kronoberg-1.jpgMamma har skickat ännu en blogg i brevform som jag lägger in här. Hon har kanske inte möjlighet att besvara varje enstaka fråga, utan svarar de som känns angelägna och då skriver hon svaren i en ny blogg. Av förklarliga skäl kan dock svaren dröja lite… Här kommer i alla fall hennes senaste blogginlägg:

Jaha, en av de bloggar jag sände iväg härifrån (i brevform till min dotter) försvann på vägen. Tyvärr. Jag beskrev en situation då vi blev inlåsta för att det fanns droger på avdelningen. Jag skulle eventuellt kunna skriva om den ur minnet, men det skulle förlora den känsla jag skrev med, så det töänker jag inte göra, vi får bara gå vidare.

Så är det väldigt ofta här på häktet. Drömmar, önskemål, förfrågningar och planer blir bemötta med ”nej” eller ”stopp”. Det är säkerhetsaspekter, regler, för lite personal som hinder. Skulle man deppa ihop för de ”Nej” man får här skulle psyket ha hämtat en sedan länge. Nej, man får skaka av sig och gå vidare.

Det har varit en ganska tung stämning här en period. Jag tror att olikheter i fånggruppen har varit stor och personkemin har inte stämt. Förmodligen finns det också generationsskillnader som har varit belastande. Under lång period här var åldersgrupperingen hälften yngre, hälften äldre. Det var bra. Det var inte så att det blev två grupper, utan vi blandade oss friskt med ömsesidig respekt. Så efter vart har de äldre gått vidare till olika fängelser (mest Hinseberg) och några få lyckligt ut i friheten. De som gick byttes ut mot andra fångar.

De nya fångarna var yngre och genomsnittsåldern sjönk drastiskt. Det kom en ny anda på avdelningen som naturligtvis inte bara kan förklaras med ålder utan också att de var en och annan typ av individer. Min känsla är att det blev för mycket ME, MYSELF and I. Det håller återigen på att bytas ut fångegrupp här. Till min glädje känns det som om den gamla andan är på väg tillbaka.

Idag pratades politik, svåra känslor och vi organiserade små aktiviteter för den gemensamma trevnaden. Det kändes så bra, så bra. Det var mycket skratt. För här brukar det skrattas ofta och hjärtligt. Det är råa skämt, varma skämt och mängder av självironi. Man märker inte alltid när skratten försvinner. Men när de kommer tillbaka då vet man vad man har saknat. Kanske finns det inte så mycket att skratta åt här, tänker ni. Det är väl därför vi behöver det så väl. Och nog finns det mycket att skratta åt ändå. Den omsorg som vi trots allt har för varandra. De egna tokigheterna och misstagen som blir roliga när de lyfts fram, ofta tragikomiska, men ändå roliga. Det är få misstag som görs som inte tål att skrattas åt när det gått en tid. Det är bra mycket bättre i samvaron när vi söker varandras styrka än när vi ägnar åt oss felsökning. Vet ni; vill man finna fel så är det alltid möjligt. Men nog är det tillräckligt med sorg, saknad och smärta här, för att vi ska behöva leta upp mer djävulskap.

En annan sak som jag tycker är positiv i fångegruppen är den etniskt-internationella sammansättningen vi har. Här finns romer, svarta, latino, finnar, öststatare tillsammans med svenskar i en salig blandning. Jag upplever inte rasism här. Går man in i gruppen, bjuder på sig själv och visar solidaritet till de övriga så flyter man in i gruppen. Här finns romer som har hög status för att de engagerar sig och är en god vän. En iransk kvinna som alla har ett gott öga till. Östeuropeer som har svårt med språket, men som många försöker stötta med kroppsspråk och i praktiska småsaker. Det fanns en ryska här som var illa omtyckt. Hon gav order och krävde för egen del. Och ”värst” av allt hon stal medfångarnas mat. Fil, ost eller mat vi märkt och sparat. Hon var länge misstänkt, men nekade. När hon gick härifrån slutade all den där maten att försvinna. Ja, man känner ofta rätt så också när vi misstänkte henne. Ja, hon var en pärs, men inte p.g.a. sitt ryska ursprung, men p.g.a. sitt dåliga beteende. Jag gillar att vi bedömer varandra utifrån hur vi fungerar mot varandra och inte varifrån vi kommer.

En annan kategori som är svåra här är dom som anser sig lite bättre än oss övriga fngar. Det kan gå på att de anser sig sitta här för i deras ögon ”bättre” brott. Egentligen tycker de att vi ska sitta inlåsta men inte de själva. Naturligtvis är den ide´n svårsåld till oss övriga.  En annan kategori, som jag personligen har svårt med och många med mig, är de som tycker de är bättre för att de inte är missbrukare. Det som är mest slående med de personerna är att de sitter här för narkotikabrott men knarkar inte själva. De poängterar alltid att de inte är missbrukare. En och annan kommentar kommer att de anser det så svårt att sitta med alla missbrukare. De är så och så, kan inte föra sig, har inget att komma med, de har inget gemensamt och även om det inte sägs rent ut får man ibland känslan att de tycker de är lite dummare. Till saken hör att flera av de missbrukande kvinnorna här är så intelligenta, belästa, talangfulla och har förmåga till empati att de står långt över genomsnittet. Men dessa narkotikabrottslingar med sina menande ögonkast, idiotförklaringar och föraktfullhet till missbrukare vägrar se något av det. Och mest förvånande av allt; de vägrar se sin egen dubbelmoral, för något annat kan man inte kalla det. De är inte många här med den attityden, men de få som finns av dem berör mig illa.

Men just nu vill jag vara positiv till mina medfångar och jag måste därför understryka att de flesta som sitter här är starka, driftiga kvinnor med mycket hjärna och stort hjärta. Tänk om all den kraft kunde vändas till något positivt, vilken fantastisk framtid många skulle kunna skapa sig.

”Den som inte knäcks blir stark!”

Annonser