Om brottet


Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

scales-01-june.gif

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

I den här bloggen har vi varit relativt förskonade från kritiska kommentarer. Jo, de har kommit, men de är inte så många som man skulle kunna tro om man skriver om ett så pass hett ämne som utifrån en kriminells eller en kriminells anhörigs tillvaro. De flesta har frågat, ifrågasatt och diskuterat, men ändå hållit sig sakliga, även om de inte alltid hållit med om det vi skrivit. Sedan finns det andra som kommit med direkta påhopp, utan att egentligen ha följt bloggen, eller som inte förstått att vi inte bloggar för att försvara kriminalitet.

Det är många som läser som själva varit utsatta för brott. Där blir det extra känsligt. Kanske kan man också få uppfattningen när man läser vissa inlägg i denna blogg att jag eller min mamma tycker det är acceptabelt med brott. För er som följt den från början vet dock att det inte är så.

Jag har skrivit lite om samma ämne HÄR!

Min mamma skriver väldigt ofta om kritik hon har mot det som sker innanför murarna. Eftersom jag känner min mamma väl och känner till hennes bakgrund, så vet jag att det inte bara ligger känslor bakom hennes kritik. Jag vet att min mamma ogärna pratar om sin bakgrund just nu, men jag kan i alla fall säga att hon har en väldigt god insyn och erfarenhet i behandlingssammanhang.

I kriminalvården ingår ju ibland behandling och det är det min mamma går just nu, vilket hon i sig är väldigt glad och tacksam för. Men hon har också valt att kritisera en del av bristerna.

Det finns de som håller med och det finns de som inte gör det. Men det som faktiskt förvånar mig är när det finns några som kommenterar med ”Sluta klaga, ni har det redan för bra!” Eller ”Ni har redan förbrukat eran talan i och med att ni har begått ett brott!” Etc.

Är det så att man är så okunnig i den här frågan att man inte ser konsekvenserna av att bara straffa? Att man inte är medveten om att straffet är själva frihetsberövandet? Ser man på människor som begått ett brott att man inte längre har någon talan, att man inte längre har rätt att uttrycka missnöje eller kritik, förtvivlan eller orättvisor? Man sitter ju inne för att sona sitt brott. Om man på allvar faktiskt kommer till insikt under denna tid (vilket antagligen är tanken) om att man handlat fel, att man faktiskt är beredd att förändra sig själv och sitt liv, om man faktiskt använder sin fängelsetid till att sona sitt brott och att faktiskt jobba med sig själv för att göra sig av med dåliga egenskaper? Är inte det en vinst för alla?

Jag kan förstå att det kan vara svårt för ett offer att förlåta sin baneman, även om jag tror att det skulle vara bra för framför allt den som själv blivit utsatt. Men jag tror att det är viktigt att vi som finns i samhället, faktiskt kan ge folk en andra chans.

I dessa kommentarer ligger oftast en underton om att man själv skulle vara samhällets stora stöttepelare. Att man valt att leva ett liv långt bort från kriminalitet. Det kan så vara. Men samtidigt så känner jag mig kritisk till den tanken. Att avstå från kriminalitet må vara bra, men samtidigt så kan vi aldrig garantera oss för hur människor i vår omgivning handlar.

Att sitta i min mammas situation, det kanske inte kan vara vem som helst (även om jag tror att det skulle kunna vara bra många fler än man tror)men att vara i min eller mina familjemedlemmars situation skulle faktiskt kunna vara precis vem som helst.

En annan sak som jag ofta tänker på när jag läser dessa kommentarer är att jag tror att många som hör om folk som begått kriminella handlingar, inte riktigt inser att brottsling och offer oftast inte står allt för långt i från varandra. Med detta INTE sagt att om man varit utsatt för brott, så har man rätt att begå ett brott. Men med detta sagt, finns det oftast ingen ursäkt, men väl en förklaring.

Därför är det också så lätt, så lätt för oss att känna empati för sådana som t.ex. Vendettanbettan. För oss finns det inget motsägelsefullt i det, även om det kan vara svårt att se för andra. På ett sätt kan deras situationer t.o.m. jämnföras för att de båda sitter i sitt eget fängelse. Skillnaden är naturligtvis också enorm, eftersom min mamma begått ett brott, medan VB har blivit utsatt för ett brott av en våldsman.

