vårdvistelse


Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag lider av inre stress. Det känns som om jag alltid måste göra nått värdefullt av min tid. Något produktivt eller på annat sätt  beständigt. Det måste gå att visa upp eller åtminstone vara något påtagligt att prata om.  Ett slags duktigt syndrom har jag nog alltid brottats med. Måste göra något kan inte bara sitta still för då är man slö och det är verkligen ett underbetyg i den värld jag kommer ifrån. Men något ytterligare har hänt under min tid i fängelse. Jag känner mig nu konstant mer eller mindre stressad. Inom mig känner jag mig alltid på väg någonstans och det är alltid något jag måste göra.

Att leva inne i fängelset är en stilla lunk där man har väldigt liten möjlighet att påverka sin egen vardag. Naturligtvis är det en stor orsak till att det blir stressigt och osäkert när man väl är tillbaka i ett pulserande samhälle. Första veckorna stressade jag verkligen i den nya friheten. Jag njöt men njutningen blev mer och mer begränsad med att min stress ökade. En dag pratade jag med en person på telefonen som inte känner mig speciellt väl. Till och med i telefonen ”hördes” min stress, för jag får frågon om jag är stressad. Jag svarar utan eftertanke JA. För det är ju det jag kände STRESS. När jag lagt på luren kom eftertanken; är jag stressad och till vad och varför. Det var nämligen så att jag bodde på ett halvvägshus där alla måltider var serverade, arbetspraktiken genom KramiMoa var humant upplagt och närvarotiderna generöst nerkortade. Mina barn är ju vuxna och den enda jag har ansvar över är mig själv. I detta  ganska kravlösa liv var jag alltså  synbart stressad och själv levde jag i känslan att jag alltid var på väg och att tiden inte räckte till. Mina frågor till mig själv efter telefonsamtalet blev en väckarklocka. Jag tvingade mig själv att varva ner. Vårdvistelsen började i mitten av november, då hade jag suttit nästan 4 år i fängelse. Den där stressen återkommer fortsatt och ofta uppmärksammar jag den inte fören jag är högt uppe i varv. Jag tror att år av understimulering bygger upp stress inför till och med enkla krav i vardagen.  Bara att ha en tid att passa, att hitta vägen till en mötesplats, att klara sig på små ekonomiska medel blir utmaningar. Att visa att man duger och klarar av den ”frihet man fått”. Rädslan finns där också att man gör ett misstag så man ”plockas” tillbaka till anstalt för att sona resterande av sitt straff.

Från att inte ha några som helst vardagliga krav på sig där det inte förväntas att man kan göra någonting på egen hand eller där  beslutsrätten av allt som rör mitt liv har tagits bort ska jag nu leva ”vanligt” och ta allt ansvar själv. En dag fick jag mellan anstalt tills jag skulle fungera i ett arbetsprogram. Det är som sagt fyra månader sen jag kom ut från anstalt och fortfarande är min inre stress  något ständigt återkommande och blir  ganska jobbigt att leva med. Jag vet aldrig vad som sätter igång den men den finns där som ett ständigt orosmoment. Jag mediterar, tvingar mig att varva ner men det hjälper inte alltid. Pressen att jag måste göra något, känslan av att alltid vara på väg till något odefinierbart är där ständigt. Jag tror det är en fängelseskada. Jag har hört att fyra år i fängelse tar två år att läka. Jag vet inte exakt vad som ska läkas, men jag tror att den inre stressen är en sådan läkningsprocess. En del stress ska man leva med, den är reell och kan vara bra för oss. Det är en drivkraft för att vi ska kunna genomföra våra uppgifter och nå våra mål. Den är konkret och påtaglig. Den inre stressen bara är, den går inte att konkretisera och den leder inte framåt.

De flesta av oss som sitter i fängelse har låg eller ingen självkänsla kanske är det där den inre stressen får sin näring. Vi är så upptagna av att göra bra ifrån oss och att duga därför stressar vi på för att visa att vi kan och duger. Jag är tacksam för att jag kom ut i  en ganska lång vårdvistelse, 11 månader, för jag tror att gå direkt ut i fullt arbete och egen bostad hade varit tufft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Idag är jag ledig. Jag har hittat en praktik som börjar på tisdag. Jag glädjer mig mycket att få börja något som i mycket påminer om ett vanligt jobb. Det som skiljer är väl lönen och osäkerheten om hur länge det varar. Till att börja med är praktiken i åtta veckor.

När jag började på jobbstartarkursen var det fyra veckors introduktion. Det kändes så fantastiskt att gå till något meningsfullt varje mogon. Jag var glad och hoppfull. Det var underbart att ha en vardag som kändes meningsfull för mig och framförallt hade ett innehåll som pekade framåt. Inte sedan 12-stegsbehandlingen på Slottet (Hinsebergs 12-stegsbehandling) hade jag känt det engagemanget. Fängelset är nämligen i sin vardag mycket av bara väntan. Väntan på att tiden ska gå. Mest väntar man naturligtvis på muckdatum. Men för oss med långa straff kortar man ner målet för sin längtan till permiss, besök, när jag har råd att köpa garn eller nått så banalt som till kioskdagen.

