Någons mamma-Någons dotter

Följande blogg från mamma är daterat den 27/12-06;

Jag vaknar tidigt numera och njuter av de fridfulla mornarna. Snart ska solen gå upp över sjön. Det är vackert. Jag ser fram emot den upplevelsen. Var morgon ger det mig samma känsla av underverk.

Jag har börjat träna. Det finns en motion-cykel på avdelningen. Den använder jag dagligen. Till hallen får man bara gå tre gånger i veckan. Där finns alla möjligheter till träning. Där finns också solarium, bastu och bibliotek. Det är fint där liksom resten av anläggningen.

Carl Malmsten-stolar i matsalen, vacker konst. Ja, allt är så ”genuint” och fräscht. Själv hade jag kunnat leva med IKEA-stolar (har vanan inne) och så hade pengarna kunnat läggas på fångarnas inre välbefinnande.

Jag frågar inte efter lyx eller att bli sysselsatt. Jag förväntar mig väl grundade program som ska motverka såväl penalism, hänsynslöshet och destruktiva beteenden. Till det bör naturligtvis läggas konstruktiva behandlingsprogram. Men för att bygga rehabilitering krävs naturligtvis förtroende och grundläggande trygghet i vardagen. Det finns inte här. Nej, jag säger inte att någon har hotats eller utsatts för våld.

MEN stämningen är sådan att gapiga, hänsynslösa och destruktiva personer har tagit över. Protester möts med skrik och aggrisivitet. Individer blir utfrysta och drar sig undan. Flertalet sitter tysta och många drar sig in på cellerna.

Jag har inte varit tyst och tillhör helt klart den utfrysta gruppen. Jag har mina ”gamla” vänner, men två av dem åker till Färingsö i morgon. Så finns de som sitter på sina celler. I ”smyg” tackar de mig för att jag sagt ifrån och försökt ta upp problemet. Jag vet att så länge de tackar mig i smyg så fortgår problemet. Det finns också en tyst grupp, mycket tyst som följer gapet och skriket. Den svage väljer som vanligt ett tyst bifall till den rådande ordningen. Där finns varken tankar på rätt eller fel, där följs det som är det enklaste.

Märkligt nog så tycks många tro att det är drogerna som är det största problemet inom anstalterna. Det finsn också flest åtgärder för att hålla säkerheten. Den fysiska mot rymning och för att förhindra våld mot personalen. Inte så mycket mellan fångar, för då skulle man satsa mer på personal som är närvarande och en strukturerad tillvaro. Efter säkerheten är det drogfria anstalter som prioriteras. P.g.a. detta utsätts vi för visitationer och urinprovstest. Därför är det också ytterst begränsat vad vi får ta emot inne på fängelserna, våra brev öppnas, telefonen avlyssnas o.s.v.

MEN problemet här är inte drogrelaterade. Faktum är att de som tagit över här är individer som inte har ett missbruk. Tvärtom går en del av deras attityd ut på förakt mot missbrukarna. De har diverse brott bakom sig, men ett stort antal av dem sitter för narkobrott utan eget missbruk. De definierar sig som utsatta av samhällets ”förbannade system” och faktiskt också Sverige. De anser sig vara fullt fungerande i samhället och det enda straff de kan ”acceptera” för egen del är fotboja. Och det här är personer med långa straff, ingen kortare än två år. Jag är förvånad och ifrågasätter också den välanpassade individ de representerar. Och jag tycker att de, precis som vi övriga ska utsättas för samhällets sanktioner. Dessutom verkar de som begått våldsbrott inte alls kunna definiera sig som kriminella.

Det är klart att Sverige, precis som resten av världen inte kan godta att folk handlar med narkotika. Däremot kan man tycka att straffsatserna för narkotika är väldigt höga jämnfört med andra brott, t.ex. våldsbrott.

Nej, jag ifrågasätter inte att jag har straffats, liksom de flesta brott ska straffas. Det jag ifrågasätter är innehållet av straffet. Hur bemöts fångarna, vilka är deras möjligheter till rehabilitering? Finns det en väg tillbaka till samhället för att leva hederligt? Där bör finnas hjälp för den smärta som fången åsamkat sig själv. För i de flesta fall så har den egna kriminaliteten skadat och sårat det egna livet. Orsaken till brotten är ofta olika. Mångas kriminalitet kan förklaras i en omöjlig livssituation. Finner man orsakerna kommer antagligen åtgärder mot fortsatt kriminalitet växa fram med stor tydlighet.

Den hjälpen kan börja med en trygg vardag. Där en anda av hänsynsfullhet, omtanke och trygg tillvaro på avdelningen fick råda. Kanske kan denna stämningen bara skapas genom att där finns en mild men auktoritäritet som visar vägen. Genom att skapa en sådan miljö, kanske dessa ”välanpassade”, icke missbrukande kriminella få en insikt i vad som saknas dem. Kanske bara en sådan tillvaro skulle ge dem en insikt i vad som saknas i livet och det skulle vara steg ett för att bryta deras destruktivitet. Det är ju svårt att ta emot hjälp om man inte vet vilken hjälp som man vill/behöver få.

Jag har svårt att hitta de rätta orden, men jag ska återkomma när jag mer träffsäkert kan ge ord för vad jag menar. Men en sak är säker, här är något grundläggande och allvarligt fel…

Följande blogg från mamma på Hinseberg är daterad 26/12-06;

Sitter och skriver en tidig morgon. Det är just nu tyst. Det är skönt. Gårdagen var om möjligt värre än tidigare dagar. Jag är full av frågetecken. Varför tillåts detta? Detta är en av de mest destruktiva miljöer jag upplevt. Samtidigt ser jag så enkla och självklara lösningar till att förbättra. Varför sitter personalen i en glasbur; stickar, löserkorsord… i stället för ett aktivt arbete? När de lämnar avdelningen helt, hur garanteras då vår säkerhet? De skulle bara behöva lämna sin glasbur, så skulle skriken och oväsendet upphöra. Men här gäller; ”den som skriker högst får rätt”. Jag sänder uppretade tankar till Krimbloggaren; att han har mage att kalla detta vård. Eller ska vården sättas in i slutet av straffet? Då ska jag berätta något för dig. Visst antal personer här behöver ett långt L Å N G T … behandlingsprogram, annars är det onödigt att ens försöka. Många här, för att inte säga alla, behöver en lång, lång rehabiliteringstid för att må braefter den här miljön. Jag svär sällan, men jag säger; ”F-N ta kriminalvården som tillåter det här. F-n ta de som utför det här jobbet och tillåter att folk utsätts för det här!”

Någon klagade på stämningen och attityder här. Den anställde stängde dörren till sin glasbur och tyckte det var bra om vi redde ut såna här saker på egen hand. Det är overkligt och svårt att tro, men det är sant.

Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06:

Här är vacker natur. Soluppgången över sjön är fantastisk. Rummen är rena och praktiska. Att ha egen toalett och dusch är en gåva.

Avdelningen är också otroligt väl inredd och miljön är så långt ifrån vad man normalt förknippar med fängelsemiljö.

Men i övrigt är det svårt att inse att detta som händer här verkligen händer. Det är sant att personalen sitter i en ”glasbur”, med översikt över avdelningen. Om det överhuvudtaget finns någon personal här.

Många av dem som sitter här nu är hög-ljudda. Jag ska inte använda ordet störda, men visst fårjag en känsla av att något är fel. Radio, CD-spelare och munnar som går som rinnande vatten. Har man inget att prata om görs det läten eller så sjunger man med eller mot CD-spelaren. Säger man till om ljud-nivån möts man av aggressivitet. Personalen sitter ju i sin glasbur så de säger aldrig till.

