december 2006


Följande blogg från mamma är daterat den 27/12-06;

Jag vaknar tidigt numera och njuter av de fridfulla mornarna. Snart ska solen gå upp över sjön. Det är vackert. Jag ser fram emot den upplevelsen. Var morgon ger det mig samma känsla av underverk.

Jag har börjat träna. Det finns en motion-cykel på avdelningen. Den använder jag dagligen. Till hallen får man bara gå tre gånger i veckan. Där finns alla möjligheter till träning. Där finns också solarium, bastu och bibliotek. Det är fint där liksom resten av anläggningen.

Carl Malmsten-stolar i matsalen, vacker konst. Ja, allt är så ”genuint” och fräscht. Själv hade jag kunnat leva med IKEA-stolar (har vanan inne) och så hade pengarna kunnat läggas på fångarnas inre välbefinnande.

Jag frågar inte efter lyx eller att bli sysselsatt. Jag förväntar mig väl grundade program som ska motverka såväl penalism, hänsynslöshet och destruktiva beteenden. Till det bör naturligtvis läggas konstruktiva behandlingsprogram. Men för att bygga rehabilitering krävs naturligtvis förtroende och grundläggande trygghet i vardagen. Det finns inte här. Nej, jag säger inte att någon har hotats eller utsatts för våld.

MEN stämningen är sådan att gapiga, hänsynslösa och destruktiva personer har tagit över. Protester möts med skrik och aggrisivitet. Individer blir utfrysta och drar sig undan. Flertalet sitter tysta och många drar sig in på cellerna.

Jag har inte varit tyst och tillhör helt klart den utfrysta gruppen. Jag har mina ”gamla” vänner, men två av dem åker till Färingsö i morgon. Så finns de som sitter på sina celler. I ”smyg” tackar de mig för att jag sagt ifrån och försökt ta upp problemet. Jag vet att så länge de tackar mig i smyg så fortgår problemet. Det finns också en tyst grupp, mycket tyst som följer gapet och skriket. Den svage väljer som vanligt ett tyst bifall till den rådande ordningen. Där finns varken tankar på rätt eller fel, där följs det som är det enklaste.

Märkligt nog så tycks många tro att det är drogerna som är det största problemet inom anstalterna. Det finsn också flest åtgärder för att hålla säkerheten. Den fysiska mot rymning och för att förhindra våld mot personalen. Inte så mycket mellan fångar, för då skulle man satsa mer på personal som är närvarande och en strukturerad tillvaro. Efter säkerheten är det drogfria anstalter som prioriteras. P.g.a. detta utsätts vi för visitationer och urinprovstest. Därför är det också ytterst begränsat vad vi får ta emot inne på fängelserna, våra brev öppnas, telefonen avlyssnas o.s.v.

MEN problemet här är inte drogrelaterade. Faktum är att de som tagit över här är individer som inte har ett missbruk. Tvärtom går en del av deras attityd ut på förakt mot missbrukarna. De har diverse brott bakom sig, men ett stort antal av dem sitter för narkobrott utan eget missbruk. De definierar sig som utsatta av samhällets ”förbannade system” och faktiskt också Sverige. De anser sig vara fullt fungerande i samhället och det enda straff de kan ”acceptera” för egen del är fotboja. Och det här är personer med långa straff, ingen kortare än två år. Jag är förvånad och ifrågasätter också den välanpassade individ de representerar. Och jag tycker att de, precis som vi övriga ska utsättas för samhällets sanktioner. Dessutom verkar de som begått våldsbrott inte alls kunna definiera sig som kriminella.

Det är klart att Sverige, precis som resten av världen inte kan godta att folk handlar med narkotika. Däremot kan man tycka att straffsatserna för narkotika är väldigt höga jämnfört med andra brott, t.ex. våldsbrott.

Nej, jag ifrågasätter inte att jag har straffats, liksom de flesta brott ska straffas. Det jag ifrågasätter är innehållet av straffet. Hur bemöts fångarna, vilka är deras möjligheter till rehabilitering? Finns det en väg tillbaka till samhället för att leva hederligt? Där bör finnas hjälp för den smärta som fången åsamkat sig själv. För i de flesta fall så har den egna kriminaliteten skadat och sårat det egna livet. Orsaken till brotten är ofta olika. Mångas kriminalitet kan förklaras i en omöjlig livssituation. Finner man orsakerna kommer antagligen åtgärder mot fortsatt kriminalitet växa fram med stor tydlighet.