Jag tränade att försöka leva här och nu och att inte bara leva i längtan. Om man ständigt tror att livet är något som ligger i framtiden är det lätt att livet passerar utan att man hunnit vara närvarande. Ibland lyckades jag i de försöken, det blev naturligtvis de bättre dagarna. Jag ska villigt erkänna att jag långt ifrån lyckades bra i att vara här och nu alla gånger. I slutet av min anstaltstid var jag otroligt trött. Bristen på meningsfull sysselsättning gjorde dagarna långa och jag längtade mest bara bort. Ja, det är så att kvinnliga fängelser lider brist på arbetsmöjligheter. Den typ av legojobb som tidigare funnits försvinner och flyttas till länder där arbetet kan utföras billigare. Plåsterförpackninge försvann från Färingsö och kvar blev bara handarbeten. Handarbeten som onekligen får mig att tänka på de gamla spinnhusen som var dådtidens inlåsning av kvinnor. Jag gillar handarbeten, men då som hobbyarbeten och inte som heltidssysselsättning.

Vårdvistelsen inehöll till att börja med nått helt annat, det meningsfulla, en vardag med ett annat innehåll än att bara få tiden att gå. Jag reflekterade inte så mycket på det till att börja med. Jag uppskattade det men tänkte inte så  mycket på vad den nya eergin kom sig av. När något förändras till det bättre reflekterar vi inte så ofta över det. Det blir fort en självklarhet. När något försämras kan vi älta det hur länge som helst.

Så var 4 veckors introduktion slut och vi gick över i praktiksök. Det innebär att finna ställen att ringa till, skriva brev till för att ansöka om praktikplats. Helst ska praktiken på sikt kunna leda till ett arbete. Vardagen förändrades. Praktiksök är på halvtid och det blir mycket väntan. Väntan på svar, väntan på intervju, väntan på nya svar, fler ansökningar ny väntan på det ena eller det andra….Hur lång tid tar det innan jag kan börja hoppas på svar? Jag blev helt enkelt en arbetsökande med ständig väntan, även om jag i första hand ”bara” hoppades på praktik. Vill de ha mig? Duger jag? I varje negativt svar får sig självkänslan en törn. Och så ännu mer väntan. Känslan av tomma dagar utan ett menningsfullt inehåll var tillbaka. Kanske för att det är så nyligt sen jag har upp levt det så infann sig de negativa känslorna och tankarna fort. Att bara vänta på att tiden ska gå är att förlora livsglädje. Jag upptäckte för någon vecka sedan att jag var där. Jag har sen dess försökt att vända tankar och känslor till något positivt, att återvända till här och nu. Tänka att detta ger mig tid att göra sånt jag tycker om. Helt enkelt mer fritid att fylla med egna intressen. Jag har väl lyckats delvis och då fick jag praktikplats. Det är skönt att få en vardag som naturligt har ett innehåll, så kan jag använda fritiden till att forma min egen guldkant. Härligt på tisdag börjar min praktik och nu är jag fylld av energi att göra dagarna fram tills dess menningsfulla.

/Någons mamma

bloglovin

Nu har det gått drygt två månader sedan jag kom ut på vårdvistelse. Vårdvistelse innebär att man gör sista delen av sitt straff utanför anstalt och att man under den får hjälp med problem så man underlättar återanpassningen till samhället För min del har det inneburit ett halvvägsboende och ett projekt som hjälper till att få en ut på arbetsmarknaden. Jag har själv också valt att vara aktiv i 12-stegs gemenskapen.

Jag är tacksam för min utsluss, men det har varit jobbigare än jag förväntade mig. Första veckorna var jag uppe i en stressfaktor som gick i 110%.  Jag är glad att jag inte tvingats gå raka vägen till arbete och bostad på egen hand. Jag är inte helt säker på att jag hade klarat det med något gott resultat. Visst det är min högsta önskan att få eget boende och ett arbete jag kan försörja mig på, men jag är glad över att få stöd på vägen dit.

Miljön i fängelset är skyddad. Det verkliga livet och vardagen med naturliga stressfaktorer försvinner i ett grått mycket långsamt tempo. Själv styr man mycket lite av sina beslut, ansvara och hur dagen ska se ut. Med andra ord går man där och blir passiviserad. Ens personliga angelägenheter och vardagens göromål ligger utanför fångens möjligheter att påverka. Vardagen i fängelset och vardagen utanför är två skilda världar. Det ger en känsla av att flytta till en annan planet när man lämnar fängelset. Så omställningen är stor och det känns krävande. Av den anledningen känns det bra med en utsluss.

Under den tid jag har varit på utsidan har många tankar och reflektioner dykt upp. Jag har samtidigt landat lite, den värsta stressen har lagt sig så jag tänkte att framöver ska jag dela några av dessa tankar och reflektioner. Med andra ord jag återkommer jag.

/Någons mamma