Ovissheten


souldeep1.jpg

Det är nu drygt två månader kvar till jul. Förra året vid den här tiden, satt min mamma fortfarande häktad på Kronobergshäktet. Själva närde vi något litet hopp någonstans över att mamma skulle ha möjlighet att fira denna jul med oss, att hennes permissioner skulle ha kommit igång. Så blir det ju inte nu. Vi hade varit för optimistiska i våra uträkningar. Men nästa år vid denna tid så kanske, kanske… borde vi få den möjligheten.

Jag vet att mammas tid är inte nu. Men lika väl som jag vet det, vet jag också att mammas tid kommer. Den kommer!!

Mammas tid, när hon kommer att kunna laga den mat hon är sugen på, ringa de samtal hon vill, till vem hon vill, när hon vill. När hon kan gå på långa höstpromenader i skogen igen. När hon kan krama sina barn och barnbarn när hon vill. Kanske besöka sin mammas och pappas grav, sörja deras bortgång i fjol när hon nyss blivit häktad.

Din tid är inte nu, mamma, men den kommer, var så säker!!

En av mammas favoriter:

Allt har sin tid.

 

Det finns en tid för allt som sker;

 

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

 

ALLT HAR SIN TID

Annonser

galler-3.jpg

Ännu en gästblogg läggs här in. Bloggen är inte daterad, men skrivs alltså av min mammas medfånge på Hinsebergs kvinnoanstalt. Jag lämnar här ordet fritt:

Ledningen driver oss till vansinne. 

Det kanske värsta som finns är att ständigt fråga och fråga och aldrig få ett svar. Jag skulle vilja likna det med att gång på gång stånga huvudet i väggen och förvänta sig att det ska göra mindre ont nästa gång. I tolvstegsprogrammet är det definitionen på vansinne. Så kort och gott är jag beredd att säga att ledningen driver mig till vansinne. Här på Hinseberg har förtroenderådet lagts ner och ersatts med något som kallas för gårdsråd. Det är ett forum ledningen har valt för att vi ska kunna ta upp viktiga och mindre viktiga frågor. T.ex. hur vi ska hantera våra sopor. Eftersom vi inte, som vanliga människor, kan ta soppåsen i handen och gå ut och slänga den, kan det ju vara en bra ide´om det finns en lösning på det. Tidigare hade vi en stor soppåse som vi la alla små påsar i och sen tog personalen med den på kvällen. Nu får vi inte göra det längre, därför kastas alla soppåsar innanför dörren och ligger där tills någon har ett ärende ut. Ni kan ju tänka er själva hur det luktar i våran hall. Det här är en av alla frågor vi sökt ledningen för att få svar på, utan framgång. Det är nämligen så att dom här gårdsråden har lyst med sin frånvaro i fyra månader nu. Det finns ett ordspråk som lyder:

Teori är när alla vet allting, men inget fungerar.

Praktik är när ingen vet någonting och allt fungerar.

På Hinseberg är dom två förenade; ingen vet något och inget fungerar. 

En av ägarna till denna blogg och jag bestämde oss för att en gång för alla sätta oss ner och skriva ner på papper exakt vad vi tycker och sedan skicka det till ledningen. Nedan ser ni resultatet.

Angående kommunikationen mellan ledningen och intagna 

”I maj hade i gårdsråd, där vi tog upp ett antal punkter som vi fortfarande nu i mitten av september inte har fått svar på. På samma gårdsråd blev vi lovade att gårdsråd skulle hållas varannan månad. Efter fyra månader har vi fortfarande inte haft något nytt gårdsråd. Vi har i stället bett personalen om möte varannan vecka för att kunna ta upp frågor som känns akuta. Efter tre sådana möten och sex veckor har vi fortfarande inte fått svar på några frågor utan hänvisas till hela tiden till ett gårdsråd som aldrig annonseras. Vi ifrågasätter om det är en medveten strategi från Hinsebergs ledning för att slippa ta sitt ansvar. Frågorna som vi vill ta upp är alltifrån små till större frågor som rör våran framtid. I behandlingen här på slottet får vi lära oss hur viktigt det är att planera och strukturera våran framtid för att kunna bibehålla vår nykterhet. Genom ledningens ovilja att redogöra för dom regler som finns och oförmåga att organisera vårdvistelse för dom kvinnor som redan är i utslussningsfas saboteras den intagnes möjlighet till ett nyktert liv.

