Det är jag som är ”Någons dotter”

Kronobergshäktet 2006

Som min mamma precis har skrivit i inlägget innan, så har vi valt att gå ut öppet med våra identiteter i tv 4´s Nyhetsmorgon i morgon. Därför väljer vi också att gå ut med det öppet i våra bloggar ikväll, innan Nyhetsmorgon.

Det har varit en lång resa för oss det här. Mycket har hänt sedan gripandet av min mamma för flera år sedan, tills nu när hon precis blivit fri. Resan är inte slut, men den tyngsta tiden är över, gissar jag och framför allt så är det en enormt stor befrielse för mig att kunna vara uppriktig om detta och att inte längre behöva dölja…

När jag startade denna blogg, så fanns det inte på kartan att skriva öppet. Anonymiteten har varit en förutsättning för bloggen över huvudtaget. Idag är jag i en helt annan situation och har förlikat mig med min mammas brott, hennes svek mot framför allt sig själv. Jag har inte bara förlikat mig, utan accepterat. Och fått både förståelse och funnit förlåtelsen.

Jag är än så länge mycket lättad och glad för vårt gemensamma beslut. Det är viktigt för mig att kunna vara en röst och ett ansikte för alla andra anhöriga i min situation eller liknande situation. Det behöver inte vara dolt i dunkel utan man kan öppna på locket och prata om det som är svårt och smärtsamt och på så sätt påbörja ett eget helande och den nödvändiga bearbetningen.

Jag vill nu, när jag ändå lämnat ut vem som hållit i denna blogg, passa på att tacka så väldigt mycket till er som läst och kommenterat här, ni som mailat och stöttat mig under alla dessa år. Jag vet uppriktigt inte hur jag skulle ha orkat genom de mörkaste stunderna utan att ha haft möjlighet att skriva av mig här och dessutom få ett fint stöd. TACK till er!

Om jag inte skriver här, så hittar du mig i min öppna blogg: Tonårsmorsa

Till er som liksom mig är anhörig: All min värme och kärlek till er och den ni bär i ert hjärta, oavsett om personen finns i frihet eller ej… Lägg skam och skuld på hyllan och ta tillvara på det du har!

Man ”får” älska en person trots att den har begått ett brott eller gjort något som är väldigt fel. Att man älskar en person som gjort fel, betyder inte att man accepterar eller okejar det som personen har gjort. Att min mamma begått brott som jag aldrig (och inte ens hon själv) någonsin kommer att tycka är okej, betyder inte att allt annat hon gjort i sitt liv suddas ut!

Vänligen Tonårsmorsa / Fatou / Någons dotter och grundaren av denna blogg! ♥

Min mammas egen blogg: Britta´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Bryggan arbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN´s barnkonvention om barns rättigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, tv4, anonym, avslöjande,

 

Att öppna upp

För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken ”Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.

När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför ”tänk om folk verkligen vet vem jag är”.

Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.

Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många  anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att  jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.

Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om  annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.

Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, anhörig, hemligheter

 

Snart är min mamma fri efter nästan fem år

Det är ju min mamma som har drivit denna blogg den senaste tiden. Något sparsamt, men ändå med uppdateringar lite då och då. Nu tycker jag det är lägligt att jag skriver några rader.

Idag är det Söndag den 17/10-2010. Om precis en vecka kommer min mamma att bli villkorligt frigiven. Då har hon suttit av de fyra år och åtta månader som man sitter av när man har fått ett straff på sju år.

När jag säger att hon suttit ”nästan fem år” så låter det inte så länge i siffror. Men när jag tänker på allt som skett under den här tiden, så känns det som en hel evighet.

När jag blickar tillbaka i bloggen och i tiden så inser jag att min mamma  har suttit av ett riktigt långt straff. Det senaste året har hon inte bokstavligen suttit i fängelse, eftersom hon haft vårdvistelse som utsluss. Det har inneburit att hon har arbetat och bott utanför anstalten. Vi har haft möjlighet till ”fri” kontakt via telefon och Internet och även att träffas på ett helt annat sätt än när hon befann sig på anstalt. Det har varit en bra men också nödvändig utslussningsform.

Det har varit många år av ovisshet, sorg, förtvivlan, men också av hoppfullhet och tillförsikt. Nu är vi där. Vi är där vid ett frisläppande och det känns bra med också overkligt!

Det var först helt nyligt som jag vågat börja räkna ner tiden min mamma har kvar. I början när hon satt kvar på häktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft och därefter i väntan på plats på Hinsebergs Riksmottagning för kvinnor, vågade jag inte räkna ner. Jag tänkte att om jag började göra det så snart så skulle det kännas så evighetslångt att vänta på, att jag inte orkade med det.