Den hjälpen kan börja med en trygg vardag. Där en anda av hänsynsfullhet, omtanke och trygg tillvaro på avdelningen fick råda. Kanske kan denna stämningen bara skapas genom att där finns en mild men auktoritäritet som visar vägen. Genom att skapa en sådan miljö, kanske dessa ”välanpassade”, icke missbrukande kriminella få en insikt i vad som saknas dem. Kanske bara en sådan tillvaro skulle ge dem en insikt i vad som saknas i livet och det skulle vara steg ett för att bryta deras destruktivitet. Det är ju svårt att ta emot hjälp om man inte vet vilken hjälp som man vill/behöver få.

Jag har svårt att hitta de rätta orden, men jag ska återkomma när jag mer träffsäkert kan ge ord för vad jag menar. Men en sak är säker, här är något grundläggande och allvarligt fel…

Annonser

Följande blogg från mamma på Hinseberg är daterad 26/12-06;

Sitter och skriver en tidig morgon. Det är just nu tyst. Det är skönt. Gårdagen var om möjligt värre än tidigare dagar. Jag är full av frågetecken. Varför tillåts detta? Detta är en av de mest destruktiva miljöer jag upplevt. Samtidigt ser jag så enkla och självklara lösningar till att förbättra. Varför sitter personalen i en glasbur; stickar, löserkorsord… i stället för ett aktivt arbete? När de lämnar avdelningen helt, hur garanteras då vår säkerhet? De skulle bara behöva lämna sin glasbur, så skulle skriken och oväsendet upphöra. Men här gäller; ”den som skriker högst får rätt”. Jag sänder uppretade tankar till Krimbloggaren; att han har mage att kalla detta vård. Eller ska vården sättas in i slutet av straffet? Då ska jag berätta något för dig. Visst antal personer här behöver ett långt L Å N G T … behandlingsprogram, annars är det onödigt att ens försöka. Många här, för att inte säga alla, behöver en lång, lång rehabiliteringstid för att må braefter den här miljön. Jag svär sällan, men jag säger; ”F-N ta kriminalvården som tillåter det här. F-n ta de som utför det här jobbet och tillåter att folk utsätts för det här!”

Någon klagade på stämningen och attityder här. Den anställde stängde dörren till sin glasbur och tyckte det var bra om vi redde ut såna här saker på egen hand. Det är overkligt och svårt att tro, men det är sant.

Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06:

Här är vacker natur. Soluppgången över sjön är fantastisk. Rummen är rena och praktiska. Att ha egen toalett och dusch är en gåva.

Avdelningen är också otroligt väl inredd och miljön är så långt ifrån vad man normalt förknippar med fängelsemiljö.

Men i övrigt är det svårt att inse att detta som händer här verkligen händer. Det är sant att personalen sitter i en ”glasbur”, med översikt över avdelningen. Om det överhuvudtaget finns någon personal här.

Många av dem som sitter här nu är hög-ljudda. Jag ska inte använda ordet störda, men visst fårjag en känsla av att något är fel. Radio, CD-spelare och munnar som går som rinnande vatten. Har man inget att prata om görs det läten eller så sjunger man med eller mot CD-spelaren. Säger man till om ljud-nivån möts man av aggressivitet. Personalen sitter ju i sin glasbur så de säger aldrig till.

En annan grupp av fångar drar sig undan till den isolering som cellen innebär. Det här är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

På Riksmottagningen utreds man under några veckor/månader och sänds sedan vidare till annan avdelning eller annat fängelse.

Hoppas det går fort. För det här är så nära outhärdligt som jag kan komma.

Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.

Se Sverige genom Kriminalvården, så kändes resan hit. Det skulle nämligen lämnas och hämtas folk på olika häkten och behandlingsanstalter under resan hit.