Andra frågor vi velat ta upp med ledningen är av mer praktisk art. T.ex. hur sopförvaringen skall ske på avdelningen. Sedan Juni skapades nya regler som innebär att stinkande soppåsar med gamla tamponger, bindor och matavfall blir liggandes i korridoren utanför våra rum. Sedan tre månader tillbaka så lever vi på en avdelning som mer och mer liknar en soptipp. För att inte tala om vad en korridor full med sopor kan utgöra fr fara vid brand. Vi kommer därför att bifoga bilagor på dom punkter vi tog upp i maj och vid dom tre möten vi har haft med personalen här på slottet.

Vi är väl medvetna om att en del punkter är önskemål och förhoppningar från våran sida som vi kanske aldrig får tillgodosedda. Vi anser dock att ledningen måste visa sådan respekt att i alla fall ge oss ett svar på frågorna som ställts. Gårdsrådet är ju trots allt den kommunikationsform ledningen har valt att möta oss på. I vissa frågeställningar har vi fått löften om åtgärder men dessa har uteblivit och inte heller har vi fått någon förklaring på varför. Andra frågeställningar är av sån vikt att vi anser  att ledningen måste ta sitt ansvar och lösa dem. Alla vi som sitter här är införstådda med att vi gjort en kriminell handling och måste sona för våra brott. Vi på avdelningarna Ebba och Hedvig har gjort ett medvetet val att gå in i behandling för att kunna förändra våra liv till att bli produktiva medlemmar i samhället. Vår attitydförändring börjar på våra avdelningar. T.ex. så tilltalar vi och lyssnar på personalen med respekt. Därför är det en förhoppning från våran sida att vi också ska mötas med den respekten att vi i alla fall får ett svar.

Gårdsråd varannan månad, ärsliga svar på frågorna som tas upp där och hendling därefter. Vi önskar en bättre kommunikation med ledningen.

Med vänliga hälsningar Ebba & Hedvig.”

Personligen tycker jag att det var ett rättvist skrivet brev. Det känns inte konstigt att ifrågasätta ledningen då och då. det är trots allt dom som håller i våra liv just här och nu och även vår framtid (tänker på vårdvistelse m.m.)

Första reaktionen vi fick på det här brevet var positivt. Vi fick till svar att dom faktiskt uppskattade att vi på ett konstruktivt sätt tagit upp våra klagomål och lovade bättring. Som faktiskt sedan infriades. Tider för gårdsråd sattes upp och förväntningarna var höga från våran sida. Det första som hände på det där gårdsrådet var att vi fick skarp kritik för just ovanstående brev. ”Jag gillar inte tonen som ni använder” fick vi också höra. Jag som trodde att jag var på Hinseberg för att sona ett brott, inte för att bli uppläxad som en femåring. Det är inte så att jag hunnit bli lastgammal än, jag är trots allt bara 23 år, men uppfostring av Hinsebergs ledning är jag inte ett dugg intresserad av.

bild0018.jpg

Jag och mamma har kommit överens om att en av hennes medfångar ska få gästblogga här. Vi kan kalla henne för ”Mammas medfånge”. Bloggen är inte daterad, men med brevet bloggen kom tillsammans med, som min mamma skrivit, var daterat: 7 September 2007. Håll till godo:

Efterspel från måndagens händelse.

För er som missat det kan jag berätta att det i måndags uppstod bråk här på Hinseberg. En av tjejerna här använde sig av en trasig tallrik för att skära en annan tjej i ansiktet. Jag sticker inte under stol med att jag inte känner ett dugg med tjejen som kom till skada. Men jag frågar: är hennes ärr i ansiktet värt det som kommer efteråt?

Kollektiv bestraffning är egentligen inte tillåtet. Fast inom Kriminalvården är det något som utövas flitigt. Som de flesta vet är det ganska stor skillnad mellan män och kvinnor. Den största skillnaden mellan män och kvinnor som sitter fängslade är nog beteendet. Män har en förmåga att agera ut sina känslor där vi kvinnor i stället lägger locket på och tar på oss skammen själva.