Men så inser jag nu att om bara en endaste vecka är min mamma villkorligt frigiven. Det är en fantastisk känsla!

För oss som är anhöriga har dessa nästan fem år varit omvälvande på många sätt. På sätt och vis har mycket rullat på som vanligt och vi har fortsatt våra liv. På ett annat vis känns det som om vi haft en paus-knapp intryckt som nu ska släppas om en veckan.

Vi har under dessa nästan fem år firat en massa jular, nyår, födelsedagar, studenter och vi har sörjt vid bortgångar och begravningar. Hela tiden med mamma innanför murarna.  Men mest av allt har vi haft en vardag där vi saknat, längtat och älskat vår mamma/mormor/farmor. Nu är den tiden slut och en ny era kommer att ta form i våra liv.

Min mamma har under hela den här tiden gjort ett fantastiskt jobb med att jobba med sig själv och sitt missbruk, men också med att hålla ihop familjen och hålla kontakten konstant, även när våran vardag tagit över och vi varit dåliga på det.

Min mamma är helt jäkla fantastisk och jag är så stolt och glad och fylld av kärlek till henne. Hon är verkligen toppen och det har hon bevisat. Igen.

//Någons dotter

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, anhörig, anstalt, vårdvistelse, muck, mucka,

 

Juristen Jenny Beltran bör veta att skuldfrågan avgörs i domstolarna

Fjärilen som även är en symbol för medberoende

Nu har jag läst samtliga tre artiklar om Tito Beltrans dom och avtjänanade av straff skrivna av hans hustru och juristen Jenny Beltran:

Tito fick längre straff eftersom han var oskyldig

Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva

Mediebilden av Tito hade varit bättre om Rättegången TV-sänts

Jag måste börja med att säga att Jenny Beltran är jurist inte är helt ointressant i frågan. Hade hon varit en helt novis anhörig hade jag bara tyckt synd om henne och känt att maken har utnyttjat hennes känslomässiga band och solidaritet. Så är förstås också fallet nu, att Jenny Beltran har svårt att se att den att hon älskar kan vara skyldig till så grova brott som också i förlängningen är stora svek mot henne och deras relation. Jag skulle vilja säga att  en medberoendegrupp är det Jenny Beltran skulle vara mest hjälpt av.  Att Jenny Beltran är jurist gör mig inte fullt så medkännande då hon mot bättre vetande slår åt alla håll.

Ständigt slår hon tex på Kriminalvården för att de behandlar hennes make som skyldig. Med sin bakgrund bör hon veta att den bedömningen redan är gjord i två dömande instanser nämligen Tingsrätten och Hovrätten. Dessutom är en klagan till  Högsta domstolen gjord, den avslogs då de ansåg att rättegångsförfarandet hos Hovrätten har skett korrekt och inga nya saker framkommit som ger anledning till ytterligare prövning. Som jurist bör Jenny Beltran vara införstådd med  dessa förhållanden. Att Jenny Beltran dessutom är sin makes juridiska ombud gör situationen  faktiskt direkt ”geggig” och jag tycker det är beklagligt att det är tillåtet. Mest att beklaga är Jenny Beltran. Jenny borde få tid och ork att ta hand om sin egen smärta och sorg medans maken själv får ta ansvar för sina handlingar. Här finns mycket förnekande som står i vägen för både henne och maken. Precis som alla vi andra kan varken vi eller Jenny Beltran med säkerhet veta huruvida Tito är skyldig eller inte. Precis som i de flesta sexualbrott är det bara förövaren och offret som vet exakt vad som hände. Till skillnad från de flesta sexualbrott fanns det ovanligt många vittnen som kunde vittna om de faktiska förhållandena runt brottet i rättegångarna mot Tito.  Detta var väl ett av skälen som ledde till fällande domar i två instanser. Att Tito Beltran skulle vara oskyldigt dömd, har det mig veterligen inte lagts fram bevis för. Att hans hustru är övertygad är en annan sak men inte helt ovanligt. Att det finns folk  i Sverige idag som är oskyldigt dömd är troligt, att Tito Beltran skulle vara en av dessa har jag inte funnit några belägg för. Tvärtom uppfattar jag det som att flera av de vittnen som var inblandade i rättegången själva hade mycket att förlora i och med sina egna kändisskap och den oönskade uppmärksamhet som deras vittnesmål medförde.  Trots att Tito Beltran var deras vän valde de att vittna till fördel för en av flickorna som de var övertygade om var en av Titos brottsoffer.

Oavsett så vore det orimligt om Kriminalvården som en verkställande myndighet skulle försöka sig på gissningslekar om vilka dömda personer som eventuellt är oskyldigt dömda och därefter särbehandla dessa genom att ge dem tex fotboja för en enklare utsluss, trots att de vägrat ta emot behandling för sina problem. Då tror jag att vi är väldigt illa ute och det skulle naturligtvis  utarma rättssäkerheten. Lite tillspetsat skulle man ju kunna fråga sig vad vi då skall ha domstolarna till?

