mars 2007


Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 22 Mars 2007;

Säkerhetsrisk utan motivering.

Nu är jag trött på att vara en förhöjd säkerhetsrisk. När man går i 12-stegs programmet är det meningen att man ska få jobba ute. Detta är en förmån, men förhöjer också gruppkänslan mellan oss som är i programmet. Men jag har alltså inte denna möjlighet då jag utgör en för stor säkerhetsrisk. Säkerhetsrisken beror inte på mitt långa straff då även livstidsdömda har fått arbeta ute. Inte heller beror det på misskötsamhet då någon sådan inte finns.

Det är mycket frustrerande att ha fått denna ”dom” utan minsta förklaring på varför. Säkerhetsavdelningen här menar att de inte är skyldiga att motivera sina beslut. När man inte vet orsaken kan man ju inte heller försvara sig eller acceptera på vilka grunder beslutet tagits.

Jag har ingen aning varför jag betraktas som större säkerhetsrisk än andra fångar. Det skapar paranoida föreställningar och i skrivandets stund har jag börjat misstänka att någon har smutskastat mig och förtalat mig. Tanken är inte helt förkastlig då den här miljön är fylld av intriger. Efter att ha levt en tid i fängelsemiljö är jag inte heller förvånad om säkerhetsavdelningen har tagit sina beslut på skvaller.

Något är fel, det vet jag, för jag har inte gjort något eller har något i min historia som kan förklara denna säkerhetsrisk.

Idag har jag skrivit till säkerhetschefen och bett dem ompröva sitt beslut. Jag har också ringt min advokat, som är lika överraskad som jag och bett honom försöka ta reda på vilka grunder jag särbehandlas.

Det märkligaste är att avdelningspersonalen inte heller vet vilka grunder jag har högre säkerhetsklass. De säger alla att de står lika frågande som jag inför säkerhetsavdelningens beslut. De uttrycker också full tillit till att jag inte skulle missbruka att få samma möjligheter som mina medfångar. Nog är det underligt att säkerhetsavdelningen, vars representanter aldrig träffat mig, tar beslut utan att lyssna till den personal som möter mig dagligen!!

Jag anser dessutom att det strider mot Svenskt rättssystem att få en stämpel om hög säkerhetsrisk och därmed kan jag inte delta i det dagliga arbetet och övriga förmåner som mina medfångar har. Bristen i rättssäkerheten blir påfallande då jag inte ens har fått ta del av de orsaker som ligger till grund för bedömningen. I ett rättssystem som fungerar får nämligen den anklagade ta del av vad han anklagats för och kan därmed bemöta eller acceptera anklagelsen. Det anser jag vara ett minimum av rättssäkerhet. Ingen bör bli dömd ohörd, heter det och det bör ju i allra högsta grad gälla för ett statligt verk som Kriminalvården.

Arg är jag och det tycker jag att jag har rätt att vara. I mitt stilla sinne tänker jag att ska jag under flera år drabbas av begränsningar och straffliknande förhållanden utan förklaring? Ja, då förstår jag att fängelsesystemet bryter ner. Då är fängelser mer farlig än vad jag någonsin anat. Nog är det en stor tragedi att de som representerar systemet och uttalar att de står för ”vård” är de som går i spetsen för denna nedbrytning. Många tror ju att återfallsförbrytare fostras till mer och värre kriminalitet av medfångar, personligen tror jag att systemet är det som är största orsaken till återfall i kriminalitet.

”What goes around-comes around”

Annonser

Mamma´s senaste blogg är daterad Måndagen den 19 Mars 2007:

Kaffetorka!

Vi brukar få 1 kilo per fånge och vecka, nu har köket utan förvarning dragit ner kaffemängden till ½ kilo per fånge och vecka. Det är en katastrof. På sju fångar har vi fått tre kilo i Torsdags. Idag är det slut!! Vi är alla kaffedrickare. Det här blir ingen bra vecka.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 18 Mars 2007;

Spegel, spegel på väggen där…

I vårt matrum hänger en stor väggspegel. Framför den står en av mina medfångar, som tycker att hon gått upp väldigt mycket under den tid hon suttit i fängelse. Nåväl, där står hon framför spegeln och drar upp KVV´s T-shirt. Titta, säger hon fachinerat och studerar magen, fläsket brinner. En annan stund står hon där och dansar magdans så att magen dallrar. Mycket intressant, säger hon och ler. Nästa gång pressar hon upp magen mot brösten. Jösses, säger hon, vilken snygg kropp jag fick! Vilken byst!! Detta är ett ständigt återkommande ”skådespel”! Ganska roande för oss åskådare.

Men nu har hon vänt speglen bak och fram.