Därför är måndagens händelse något som väldigt sällan inträffar. Ska jag vara ärlig sköter sig 90% av kvinnorna under hela sina straff.

Jag har ingen säker statistik på det, men jag kan lova att om en sådan skulle göras skulle man komma fram till att en väldigt liten del av kvinnorna missköter sig, speciellt i förhållande till männen. Ändå blir vi drabbade p.g.a. deras misskötsamhet. Ta t.ex. permissionerna, hur ofta händer det att någon av oss kvinnor inte kommer tillbaka eller missköter en permission?

Väldigt sällan, om man ska lita på vad personalen här säger. Ändå blir det allt svårare för oss att få permissioner p.g.a. konsekvenserna efter killarnas handlande. Vi lider alltså för något vi aldrig har gjort. Jag lägger mig inte i vad som händer på de manliga anstalterna eller hur de väljer att sköta sina permissioner. Frågan ställer jag i stället till Kriminalvården. Är det verkligen juste att alla måste straffas för något vissa har gjort?

Med vetskapen om hur tidigare händelser har blivit bestraffade måste jag säga att måndagens händelser skrämmer mig lite. Vi har tidigare blivit bestraffade för något som inte ens har inträffat här, hur ska det bli nu när det faktiskt hänt något här? Vilka bestraffningar kommer som konsekvens efter det här?

Det som förvånar mig lite är varför tar inte anstalten på sig något av ansvaret i stället för att söka syndabockar? Tjejen som gjorde det här hade ju faktiskt redan innan hon blev flyttad uttalat hot om att liknande skulle inträffa. Nu försöker inte jag rättfärdiga det hon gjorde, absolut inte! Jag undrar bara om inte ansvariga på Hinseberg har ansvar för alla tjejers säkerhet? Och ska inte sånt här försöka undvikas till varje pris? Kort och gott kan man säga att detta var något som dom visste skulle hända, men valde att blunda för.

Vem bär då egentligen skulden?

Mamma´s senaste blogg är daterad den 6 Juni 2007;

Min romska vän. 

Min romska väninna har till och från funnits med i mina bloggar. Vi har suttit tillsammans sedan Kronobergshäktet, sedan på Riksmottagningen, och nu på behandlingen på Slottet. Det är en fin kvinna med ett varmt hjärta. Jag tycker mycket om henne.

Precis som många av oss finns en trasig själ. Ett missbruk som har skadat hennes omgivning, men mest henne själv. Idag går hon in för behandlingen i ett hopp om ett bra liv. Det är svårt, och inte heller min sak att tro vem som ska klara ett nyktert liv efter behandlingen, men nog tror jag och hoppas mycket för hennes del.

Hennes strafftid är tre år och när delen av straffet är avräknad skall hon mucka i April.

Bär vi flyttade upp till slottet för behandling fick vi båda besked om att vi hade förhöjd säkerhetsrisk  . Skillnaden var att min säkerhet gick över till det normala efter ett par månader, men inte hennes.

Hon har fortfarande den förhöjda säkerheten, trots att hennes straff är kortare än mitt. Trots att många sitter för betydligt grövre brott än henne och inte har den förhöjda säkerhete. Hon har sedan tidigare avvikit från en kontraktsvård, men det har många här (och värre saker) utan att anses som någon högre säkerhetsrisk. Under denna fängelsevistelse har hon ingen misskötsamhet eller rapporter om sådan. Tvärtom kom hon till Hinseberg med goda papper från Kronobergshäktet och på Hinseberg har hon som sagt skött sig.

Efter några månader  fick hon besked om att hennes förhöjda säkerhet berodde på att hon hade ett kriminellt nätverk. Ett krininellt nätverk är något som de flesta kvinnor här har och det utan förhöjd säkerhetsrisk. Hon har ingen tillhörighet i Bandidos, eller någon liknande organiserad kriminalitet. Nej, det kriminella nätverket är mest ”gubbarna på parkbänkarna” i den småstad hon kommer ifrån. Med vilka hon för övrigt inte har någon kontakt med sedan hon häktades. Socialtjänsten och polisen i hennes hemstad är beredda att intyga detta, men Hinseberg menar att sådana intyg inte är av intresse för dem.