En annan grupp av fångar drar sig undan till den isolering som cellen innebär. Det här är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

På Riksmottagningen utreds man under några veckor/månader och sänds sedan vidare till annan avdelning eller annat fängelse.

Hoppas det går fort. För det här är så nära outhärdligt som jag kan komma.

Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.

Se Sverige genom Kriminalvården, så kändes resan hit. Det skulle nämligen lämnas och hämtas folk på olika häkten och behandlingsanstalter under resan hit.

Väl på Hinseberg togs jag emot i en mottagningsdel. Där blev alla mina saker kvar för genomgång efter helgerna. Jag fick besked om att det mesta får jag inte upp till mig, utan det ska magasineras. Min kära bärbara dator kan jag inte få in. Jag hade trott att jag nu skulle få chansen att skriva. Men när veckorna har gått ska jag nog kämpa för den. Min adressbok fick jag ta in. Det var allt.

Så var det visitering. Av med alla privata kläder. Sno runt, lyft på armarna, sära på benen, släng med håret…

Fortsatt naken ska det tas urinprov. En rondskål läggs ner i toaletten. Tvätta händerna, ingen tvål, inte torka… Naken med framsträckta händer ska man kissa. Trots spänningarna fick jag fram några droppar. Det räckte. Nu på med anstaltskläder. Jag fick köpa ciggaretter så jag ska klara mig en vecka.

In på ett isoleringsrum och vänta. Nu är det min medfånges tur. Hon som kom i samma transport som mig. Hon kommer tillbaka storgråtande. Ja, man kan gråta för mindre… Hon talar bara Spanska. Det gör ingen av personalen. Förmodligen blir ”välkomstceremonin” ännu mer förnedrande när språket saknas.

Jag hämtas för att föras till Riksmottagningen. Där finns fem stycken jag känner från Kronobergshäktet. Tre av dem är jag jätteglad att återse. De är också glada att träffa mig igen. De andra två kan jag klara mig förutom. Det är med all säkerhet ömsesidigt. Förutom dessa fem finns ytterligare fem kvinnor på avdelningen. De kommer från olika häkten runt om i Sverige. Totalt är vi elva kvinnor på Riksavdelningen.

Resten av dagen fylls med återföreningens glädje, men där finns också en känsla av förnedring som stannar kvar.

Jag blev så glad idag för jag fick brev av mamma och trodde att äntligen, äntligen skulle jag få veta hur hon har det på Hinseberg. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken när jag fann att hon skrivit bloggen sista kvällen på Kronobergshäktet. Mellan raderna tycker jag mig också kunna läsa en viss oro över vad som komma skall… Här är hennes senaste blogg:

(Daterat 21/12-06) Ikväll är det nog sista kvällen på häktet. I morgon ska jag hämtas kl. 08.21 för transport till Hinseberg. Jo, det står faktiskt 08.21. Om hämtningen sker en sådan exakt tid vet jag inte, troligtvis blir det rätt och slätt någon gång runt åtta-snåret.

Jag skulle egentligen ha transporterats idag, men vid 10-tiden blev jag informerad om att transporten var skjuten en dag framåt. Även om jag gärna blivit kvar här över jul, så kändes förskjutningen jobbig. Nu får jag ju inte stanna över jul och då kunde det lika gärna ha skett enligt planerna. Dessutom var allt packat och klart, cellen tömd på allt, ja även på sängkläderna. Nu var det till att börja om med att bädda rent och likaså packa upp det mest nödvändiga.

Jag reser alltså i morgon den 22:a December, den 23:e December har jag varit häktad/fängslad i 10 månader. Den effektiva tiden kvar av mitt straff är 3 år och 10 månader. Man går på 2/3-delar om man sköter sig. Jag har ingen annan avsikt än att sköta mig. 3 år och 10 månader det känns långt, långt…

Jag brukar aldrig tillåta mig att tänka så långt. Det blir allt för tungt. Jag brukar anstränga mig att tänka här och nu. Det har funkat hittills. Men en kväll som denna blir man eftertänksam. Tro inte därför att jag inte har en planering, för det har jag. Jag har en ganska ”heltäckande” planering som även Frivården tycker är bra. Dels ska jag börja med att söka Färingsö. Från där ska jag söka öppen anstalt med frigång för att utbilda mig i en helt ny yrkesgrupp. Mitt gamla yrke är en omöjlighet att arbeta med då jag är dömd för narkobrott. Från där ska jag söka Livskrafts halvvägshus, vilka senare förhoppningsvis kommer att hjälpa till med lägenhet och där jag så småningom hoppas kunna jobba en del ideellt.

Alla berörda är vidtalade och positiva till min planering. Kriminalvården ska ”informeras” när jag kommer till Hinseberg och möter min utredare som ska ge mig villkor. De som jobbar här är positiva. Men trots att de jobbat nära mig, stöttat och peppat mig i 10 månader, har de ingenting att säga till om eller göra utlåtande om. Det är synd, för många av dem känner mig väl. Just nu känns det som om ingen annan skulle vara mer lämplig att stödja mig i min planering och ställa villkor, än de två speciella personer som jobbar här. Den ena chef för avdelningen och den andra gemensamhetsansvarig på avdelningen. Det är alltså inte kompetens som saknas, de båda har höga universitetsutbildningar och långvarig arbetstid inom Kriminalvården. Det är reglerna som är hindren. Planering och villkor för mitt straff ska bestämmas på Riksavdelningen på Hinseberg. Där kommer jag att vistas i 2-3 månader. Dessutom sägs det att personalen inte umgås med fångarna, utan sitter bakom en glasruta och övervakar oss. Så min planering och villkor ska utredas i några timmars intervjuer. Vi får se hur det går. Jag skriver och berättar från Hinsan. Då får vi se hur vården fungerar, i alla fall får ni som är intresserade ett ”pilotfall”. En riktigt God Jul och Gott Nytt År.

Visst är det ensamt när man inte kan kommunisera. Hur många människor man än har omkring sig runt jul, så är det ändå så tomt när man inte kan få prata med mamma och inte vet hur det är där på Hinseberg. Hur hon har det. Inte så att jag tror att min mamma är den som låter sig knäckas i första taget, men samtidigt så vet jag vad julen kan framkalla för känslor hos någon som inte kan tillbringa den med de som står henne nära.

Det känns ensamt. Kanske har hon skrivit, men det har inte kommit fram under denna långa julhelg… Vi hade det så skönt och bra under julen. Alldelens lagom. Hade gäster och hade det trevligt, men ändå… en liten tagg satt där i hjärtat under julen och skavde och skavde…

I morgon kommer min mamma  troligen att förflyttas från Kronobergshäktet till Kvinnoanstalten Hinseberg. Även om hon inte ser fram emot att åka dit, så verkar hon ändå vara ”redo” att flytta vidare nu. Inte för att hon har något val, men ändå…

För mig känns det väl också okej att det går vidare, samtidigt som jag har svårt att förstå varför det blev så himla bråttom nu med förflyttning två dagar före julafton?

Vad jag förstår så kommer det ta ca: 1 vecka innan hon kommer att få börja ringa oss, eftersom vi måste skicka våra telefonräkningar och vi ska ”godkännas” innan hon får börja ringa oss. Det lär ta cirka en vecka, med någon dags plus eller minus.

Eftersom jag har mist min mormor, morfar och farmor under detta år, så känns det extra trist att inte jag eller barnen ska kunna få prata med mamma på julaftonen. Eller ens dagarna där omkring. Vi har också två andra bemärkelsedagar nu runt jul i familjen. Det känns trist att inte kunna få tala med varandra under den tiden.

Sedan tycker jag också det är trist att systemet gör att vi måste ”godkännas” för att ringas till och för att få besöka på varje ny anstalt/häkte mamma och styvpappa kommer. Det skulle vara så mycket enklare om registreringarna följde med de intagna. Både för oss anhöriga och för anstalterna/häktena.