Väl på Hinseberg togs jag emot i en mottagningsdel. Där blev alla mina saker kvar för genomgång efter helgerna. Jag fick besked om att det mesta får jag inte upp till mig, utan det ska magasineras. Min kära bärbara dator kan jag inte få in. Jag hade trott att jag nu skulle få chansen att skriva. Men när veckorna har gått ska jag nog kämpa för den. Min adressbok fick jag ta in. Det var allt.

Så var det visitering. Av med alla privata kläder. Sno runt, lyft på armarna, sära på benen, släng med håret…

Fortsatt naken ska det tas urinprov. En rondskål läggs ner i toaletten. Tvätta händerna, ingen tvål, inte torka… Naken med framsträckta händer ska man kissa. Trots spänningarna fick jag fram några droppar. Det räckte. Nu på med anstaltskläder. Jag fick köpa ciggaretter så jag ska klara mig en vecka.

In på ett isoleringsrum och vänta. Nu är det min medfånges tur. Hon som kom i samma transport som mig. Hon kommer tillbaka storgråtande. Ja, man kan gråta för mindre… Hon talar bara Spanska. Det gör ingen av personalen. Förmodligen blir ”välkomstceremonin” ännu mer förnedrande när språket saknas.

Jag hämtas för att föras till Riksmottagningen. Där finns fem stycken jag känner från Kronobergshäktet. Tre av dem är jag jätteglad att återse. De är också glada att träffa mig igen. De andra två kan jag klara mig förutom. Det är med all säkerhet ömsesidigt. Förutom dessa fem finns ytterligare fem kvinnor på avdelningen. De kommer från olika häkten runt om i Sverige. Totalt är vi elva kvinnor på Riksavdelningen.

Resten av dagen fylls med återföreningens glädje, men där finns också en känsla av förnedring som stannar kvar.

Jag blev så glad idag för jag fick brev av mamma och trodde att äntligen, äntligen skulle jag få veta hur hon har det på Hinseberg. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken när jag fann att hon skrivit bloggen sista kvällen på Kronobergshäktet. Mellan raderna tycker jag mig också kunna läsa en viss oro över vad som komma skall… Här är hennes senaste blogg:

(Daterat 21/12-06) Ikväll är det nog sista kvällen på häktet. I morgon ska jag hämtas kl. 08.21 för transport till Hinseberg. Jo, det står faktiskt 08.21. Om hämtningen sker en sådan exakt tid vet jag inte, troligtvis blir det rätt och slätt någon gång runt åtta-snåret.

Jag skulle egentligen ha transporterats idag, men vid 10-tiden blev jag informerad om att transporten var skjuten en dag framåt. Även om jag gärna blivit kvar här över jul, så kändes förskjutningen jobbig. Nu får jag ju inte stanna över jul och då kunde det lika gärna ha skett enligt planerna. Dessutom var allt packat och klart, cellen tömd på allt, ja även på sängkläderna. Nu var det till att börja om med att bädda rent och likaså packa upp det mest nödvändiga.

Jag reser alltså i morgon den 22:a December, den 23:e December har jag varit häktad/fängslad i 10 månader. Den effektiva tiden kvar av mitt straff är 3 år och 10 månader. Man går på 2/3-delar om man sköter sig. Jag har ingen annan avsikt än att sköta mig. 3 år och 10 månader det känns långt, långt…

Jag brukar aldrig tillåta mig att tänka så långt. Det blir allt för tungt. Jag brukar anstränga mig att tänka här och nu. Det har funkat hittills. Men en kväll som denna blir man eftertänksam. Tro inte därför att jag inte har en planering, för det har jag. Jag har en ganska ”heltäckande” planering som även Frivården tycker är bra. Dels ska jag börja med att söka Färingsö. Från där ska jag söka öppen anstalt med frigång för att utbilda mig i en helt ny yrkesgrupp. Mitt gamla yrke är en omöjlighet att arbeta med då jag är dömd för narkobrott. Från där ska jag söka Livskrafts halvvägshus, vilka senare förhoppningsvis kommer att hjälpa till med lägenhet och där jag så småningom hoppas kunna jobba en del ideellt.

