara på den behandling som hon faktiskt har möjlighet att få.

Att man, för att man är dömd för ett brott, därför inte skulle ha rätt att ställa några som helst krav på sitt välbefinnande eller sitt straff eller sin behandling anser jag vara helt befängt. Det är klart att man har rätt att uttrycka sin åsikt och dessutom ha rätt att trycka på och hävda sina mänskliga rättigheter. Även om man är dömd för ett brott. Det utanförskap som ”Bladd” i och med denna kommentar; ”Men sorry, det ankommer inte på er intagna kan ställa sådana krav. Det finns inget alls “Naturligtvis…””  vill framhärda, kan bara spä på känslan av utanförskap och jag hoppas ingen av oss är dummare än att vi kan räkna ut vad ytterligare känslor av utanförskap leder till.

Är det något jag tror jag kan tala för varenda intagen i Sveriges alla häkten och anstalter, är just denna känsla av utanförskap.

Det finns en massa intagna i Sverige som faktiskt förtjänar att sitta inlåsta. Mångas brott är vidriga, kallblodiga och fasansfulla. De flesta är obegripliga för oss som inte själva varit i denna situation. Vissa av brotten ska nog inte ens förstås. Jag ifrågasätter inte detta. Jag ifrågasätter inte ens att det säkert finns en och annan som skulle vara direkt farlig att släppa ut på våra gator. Men jag menar ändå att de allra flesta av de som faktiskt sitter inlåsta har en önskan och en dröm om att kunna leva ett annat typ av liv. Där värdighet, stolthet och gemenskap innefattas.

Jag tror det är viktigt att vi tänker ett steg längre. Vad händer med våra intagna som sitter inlåsta i Sverige när de släpps ut? Vilken typ av intagna vill vi se mucka från sina fängelsestraff? För en dag kommer de ut, oavsett om vi vill det eller ej. Vill vi se de som endast ”suttit av” sitt straff. De som suttit bakom stängsel och galler, som inte fått möjlighet till närmare kontakter med nätverk på utsidan (t.ex. familj) som inte sysslar med kriminalitet eller har något missbruk? Som inte fått möjlighet att tillsammans med familjen bearbeta gripandet eller en lång förvaring? Som inte fått komma i kontakt med livet på utsidan alls och fått möjlighet att anpassa sig till familj och samhället på utsidan?

Eller vill vi ha ut intagna i vårt samhälle som haft möjlighet till närmre kontakter med anhöriga? Som fått möjlighet att ta del av KriminalVÅRDens olika vårdprogram? Som fått möjlighet att bearbeta och stärka sin självkänsla (som det ofta råder stor brist på, särskilt för kvinnliga intagna), som haft personer omkring dem, som vågar tro på dem? Intagna som kanske vågar ”börja om” med ett icke kriminellt liv, trots övervägande känslor av svek, skuld och skam?

Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att kriminalitet inte gagnar någon i samhället. Varken själva samhället, samhällsekonomin, de som är kriminella, brottsoffer, anhöriga eller någon annan. Jag tror inte heller att ”hårdare tag” gagnar någon av oss. Tvärt om. Hårdare tag tycker jag att det räcker med att se på de länder som har hårdaste straffen, det är också där kriminaliteten är som allra högst.

Personligen anser jag att vissa brott har för låga straff i Sverige och andra brott har för höga straff. Men framför allt anser jag att man bör lägga mer resurser på att göra något vettigt av strafftiderna. Naturligtvis måste den intagna också vara motiverad till förändring. Men med rätt verktyg att handskas med sitt liv, desto större chans att lyckas bryta ett destruktivt beteende.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att lägga ner en massa stöd för barn till frihetsberövade föräldrar. Men jag tycker inte det räcker där. Jag anser att man även måste lägga ner en massa stöd till alla som står nära personer som blir frihetsberövade. Åtminstonde i en inledande fas, då många anhöriga till frihetsberövade hamnar i ett fullständigt chocktillstånd.