Som sagt var, så är det ”väl” okej med förflyttningen, själva flyttningen i sig kommer ju knappast som en överraskning för någon av oss. Däremot är det lite svårt att förstå logiken i att en person som suttit häktad i 10 (!!) månader (i övermorgon) och har dömts till 7 års (!!) fängelse, PRECIS, PRECIS 2 dagar före julafton bara MÅSTE förflyttas just då…? Men, som sagt, jag hoppas att hennes jul blir bra på Hinseberg, det trista är att eftersom vi inte kommer att kunna få reda på det förrän långt efteråt så kommer vi ju att undra dessa juldagar hur hon har det.

Usch, det känns som jag sitter här och bara klagar för ”småpotatis”, men jag känner mig just nu lite nedstämd och lessen, för att ovissheten alltid är det svåraste att bära. Att inte veta…

I går var min dotter och mitt homofobiska barnbarn på besök. Ni kanske undrar varför jag kallar honom homofobisk? Jo, i höstas stickade jag ett par sockor till honom. Ett jättefint garn som faktiskt många av mina medfångar härinne beundrade. Ett blå-lila, mjukt garn. Verkligen fint. Hela vägen hem grät han över de nya sockorna. Ja, han inte bara grät, han var dessutom jättearg. Orsak? Jo, någonstans i garnet fanns det uns av ROSA prickar. Tjejfärger!!

Igår när han var på besök här med min dotter så hoppade vi hage (vilket han naturligtvis än så länge är omedveten om att det är en typisk ”tjejlek”) Nåväl, när jag var nära att klå honom, blev han hysterisk. Hans manliga fåfänga var i gungning. Jag kan inte vid varje besök låta honom gå gråtande härifrån, så jag ”sumpade” chansen att vinna. Men jag lovar ”vissa homofobiska herrar” får passa sig när mormor blir fri.

Annars var det ett bra besök. På något märkligt sätt kändes det här besöket så viktigt. Det kändes som en del i mitt avslut på Kronobergshäktet. Efter besöket har jag känt mig mer redo att åka till Hinseberg, även om det inte är något jag längtar till. Samtidigt är det ju något jag måste, så det är väl lika bra att ta nästa ”steg” på resan. Och en tröst finns; Hinsan lär ha god mat och det har inte Kronoberg. Tyvärr (för kroppen) är jag matglad. Dessutom tycker jag inte bara om att äta mat, jag gillar att laga mat också… Det kan man inte göra här, men på Hinsan kan man det.

Medfångegruppen har bytts ut i flera omgångar under den tid jag suttit här. De flesta som jag stått riktigt nära har åkt. Klart att det finns några nya jag tycker bra om, men dem jag stått riktigt nära är inte kvar.

Bland personalen finns det många jag tycker mycket om. Dels bland personalen på avdelningen. De har varit positiva och gett ett fantastiskt stöd.

Båda mina föräldrar dog när jag satt på restriktioner. Det var hårt och på många sätt har det varit svårt att ta till sig. Då fanns prästen där. Och ur den sorg jag då hade växte det fram ett alldelens speciellt band mellan oss. Jag kommer att sakna henne väldigt. Under tiden jag hade restriktioner tog också bibliotekarien sig tid att stanna upp och prata. I början pratade vi böcker, men efter vart har även där vuxit fram en vänskap och numera pratar vi allt utom böcker.

Ja, nog är det tråkigt att förlora alla dessa människor som på ett eller annat sätt kommit mig nära. Ändå känns det stort. Så många som jag kommit nära i den här situationen. Så många, medfångar och personal där ömsesidig respekt har vuxit fram till något jag skulle vilja kalla närhet. Det är stort.

”Även på livets sophög, kan vackra toner sjunga.”

Här är det ofta händelselöst och ändå händelserikt.

Vi har fått två olyckliga grupperingar på avdelningen. Det är en grupp på 4 kvinnor, alla från andra länder, som ingen av dem talar Svenska. På knagglig Engelska och Spanska har vi försökt göra oss förstådda, men det har misslyckats totalt. Jo, orden har nog nått fram, men dess innebörd har blivit medvetet eller omedvetet missuppfattade.

Det finns en del regler här som fångegruppen är noga att hålla. För om vi gör övertramp på dessa regler så blir vi alla inlåsta. Så finns det en del normer som vi också försöker hålla oss inom. Dessa normer gäller för att bibehålla den goda andan mellan oss. Vi är ju trots allt sexton främmande kvinnor som ska jämka och nötas mot varandra på en relativt liten yta. Det kan gälla sådant som städning, att inte ta varandras mat, att vi delar 16 stycken på två telefoner och alla vill ringa när deras anhöriga har kommit hem från jobbet. Etc. etc.

Tyvärr har det blivit så att när vi ”gamla i huset” har gjort gällande vad som gäller har vi bemötts som ”klagande inspektörer”. Dessutom har vi öppet anklagats för rasism.

Jag har åtskilliga år levt sida vid sida med invandrare och tyckt att det berikat mitt liv. Med andra ord jag trivs bra med folk frånandra kulturer. Dessutom har vi många fler invandrare här, förutom denna lilla grupp på 4 st. Även många av dem med knagglig Svenska eller ingen svenska alls. Men dessa argument har inte räckt för att vi ska lyssna på varandra. Det ska inte stickas under stol med att de 4 har mött ett allt hårdare mostånd för var dag som gått. De sista dagarna har de knappast kunnat göra något utan att mötas av motstånd i ALLT, för att inte tala om de ogillande blickar de utsatts för. Vi har helt enkelt kommit till en punkt då allt är fel som ”de andra gör”. De pratar illa om oss och vi pratar illa om dem.

Igår nådde det en urladdning. En av de 4 kastade sig över en kvinna ”från oss” och slog henne. Tragiskt nog var den hon anföll också från ett annat land och tillhör dem som inte pratar svenska. Hon, den som anföll blev genast inlåst på isoleringen och vi övriga fick beskedet; mer bråk så blir ni alla inlåsta.

Så idag skedde något märkligt. In på avdelningen kom en ung och mycket rädd asiatisk kvinna. Hon talar bara sitt eget språk, ett litet minoritetsspråk i Asien. Hon var mycket rädd. När jag hälsade och ville visa henne avdelningen skyggade hon flera steg. Allt eftersom dagen gick fick vi med kroppsspråk och kroppsligt vänliga tecken med henne lite. Vi fick henne att sitta med oss i syrummet. Och med helt komiska kroppsspråk blev det en typ av samtal och samförstånd. Och ”de 4-gänget” som nu reducerats till 3 tog hand om henne till lunchen, hjälpte henne till rätta. I morgon får hon hit en tolk och vi ville så gärna förklara det för henne, men det är svårt utan ord. Men nu händer det fantastiska i våra försök så enas vi alla. Vi pratar ALLA med varandra för att tänka ut hur vi ska få det sagt och vi SKRATTAR högt åt varandras mimik och kroppsspråk. Vi skrattar gott utan elakhet.

Det sägs att bästa sättet att skapa vänskap är att ha en gemensam fiende. Det låter som vänskap byggt på något negativt. För oss blev det en positivare källa. Omsorg över någon som har det väldigt svårt just nu fick oss, om inte skapa vänskap, så i vart fall närma oss varandra. Jag hoppas det håller i sig för något av det jobbigaste här är när det blir grupperingar i gruppen. Dessutom är det sårande att bli betraktad som rasist. Och troligen har vi sårat dessa kvinnor genom att ge dem ”stämplar” de inte står för.

”Människovärdet är inte ett privilegium, utan vaje människas födslorätt!”