Tito Beltran var alltså redan dömd när han kom till Kriminalvården. Utifrån den domen skulle Kriminalvården som verkställande instans verkställa Tito Beltrans  straff utifrån de brott han dömts för. Tito Beltran är dömd för våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig, under rättegången blev han också dömd för övergrepp i rättssak. Utifrån att han dömdes för sexuella brott är det ju rimligt att Kriminalvården erbjuder honom behandling i ROS. Precis som övriga fångar erbjuds behandling utifrån den problematik som fört dem till fängelsestraff. Själv är mitt brott relaterat till missbruk och det blir då rimligt att jag erbjöds hjälp för mitt narkotikamissbruk som också stod i direkt relation till min brottsliga verksamhet. Det är för alla i min situation helt begripligt att tar man inte emot den hjälpen så försvårar man sin egen utsluss, tex möjligheten till fotboja.  Anstalten gör avgörelsen att ovilligheten att ta tag i sina problem är en indikator på att fortsatt brottslighet  är högrisk. För varje fånge görs en individuell bedömning som också gäller för hur fångens utsluss till samhället ska se ut. Naturligtvis bedöms här fångens rehabilitering utifrån sitt brott, är risken hög eller låg för återfall. En fånge som sitter inne för våldsbrott och vägrat delta i ART (ett program om att hantera ilska och konflikter) bedöms att ha högre risk för återfall i våldsbrott än en fånge som deltagit i programmet. En narkotikabrottsling med missbruk bedöms utifrån hans villighet att ta hjälp för sitt missbruk. Utifrån att detta är en del av Kriminalvårdens  arbete ser jag det som rimligt att Tito Beltrans utsluss tillbaka till samhället också bedöms utifrån hans villighet att arbeta med sin problematik utifrån det brott han faktiskt är dömd för.

Tito Beltran är dömd för att han inte kan låta bli småflickor. Hans problem är inte att han saknar boende eller sysselsättning. Det blir då märkligt för mig att hans fotboja, som han nu har fått tack vare Malmös Förvaltningsrätt, grundar sig på att han har bostad och sysselsättning. Beltrans utsluss borde bedömas utifrån hans sexuella brottslighet, vilket han är dömd för och därmed måste ses som det verkliga problemet.

För att förtydliga så är grundtankarna i den svenska Kriminalvården att verkställa straff utdömda av domstolen dessutom ska Kriminalvården arbeta för att motverka återfall och samtidigt skydda samhället från fortsatt kriminalitet. I detta fall kan man säga att Kriminalvården lyckats dåligt med att motverka återfall på grund av Tito Beltrans brist på samarbete. I vart fall finns det inget påtagligt som visar på en förändring hos fången.  Därmed står Kriminalvården inför en annan uppgift att skydda samhället från fortsatt kriminalitet, vilket i det här fallet är att skydda andra unga kvinnor för framtida övergrepp. Därmed är Kriminalvårdens vägran att ge Tito Beltran fotboja helt logisk. Beslutet från förvaltningsrätten i Malmö att ge Tito Beltran fotboja kan däremot vara förvånande då beslutet grundar sig på att han har bostad och sysselsättning, vilket ju faktiskt aldrig har varit hans problem och därför bör vara oviktigt i bedömningen.

Huruvida Tito har blivit särbehandlad för att han är en känd person låter jag vara osagt då jag inte avtjänat mitt straff med honom.  På samma sätt tror jag att detta också står utanför Jenny Beltrans kunskap om huruvida Tito Beltran blivit sämre eller bättre behandlad än sina medfångar.

Däremot vet jag att kända personer jag suttit tillsammans med har varit upprörda för att de ansett sig bättre behandlade i jämförelse med  oss de okända medfångarna.  Det krävs en hel del ödmjukhet för ett sådant ”erkännande”, men de hade heller inte några problem i relation till oss övriga fångar.

/Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om jenny beltran, tito beltran, fotboja, krminalvården, medberoende, sexualbrott, ros, newsmill, debatt, debattartikel, oskyldigt dömd,

 

Det gör inte längre ont

Om tolv dagar är det precis fyra år sedan min mamma blev gripen av polisen. Hennes straff är inte avtjänat än, men hon är inte inlåst längre och det är en oerhörd skillnad för oss anhöriga, ur våra perspektiv.

Det är förstås stor skillnad för min mamma också, att ha en hel del frihet i jämförelse med den inrutade tillvaro anstaltslivet innebar, även om hon fortfarande har ganska mycket kontroll på sig.