Hennes nätverk idag är en sambo och barnen, en sjuk mor och syskon. Ingen av de ovanstående är kriminella eller missbrukare.

Vad innebär då en förhöjd säkerhetsklass?

  • Hon får inte söka sig till någon lägre klassad säkerhetsanstalt än Hinseberg.
  • Hon kan inte under hela sitt fängelsestraff få permission.
  •  Hon får inte boka besökslägenheten för ett längre besök med sina barn ( vilket annars har prioritet för kvinnor med minderåriga barn).
  • Hon kan inte i slutet av sitt fängelsestraff slussas ut till vårdvistelse för fortsatt behandling av sitt missbruk.
  • Hon får inte arbeta utomhus.
  • När hon av starka skäl tvingas lämna anstalten för t.ex. vård på Örebro sjukhus (vilket skedde nyligen) transporterades hon dit under kränkande former; midjebälte, handfängsel, och extra förstärkning av polis med blåvita bilen.

Det är ganska hårda villkor som ställts utan möjlighet att försvara sig eller på något sätt få upprättelse.

Innan hon fick förklaringen om det ”kriminella nätverket” var säkerhetsavdelningen mycket tyst om grunderna. När hon sedan fick grunderna klart för sig och ville skaffa fakta som motbevisade deras påstående så sades det tydligt att dessa fakta på inget sätt skulle förändra säkerhetsavdelningens beslut om förhöjd säkerhet.

Det lustiga (eller olustiga) är att den personal vi umgås med dagligen också är oförstående inför detta beslut.

Hennes misstankar (vilket delas av många medfångar) är att hennes ursprung Finsk romer, med alla de fördomar som finns kring hennes folk, är orsaken till att säkerhetsavdelningen på Hinseberg har dömt ut hennes nätverk som kriminellt. De har därmed, på falska grunder höjt hennes sökerhet och idag även om de kanske börjar ana det felaktiga i deras beslut är för maktsjuka för att ändra sitt beslut.

Hon har skrivit en anmälan till DO (Diskriminerings Ombudsmannen). Jag hoppas innerligt att DO synar hennes sak grundligt. Mest för att jag tror att Hinsebergs beslut är rasistiskt, men också  därför att jag känner att alltför ofta tas felaktiga beslut på Hinseberg där vi inte kan försvara oss eller får chansen att prata i egen sak.

En sak vet jag. Att den trygghet som ett rättsäkerhetssystem ska trygga saknas inom svenska Kriminalvård.

Sitter och läser mitt gamla inlägg, om det förra besöket (går att klicka på) vi gjorde hos mamma och jag inser hur olika (går at klicka på) de två besöken blev. Inser vilken betydelse bemötandet har.

Jag ska släppa och försöka gå vidare, men det känns svårt eftersom vi inte kommer att ha möjlighet att resa på besök igen förrän i slutet av Juli… Vi ska ansöka om att få vistas i besökslägenheten då och jag hoppas vi får det. I så fall blir det bra, för då har vi möjlighet att stanna mycket längre… 

Takdropp, solsken, vårkänslor. Jag vet ju hur mycket du tycker om våren, mamma. Dian långa skogspromenader i eftertanke, dina byten av gardiner och fönstertvättar inför våren. Din uppmärksamhet på de nya knopparna som börjar sakta slå ut.

Jag undrar; fängslas vårkänslorna av de höga fängelsestaketen med taggtråd? Eller är dina vårkänslor lika fria som annars?

holiday_events_178.gifIdag fyller du år! 54 år. Förra året kom du på besök dagen efter du fyllde år och jag bjöd på tre-rätters-middag och vi firade dig.

Du stannade hela helgen och vi pratade och pratade. Det var sista gången jag såg dig i frihet. Några dagar senare (när vi skulle ha träffats igen) blev du gripen av polisen.

Jag undra hur många födelsedagar som ska passera innan vi ska kunna fira dig i frihet igen? Jag älskar dig så mycket och jag önskar dig en fin födelsedag…

Nästa sida »