Svar till ”En kärleksfull mamma” (går att klicka på, kommentar 7.) den 14/12:

Jag blev så glad över din kommentar. Jag tänker att trots allt är julen undrens tid, eller åtminstone försoningens tid. Det är bra att din son vill ha kontakt. Troligen mer för honom än dig. Du har satt ord på din sorg (i kommentarer här) kanskeockså till förstående vänner och familj. Han har bara lagt locket på. Det är nog både rädslor, längtan och hopp när han nu vågar ta steget till försoning. Jag är glad för din skull. Skynda långsamt och glädjs åt det lilla utan att skynda på för fort. Kramar till dig och hela din stora familj.

Jag berättade i Blogg 10 att jag hade hållit mig sysselsatt med diverse ”projekt”. Jag tänkte bara kort berätta om resultatet.

De fonder där vi bad om pengar till ett familje-barnrum har avslagit. Där bör man fortsätta söka fonder.

De fonder där vi bad om pengar för att köpa julklappar till barnen har en avslagit begäran och den andra fonden har inte svarat.

Till de företag vi skrev och tiggde julklappar till de häktade (ca: 30 st.) har 4 avslagit och resten inte svarat.

Till förslaget att vi skulle få baka bröd till besöken, konferenser och studiebesök, var högsta chefen på Kronoberg positiv, även husmor var positiv. Men förslaget gick ändå inte att genomföra då hälsovårdsmyndigheterna sa nej. Köket är i för dålig standard. Dessutom måste personal som bakar till offentlig försäljning smittskyddstestas. Här finns många som bär på både C-Hepatit och HIV.

MEN ståuppkomikern Zinat Pirzadeh kommer hit i morgon. Vi är många som glädjer oss över det.

Svar till Ewa´s kommentar (går att klicka på, andra kommentaren) den 10:e December:

Det står 4 år i Kriminalvårdens föreskrifter, men detta gäller inte kvinnor. För dessa gäller att de måste på Riksavdelning om de har två år eller mer. Vi har naturligtvis klagat på detta till Justitsieministern, Kriminalvårdscheften Lasse Nyle´n och Justitiekanslern. Vi har även skrivit till alla riksdagspartier och påtalat könsskillnaden.

Justitiekanslern svarade att detta inte var hans bord. Inget av riksdagspartierna har svarat och inte heller Justitieministern.

Lars Nyle´ns sekreterare har svarat. De ansåg att kvinnor var mer ”utsatta” som kriminella och därför var i behov av detta ”extrastöd”. Vilket är rent skitsnack. Då Riksmottagningen inte är ett extra stöd, utan snarare en extra hårdhet i straffet. Där bedöms så att säga de tyngre kriminella, vilket innebär att en kvinna med två års straff räknas till tyngre kriminell medans en man måste dömas till fyra års straff för att räknas till den kategorin.

Att måsta åka till Riksmottagningen innebär förseningar i att söka behandlingsfängelser, öppna anstalter eller lokalanstalter. Därmed drabbas kvinnor betydligt hårdare när de straffas till mer än två års fängelse. Dessa begränsningar drabbar männen först vid fyra års fängelse.

Däremot ska de villkor som anges av Riksmottagningen bara godkännas av anstalten för kvinnor som har straff från två år upp till fyra år. När en kvinna har straff från fyra år eller mer, gäller det, precis som för männen att villkor ska godkännas av KVS (KriminalVårdsStyrelsen).

Jag har kriminalvårdens råd och föreskrifter. Just nu läser jag de nya med stort intresse. Vissa möjligheter och förbättringar ser jag i de nya som kommer. Hoppas bara att kriminalvården kommer att använda dem med öppet sinne.

Svar till Zmibabwweee´s (går att klicka på) kommentar.

Kommentarer som denna tycker jag inte bara är löjliga, utan dessutom intelligensbefriade.

Var i min och min dotters blogg har du läst att vi nedvärderar offer för brottslighet?

Däremot tror jag att summan av offer kan reduceras med en genomtänkt kriminalpolitik. Naturligtvis kan man inte få bort all återfallsförbrytelse, men den kan reduceras. Dessutom kan mycket brottslighet förebyggas om man helhjärtat skulle välja en sådan strategi.

En reflektion. Här sitter redan så många offer inlåsta!! Flertalet av kvinnorna här är misshandlade, våldtagna och utsatta för övergrepp. En av cheferna på vår avdelning rynkade pannan härom dagen och sa djupsinnigt: ”I mitt jobb träffar jag fler offer än kriminella.” För ett par veckor sedan skulle en av de kvinnor som satt här upp som målsägare i en rättssak. Det var en man som både våldtagit och misshandlat henne. Hon hade vårt fulla stöd. Andra kvinnor här hade varit utsatta för samma man och inte vågat anmäla honom. Dessutom som missbrukare och kanske i tillägg prostituerad får man sällan rätt. Än lever myten; ”vissa kvinnor kan inte våldtas”, och samma kvinnor anses ofta ”förtjäna en smäll”.

Faktum är att här bland 16 kriminella kvinnor har jag aldrig hört någon hånat ett brottsoffer. Däremot har jag upplevt djup vånda för vad man ställt till med. Kanske inte hos alla, MEN ingen har hånat offret.

Svar på frågor som Kristina Grahn ställer i en kommentar 27/11, det är blogg 3, åttonde kommentaren som du kan läsa HÄR! 

Kristina, du frågar om jag kunde sluta direkt med de preparat jag använde i självmedicinerande syfte. Jag har haft svåra smärtor och hade tidigare fått morfin från smärtkliniken. Tyvärr tyckte jag inte att det räckte och ökade själv doserna. Jag hade svåra smärtor de första dygnen. Vad som berodde på smärtor från de skader jag har och vad som var bristen på morfin är svårt att avgöra. Jag fick varken hjälp eller nedtrappning. Men till saken hör att jag inte heller bad om hjälp eftersom jag kände stor skam och skuld till den situation jag försatt mig i. Jag tog mig igenom och de första dygnen glömmer jag nog aldrig. Jag har fortsatt ganska svåra smärtor efter min skada. Men idag ber jag inte ens om Alvedon för att lindra den. Och hur ont det än blir jag aldrig ta morfin för smärtan. Jag tänker att jag måste lära mig att leva med den smärtan, om jag inte ska ödelägga hela mitt liv.

För de ”öppna” heronister som kommer in här erbjuds ingen nedtrappning. Däremot kan de få smärtstillande och vid kramper får de kramplösande. Jag känner till en som stod under metadonbehandling när hon greps och hon fick faktiskt nedtrappning. Vad det gäller amfetaminmissbrukare och kokainmissbrukare så sätts ingen läkarhjälp in. I vart fall har jag inte hört att någon av mina medfångar har fått någon hjälp, när det gäller deras obehag som uppstår när drogen går ur kroppen. Nu ger inte amfetamin ett fysiskt beroende men ett psykiskt. ”Abstinensen” på amfetamin är ofta stor trötthet och abnorm hunger. I tillägg blir de flesta nedstämda eller några djupt deprimerade när drogen går ur kroppen.

Vad jag tänkte när jag valde att ta in narkotika i Sverige var väl snarare att jag lät bli att tänka. Jag sköt ifrån mig allt obehag runt uppgiften och ännu mer vilka konsekvenser drogen har bland utsatta människor. Drivkraften bakom var att det är dyrt att ”självmedicinera”.

Jag hade morfin utskriven på recept. Jag överdoserade och de preparaten köps på svarta marknaden. Jag stod i skuld och behövde dessutom pengar för att köpa mer.

På sikt trodde jag att mina problem skulle lösa sig då smärtkliniken skulle göra en ny utredning och sätta mig på andra mediciner för att bemästra min smärta. Jag såg det här som något tillfälligt ”ont” för att lösa mina egna problem.