Själv har jag försökt prata mycket med mina barn om situationen runt min mamma och det straff hon nu avtjänar. Men samtidigt vet jag att dessa två dygn vi hade med min mamma i besökslägenheten betydde mer för dem än allt jag försökt förklara för dem. Den tid när de som allra mest behövde mitt stöd och verktyg att bearbeta det vi genomgick, måste jag säga att jag inte förmådde ge det i den utsträckning de hade behov av. När jag tänker tillbaka på den tid min mamma satt häktad, så är det som en dimma. Skrev lite om det HÄR och HÄR!

Det tog ETT OCH ETT HALVT ÅR. Ett och ett halvt år innan vi hade möjlighet att sätta oss tillsammans med barnen i lugn och ro och gå igenom det som hänt och vad som ledde fram till den situation vi nu är i.

Det finns andra i vår familj som ännu inte fått den möjligheten. Som byggt på med ilska och hat. Som är för unga för att förstå allt omkring, och som inte fått något stöd, som gjort att de inte vet vart de ska rikta dessa känslor. Som pendlar mellan att rikta dessa känslor mot ”samhället”, mot familjemedlemmar, mot polisen, mot ”det som finns i dess väg”. För mig är det helt självklart att det finns ett behov även för både de intagna själva (för möjlighet till återanpassning till samhället) , men också för vuxna anhöriga att få möjlighet att nyttja en besökslägenhet. Särskilt när man har fått ett mångårigt straff, där utsikterna för permissioner inte är överskådliga än.
För övrigt så är det enligt svensk kriminalvårdspraxis straffet som är själva frihetsberövandet. Inte att man själv lägger in en massa egna åsikter i hur straffet ska se ut. Detta är reglerat via lagar och förordningar.

Någon annan skriver i en kommentar att skattebetalare inte vill lägga pengar på sådant. Det är klart att det kostar att bygga dessa besökslägenheter, men kostar gör faktiskt all vård och även förvaring, säkerhet etc. Vill här även tillägga att de anhöriga betalar sin egen mat och dryck under dessa besök. Det kommenteras följande av ”halka”: ”Tror du verkligen att det svenska folket är villiga lägga skattepengar på detta?”

Eftersom jag ingår i det ”svenska folket” och betalar skatt, precis som mina övriga familjemedlemmar, så svarar jag med att ”Jo, jag är villig att lägga mina skattepengar på detta! Oavsett om min mamma sitter frihetsberövad eller ej!”

Vidare så skriver ”Bladd” i en kommentar att: ”T ex så att en skröpplig 93-åring ska få komma till ett servicehem som han begär (nyheterna idag, det fanns inte pengar…)”

Jag anser inte att den ena samhällsgruppen behöver utesluta en annan. På samma sätt som jag anser att mer resurser bör läggas på brottsoffer och även i förebyggande syfte för både offer och kriminalitet och all form av missbruk.

Som i alla andra fall i samhället så handlar det om prioriteringsfrågor.

Jag är trots allt glad att man inom vissa områden i Kriminalvården har satsat på vård och reducering av återfall i kriminalitet och inte bara förvaring. Jag är säker på att det i det långa loppet kommer att gynna alla människor, både ekonomiskt, men även ur ett rent mänskligt perspektiv.  För vi får inte glömma, trots att det är lätt att alltid börja räkna kronor när det gäller samhällsproblematik. Det är lätt att glömma att det är människor som far illa i felaktiga beslut. Oavsett vem som drabbas.

Slutligen vill jag säga till alla som anser att man bör låsa dörren och kasta nyckeln för kriminella;

Jag önskar ingen, inte ens min värsta ovän att  gå igenom det vi har gjort det senaste ett och ett halvt året. Men känn er inte allt för säkra för att inte bli drabbade. Många har blivit inlåsta i vårt land och ännu fler är de nära anhöriga som stått där med hakan i handen!

Annonser