april 2006


Hur det än blir efter rättegång, så kan det knappast bli värre. Det måste bli bättre… Dels möjlighet att få svar på frågor, men också möjlighet att få veta vad vi har att förhålla oss till…

Finns det chans till frikännande? Om inte, hur lång tid kan det handla om? Hur länge tar det i så fall att få börja med permissioner? Hur ofta kommer man att kunna få göra besök? Vart kommer de (i så fall) att hamna?

Hur många är det som är inblandade i detta?

Tänker ibland på varför saknaden av mamma blir så stor. Förutom av den anledningen att hon är min mamma, alltså.

Men jag tror det har så himla mycket att göra med att hon är en sådan otroligt stark personlighet.

Jag tror faktiskt, på allvar, att det skulle ha varit lättare att ta allt detta med mammas häktning, om hon varit en tystlåten och tillbakadragen person.

Jag hade naturligtvis saknat henne ändå, för en mamma är en mamma.

Men jag tror inte tomheten efter henne varit så total om hon varit en person med mindre framträdande personlighet…

Det är bara spekulationer, men jag tror ändå det ligger en hel del i det.

Sakta, sakta, börjar man acceptera verkligheten. Sakta, sakta börjar man lära sig leva med den.

Sakta, sakta börjar man komma vidare. Med vissa smärtsamma bakslag, förstås, men ändå går livet vidare och framåt…

Jag ska försöka var mycket ute i dag i det fina vädret, som jag varit sista tiden. För att hämta ny inspiration, ny energi, för att klara några dagar till, för att njuta av nuet och min egen frihet…

Det kändes så himla sorgligt igår, när jag satt och rensade bland mina adresser och telefonnummer.

Mammas och hennes mans hemtelefon är ju redan avstängd. Mobilnumret står där, men hur länge kommer det att ta innan jag kan få användning för det?

Andra nummer jag kunnat nå henne på. Jag raderade dem, men det var med en känsla av djup sorg. Vissa nummer kommer hon kanske ha kvar, men de flesta nummer kommer vi inte få användning för igen…

Jag känner sådan tomhet!

I mammas brev skriver hon hela tiden till oss att vi ska ta hand om oss själva och varandra, att hon är ok och att hon klarar sig.

Att bara hon själv kan reda ut sin egen situation och den största hjälp eller stöd vi kan ge henne, är att ta hand om oss själva och inte oroa oss för henne.

Det låter så enkelt, så självklart och ändå är det så himla svårt i praktiken!

Känner rädsla ibland för att mamma ska bli ”bortglömd”. Inte bortglömd på det sätt att man glömmer att hon finns, för det skulle inte kunna hända. Men på det sätt som kan ske när en person är borta från ens vardag under en längre tid…

När man diskuterar framtida saker man ska göra, att man inte ”räknar MED henne”. Det kan ju komma att bli så när det gäller vissa saker, just för att hon inte fysiskt kommer att kunna delta.

Men jag är också rädd att det kan bli så när det gäller annat.

Det känns så skrämmande att hon inte kommer att finnas här hos oss, med hela sin starka personlighet.

I natt hade jag en annan mardröm. Jag drömde att det var jul och mamma kom ut på permission. Men hon var så förändrad. Visade ingen glädje alls, visade inga känslor alls.

Hon gick bara runt här hemma och plockade lite mat, satte sig en bit ifrån oss andra.

Det skapade osäkerhet hos mig. Varför satte hon sig inte MED oss? Var det vi som omedvetet stötte bort henne, för att hon varit borta så länge? Eller var det hon själv, som tog distans från oss?

Båda drömmarna var så korta och de väckte frågor i mig, men de tog slut lika snabbt som de startat…

Nästa sida »