Det är ingenting jag är stolt över och skammen finns där nu kanske starkare än då. För då hade jag morfinet som dövar ganska mycket av känslorna, även skammens känslor. Men jag vet också att även om jag hade lyckats hade det inte varit något jag hade varit stolt över. Om jag hade lyckats och löst mina då tillfälliga problem så hade de antagligen inom en överskådlig framtid lett fram till samma problem. Skulder och behov att handla mer. Då kan jag inte säga att jag inte skulle ha rest igen. Får sådan var drivkraften då och valet gjort utifrån den situationen. En liknande situation skulle ju naturligtvis gett samma drivkraft.

Du säger att du tycker jag verkar vara en jättefin människa, känslomässigt mogen och empatisk. Jag tackar. Jag försöker göra mitt bästa. Jag vill hantera mina känslor vuxet för att komma vidare. Jag måste erkänna mina misstag och jobba för en förändring med de saker jag vill förändra. Det här är en av de saker jag ska jobba med. Ibland måste jag nog få hjälp för att klara mina beslut. Men jag vill varken självmedicinera eller förgifta andra människor. Men faktum är att jag har gjort det och det får jag leva med.

Empatisk, jo jag tror jag har förmågan till empati. Jag har ofta lätt att både tycka om och älska människor.Jag ser ofta det goda och fina hos människor. Och det är just det som är det stora i den ”resa” jag gör nu. Här finns så många människor av den typ du så fint beskrev mig. Jättefina människor med mognat (och prövat) känsloliv full av empati till sina medfångar. Kanske finns det inte så många ursäkter till den brottslighet vi gjort, men det finns förklaringar som i alla fall för mig är lätta att förstå. Och de allra flesta har ”kopplat bort” tankar, varningstecken och känslor inför sin egen brottslighet. Eller som en kvinna sa här; ”första gången jag gjorde ett brott var det för att ta mig ur en svår ekonomisk situation, sen blev jag fartblind. Och på hela körsträckan tänkte jag inte alls. Det var som om jag började se på mig själv som odödlig (oövervinnerlig). Då kom krachen!”

Hon är dömd till sex år. Hon liksom jag är inte stolt över det hon gjort. Vi är beredda att ta vårt straff. Men vi båda kämpar för en bra utslussning till samhället. Inte för att det är bekvämt (att jobba med sig själv är tufft) utan därför att ingen av oss vill leva så här. Vi är rädda att ”hamna” där igen. Då menar jag inte fängelset, utan att göra det som jag inte är stolt över. Det är inte bara hon och jag. De flesta här vill något annat. En del är så trasiga att de inte vet vad ”vanlig” är eller hur man gör som ”Svensson”. De vill men har inte verktygen. Sedan länge har de förlorat anhöriga och friska vänners stöd. Jag har vänner, jag har min familj och jag har nästan bara ”vanligt” liv i bagaget. Det känsn tryggt och är min absoluta styrka. Ändå vet jag att det är en tung och lång väg att gå.

Man tappar också mycket av det ”vanliga” när man blir dömd. Jag har tappat min bostad och är faktiskt bostadslös när jag en gång kommer ut. Det jobb jag har haft har som regel att kontrollera så att anställda inte finns i kriminalregistret (vilket blir vanligare bland alltfler yrkesgrupper). Vilket innebär att jag måste byta sysselsättning (och jag är inte jätteung längre).

Du undrar om dina frågor är för känsliga. Visst är de känsliga men du kan inte ana hur många gånger jag ställt dem till mig själv. Jag vet att jag kommer att ställa dem flera gånger till. De frågorna tillsammans med alla frågor som ska leda till förändring och en ny framtid är faktiskt mina dagliga följeslagare.

Har idag fått en stor lunta med kommentarer på mina och min dotters bloggar. Jag ska svara på en del. Det blir kanske i omgångar, då det är många och ett par vill jag besvara mer ingående.

Jag börjar med att besvara Krim. Det gäller Kriminalvårdens vård. Den blogg där jag ifrågasatte vården, var egentligen en längre kommentar till en kommentar som Kristina Grahn hade skrivit. Jag hade i en tidigare blogg skrivit att jag såg ett dilemma i att ange medfångar som använder droger på häktet. På detta svarade Kristina Grahn att hon såg det som hjälp då den som missbrukar då kunde få hjälp. Då förklarade jag för henne att blir en missbrukare här inne tagen med droger så straffas de med isolering i minst två veckor, någon annan ”hjälp” existerar inte. SÅ fungerar det här på häktet! Och är jag inte helt fel-informerad så isoleras också fångar som sitter i fängelse om de upptäcks med droger. Sitter de dessutom på en öppen anstalt eller en behandlingsanstalt är risken stor att de placeras på en hårdare, sluten anstalt. Så jag tror att du med din kunskap om kriminalvården måste vara enig med mig att missbrukares återfall inte vårdas här med det bestraffas?? En viss förståelse kan jag se i att en öppen anstalt har svårt att hantera en aktiv missbrukare. MEN när de så kallade behandlingsanstalterna, behandling av missbrukare, inte har en metod för att hantera återfall och kanske t.o.m. se det som del av behandlingen, då är jag kritisk. Att som fånge påbörja en behandling, ta ett återfall och därmed transporteras till en annan kåk utan behandling blir lite att kasta både energi och pengar. AA (Anonyma Alkoholister) och NA (Anonyma Narkomaner) – rörelsen säger att i snitt har varje nykter alkoholist och /eller narkoman heft sju återfall på vägen till en mer permanent nykterhet. De säger också att vart och ett av dessa återfall kan ha varit helt avgörande för att missbrukaren skall ta valet om nykterhet som sitt eget.

Du skriver om de behandlingsprogram som Kriminalvården erbjuder.

Bland de exempel som du tar upp är det en grupp som mer än andra kommer till Specialfängelser eller Specialavdelningar och får behandling, nämligen sexualmissbrukarna. Jag har ingen erfarenhet (eller känner ingen) med erfarenhet av deras rehabiliteringsprogram. Dock tror jag att en del kan vara bra utifrån dokumentärprogram som sänts i TV. Helt tillförlitliga är de inte, då där finns många återfallsförbrytare. MEN det är bra att denna kategori brottslingar får vård. Att denna grupp har prioriterats tror jag beror på två faktorer. Här har samhället och gemene man mer tydligt markerat att dessa individer MÅSTE rehabiliteras så att de inte friges för att omedelbart återfalla i sin sexuella kriminalitet. Samhället har insett att förvaring inte hjälper. Deras problematik måste bearbetas. Trycket utifrån har alltså krävt vård. Den andra anledningen tror jag är att denna typ av brottslingar är svårplacerade i fängelser bland andra kriminella. De är illa omtyckta av andra fångar och deras säkerhet är svår att garantera. Alltså försvårar de arbetet för personalen ute på fängelsena. Egna fängelser och egna avdelningar har löst problemet. Trots allt är ju Kriminalvården ansvarig för enskilda fångars fysiska säkerhet.

Mig veterligt finns det ingen behandling att få för våldsbrottsdömda kvinnor. Trots att de är en växande grupp. Antalet livstidsdömda sådana kvinnor har sedan 1996 (då första kvinnan i Sverige dömdes på livstid) har mång-mång-dubblats.

Att behandla intagna med ADHD är ett projekt som drivs på två manliga kåkar. Det vänder sig främst till amfetamin-missbrukare och de behandlas med Ritalina eller annat liknande amfetamin-preparat i mindre medicinska doseringar. Projektet omfattar få fångar, men har haft goda resultat. Däremot bedrivs INTE projektet av Kriminalvården. Det bedrivs med forskarpengar av en grupp forskande läkare på Magnus Huss klinik,Karolinska sjukhuset. MEN de har en del interner (från två fängelser) som projektgrupp. För kvinnor finns inte denna möjlighet. Däremot erbjuds kvinnor (sedan hösten 2006) att vid frigivning söka sig till projektet och därmed få tillgång till denna behandling.