Men vi alla börjar äntligen att se lite av ljuset i den här oändliga tunneln av mörker vi har befunnit oss i. Vi har förstås våra liv oberoende av var mamma befinner sig, men den mörka skuggan som hennes straff burit med sig i våra liv har ändå inte lämnat oss oberörda och har på många sätt begränsat även oss., särskilt mentalt.

Men nu gör det inte längre ont.

Vi har också utrymme att vårda och utveckla våra relationer till varandra.

Vi hinner träffas en hel del och vi har möjlighet att prata med varandra precis som med vilken annan person som helst.

Min mamma lägger mycket tid på att arbeta med sig själv och det leder till att hon håller på att utvecklas till en väldigt närvarande och medveten människa. Inte för att hon saknat dessa delar tidigare, utan hon håller på att bli en än bättre människa. Så som vi alla skulle behöva jobba med oss själv, men som vi sällan gör, när vi inte tvingas in i det på ett avgörande sätt. Det är alltid lättare att flyta med än att ta tag i sitt liv på djupet och göra större nödvändiga förändringar för att utvecklas som människa.

Den sista tiden och en tid framöver har det varit och kommer det att vara min mamma som håller i den här bloggen. För att läsarna enkelt ska se vem som skrivit inläggen så undertecknar jag de inlägg jag skriver med /Någons dotter och min mamma undertecknar med /Någons mamma

Men det kommer alltså att nästan helt vara min mamma som fortsätter den här bloggen. Det ska bli kul att se vad som utvecklar sig här.

/Någons Dotter

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, vårdvistelse, utveckling,

 

En ny epok

Igår hände en rolig sak. Efter tre år och nio månader, fick min mamma flytta ut från anstalt och in på ett halvvägsboende i Stockholm.

De första tio månaderna spenderade hon på Kronobergshäktet. Därefter två år på Hinseberg (varav den allra första tiden på Riksmottagningen, därefter på normalavdelning någon månad och slutligen på behandlingsavdelningen på Slottet). Sedan har hon suttit på Färingsö i elva månader, varav den första tiden på den låsta avdelningen och nu på slutet den öppna.

Men igår var det alltså dags att lägga ännu en del av Kriminalvårdens trappa bakom sig och stiga in i en ny. Det här har mamma sökt länge och sett mycket fram emot. Det innebär dels mycket mer frihet, men ger henne också möjlighet till att skaffa ett jobb.

Hon har pratat om den här flytten länge, länge. Hon har gjort massor av hantverk för att kunna dekorera sitt nya rum med och ibland tror jag nästan hon har upplevt den här flytten som att flytta till en lyxvilla.

För oss som är anhöriga är det fantastiskt att kunna ringa till henne igen. Dessutom planerar vi vår allra första jul tillsammans på flera år. Det känns helt fantastiskt!!

Jag ringde henne flera gånger igår. I det sista samtalet var hon helt sprallig över att man kan MÖBLERA möblerna. Hon skrattade och berättade om en tidigare intagen som hade möblerat om sitt rum varje dag när hon kom ut, bara för att man KUNDE göra det! Mamma berättade glatt att hon kanske också skulle göra det, för det första hon gjorde är hon kom in i sitt rum var just att möblera om det.

En annan rolig historia hon berättade vid vårt första samtal igår ska jag återge, men först ska jag bara berätta att i den här bloggen får vi ganska ofta mail med förfrågningar om att vara med i olika mediala sammanhang. Bl.a. har vi blivit förfrågade om att vara med i ett par dokumentärer i TV, men även i diverse tidningar och radioprogram. Vad jag kan minnas har vi bara ställt upp i en intervju i Aftonbladet. Hur som helst, så berättade mamma igår ungefär så här:

Ja, så skulle vi åka då och jag hade så mycket saker med mig, för det här är ju nästan fyra års liv jag ska ha med mig, så det blir mer än man tror. Och jag var alldeles stressad och stirrig i huvudet för det är så mycket på utsidan jag blivit ovan vid och som jag måste ställa in mig på varje gång jag lämnat anstalten. Så när vi kom ut, utanför anstalten stod det massor av journalister utanför och han som jobbade och skulle köra mig, sa på skämt: ”Titta här, alla journalister som väntar på dig!” Varpå mamma börjar hojta: ”Nej, nej, vad ska jag göra nu? Sånt här klarar jag inte av! Nej, nej, jag vill inte!” Hon berättade också att hon genast tänkte på den här bloggen!

Naturligtvis var det inte mammas flytt alla journalister stod där för, utan det var helt enkelt för att beskedet om att Annika Östberg´s kommande frigivning kom igår.

Grattis till Annika för det!

Mamma hade så roligt åt det där hela dagen, att hon hade trott att de stod där för hennes flytt. Hon tyckte själv det var jätteroligt att hon var så självupptagen!