Alla berörda är vidtalade och positiva till min planering. Kriminalvården ska ”informeras” när jag kommer till Hinseberg och möter min utredare som ska ge mig villkor. De som jobbar här är positiva. Men trots att de jobbat nära mig, stöttat och peppat mig i 10 månader, har de ingenting att säga till om eller göra utlåtande om. Det är synd, för många av dem känner mig väl. Just nu känns det som om ingen annan skulle vara mer lämplig att stödja mig i min planering och ställa villkor, än de två speciella personer som jobbar här. Den ena chef för avdelningen och den andra gemensamhetsansvarig på avdelningen. Det är alltså inte kompetens som saknas, de båda har höga universitetsutbildningar och långvarig arbetstid inom Kriminalvården. Det är reglerna som är hindren. Planering och villkor för mitt straff ska bestämmas på Riksavdelningen på Hinseberg. Där kommer jag att vistas i 2-3 månader. Dessutom sägs det att personalen inte umgås med fångarna, utan sitter bakom en glasruta och övervakar oss. Så min planering och villkor ska utredas i några timmars intervjuer. Vi får se hur det går. Jag skriver och berättar från Hinsan. Då får vi se hur vården fungerar, i alla fall får ni som är intresserade ett ”pilotfall”. En riktigt God Jul och Gott Nytt År.

Visst är det ensamt när man inte kan kommunisera. Hur många människor man än har omkring sig runt jul, så är det ändå så tomt när man inte kan få prata med mamma och inte vet hur det är där på Hinseberg. Hur hon har det. Inte så att jag tror att min mamma är den som låter sig knäckas i första taget, men samtidigt så vet jag vad julen kan framkalla för känslor hos någon som inte kan tillbringa den med de som står henne nära.

Det känns ensamt. Kanske har hon skrivit, men det har inte kommit fram under denna långa julhelg… Vi hade det så skönt och bra under julen. Alldelens lagom. Hade gäster och hade det trevligt, men ändå… en liten tagg satt där i hjärtat under julen och skavde och skavde…

I morgon kommer min mamma  troligen att förflyttas från Kronobergshäktet till Kvinnoanstalten Hinseberg. Även om hon inte ser fram emot att åka dit, så verkar hon ändå vara ”redo” att flytta vidare nu. Inte för att hon har något val, men ändå…

För mig känns det väl också okej att det går vidare, samtidigt som jag har svårt att förstå varför det blev så himla bråttom nu med förflyttning två dagar före julafton?

Vad jag förstår så kommer det ta ca: 1 vecka innan hon kommer att få börja ringa oss, eftersom vi måste skicka våra telefonräkningar och vi ska ”godkännas” innan hon får börja ringa oss. Det lär ta cirka en vecka, med någon dags plus eller minus.

Eftersom jag har mist min mormor, morfar och farmor under detta år, så känns det extra trist att inte jag eller barnen ska kunna få prata med mamma på julaftonen. Eller ens dagarna där omkring. Vi har också två andra bemärkelsedagar nu runt jul i familjen. Det känns trist att inte kunna få tala med varandra under den tiden.

Sedan tycker jag också det är trist att systemet gör att vi måste ”godkännas” för att ringas till och för att få besöka på varje ny anstalt/häkte mamma och styvpappa kommer. Det skulle vara så mycket enklare om registreringarna följde med de intagna. Både för oss anhöriga och för anstalterna/häktena.

Som sagt var, så är det ”väl” okej med förflyttningen, själva flyttningen i sig kommer ju knappast som en överraskning för någon av oss. Däremot är det lite svårt att förstå logiken i att en person som suttit häktad i 10 (!!) månader (i övermorgon) och har dömts till 7 års (!!) fängelse, PRECIS, PRECIS 2 dagar före julafton bara MÅSTE förflyttas just då…? Men, som sagt, jag hoppas att hennes jul blir bra på Hinseberg, det trista är att eftersom vi inte kommer att kunna få reda på det förrän långt efteråt så kommer vi ju att undra dessa juldagar hur hon har det.

Usch, det känns som jag sitter här och bara klagar för ”småpotatis”, men jag känner mig just nu lite nedstämd och lessen, för att ovissheten alltid är det svåraste att bära. Att inte veta…

Nästa sida »