Rattfyllerister har tidigare haft egna behandlingskåkar, troligtvis kan en och annan finnas kvar för män, men många av dessa är nedlagda. Då rattfyllerister numera oftare döms till fotboja, ibland i kombination med rattlås. För fotboja krävs sysselsättning (arbete, studier eller praktikplats) en relativt ordnad social tillvaro samt bostad. Så vad jag förstår är rattfyllerister en försvinnande kategori i fängelserna. Fotbojan innebär ju inte heller att de får eller tvingas ta emot hjälp för sina faktiska problem även om alkohol och andra droger är absolut förbjudet under den period man har fotboja. De kvinnor som är dömda för rattfylleri och inte klarar fotbojan (vi har nyligen haft en här) kommer till öppen anstalt; Ljustadalen där inget behandlingstvång finns, eller erbjuder specifikt program för rattfylleri.

För drogmissbrukare finns några behandlingsfängelser. Till dessa är det kö och långt ifrån alla som söker får plats. Detta innebär också att när man väl får plats så är man i slutet av sin strafftid och behandlingen blir allt för kort. Lång utslussning är mer ett undantag än regel. När det gäller kvinnor är antalet behandlingsplatser ännu färre.

För spelmissbrukare känner jag inte till en enda behandlingsanstalt eller behandlingsavdelning. Möjligen finns det, men är då inget som vi häktade får information om, vilket skulle underlätta om den vården ärvad vi skulle behöva.

Däremot tar Korpberget emot spelberoende, MEN det är inte Kriminalvårdens behandlingshem. Däremot kan man få en paragraf 34 till Korpberget. Korpberget tar också drogmissbrukare och annan typ av missbrukare. Det finns många behandlingshem som tar emot drogmissbrukare enligt paragraf 34. Problemet med paragraf 34 är att det ger en förhållandevis kort behandlingstid, om man beaktar att många fångar har år och år av missbruk. Det är inte ovanligt med medelålders missbrukare som startade i mycket tidig tonårstid, ja till och med i 12-års åldern. Paragraf 34 ges sällan för längre tid än de sista sex månaderna av strafftiden. Om vårdtiden är längre, enligt behandlingshemmets regler eller den vårdsökandes behov (vilket är vanligt) så måste sociala myndigheter i fångarnas hemkommun ge ekonomisk garanti för fortsatt behandling efter strafftidens slut. Detta kan låta somen självklarhet, men är tyvärr inte det. Många ansökningar avslås från kommunerna.

Dessutom saknas vård för dem som”bara” har kriminalitet som problem. Jag kan se att det inte är fel att Kriminalvården lägger ut vård av missbrukare, på entreprenader eller där andra specifika orsaker ligger till grund för kriminalitet. Men en kriminalvård värd namnet bör ju kunna rehabilitera kriminella, eller åtminstone börja utarbeta en metod för det. Den gruppen är INTE försvinnande liten. Dessutom saknas en stor grupp i din uppräkning nämligen kriminalitet p.g.a. spelberoende.

En sak vet jag att de flesta som lämnar fängelserna, när strafftiden är fullgjord, gör det utan att ha fått någon som helst vård.

I veckan hade vi ett besök av Eva Edstedt. Hon har ett förflutet som anställd inom kriminalvården i 30 år. Bland annat var hon direktör på Färingsö under 10 år. Hon driver ett hem för missbrukande kvinnor med barn. Hon lämnade kriminalvården delvis därför att den hade så lite att erbjuda för att ge fångar en ny chans. Framför allt ansåg hon att hon mött så många kvinnor som var beredda att ta ansvar för sina misstag och arbeta för en bättre framtid, men det fanns sällan hjälp att få inom kriminalvården. Och, sa hon, situationen har bara blivit sämre.

Personalen som arbetar här uttrycker samma frustration. Alltför många somåker härifrån till fängelser sitter bara av sina straff. Det är en av anledningarna till att de här är så drivande med att bjuda in olika behandlingshem och instutitioner. De vill visa på att det finns hjälp att få, men då ofta hjälp som kan erbjudas sent i strafftiden eller efter avtjänat straff. Alltså kommer vården att ges EFTER att kriminalvården är färdig med oss.

Du säger att jag klankar på något jag kan väldigt lite om. Där har du fel. Jag, precis som flertalet av fångarna är väldigt intresserad av de möjligheter som finns. Så jag skulle vilja påstå att de flesta av oss är väl insatta i de möjligheter som faktiskt finns. Dessutom har jag inte gått ut här på bloggen med min bakgrund innan jag påbörjade denna häktning… Med 17 år inom kriminalvården bör du känna till att tillbuden är fåoch att dekommer inte flertalet tillgodo. Har man dessutom svåra problem; såsom svårigheter att säga nej till knark (när det finns inne på kåken), tidigare rymningar (även mycket gamla, i redan avtjänade straff.), återfallsförbrytare, våldsbenägna…, så bör man inte alls hoppas på de få vårdchanser som finns utan inställa sig på förvaring. Troligtvis har kriminalvården gett upp dessa och/eller de anses för svårbehandlade.

Säkerheten är idag det som läggs stor vikt på. Avslag på ansökningar avslås av säkerhetsskäl. Nytänkande tillbakavisas av säkerhetsskäl. Trots det så kommer en ny kriminalvårdslag den 1/1-07 och där finns vissa förbättringar. T.ex. byts paragraf 34 ut mot vårdvistelse som kan ge drogmissbrukare vård tidigare under straffet och där sociala inte ärinblandade och därför inte kan avslå. Där finns också andra förändringar som kan ge både kvalitativt bättre och längre utslussningar tillbaka till samhället. Teoretiskt, men så återstår att se hur kriminalvården väljer att använda sig av de nya möjligheterna som lagen ger.

Detta säkerhetstänkande avspeglas för övrigt väl i din blogg om vilka som är lämpliga att jobba med vad i Kriminalvården. Inte för tjock för att springa (eller kanske slåss?) vid transport av fångar. Inte heller för gamla.

Hos oss jobbar två mycket gammal personal. Den ena har ont i benet så han springer säkert dåligt. Men de är så mycket med människor och visar sådan respekt. Det är deras säkerhet! Jag är säker på att om någon jävlades med dem, skulel de övriga fångarna gå i försvar för dem. Däremot finns här en och annan både slank och välbygd som visar en sådan attityd och ett sådant förakt så jag skulle ej bli förvånad om de en dag får användning för sina muskler och snabba ben. Därmed inte sagt att alla tjocka och gamla är okej eller tvärt om med de smala och starka. Bara en reflektion i den allmänna säkerhetsdebatten.

Jag har fått en tid till mamma i morgon! Hon ska transporteras till Hinseberg på Måndag eller däromkring. Det blir mitt sista besök innan jul och kanske på ett tag framöver. Det känns som en ny epok i våra liv. Det känns som allt kommer att bli svårare nu. Jag har varit inne på Hinsebergs sidor på internet och ser att besöken där i alla fall är 2½ timme, i stället för nuvarande knappt en timme. Samtidigt vet jag att männens motsvarighet till Hinseberg är Kumla (riksmottagningar båda två, som mamma skrivit om HÄR!) och där är besökstiderna sex timmar(!!)! Det är visserligen väl tilltagna besökstider, samtidigt så ska man då ha i åtanke att dessa anstalter alltså är riksanstalter, så det innebär att det sitter folk från Sveriges alla hörn där. Så räknar man restider så tycker jag det är rimligt.

Jag säger inte att det är lätt för män att sitta inne.Vad jag säger är att jag tycker man tar mindre hänsyn till kvinnliga fångar än manliga. I tillägg tycker jag man kan ha i åtanke att en kriminell kvinna ofta döms mycket hårdare än maliga av samhället, dessutom är det oftare kvinnor än män som har vårdnad av sina barn etc.