Det är ganska oförskämt av Kriminalvården att sätta upp en spegel i matrummet, var hennes kommentar då hon vände på spegeln. Så sant, så sant, instämde vi övriga medan vi fördjupade oss över hembakad äppelpaj med vaniljsås. Ingen annan än Kriminalvården kan placera en helfigursspegel på ett sådant sadistiskt ställe som i ett matrum!!

Mamma´s senaste blogg är daterad; Hinseberg Lördagen den 11 Mars 2007;

Uppbrott.

Uppbrott är tungt. Nu har två av de fyra kvinnor som ska lämna oss, åkt. Det känns tungt. Två till ska iväg. En i morgon, den andre vet inte när.

I övrigt känns inte avdelningen som en behandlingsavdelning längre. Förutom de fyra som blivit frysta ur programmet har tre korttidare flyttat in på avdelningen. Alla tre i väntan på andra platser i ett överfullt Hinseberg. Det finns helt enkelt inte platser och då används vår avdelning som en väntsal. Det är absolut inget fel på kvinnorna som sitter här och väntar. Snarare är det väl mest synd om dem. Att sitta här och inte höra hit är säkert frustrerande. Den ena av de tre ska dessutom vara på öppen anstalt och så får hon sitta här på sluten avdelning. Det kan verkligen inte vara kul.

En av mina medfångar som är kvar i behandlingen sa härom dagen att hon förlorat känslan av att vara i behandling och det är ju inte så konstigt, med tanke på att på vår ”behandlingsavdelning” är det färre som är inskriven i behandling än de som står utanför.

Mamma´s senaste blogg är daterad; Hinseberg Onsdagen den 14 Mars 2007:

Släpp fångarna loss, det är vår.

Tidigt på morgonen lyser solen för tredje dagen i rad. Den lyser på en klarblå himmel så där till klockan tolv. Då mulnar det på. Klockan ett då vi har en promenad i trettio minuter är det mulet. När vi har vår andra promenad på trettio minuter klockan 16.30 är det inte bara mulet, utan då blåser det också iskallt. Det känns faktiskt som livets jävlighet att inte en enda dag få gå ut och njuta av den första vårsolen.

”Släpp fångarna loss, det är vår.”

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg Tisdagen den 13 Mars 2007;

ÅTERFALL.

Det är stora omflyttningar här och det känns tråkigt.

När man sitter inne så får man en rad sambos vare sig man vill eller inte. Faktum är att på en avdelning bor man ihop med ett antal medfångar. Naturligtvis kommer man varandra nära. Vi bor ju ihop, delar vardag, mat, samtalsämnen, besvikelser och glädjeämnen.

Ibland känns det som om en hel arme´har passerat mig. Det var stor genomgång av människor på häktet och på Riksen. Jag hade förhoppningar att här på slottet skulle gruppen bli mer stabil. Så blev det inte.

På en avdelning med sju fångar, flyttas nu fyra stycken. Som jag tidigare sagt är ju det här en behandlingsavdelning. Dagarna innan jag och en annan fånge flyttade hit så kokade tjejerna mäsk. Vakterna ska övervaka när vi får in jäst för att baka, men så skedde inte den här gången. Nåväl, mäsk sattes och mäsk dracks. Någon vecka efter ”festen” har någon skvallrat. Tre av kvinnorna påstår att de inte deltagit och får flytta mot sitt nekande för att de är oärliga. Två av kvinnorna har erkänt. Men tydligen finns det skillnader för en får stanna för att hon varit ärlig. Den andra kvinnan är redan sänd till Ystad.

Ja, det är fängelse och det är behandling. Ett återfall på utsidan skulle förmodligen gett en ny möjlighet att fortsätta behandlingen. I ett fängelse gäller nolltolerans.

Det är kvinnor som på kort tid ändå kommit nära mig. Jag tycker mest att det är synd att de offrade behandling för ett ganska misslyckat återfall. Men i det ligger väl ändå missbrukarens dilemma att när ruset finns där är det svårt att säga nej och konsekvenserna är inte det som alltid förmår att stoppa återfallet.

En del av de här kvinnorna hade trots allt kommit långt i sin behandling. Saker de plågats av hade med mycket smärta ”lyfts fram i ljuset”. Nu blir de inlåst på en vanlig avdelning där de varken kan få behandlingsterapeuter eller gå på möten för att aktivt arbeta med sina känslor. Jag vet att det skrämmer någon. Det gör ont att se. Och jag undrar om inte Kriminalvården återigen slänger ut barnet med badvattnet.

Takdropp, solsken, vårkänslor. Jag vet ju hur mycket du tycker om våren, mamma. Dian långa skogspromenader i eftertanke, dina byten av gardiner och fönstertvättar inför våren. Din uppmärksamhet på de nya knopparna som börjar sakta slå ut.

Jag undrar; fängslas vårkänslorna av de höga fängelsestaketen med taggtråd? Eller är dina vårkänslor lika fria som annars?

Nästa sida »