I vår familj finns till vissa delar en historia i att ha blivit utsatta för våldbrott, dessa brott har begåtts av personer som är på fri fot. Männsikor som faktiskt vandrar omkring i vårt samhälle idag, utan att ha behövt ta några konsekvenser av sitt handlande. De anses idag vara goda samhällsmedborgare. Min mamma anses vara en parasit som lever på samhällets resurser, för att hon har begått ett brott och sitter i fängelse.

Hur mycket jag än älskar och ser upp till min mamma, så kan jag inte säga att det är fel att hon sitter i fängelse, på samma sätt som hon inte själv anser det heller. Hon har begått ett brott och hon och jag är rörande ense om att brott är fel. Därför ska brott också fortsättningsvis dömas av utomstående och inte av de som är känslomässigt berörda. Därför ska inte jag vara en av de som dömer min mamma, precis som brottsoffer inte ska vara de som dömer de som begått brott.

Men det jag vill belysa är att skillnaden inte alltid behöver vara så milsvid. Min mamma har inte bara varit en god samhällsmedborgare innan denna karusell satte igång. Hon har även ansetts vara en ”stöttepelare” i vårt samhälle. Så kapaciteten finns definitivt. Att ha en trygg bakgrund att ”falla tillbaka på”.

Nu är inte alla som sitter inne så lyckligt lottade. Men att det finns kapacitet hos alla att sona sitt brott och att kunna förändra det tidigare livet till något bättre, det är jag övertygad om.

Jag säger inte att alla människor är värda chans på chans. Det finns de som faktiskt till slut förbrukat sina chanser. Men jag tror att dessa är procentuellt ganska få, av de tusentals som sitter inne på våra svenska anstalter. Jag tror också att de flesta brottslingar har en dröm om att leva utan kriminalitet.

Men att personer som är direkt rädda för att utsättas för brott igen, sådana som just Vendettanbettan, där måste naturligtvis skydd sättas in så länge hon känner behovet. Som hon själv skrev någon gång: ”Jag har inte råd att chansa”.

Men, som jag nämnde ovan, jag tror absolut inte på att bara låsa in, att ta av kriminella alla deras rättigheter, att de inte ska ha rätt att uttrycka sig eller kritisera, för om man inte kan föra en saklig diskussion på förbättringar eller förändringar, då tror jag man är farligt ute. När man bryter en kommunikation, så skapar man större avstånd och det är inte så svårt att räkna ut vad en som sitter inlåst känner om man stänger av kommunikationen, om man säger att ”du har begått ett brott, därför har du ingen talan”!

Grundtanken inom kriminalvården måste ändå vara att släppa ut ”bättre” människor än de man låste in. Med ”bättre” människor menar jag: tillfrisknande, (det är knappast någon hemlighet att de flesta brott begås under någon påverkan av alkohol och droger) hoppfulla, männsikor som strävar efter att göra rätt för sig och leva ett ”hederlig” liv.

För en del är det säkert en naiv dröm som aldrig kommer att uppfyllas, men för en hel del tror jag att det är en realistisk dröm och jag tror det finns massor av intagna som släpps ut och faktiskt väljer att leva ett bättre liv än det de hade innan de blev inlåsta.

Bara lite osorterade tankar en Lördagkväll när höstmörkret sänkt sig.

Jag har precis läst färdigt en bok som grep mig väldigt mycket. Den var mycket bättre än jag hade förväntat mig! Även om historierna skiljer sig väldigt mycket åt, mellan huvudpersonen i boken och min mamma, så finns det även en hel del likheter och jag tycker om hur den belyste svårigheterna att sitta på en svensk kvinnoanstalt (Hinseberg, samma som min mamma sitter på.)

Boken jag syftar på är: Diplomatdottern-lång väg till frihet av  Frennstedt, Tina.

Läs den!!

souldeepavatar.png

Ett år och fyra månader har gått. De har verkligen passerat. Inte obemärkt, men ändå.

Det är så lustigt det där. Innan min mamma och styvpappa greps så tänkte jag så sällan på världen i fängelset. Det var precis som att det bara satt några enstaka personer fängslade. Dessa personer var, i mitt huvud, bestialiska mördare, våldtäktsmän, en och annan kvinnomisshandlare, några få som kört rattfulla och sen en och annan som blivit oskyldigt dömd. Eller som Annika Östberg, som man i och för sig har starka sympatier för, men samtidigt så är ju inte det i Sverige.

