I går var min dotter och mitt homofobiska barnbarn på besök. Ni kanske undrar varför jag kallar honom homofobisk? Jo, i höstas stickade jag ett par sockor till honom. Ett jättefint garn som faktiskt många av mina medfångar härinne beundrade. Ett blå-lila, mjukt garn. Verkligen fint. Hela vägen hem grät han över de nya sockorna. Ja, han inte bara grät, han var dessutom jättearg. Orsak? Jo, någonstans i garnet fanns det uns av ROSA prickar. Tjejfärger!!

Igår när han var på besök här med min dotter så hoppade vi hage (vilket han naturligtvis än så länge är omedveten om att det är en typisk ”tjejlek”) Nåväl, när jag var nära att klå honom, blev han hysterisk. Hans manliga fåfänga var i gungning. Jag kan inte vid varje besök låta honom gå gråtande härifrån, så jag ”sumpade” chansen att vinna. Men jag lovar ”vissa homofobiska herrar” får passa sig när mormor blir fri.

Annars var det ett bra besök. På något märkligt sätt kändes det här besöket så viktigt. Det kändes som en del i mitt avslut på Kronobergshäktet. Efter besöket har jag känt mig mer redo att åka till Hinseberg, även om det inte är något jag längtar till. Samtidigt är det ju något jag måste, så det är väl lika bra att ta nästa ”steg” på resan. Och en tröst finns; Hinsan lär ha god mat och det har inte Kronoberg. Tyvärr (för kroppen) är jag matglad. Dessutom tycker jag inte bara om att äta mat, jag gillar att laga mat också… Det kan man inte göra här, men på Hinsan kan man det.

Medfångegruppen har bytts ut i flera omgångar under den tid jag suttit här. De flesta som jag stått riktigt nära har åkt. Klart att det finns några nya jag tycker bra om, men dem jag stått riktigt nära är inte kvar.

Bland personalen finns det många jag tycker mycket om. Dels bland personalen på avdelningen. De har varit positiva och gett ett fantastiskt stöd.

Båda mina föräldrar dog när jag satt på restriktioner. Det var hårt och på många sätt har det varit svårt att ta till sig. Då fanns prästen där. Och ur den sorg jag då hade växte det fram ett alldelens speciellt band mellan oss. Jag kommer att sakna henne väldigt. Under tiden jag hade restriktioner tog också bibliotekarien sig tid att stanna upp och prata. I början pratade vi böcker, men efter vart har även där vuxit fram en vänskap och numera pratar vi allt utom böcker.

Ja, nog är det tråkigt att förlora alla dessa människor som på ett eller annat sätt kommit mig nära. Ändå känns det stort. Så många som jag kommit nära i den här situationen. Så många, medfångar och personal där ömsesidig respekt har vuxit fram till något jag skulle vilja kalla närhet. Det är stort.

”Även på livets sophög, kan vackra toner sjunga.”

Annonser