Själv tycker jag också det är jätteroligt även om jag inte tycker det är fullt lika långsökt, eftersom jag vet att mamma blir stirrig av alla nya intryck när hon varit ute på permissioner, för allt som har förändrats dessa år hon har suttit inlåst!

En ny epok har tagit vid och jag ser på framtiden med förhoppning och tillförsikt!

Läs även andra bloggares åsikter om anstalt, halvvägshus, annika östberg, frigivning, glädje, färingsö, hinseberg, kronobergshäktet,

 

Livet utanför fängelset

Det var väldigt länge sedan varken jag eller min mamma skrev i denna blogg nu. Månaderna har gått och naturligtvis händer det en massa saker på vägen, men behovet att skriva om det har minskat rejält.

Mamma är igång med permissioner sedan ett bra tag tillbaka och det fungerar bra. Hon jobbar också hårt med de tolv stegen. Det finns ett lugn i henne som känns tryggt och fridfullt.

Hon varvar sina permissioner mellan mig och min bror, men har också haft en permission till en avlägsen plats, för att ta farväl av sina föräldrar som gick bort när min mamma satt häktad med restriktioner. Det blev naturligtvis ett tungt besök, samtidigt som hon fick träffa sina syskon.

Min mamma har nu suttit av drygt 3 ½ år av sitt straff. När jag ser siffran 3 ½ känns det som en väldigt kort del av en människas liv, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt, allt som pågått under dessa 3 ½ år sedan gripandet av min mamma, så känns det verkligen som en hel evighet.

När jag tänker tillbaka på de där första 10 månader som hon satt på häktet och särskilt de fyra första månader då hon satt med restriktioner, så känns det som om det var i ett helt annat liv, i en helt annan tid.

Nu börjar mamma vistas allt mer i frihet och jag ser även där att 3 ½ år är längre tid än vad siffrorna avslöjar. Hon blir väldigt snabbt trött bland folk, med alla nya intryck. Osäker över många tekniska saker som har utvecklats under den tid hon suttit inne. Samtidigt jobbar hon hårt för att skapa sig ett nytt liv, ett liv utan kriminalitet och missbruk. Ett liv som min mamma finner värdigt och där hon kan stå för den hon är och känna att hon är en del av samhället igen.

Hon har kortare väg att gå än många andra, som levt merparten av sina liv i missbruk och kriminalitet, ändå är det en tillräckligt lång väg…

 

Mamma har påskpermission

Jag har ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid att min mamma har börjat få permissioner. Den här helgen har hon permission hos min bror och även om vi inte kommer att träffas, så känns det så bra att kunna ringa henne när jag vill,  barnen kan ringa mormor när de vill, på deras villkor.

Det är också skönt att som dotter slippa oroa sig för hur de har det där inne över påsk. Nu vet jag att hon har det bra, att vi kan prata när vi vill och det känns bra.

Glad påsk önskar jag er!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, min mamma, glad påsk, helg, storhelg,

 

Annika Östberg åter i Sverige

Annika Östberg. (Otroligt snabbt uppdaterat på Wikipedia. Planet med Annika landade i morse och redan har Wikipedia uppdaterat sin sida) En kvinna som spenderat oerhört många år i Amerikanskt fängelse. Enligt Aftonbladet 27 år, enligt Expressen 28 år och enligt hemsidan drygt 29 år. (Det var 27 år i Februari 2007, enligt hemsidan) Oavsett så tror jag vi alla kan enas om att det handlar om väldigt många år.

När jag tänker mig tillbaka 29 år i tiden, så var jag bara en liten skolflicka. Allt som skett i mitt liv, har i stort sett skett efter det.

Oavsett hur inblandad Annika sägs vara i de mord hon dömts för, så har hon haft det väldigt tufft och svårt, ändå tycker jag inte hon har beklagat sig. Av det jag läst i tidningar och sett av henne så förvånas jag över att många inte verkar förstå att Annika aldrig uttalat sig om att vilja bli frigiven, även om det inte är svårt att förstå att det är hennes önskan, det vore närmast onormalt att inte känna så i hennes situation. Men det Annika har stridit för hela tiden är två saker, som jag har uppfattat:

• Att få ett tidsbestämt straff.
• Att få bli överförd till Sverige.

Ingenstans kan jag läsa att Annika på något sätt ”kräver” att bli frigiven.

Jag läste boken om Annika som heter Sorgfågel och är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg. Jag blev verkligen berörd av boken och vill varmt rekommendera den. Om man  är intresserad av att veta mer om Annika Östberg, men av någon anledning inte vill läsa hela boken, så uppmanar jag i er i alla fall att läsa hemsidan om Annika och om hennes liv.

