Att vara anhörig


Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken ”Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.

När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför ”tänk om folk verkligen vet vem jag är”.

Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.

Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många  anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att  jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.

Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om  annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.

Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fjärilen som även är en symbol för medberoende

Nu har jag läst samtliga tre artiklar om Tito Beltrans dom och avtjänanade av straff skrivna av hans hustru och juristen Jenny Beltran:

Tito fick längre straff eftersom han var oskyldig

Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva

Mediebilden av Tito hade varit bättre om Rättegången TV-sänts

Jag måste börja med att säga att Jenny Beltran är jurist inte är helt ointressant i frågan. Hade hon varit en helt novis anhörig hade jag bara tyckt synd om henne och känt att maken har utnyttjat hennes känslomässiga band och solidaritet. Så är förstås också fallet nu, att Jenny Beltran har svårt att se att den att hon älskar kan vara skyldig till så grova brott som också i förlängningen är stora svek mot henne och deras relation. Jag skulle vilja säga att  en medberoendegrupp är det Jenny Beltran skulle vara mest hjälpt av.  Att Jenny Beltran är jurist gör mig inte fullt så medkännande då hon mot bättre vetande slår åt alla håll.

Ständigt slår hon tex på Kriminalvården för att de behandlar hennes make som skyldig. Med sin bakgrund bör hon veta att den bedömningen redan är gjord i två dömande instanser nämligen Tingsrätten och Hovrätten. Dessutom är en klagan till  Högsta domstolen gjord, den avslogs då de ansåg att rättegångsförfarandet hos Hovrätten har skett korrekt och inga nya saker framkommit som ger anledning till ytterligare prövning. Som jurist bör Jenny Beltran vara införstådd med  dessa förhållanden. Att Jenny Beltran dessutom är sin makes juridiska ombud gör situationen  faktiskt direkt ”geggig” och jag tycker det är beklagligt att det är tillåtet. Mest att beklaga är Jenny Beltran. Jenny borde få tid och ork att ta hand om sin egen smärta och sorg medans maken själv får ta ansvar för sina handlingar. Här finns mycket förnekande som står i vägen för både henne och maken. Precis som alla vi andra kan varken vi eller Jenny Beltran med säkerhet veta huruvida Tito är skyldig eller inte. Precis som i de flesta sexualbrott är det bara förövaren och offret som vet exakt vad som hände. Till skillnad från de flesta sexualbrott fanns det ovanligt många vittnen som kunde vittna om de faktiska förhållandena runt brottet i rättegångarna mot Tito.  Detta var väl ett av skälen som ledde till fällande domar i två instanser. Att Tito Beltran skulle vara oskyldigt dömd, har det mig veterligen inte lagts fram bevis för. Att hans hustru är övertygad är en annan sak men inte helt ovanligt. Att det finns folk  i Sverige idag som är oskyldigt dömd är troligt, att Tito Beltran skulle vara en av dessa har jag inte funnit några belägg för. Tvärtom uppfattar jag det som att flera av de vittnen som var inblandade i rättegången själva hade mycket att förlora i och med sina egna kändisskap och den oönskade uppmärksamhet som deras vittnesmål medförde.  Trots att Tito Beltran var deras vän valde de att vittna till fördel för en av flickorna som de var övertygade om var en av Titos brottsoffer.

Oavsett så vore det orimligt om Kriminalvården som en verkställande myndighet skulle försöka sig på gissningslekar om vilka dömda personer som eventuellt är oskyldigt dömda och därefter särbehandla dessa genom att ge dem tex fotboja för en enklare utsluss, trots att de vägrat ta emot behandling för sina problem. Då tror jag att vi är väldigt illa ute och det skulle naturligtvis  utarma rättssäkerheten. Lite tillspetsat skulle man ju kunna fråga sig vad vi då skall ha domstolarna till?

Tito Beltran var alltså redan dömd när han kom till Kriminalvården. Utifrån den domen skulle Kriminalvården som verkställande instans verkställa Tito Beltrans  straff utifrån de brott han dömts för. Tito Beltran är dömd för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig, under rättegången blev han också dömd för övergrepp i rättssak. Utifrån att han dömdes för sexuella brott är det ju rimligt att Kriminalvården erbjuder honom behandling i ROS. Precis som övriga fångar erbjuds behandling utifrån den problematik som fört dem till fängelsestraff. Själv är mitt brott relaterat till missbruk och det blir då rimligt att jag erbjöds hjälp för mitt narkotikamissbruk som också stod i direkt relation till min brottsliga verksamhet. Det är för alla i min situation helt begripligt att tar man inte emot den hjälpen så försvårar man sin egen utsluss, tex möjligheten till fotboja.  Anstalten gör avgörelsen att ovilligheten att ta tag i sina problem är en indikator på att fortsatt brottslighet  är högrisk. För varje fånge görs en individuell bedömning som också gäller för hur fångens utsluss till samhället ska se ut. Naturligtvis bedöms här fångens rehabilitering utifrån sitt brott, är risken hög eller låg för återfall. En fånge som sitter inne för våldsbrott och vägrat delta i ART (ett program om att hantera ilska och konflikter) bedöms att ha högre risk för återfall i våldsbrott än en fånge som deltagit i programmet. En narkotikabrottsling med missbruk bedöms utifrån hans villighet att ta hjälp för sitt missbruk. Utifrån att detta är en del av Kriminalvårdens  arbete ser jag det som rimligt att Tito Beltrans utsluss tillbaka till samhället också bedöms utifrån hans villighet att arbeta med sin problematik utifrån det brott han faktiskt är dömd för.