Att Lasermannen sitter inne är så självklart, att andra uppmärksammade våldsamma brottslingar gör det är lika självklart. Att en och annan som faktiskt är oskyldig hamnar bakom lås och bom är kanske inte lika självklart, men näst intill ofrånkomligt. Men att det finns ”helt vanliga” tanter och farbröder, mammor och pappor, morfäder och farmödrar, mostrar och morbröder etc. som sitter inlåsta på våra fängelser. Som faktiskt ”förtjänar” att sitta där, då de har begått brott, men som samtidigt, den mesta delen av tiden är helt vanliga, hyggliga släktingar/vänner, även om de begått en kriminell gärning eller två… det tänkte jag aldrig på.

Nej, jag säger inte att min mamma inte borde sitta i fängelse för det brott hon begått. Jag säger att jag önskar personligen att hon inte satt inne, men det är helt känslomässigt och har inget med logik eller rättssamhälle att göra.

Jag säger att jag tycker hennes straff är för hårt, sju års fängelse. Det är blandat med logik och känslomässigt.

Jag tror i och för sig att en sådan resursstark person som jag vet att min mamma är, antagligen skulle ha gjort större nytta för samhället utanför murarna, i stället för innanför, med en annan typ av straff. Men logiskt sett, inser jag det svåra med att välja ut brottslingar på det sättet.

Mina vyer har vidgats under denna tid. Jag inser att de allra flesta som sitter inlåsta är ganska vanliga människor, som ”hamnat snett”, som gjort dåliga val, som har en annorlunda moral, som kanske begått kriminella gärningar som en följd av att själva vara brottsoffer, för att de har ett missbruk, för att de sökt sig en ”enkel väg” ur en svår vardag… etc. 

Under den här tiden min mamma suttit häktad och fängslad har det passerat många brottslingar i media. Många brottsoffer likaså. De alla har sina behov av utrymme och jag tycker det är rätt av media att publicera alla de olika vinklarna av ett brott.

Men det som förvånar mig allra mest är att det är så oerhört tyst kring oss anhöriga till gärningsmännen (kvinnorna.)

Vi som ”fejsar världen” , efteråt, med det ofattbara. Vi som lever här på utsidan utan våra anhöriga, samtidigt som vi lever med skammen. Med brottet, som vi inte har begått, men som vi ändå måste leva med, förhålla oss till, bearbeta.

För vissa går det inte att förhålla sig till brottslingarna alls. Vissa personer orkar inte med den skammen. Vissa personer bryter med sina fängslade anhöriga. Av skäl som endast de själva kännert till. Kanske för att brottet blir FÖR ofattbart, kanske för att man tror att man ska ”bli sedd” på samma sätt om man håller kvar kontakten, kanske för att allt ställts på sin spets i och med gripandet, kanske för att man omvärderar relationen och inser att den hade för lite positivt (förhållandevis) att bygga vidare på? 

För mig har det aldrig funnits som ett alternativ. Samtidigt kan det irritera mig att skammen för oss anhöriga blir så konkret. Alla ifrågasättanden. Vi har faktiskt inte begått något brott. Om vi vill fortsätta ha kontakt med och älska våra anhöriga, så har vi all rätt att göra det. Det är inget brott att älska en kriminell. Det är inget brott att ha kontakt med sin mamma/son etc. för att den begått kriminella gärningar.
Därför borde det inte vara så tabubelagt att vara anhörig. Men det är det. Jag själv är anonym, liksom de flesta i min situation. Det är bra synd, för på så sätt underminerar vi vår egen värdighet som människor och på så sätt är det svårare att växa sig stark med våra erfarenheter i den här frågan.

Det borde helt enkelt finnas plats för oss alla!
Bara lite tankar…

Att, som anhörig, besöka en närstående i ett fängelse är en omvälvande upplevelse. Alla uppdämda känslor ligger på helspänn.

Under den tid min mamma satt häktad på Kronobergshäktet i Stockholm, var vi bedövade av chocken, vi var bedrövade över den situation vi alla befann oss i. Vi var tyngda av sorg och förtvivlan, då ”familjens drivhjul” satt häktad och erkände sig skyldig för ett grovt brott. Det är svårt att få ihop bilden av en mamma som var den som städade, lagade underbara maträtter, som kramades och läste sagor för barnbarnen, som lekte med dem.