Hur som helst, jag är rädd att det blir mycket ”negativt” i bloggen just nu, men som jag nämnt många gånger använder jag bloggen som ”avlastning” och det är skönt. Men jag vill också påpeka att det sker mycket positivt i mitt liv just nu och jag ser fram emot år 2007 och hoppas det ska bli ett lättare år än 2006, som faktiskt varit mitt livs svåraste år, någonsin!! Inte bara med mamma och styvpappa utan också på arbetsfronten, den ekonomiska sidan och inte minst för att jag 2006 har mist min mormor, morfar och farmor.

En lite rolig sak mitt i allt, tycker jag är min mammas humor, eller rättare sagt den ”galghumor” vi ibland hamnar i mitt i allt det svåra. Något som speglar det var när mamma berättade härom dagen att hon gjort egna julkort. Hon hade först tänkt att skicka det till Åklagaren och till polisutredarna, men ångrade sig dock, då man inte vet hur det står till med deras humor, och hon bestämnde sig i stället för att sända kortet till sin syster. Vad kortet bestod av? Jo, mamma hade klistrat fast ett foto av sig själv, med en helgongloria och vita änglavingar. Texten hon skrivit var som följande: ”Undrens tid är aldrig förbi”…

Följande blogg kom från mamma igår:

Idag var Mia Törnblom här. Jag blir glad bara av att sådana som hon finns. Genom att dela med sig av sig själv inger hon hopp. Det finns möjligheter, ibland varken snabba eller enkla, men de finns där.

Jag har som ni vet haft en period då allt varit tungt. Rädslan för att mina planer och försök att komma vidare till ett vanligt liv bara ska motarbetas av systemet har växt sig allt starkare.

Jag har kommit till en punkt där jag är beredd att jobba mycket med mig själv för att inte bara bli vanlig, utan för att också kunna leva upp till det jag vill vara. Jag har en moral som jag har gjort allt för mycket tvång på. D.v.s. jag har tagit beslut som går långt utanför det jag vill vara. Det i sin tur leder till lögner och kamoflage, man kan helt enkelt inte vara stolt eller nöjd med det man gör. Jag vill leva på ett sätt så det överensstämmer med den moral, känsla och tanke jag har. Det har jag inte gjort, och att leva med den dubbelmoralen vill jag inte längre. Jag vill kunna vara rak mot min omgivning. Och jag vill vara nöjd med den jag är.

Jag har många månader bakom mig på Kronobergshäktet. Mycket av den tiden har jag tillbringat ensam med mig själv. För mig har det inneburit mycket självrannsakan men också mycket tankar och drömmar hur jag vill att det ska vara. Nej, jag har inte drömt om de stora pengarna och de luxulösa tingen. Jag har tänkt på vem jag är, vad jag vill och vad jag önskar av mig själv. Vem är jag? Vad är de bra tingen som jag vill leva med, och vad är det jag vill förändra? Frågor som inte bara är nyttiga utan till och med livsviktiga. Jag vet mycket om mig själv, nu mer än tidigare. Utifrån gamla och nyväckta frågor har jag gjort upp planer och drömmar om ett värdigt liv. Klart är att jag behöver både hjälp och möjligheter för att förverkliga detta. Nu har jag suttit ett tag och ofta brinner jag av längtan att komma till handling. Att få ta nästa steg i denna förändring jag vill arbeta med.

Här har vi fått både besök från folk som jobbar med människor och grupper där vi jobbat med oss själva. Det är bra, även om jag i det sista längtar allt starkare efter att komma vidare i min egen individuella planering.

Detta arbete med mig själv delar jag med många av mina medfångar. Vi skiljer oss i var vi står och olika problem, men viljan att förändra är stark hos många. Eftersom problematiken är olika så har vi också helt skilda behov och våra planeringar skiljer sig naturligtvis. MEN de flesta av de som åkt härifrån har burit med sig ett rop på hjälp och en planering för att få hjälp. De som kommit till Hinseberg har alla gått i ”väggen”. Det är vad de ganska förtvivlat skriver om, till mig eller andra medfångar. För mig har det känts tungt. Tankar som att det är ingen ide´och att det är hopplöst har slagit allt starkare rot i mig.

Idag var Mia Törnblom här. Hon kan den här världen, känner dess svårigheter och ovilja. För 10 år sedan satt hon inlåst här precis som vi. Idag är hon en ständigt återkommande föreläsare här. Hon visar inte bara vad hon kunde. Utan desto mer visar hon oss att det finns vägar att gå. Som i mitt fall, idag gav hon konkreta råd hur jag ska hitta möjligheter att jobba med min planering. Hon sa inte att det blir lätt eller att det går fort. Hon bara sa att det är möjligt och det var precis det jag ville höra just nu. Hon pekade på var möjligheterna finns och det ger hopp.

Jag mår lite bättre nu. Det är lättare att kämpa om man tror där finns en möjlighet.

”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”

Här kommer svar till Camilla och MK, (går att klicka på länken) men vad jag förstår är det fler på väg:

Hur det går till vet jag inte, men nu har två bloggar försvunnit ”på vägen”. Den första för ett par veckor sedan och nu svaret på Camillas kommentar. Det var ett ganska uttömmande svar. Den här gången väljer jag att skriva om bloggen i hopp om att den nu når fram.

Kära Camilla, du säger att vi har ju gjort något för att komma hit, och att samhället har annat att lägga pengar på än oss. Jo, det är sant att vi har begått en kriminell handling och är dömda för det, eller väntar på en dom. MEN våra barn har inte begått några brott. Och hur brottsliga vi än är så är våra barn ( i de flesta fall) knutna till oss, såsom mödrar och barn är knutna till varandra. När vi skrev våra önskemål till BO (Barnombudsmannen) tog vi ett beslut att ställa önskemål utifrån våra barn och inte oss själva. Eftersom du läst bloggen som innehöll dessa punkter måste du ha läst att sådant var fallet.

Vi är dömda, men det innebär inte att anhöriga, främst barnen ska dömas som ”medskyldiga”.

Tvärtom måste maximala förutsättningar skapas för barnen för att dessa ska få en sådan smidig övergång från att leva med sina föräldrar till att leva med att föräldern sitter i fängelse. För att orka gå vidare i livet måste trauman bearbetas (även du hade insikten att det var ett trauma för barnen). Har barnet ett nära förhållande till föräldern är våran övertygelse att detta trauma bäst bearbetas tillsammans med föräldern. Utifrån dessa behov satte vi upp punkter till BO, i hopp om att hon skulle hjälpa oss att uppnå förutsättningar för våra barn att bearbeta sin sorg och saknad.

Du behöver inte tala om för oss att vi gjort fel, för det vet vi. Och tro mig, många dömer sig själv hårdare än vad både du och all världens domstolar kan göra. Kanske är det därför så många av oss jobbar för att skapa förutsättningar där vi kan ställa lite till rätta.

Om du nu menar att det i vårt straff ska ingå bestraffning av våra barn så bör detta framgå i våra domstolar. För i ett demokratiskt rättssamhälle ska domarna vara offentliga. Det innebär att det straff som utmäts ska vara öppet för alla att läsa. I våra domar finns inte (tack och lov) något om att barnen ska medstraffas. Därför kommer vi att fortsätta kämpa för våra barns rätt att ha kontakt med oss. OCH det finns många tänkande människor på utsidan, som utan långa förklaringar, inser vikten av detta.