Tito Beltran är dömd för att han inte kan låta bli småflickor. Hans problem är inte att han saknar boende eller sysselsättning. Det blir då märkligt för mig att hans fotboja, som han nu har fått tack vare Malmös Förvaltningsrätt, grundar sig på att han har bostad och sysselsättning. Beltrans utsluss borde bedömas utifrån hans sexuella brottslighet, vilket han är dömd för och därmed måste ses som det verkliga problemet.

För att förtydliga så är grundtankarna i den svenska Kriminalvården att verkställa straff utdömda av domstolen dessutom ska Kriminalvården arbeta för att motverka återfall och samtidigt skydda samhället från fortsatt kriminalitet. I detta fall kan man säga att Kriminalvården lyckats dåligt med att motverka återfall på grund av Tito Beltrans brist på samarbete. I vart fall finns det inget påtagligt som visar på en förändring hos fången.  Därmed står Kriminalvården inför en annan uppgift att skydda samhället från fortsatt kriminalitet, vilket i det här fallet är att skydda andra unga kvinnor för framtida övergrepp. Därmed är Kriminalvårdens vägran att ge Tito Beltran fotboja helt logisk. Beslutet från förvaltningsrätten i Malmö att ge Tito Beltran fotboja kan däremot vara förvånande då beslutet grundar sig på att han har bostad och sysselsättning, vilket ju faktiskt aldrig har varit hans problem och därför bör vara oviktigt i bedömningen.

Huruvida Tito har blivit särbehandlad för att han är en känd person låter jag vara osagt då jag inte avtjänat mitt straff med honom.  På samma sätt tror jag att detta också står utanför Jenny Beltrans kunskap om huruvida Tito Beltran blivit sämre eller bättre behandlad än sina medfångar.

Däremot vet jag att kända personer jag suttit tillsammans med har varit upprörda för att de ansett sig bättre behandlade i jämförelse med  oss de okända medfångarna.  Det krävs en hel del ödmjukhet för ett sådant ”erkännande”, men de hade heller inte några problem i relation till oss övriga fångar.

/Någons mamma

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningenSlottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

CIMG5142

Det var väldigt länge sedan varken jag eller min mamma skrev i denna blogg nu. Månaderna har gått och naturligtvis händer det en massa saker på vägen, men behovet att skriva om det har minskat rejält.

Mamma är igång med permissioner sedan ett bra tag tillbaka och det fungerar bra. Hon jobbar också hårt med de tolv stegen. Det finns ett lugn i henne som känns tryggt och fridfullt.

Hon varvar sina permissioner mellan mig och min bror, men har också haft en permission till en avlägsen plats, för att ta farväl av sina föräldrar som gick bort när min mamma satt häktad med restriktioner. Det blev naturligtvis ett tungt besök, samtidigt som hon fick träffa sina syskon.

Min mamma har nu suttit av drygt 3 ½ år av sitt straff. När jag ser siffran 3 ½ känns det som en väldigt kort del av en människas liv, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt, allt som pågått under dessa 3 ½ år sedan gripandet av min mamma, så känns det verkligen som en hel evighet.

När jag tänker tillbaka på de där första 10 månader som hon satt på häktet och särskilt de fyra första månader då hon satt med restriktioner, så känns det som om det var i ett helt annat liv, i en helt annan tid.

Nu börjar mamma vistas allt mer i frihet och jag ser även där att 3 ½ år är längre tid än vad siffrorna avslöjar. Hon blir väldigt snabbt trött bland folk, med alla nya intryck. Osäker över många tekniska saker som har utvecklats under den tid hon suttit inne. Samtidigt jobbar hon hårt för att skapa sig ett nytt liv, ett liv utan kriminalitet och missbruk. Ett liv som min mamma finner värdigt och där hon kan stå för den hon är och känna att hon är en del av samhället igen.

Hon har kortare väg att gå än många andra, som levt merparten av sina liv i missbruk och kriminalitet, ändå är det en tillräckligt lång väg…

Nästa sida »