Den mamma som alltid gett oss så goda råd, den mamma som är så klok och stark och helt plötsligt så måste vi inse att det finns fler sidor av henne. Mörka sidor som vi inte har sett. Detta innebär dock inte att de ljusa sidorna av min mamma har försvunnit. Hon är fortfarande den kloka, starka mamman som kan laga vidunderlig mat och krama sina barnbarn och busa med dem, som ingen annan… det finns bara fler sidor av den fantastiska härliga människan. Världen är så sällan svart eller vit. Särskilt fenomenet människan är fylld av gråzoner vi inte alltid upptäcker.

Sedan förlorade jag inom en kort tid både min mormor, morfar och farmor. Det var en oerhörd smärta. Men det som trots allt gjorde mest ont var vetskapen av att mamma satt inlåst, med restriktioner och samtidigt förlorade båda sina föräldrar. Hon hade ingen att bearbeta alla dessa känslor med.

Denna sorg ingick inte i straffet som senare utmättes min mamma, men det var ändå ett faktum som var ett strängare straff än någon domstol kan utdöma.

Vi vill absolut inte ha någon medömkan, jag vet att det är det allra sista min mamma vill ha. Min mamma accepterar sitt straff och sin fängelsetid, även om vi anser att straffet var väl hårt för det hon dömdes, eftersom hon anser sig oskyldig till en av de åtalspunkter som hon blev dömd till. Men hon accepterar.

Vad jag vill ha sagt med denna blogg vet jag egentligen inte, men jag vill bara låta folk förstå att verkligheten inom Kriminalvårdens förvar, är något mycket mer än bara kriminella individer. Det är människor som även haft ett helt liv på utsidan som inte innefattar kriminalitet. Som omfattar ett helt yrkesliv, en familj, ett nätverk långt utanför kriminalitet.

Det handlar om helt skilda individer, med totalt olika bakgrund, med helt olika verkligheter att leva efter, på utsidan. Min mammas liv är bara ett av många, men jag önskar jag kunde beskriva hur många fler delar som finns i det, utöver det kriminella, som man tänker sig. Och ändå är hon en av ”dom”…

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 19/4-07;

Svar till två Kriminalvårdare och om säkerhetsklassning.

Jag vill ge några svar till de två Kriminalvårdare som lämnat en kommentar på bloggen; HÄR!

Jag vill börja med att berätta att sedan två månader tillbaka befinner jag mig på behandling; tolvstegsbehandlingen som finns på Hinseberg. Detta har jag skrivit om i tidigare bloggar HÄR, HÄR och HÄR. Därmed blir ju uppmaningen att söka till Färingsö för behandling ett lite överflödigt råd. MEN, det viktigaste är att jag inte får söka till Färingsö.

Som ni nämner i kommentarern, så har jag fått mina villkor och där står det klart och tydligt att jag inte får söka Färingsö förrän sommaren 2008 av säkerhetsskäl. Jag ska alltså vistas på de anstalter som är högst säkerhetsklassade; Hinseberg eller Ystad. Däremot är det inte som ni påstår, nämnt i mina villkor hur min säkerhet ska handhas inne på anstalten. Så när jag nekades t.ex. utearbete på grund av säkerhetsrisk, var det ett beslut som togs av Hinsebergs säkerhetsavdelning och ledning, alltså inte påverkade av KVS och deras villkor.

Det finns en viktig skillnad i de beslut som KVS tar i sina villkor och de beslut som säkerhetsavdelningen och ledningen tar. KVS villkor är nämligen nedskrivna och motiverade på ett papper som jag senare får, dessutom har fången möjlighet att träffa representanter från KVS när villkoren sätts och därmed argumentera för sin sak.

När säkerhetsavdelningen och ledningen tar sina beslut tas de oftast utan att fången vet något om det. Senare tillkännages fången beslutet utan någon som helst motivering eller orsaksförklaring till varför beslutet tagits.

Så skedde i mitt fall. En dag före jag skulle gå till behandlingsavdelningen fick jag besked om att jag p.g.a. höjd säkerhetsrisk inte kunde få arbeta ute, vilket normalt är sysselsättningen för dem som ingår i tolvstegsbehandlingen. Jag fick ingen förklaring om vilka orsaker som låg till grund för dessa beslut. Jag blev förvånad då jag inte heller har någon misskötsamhe, inte heller kunde mitt långa straff vara orsaken, då även livstidsdömda har haft möjligheten att arbeta ute.

