februari 2006


Klarar knappt av tanken på att min mamma sitter inlåst i en sån här cell. Ingen att prata och skratta med, inte någon stor familj hon kan laga mat till.

Utan hunden hon brukar promenera långa promenader med.

Utan kärlek, utan frihet!

Jag står knappt ut med tanken. I morgon ska jag få tala i telefonen med henne. Längtar och bävar på samma gång.

Måste vara saklig då det är så många praktiska ting att diskutera och reda ut. Hur ska man kunna vara saklig när hela ens inre stormar.

Brorsan är orolig, men försöker hålla kontrollen. Skulle vilja krama honom så hårt, men är rädd att jag då tappar allt och bryter ihop!

Jag måste försöka finna styrka. Måste försöka hålla ihop mig själv!

Annonser

Känner mig så ensam, fast jag inte är det! Önskar bara att jag fick träffa och prata med mamma ifred, utan några vakter, poliser eller någon annan i omvärlden.

Vill trösta henne och säga att allt kommer att bli ok.

Vill också bli tröstad av henne.

Känna mammas doft, säga att allt kommer att bli bra. Alldelens snart.

Jag som annars är så stark! Men så har det alltid varit, när mamma har problem, då blir jag så svag själv. Då när jag borde vara stark för att kunna vara ett stöd för henne.

Men så funkar jag inte! När mamma är stark, så är jag stark. När hon är svag så blir jag också svag!

Vi är väldigt starka människor båda två, ser sällan problemen, utan hellre lösningar. Men det är annorlunda nu…

Jag har pratat med åklagare och polis. Jag ska få ett avlyssnat samtal med min mamma i morgon för att reda ut en massa praktiska saker. Det känns bra för att det är så mycket praktiskt som måste lösas, samtidigt som det känns jättetungt att jag ska prata med henne utan att egentligen kunna få några svar…

Vi kommer inte att ha tillåtelse att få prata om detta.

Men det känns ändå skönt att få höra vad hon tycker vi ska göra… med barnen, hunden, bostaden, alla sakerna, räkningarna…

Det går så bra att tänka på det mesta så länge jag tänker sakligt och praktiskt, sen sköljer ändå det där känslomässiga över mig och det känns som jag drunknar…

Vi har alla en mamma. De flesta av oss älskar vår mamma. Oavsett. Jag är uppfostrad till att familjen alltid håller ihop! I vått och i torrt. Att man finns där för varandra. Alltid.

Därför är det självklart för mig att finnas där nu, för mamma. För barnen. För alla som finns där omkring. Oavsett vad som faktiskt hänt. För mig är mamma min mamma, även om hon i mångas ögon nu blivit en ”gangster”.

Jag tänker inte gå in och diskutera skuld eller oskuld. Jag vet helt enkelt för lite och dessutom så är jag inte rätt person att döma eller fria min egen mamma. Det lämnar jag till andra.

Men för mig är mamma min mamma som lärt mig krypa, gå, prata, som visat mig kärlek i det oändliga.

Min mamma som varit med på mina förlossningar när jag fått barn.

Min mamma som verkligen har lärt oss rätt och fel, även om det låter konstigt nu.

För mig är mamma kärlek, trygghet och MIN MAMMA!

Jag känner mig helt tömd på känslor. Som att allt bara är ett vakuum, ett tomrum. Men det starkaste är nog fortfarande känslan av overklighet. Måste hämta mer kraft innan jag orkar sätta ord på allt som sker, det är för övermäktigt just nu!

Har talat med mammas advokat nu. Det ser inte ljust ut! Hon är misstänkt för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling! Minimistraffet för det är två år. Vad mannen är misstänkt för vet vi inte ännu… Känns som allt bara svartnade nu och hela himlen rasade ner på mina axlar, mitt huvud och mörklade hela min person… Måste få luft…

Har talat med styvpappas advokat. Häktningsförhandlingen hölls inom lyckta (=stängda) dörrar, vilket innebär att han inte kan berätta någonting. Han hänvisade vidare till mammas advokat, men själv fick han inte berätta någonting. Två veckor ska de i första hand sitta häktade. Två veckor utan några svar känns just nu som en hel evighet…

Nästa sida »