Som anhörig till en som sitter bakom galler, rinner mina tårar konstant närjag läser all nyhetsrapportering om Annika. Både för hennes mamma som kämpat i så många år förAnnikas överförning, men också för Annika själv.

Jag läser någonstans att Annika nu ska in på Riksmottagningen på Hinseberg och jag önskar att jag kunde beskydda henne från den. Det går rysningar genom min kropp när jag tänker på Riksmottagningen på Hinseberg. Jag minns hur dåligt min mamma mådde när hon satt där och jag minns hur svårt det var och fortfarande är att läsa de blogginlägg hon skrev från Riksmottagningen. Nu när jag läser, kan jag se hur även mammas ord är förhårdnade. De är inte mjuka och runda och vackra att ta i munnen. De är hårda, syniska och uttrycker en stor portion sorg.

Jag önskar att vi kunnat bespara Annika Östlund denna ”välkomstbehandling” till svensk kriminalvård, efter alla år hon redan har fått sitta frihetsberövad. Jag hoppas någon ska förklara för henne att det här bara är en liten, liten del av Svensk kriminalvård. En liten del som säkert kan upplevas som den mest destruktiva delen, men som i alla fall är en relativt kort period av ditt långa fängelsestraff.

Återupplivar några av de blogginlägg min mamma skrev från Riksmottagningen:

• Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.
• Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06
• Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06

Fler inlägg i det här  ämnet kan du läsa HÄR!

Till Annika och hennes mamma vill jag säga: Jag är glad för er skull och hoppas livet kan underlättas något för er nu.

Läs även andra bloggares åsikter om hinseberg, riksmottagningen, annika östberg, frigiven, återvänt, sorgfågel, lena katarina swanberg,

 

Artikeln i Aftonbladet om min mammas tid i fängelse

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

• Min mamma sitter i fängelse
• Mamman berättar: Jag har svikit familjen
• Forskaren: De känner sig som dåliga mammor

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, färingsö, anstalt, aftonbladet, reportage, nätet, söndagsbilaga, media,

 

Reportage i Söndagsbilagan

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

 

Uppdatering av mig (dottern)

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, kriminell, teatergrupp, offstockholm, anstalt, som en blomma på månen, stora bloggpriset, juryn, permissioner, aftonbladet, bloggportalen,

 

Jag Bloggar igen (Mamma bloggar från anstalten)

Den här bloggen var egentligen skriven innan den föregående. Men eftersom mamma skrev det föregående inlägget när hon var här på permission, samtidigt som hon lämnade detta inlägg för att skriva in och jag inte har hunnit det, så blir det så här. Jag tror även att ytterligare ett inlägg kan vara på väg. Denna blogg är daterad den 25 december 2008:

Folk har undrar var mina små reflektioner från fängelset har tagit vägen. Lite smickrad blir jag över att någon frågar. Tack för det. Ibland är det svårt att tänka att någon läser det man skrivit och ännu mindre att det jag skrivit har skrivit skulle ha betytt något för någon. Det mesta jag har skrivit har haft en betydelse för min egen del. Jag har skrivit av mig mina frustrationer och många gånger den ilska och vanmakt jag känt inför fängelsesystemet. Naturligtvis har jag varit medveten om att andra kan läsa det jag skrivit när min dotter har lagt ut det på nätet, men det har liksom blivit underordnat.

Men insikten att denna blogg lästes och faktiskt var till stöd för andra människor har kommit till mig här i fängelset. För jag har gång efter annan blivit uppsökt av andra fångar som tagit reda på att det är jag och min dotter som står bakom den här bloggen. De har bara velat berätta för mig att de har anhöriga på utsidan som har följt bloggen och känt ett väldigt stöd i att den har funnits. Då, i det där första kaoset när man blir gripen och ens anhöriga står där chockade, förvånade och förtvivlade så är det inte så många de kunnat tala med. Det är ju fortfarande väldigt skamligt att ha en förälder, ett barn eller en partner i fängelse. Och då har tydligen våran blogg kunnat vara både till tröst och stöd för en eller annan anhörig. Jag blir så glad när jag hör det och jag blir väldigt stolt över min dotter som kom på denna idé.

Jag tror eller vet att de anhöriga glöms bort så ofta när det gäller trauman i en närståendes liv. Och naturligtvis är detta ännu påtagligare när traumat är att en närstående kommer i fängelse. Den skam som finns där drabbar inte bara den straffade utan i lika hög grad de anhöriga. Är fången dessutom en kvinna tycks fallet vara hårdare och omgivningens fördömande är starkare. Det är väldigt okvinnligt att vara kriminell. Fördömandet är naturligtvis känsligt för den anhöriga och de blir också sårade. Vi bör minnas att vi sällan är älskade för vår förträfflighet, utan oftare är vi älskade för dem vi är trots våra fel och brister. Det gäller tack och lov också för oss kvinnliga fångar. Jag tror att när vi fördöms och folk till och med öppet visar sin avsky för oss då stänger man också dörren för våra anhöriga. Vem vill prata om sin sorg och längtan om man möts med förakt och avståndstagande? Jag har inte tänkt på det förrän alla dessa mina medfångar har kommit och berättat att bloggen har betytt något också för deras anhöriga. Det var inte bara en bra grej för mig och min dotter att skriva av oss på. Det blev också ett forum för många anhöriga där de blev tagna på allvar utan att ständigt måsta ”försvara sig, eller sin inlåsta familjemedlem.”