Det som ändå förvånade mig mest under denna period av höjd säkerhet, var att den personal som arbetade närmast mig; 12-stegterapeuten och avdelningspersonalen inte heller fick information om varför min säkerhet var förhöjd. Först hade jag svårt att tro att så verkligen kunde vara fallet. Men eftersom de ärligt verkade vara lika förvånade över beslutet som jag och jag tror faktiskt även ifrågasättande allt eftersom de lärde känna mig så blev jag övertygad om att de var ärliga, då de sa att de inte fick någon information.

När jag så småningom skrev en detaljerad ifrågasättande överklagan på säkerhetsavdelningens och ledningens beslut som jag skickade, inte bara till ledningen, utan även till min advokat. Min advokat ringde säkerhetschefen och väldigt snabbt efter detta fick jag klartecken att min förhöjda säkerhetsrisk var borttagen. Numera utgör jag inte större säkerhetsrisk än andra fångar på Hinseberg och får jobba ute.

Eftersom ni är Kriminalvårdare, bör ni ju känna till att det som är skrivet i mina villkor bara går att ändra på genom KVS, de som har satt mina villkior. Så med andra ord hade en förhöjd säkerhetsrisk, satt av KVS, inte gått att ändra på med det tillvägagångssätt som jag använde.

Med detta vill jag ha sagt att min förhöjda säkerhetsrisk skapades av säkerhetsavdelningen och ledningen på Hinseberg och inte av någon annan.

Mycket beklämmande i historien tycker jag faktiskt är hur den personal som jobbar dagligen med mig ställdes åt sidan i detta beslut. Att de tyckte att jag var skötsam och samarbetsvillig vägde ingenting när ledningen tog sitt beslut. Nej, de fick inte ens informationen från säkerhetsavdelningen varför jag skulle vara en större säkerhetsrisk. Det är faktiskt dem som bäst känner mig av den personal som finns på Hinseberg och deras kunskap och åsikter efterfrågas aldrig. Förutom att detta vittnar om dåligt ledarskap, anser jag att det är fullständigt nedvärderande mot de kriminalvårdare som många försöker göra ett bra arbete.

Angående förhöjd säkerhetsrisk, har jag en medfånge som utsatts i ännu högre grad för sådant beslut. Jag brukar inte skriva om mina medfångar specifikt, men i diskussionen som bloggarna har väckt om min säkerhet har hon bett att jag ska berätta hennes. Den kommer. Kanske har även ni som Kriminalvårdare något att lära av den.

Vidare säger ni att villkor ställs lika för män och kvinnor när man har fyra års fängelsestraff eller längre. Skillnader finns. Läs mer om det HÄR och HÄR. Kvinnor diskrimineras genom att redan vid två års fängelse måste de till Riksmottagningen på Hinseberg. Riksmottagningen är, som ni säkert redan vet, den plats där villkoren utreds. Så med andra ord; kvinnor utreds och får villkor redan vid brott som ger två års fängelse. Skillnaden är att vid fyra års fängelse är det KVS som godkänner och har synpunkter på det som blir de slutliga villkoren. För kvinnor som har strafftid från två år och upp till fyra år görs samma utredning på Riksmottagningen och villkor sätts utifrån den utredningen, men villkoren godkänns inte slutligen av KVS, utan av Hinseberg. Skillnaden är marginell för hur ens strafftid kommer att se ut. Läs mer om detta i mina bloggar från Januari HÄR!

Avslutningsvis vill jag säga att många svar jag får från personer som jobbar inom Kriminalvården ifrågasätter mina uppgifter såsom att jag har ett intresse av att lämna ut falska uppgifter. Naturligtvis är det inte så. Jag bloggar om Kriminalvården för att ge min bild av ett fängelsestraff. Jag försöker varken försköna eller förvärra. När det gäller de faktiska förhållandena beskriver jag dem såsom de presenteras för mig och mina medfångar. Eftersom jag är en ganska nyfiken person som vill veta hur saker fungerar, brukar jag också ta reda på de grunder, lagar och regler som gäller inom det system jag lever i; nämligen fängelset.

Nästa sida »