Följande blogg från mamma är daterat den 27/12-06;

Jag vaknar tidigt numera och njuter av de fridfulla mornarna. Snart ska solen gå upp över sjön. Det är vackert. Jag ser fram emot den upplevelsen. Var morgon ger det mig samma känsla av underverk.

Jag har börjat träna. Det finns en motion-cykel på avdelningen. Den använder jag dagligen. Till hallen får man bara gå tre gånger i veckan. Där finns alla möjligheter till träning. Där finns också solarium, bastu och bibliotek. Det är fint där liksom resten av anläggningen.

Carl Malmsten-stolar i matsalen, vacker konst. Ja, allt är så ”genuint” och fräscht. Själv hade jag kunnat leva med IKEA-stolar (har vanan inne) och så hade pengarna kunnat läggas på fångarnas inre välbefinnande.

Jag frågar inte efter lyx eller att bli sysselsatt. Jag förväntar mig väl grundade program som ska motverka såväl penalism, hänsynslöshet och destruktiva beteenden. Till det bör naturligtvis läggas konstruktiva behandlingsprogram. Men för att bygga rehabilitering krävs naturligtvis förtroende och grundläggande trygghet i vardagen. Det finns inte här. Nej, jag säger inte att någon har hotats eller utsatts för våld.

MEN stämningen är sådan att gapiga, hänsynslösa och destruktiva personer har tagit över. Protester möts med skrik och aggrisivitet. Individer blir utfrysta och drar sig undan. Flertalet sitter tysta och många drar sig in på cellerna.

Jag har inte varit tyst och tillhör helt klart den utfrysta gruppen. Jag har mina ”gamla” vänner, men två av dem åker till Färingsö i morgon. Så finns de som sitter på sina celler. I ”smyg” tackar de mig för att jag sagt ifrån och försökt ta upp problemet. Jag vet att så länge de tackar mig i smyg så fortgår problemet. Det finns också en tyst grupp, mycket tyst som följer gapet och skriket. Den svage väljer som vanligt ett tyst bifall till den rådande ordningen. Där finns varken tankar på rätt eller fel, där följs det som är det enklaste.

Märkligt nog så tycks många tro att det är drogerna som är det största problemet inom anstalterna. Det finsn också flest åtgärder för att hålla säkerheten. Den fysiska mot rymning och för att förhindra våld mot personalen. Inte så mycket mellan fångar, för då skulle man satsa mer på personal som är närvarande och en strukturerad tillvaro. Efter säkerheten är det drogfria anstalter som prioriteras. P.g.a. detta utsätts vi för visitationer och urinprovstest. Därför är det också ytterst begränsat vad vi får ta emot inne på fängelserna, våra brev öppnas, telefonen avlyssnas o.s.v.

MEN problemet här är inte drogrelaterade. Faktum är att de som tagit över här är individer som inte har ett missbruk. Tvärtom går en del av deras attityd ut på förakt mot missbrukarna. De har diverse brott bakom sig, men ett stort antal av dem sitter för narkobrott utan eget missbruk. De definierar sig som utsatta av samhällets ”förbannade system” och faktiskt också Sverige. De anser sig vara fullt fungerande i samhället och det enda straff de kan ”acceptera” för egen del är fotboja. Och det här är personer med långa straff, ingen kortare än två år. Jag är förvånad och ifrågasätter också den välanpassade individ de representerar. Och jag tycker att de, precis som vi övriga ska utsättas för samhällets sanktioner. Dessutom verkar de som begått våldsbrott inte alls kunna definiera sig som kriminella.

Det är klart att Sverige, precis som resten av världen inte kan godta att folk handlar med narkotika. Däremot kan man tycka att straffsatserna för narkotika är väldigt höga jämnfört med andra brott, t.ex. våldsbrott.

Nej, jag ifrågasätter inte att jag har straffats, liksom de flesta brott ska straffas. Det jag ifrågasätter är innehållet av straffet. Hur bemöts fångarna, vilka är deras möjligheter till rehabilitering? Finns det en väg tillbaka till samhället för att leva hederligt? Där bör finnas hjälp för den smärta som fången åsamkat sig själv. För i de flesta fall så har den egna kriminaliteten skadat och sårat det egna livet. Orsaken till brotten är ofta olika. Mångas kriminalitet kan förklaras i en omöjlig livssituation. Finner man orsakerna kommer antagligen åtgärder mot fortsatt kriminalitet växa fram med stor tydlighet.

Den hjälpen kan börja med en trygg vardag. Där en anda av hänsynsfullhet, omtanke och trygg tillvaro på avdelningen fick råda. Kanske kan denna stämningen bara skapas genom att där finns en mild men auktoritäritet som visar vägen. Genom att skapa en sådan miljö, kanske dessa ”välanpassade”, icke missbrukande kriminella få en insikt i vad som saknas dem. Kanske bara en sådan tillvaro skulle ge dem en insikt i vad som saknas i livet och det skulle vara steg ett för att bryta deras destruktivitet. Det är ju svårt att ta emot hjälp om man inte vet vilken hjälp som man vill/behöver få.

Jag har svårt att hitta de rätta orden, men jag ska återkomma när jag mer träffsäkert kan ge ord för vad jag menar. Men en sak är säker, här är något grundläggande och allvarligt fel…

Annonser