Du var inne på den fria viljan. De allra flesta som är inlåsta här har gjort ett aktivt val. Men av de många finns flera sargade själar. Många vars föräldrar är både kriminella och missbrukare. Nu sitter de själva här. Det är det som kallas ”psykologins onda cirkel”. Kanske med ett mer genomtänkt handlingsprogram inför våra barns trauman skulle vi kunna bryta denna onda cirkel för dem. Du som tänker samhällsekonomiskt bör ju inse hur mycket pengar det finns att spara där. Med tanke på att vi per dygn och individ kostar 4000 kronor!!!

Vidare så är inte pengar det stora problemet i denna fråga. Om du läser punkterna så inser du att bara en punkt kräver pengar. De övriga punkterna skulle vara genomförbara med lite omorganisering och god vilja.

Den punkt som skulle kosta pengar är ett mer anpassat besöksrum för längre besök. För detta ändamål har vi fångar skrivit brev till olika fonder och bett om pengar. Dessutom har jag, vilket du säkert aldrig räknat med eftersom jag nu är inlåst, betalat skatt sedan jag var 14 år och är nu över 50!!!

En annan sak. Det FINNS pengar. Titta bara på de löner och bonusar som betalas ut till chefer inom de statliga verk och företag. Se på våra förtroendevalda som bär upp heltidslöner från 2-4 politiska och -styrelseuppdrag trots att de inte har mer än 24 timmar per dygn. Se på de ”lagliga” (men omoraliska) och olagliga skattefinansieringar som görs där det verkligen FINNS pengar. Skulle vårt samhälle inte ha råd att hjälpa barn i nöd, då har vi ett samhälle som inte förtjänar namnet.

Det är så lätt att fördöma. Att söka lösningar och helande framtidsplaner är svårt. Det kräver både mognad, kunskap och förstånd. Och oavsett om du vill höra det, eller ej, så kräver det ett samförstånd med de inblandade, i det här fallet en lösning som har de fängslade föräldrarna med sig. Så jag anser att det är ett friskhetstecken att vi sätter oss och ger förslag till konstruktiva lösningar för våra barns problem. De är vår framtid precis som alla barn är vår generations framtid.

Till sist; du har mött mycket motstånd för dina åsikter. Det är bra för dina åsikter leder inte till några lösningar och har därför ingen framtid. Din typ av åsikter har varit väldigt ”osynliga” i min och min dotters blogg. Dessvärre hörs de ofta i samhällsdebatten. Jag skulel vilja påstå att den typen av åsikter har fått breda ut sig mer för varje år de sista 10-15 åren. Det är en sorg och kanske har ”de hårdare tagen” varit en bidragande orsak till högre återfakks-statistik och allt våldsbrottsbenägnare kriminalitet.

”Tomma tunnor skramlar mest.”

Du var upprörd för att MK ”sågade” dig p.g.a. dina åsikter. Jag är upprörd över att du sågade våra barn p.g.a. deras mödrars kriminalitet.

Till MK; jag är glad över dina kommentarer. De har en rakhet och orädsla som säger allt. De piggar upp mig. Och det finns stunder härinne då man tappar tron på sig själv. Man skapar en osäkerhet hos sig själv. Ofta, ofta ger dina korta, kraftfulla kommentarer tillbaka lite av självförtroendet. Och att jag faktiskt inte är helt borta när jag tycker som jag gör.

Tack för det!

(Annan länk till detta ämne finns att finna HÄR!)

Ja, nu har mammas avslag kommit från H.D. så tyvärr vet jag inte om jag hinner träffa henne mer innan jul, jag vet inte heller när hon kommer att förflyttas, men räknar med att det blir ganska snart…

Känner mig så ledsen för att hon måste till Hinseberg nu…

Följande blogg kom från mamma igår och är daterad från Kronobergshäktet Onsd. 6/12-06;

Det har verkligen varit neråt ett antal dagar. Försöker tänka vad det beror på att det är så tungt just nu. Jag tror det delvis beror på min kommande förflyttning till Hinseberg.

När jag fått mitt nej från Högsta Domstolen (för jag tror ganska säkert att det blir ett nej) då tar det bara ett par dagar och jag är verkställbar. Att vara verkställbar betyder att jag är klar för flyttning till fängelse. I mitt fall innebär det Hinseberg. Alla kvinnor som har två år eller mer måste till Riksmottagningen som finns på Hinseberg. Här finns en stor orättvisa mellan könen. Männen som är dömda till mindre än fyra år slipper Riksmottagningen, som för deras del ligger på Kumla. Det betyder att män kan ha dubbelt så långt straff som kvinnor, men ändå komma på anstalt nära hemmet med lättare förhållningssätt än Riksanstalterna. Det är den s.k. närhetsprincipen som gäller. Någon sådan princip finns i praktiken inte för kvinnor. Då det finns för få kvinnliga anstalter för att göra det möjligt att använda sig av den. Tänk att en kriminell kvinna från Kiruna med två års fängelse eller mer måste till Hinseberg. Det är många, många mil för en anhörig, uppskattningsvis 200 mil!

Jag har många medfångar som redan transporterats till Hinseberg. Jag får brev från dem och det är inga roliga besked man får från dem. Den vän som jag skrev om för några dagar sedan. (Länk som du kan klicka på.) Hon som farit illa både i kropp och själ skrev till mig. Hennes största dröm var ett ”vanligt” liv och den här gången har hon verkligen jobbat för att få behandling. Hon hade bett om att få ringa det behandlingsställe som lovat henne plats. Hon fick nej. Då bad hon att få ringa till den person som varit hennes kontaktperson här på häktet. Fortfarande ett nej. Deras motivation var att hennes möjligheter att få behandling ligger så långt i framtiden att det finns ingen anledning för henne att upprätthålla dessa kontakter!!!

En annan kamrat blev mot sin vilja transporterad till Ystad från Hinseberg. Ystad är en så kallad ”disiplin-kåk”. Dit tvingas man om man misskött sig på Hinseberg. Det hade inte min kompis gjort. Det fanns bara ingen plats på Hinseberg. Min vän har stor familj i Stockholm och ett långt straff. Hon klagade och argumenterade för sina anhöriga och behovet av att hålla kontakt. Hon använde Kriminalvårdens regel om närhetsprincipen som argument. Hennes överklagan har inte besvarats men hon har ändå transporterats till Ystad.

Hinseberg ligger vackert. Husen är nybyggda. Rummen är jätte-fräscha. De som klagar, klagar på personalens godtyckliga behandling av dem. Och inte minst den rådande attityden; ”Det här är fängelse=förvaring” Förfrågningar efter planeringar, rehabilitering och behandling sopas undan med fnysningar. I bästa fall med ett; ”kanske i slutet av straffet”. Program för kriminella kvinnor utan missbruksproblem sägs inte vara aktuellt, då dessa anses vara ett allt för svårt klientel.

Här på häktet umgås personalen med oss i de gemensamma utrymmena. Eftervart lär de känna oss. De kommer ofta med adekvata förslag på ställen vi bör söka till för att få hjälp med den situation vi befinner oss i. Nästan dagligen anordnar de besök från olika instutitioner som presenterar vägar och möjligheter för oss. Man inges hopp om att det finns något konstruktivt att jobba mot. De uppmanar oss och bidrar till att vi gör en planering för att nå tillbaka till samhället. Så väl rustade det är möjligt för att förhoppningsvis lämna det kriminella livet.

På Hinseberg övervakar personalen fångarna genom en glasruta. Den personliga kontakt som finns är när utredarna har samtal för att göra dina villkor för fängelsestraffet. Har du då en egen planering för rehabilitering och behandling avfärdas den.

Nej, jag vill inte till Hinseberg. Kanske är det mer inlåst här och färre timmars utlåsning från cellen och helt avsaknad av möjlighet till permissioner. Men man möts med respekt och god vilja.

Tack och lov verkar Högsta Domstolens Nej dröja. Jag hoppas jag får fira jul och nyår här.