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, mamma bloggar, forum, kriminell, kriminalitet, chockad, förtvivlad, tabu,

 

Texten från mamma till min bror

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så lovade jag att publicera min mammas texter från barnboken, som heter Som en blomma på månen. Jag har redan lagt upp texten hon skrev till mig och följande text har hon alltså skrivit och publicerat till min bror:

Till min son Xxxxxxx

Tidigt slutade jag möta din blick.

När man är fylld av skam möter man inte en annan människas blick. Jag var fylld av skam. Skammen för att jag svek dig. Jag lämnade dig hos en man jag själv inte orkade leva med. Jag svek dig när jag satt i fängelse. Jag svek dig när jag drogade. Jag svek och svek. De stunder vi träffades ville jag naturligtvis vara närvarande, men mitt mod räckte inte till.

Så också våra möten blev ett svek. I min feghet att inte finnas där för dig när vi träffades gjorde att jag alltid höll oss sysselsatta under våra möten. Jag tror vi har åkt karusell i de flesta av Sveriges nöjesfält och äventyrsland.

Karusell är en märklig sysselsättning, man gör något tillsammans men det krävs ingen gemensam närvaro. Vi pratade inte. Det kom inga obehagliga frågor som krävde ärliga svar. Jag flydde min skam och skuld, med en solidaritet jag inte förtjänade lät du mig tiga.

Åren gick du är en vuxen man idag. Vi har fortsatt hålla oss sysselsatta när vi umgås. Jag av skam och du av solidaritet förmodar jag. Ibland tror jag att vi båda är rädda för att vara nära att öppna upp och se hur det verkligen har varit.

Jag har bett om hjälp idag.

Jag har öppnat mig och vågat se på min skam och skuld såsom jag upplever den. Andra i liknande situation som jag har lyssnat. Jag har varit livrädd, men ändå pratat och delat mina ondaste hemligheter. Ur den smärtan har jag växt och blivit lite modigare.

Sakta har jag närmat mig dig och kunna prata om det som är sant och riktigt. Det som är viktigt för oss båda. Jag bad dig inte att förstå eller förlåta, men jag bad dig att släppa din solidaritet. Jag vill att du ska få ge ord för alla gånger jag svek dig. Jag vill att dina känslor ska få bli uttryckta.

Du tvekar; är kanske rädd för att såra. Det för mig ont att se att du är mer rädd om mig och mina känslor än om dina egna känslor och dina behov att få prata. Att få ge ord för din egen smärta är fortfarande farligt, men lite kommer det steg för steg.

Till din fru sa du att det kändes som om du fått tillbaka din mamma.

Och jag, ja jag har sett färgen på dina vackra ögon.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om boken, vackra ord, när änglar faller längre ner än botten, barnboken, som en blomma på månen, off stockholm, kärlek, skam, skuld,

 

Texten mamma publicerat till mig

Här kommer jag att lägga upp texten som min mamma publicerat till mig i boken: Som en blomma på månen, som jag skrev om i förra inlägget:

Till min dotter Xxxxx

Mor och dotter det är något vackert. Du min dotter är mycket vacker. Och mycket som finns mellan oss är vackert.

Du är mitt första barn. När du kom ville jag bara vara mamma. Du var mer än ett barn. Du var min familj. Åh, vad jag skulle vårda dig och den familj som var du.

Det blev inte riktigt som alla de där drömmarna och förhoppningarna jag bar inom mig. Förmodligen är det så att man aldrig kan ge bort det man inte äger. Jag ägde inte harmoni, trygghet eller god självkänsla. Saker jag så gärna hade velat ge dig.

Jag vet att du fått dela massor av den smärta som också varit min. När saker skedde var jag inte där för dig. Hur mycket jag än avskyr att tänka på det så tog min egen trasighet över.

Det har gått många år nu då du har fått vara mer vuxen än din egen mamma. Jag önskar att det inte vore så men så är det och jag kan inte spola tiden tillbaka.

Min älskade dotter jag knackar på din dörr. Jag har växt på mig, en inre nödvändig växt. Nu tror jag att jag är vuxen nog att bli den mamma du alltid behövt och jag alltid har velat vara. Jag vet att du är vuxen att du har ett eget liv, som du skapat trots min frånvaro. Men jag knackar ändå på och hoppas av hela mitt hjärta att du har en plats för en mamma i ditt liv.

-Mamma Xxxxxx

Läs även andra bloggares åsikter om mamma, text, dotter, mor och dotter, till min dotter, från min mamma, självkänsla, trygghet, frånvaro, kärlek,

 

När änglar faller längre ner än botten

Igår hade min mamma sin andra obevakade permission. Egentligen hade vi tänkt spendera den hemma hos mig, men det blev inte så. Sedan min mamma satt på Hinseberg har det pågått ett projekt mellan Kriminalvården och en teatergrupp som började med att gruppen spelade teater både på Hinseberg och andra anstalter, såväl kvinnliga som manliga.

Samarbetet mynnade ut i en bok som gjorts av intagna som sitter på olika anstalter i Sverige. Boken kom av de intagna att kallas för Barnboken, eftersom den är tillägnad alla barn som har en förälder som sitter eller har suttit inne. Boken heter egentligen Som en blomma på månen.

Releasefesten kom att vara igår i Blackeberg i Stockholm och det blev en fantastisk tillställning. Min mamma har dels skrivit förordet i boken, men också varsin text till mig och min bror. Hon har även målat flera av bilderna som är med i boken och det finns även två teckningar som mitt ena barn har målat till mormor.

Min mamma fick många lovord och jag är väldigt full av beundran för henne. Förordet är väldigt fint och texterna till mig och min bror var fina. Jag ska försöka lägga in texterna i denna blogg.

När änglar faller längre ner än botten. Det är temat på boken.

Tillställningen igår var ett fullspäckat program. Det var många artister som uppträdde, bland andra Kajsa Grytt som spelade och sjöng låtar från sin skiva Brott och Straff. (Video nedan)

Det var många artister som var riktigt bra. Mellan artisterna så var det många intagna som läste sina texter. Eftersom det är många av medförfattarna som inte är i permissionsgång, så var det många som inte kunde medverka på releasefesten eller läsa sina egna texter. I vissa fall lästes dessa texter av skådespelare. Allmänt kan man säga att det var många som kom, det var en väldigt finstämd stämning, med levande ljus, trubadurer och vackra, mycket sorgliga texter.

När min mamma läste sina texter så grät jag förstås mycket. Särskilt den text som min mamma skrivit till min bror. När hon läst klart så var det en man som kom fram och sa till min mamma att det var den vackraste text han hade hört. Han var påtagligt rörd.

Min mamma blev också intervjuad av en journalist från P1 för ett program som ska sändas i Februari. Jag blev också erbjuden, men tackade nej då jag vill vara anonym.

Det blev en fin fest, det blev en vacker tillställning och det blev ånga, många tårar. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Andra som bloggat om releasefesten: Loverier.

Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, releasefest, bokrelease, när änglar faller längre ner än botten, off stockholm, kriminalvården, teatergrupp, barnboken, intagna, hinseberg, anstalt, permissioner, blackeberg, stockholm, kaskad, teater, finstämd, trubadurer, kajsa grytt, boksläpp, anhöriga,

 

Ett minne som gör ont…

Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!

Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.

Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; ”Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…

Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Sorg, Anstalt, Minnen, Riksmottagninen, Hinseberg,

 

Fantastisk frihet efter 2 ½ år

Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!

Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!

Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.

Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.

Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.

När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.

Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!

Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Glädje, Frihet, Saknad, Permission, Anstalt, Familjen,

 

Att försonas med verkligheten

Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.

Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.

På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. ”Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. ”Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.

När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.

Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.

Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om Frihet, Permission, Besök, Sju år, Fängelse, Anhörig, En lång väg,

 

Mamma har flyttats

För ungefär två och en halv veckor sedan blev min mamma förflyttad. Efter så lång tid på Hinseberg kvinnoanstalt känns det så främmande att hon har flyttats. Idag har jag besökt henne med ett av barnbarnen. Det blev ett kort besök, men mottagandet var bra. Det var ett helt annat mottagande än på Hinseberg. Jag har inte träffat min mamma på länge så det kändes väldigt bra att få göra det idag, även om det blev kort.

På Fredag påbörjar min mamma sin permissionstrappa. Det innebär att hon får en bevakad sextimmars permission. Det känns som början på ett nytt liv nu. För oss och även för mamma. Hon säger att det är fin stämning på den nya anstalten och jag tror att hon har levt upp en hel del bara av känslan att ha fått förflyttats och att hon vet att hon kommer att få andas ett litet uns av frihet.

Jag känner tillförsikt och förhoppning.

Läs även andra bloggares åsikter om Permission, Permissionstrappa, Kvinnoanstalt, Besök, Förflyttning,