Någons mamma-Någons dotter

Klarar knappt av tanken på att min mamma sitter inlåst i en sån här cell. Ingen att prata och skratta med, inte någon stor familj hon kan laga mat till.

Utan hunden hon brukar promenera långa promenader med.

Utan kärlek, utan frihet!

Jag står knappt ut med tanken. I morgon ska jag få tala i telefonen med henne. Längtar och bävar på samma gång.

Måste vara saklig då det är så många praktiska ting att diskutera och reda ut. Hur ska man kunna vara saklig när hela ens inre stormar.

Brorsan är orolig, men försöker hålla kontrollen. Skulle vilja krama honom så hårt, men är rädd att jag då tappar allt och bryter ihop!

Jag måste försöka finna styrka. Måste försöka hålla ihop mig själv!

Känner mig så ensam, fast jag inte är det! Önskar bara att jag fick träffa och prata med mamma ifred, utan några vakter, poliser eller någon annan i omvärlden.

Vill trösta henne och säga att allt kommer att bli ok.

Vill också bli tröstad av henne.

Känna mammas doft, säga att allt kommer att bli bra. Alldelens snart.

Jag som annars är så stark! Men så har det alltid varit, när mamma har problem, då blir jag så svag själv. Då när jag borde vara stark för att kunna vara ett stöd för henne.

Men så funkar jag inte! När mamma är stark, så är jag stark. När hon är svag så blir jag också svag!

Vi är väldigt starka människor båda två, ser sällan problemen, utan hellre lösningar. Men det är annorlunda nu…

Jag har pratat med åklagare och polis. Jag ska få ett avlyssnat samtal med min mamma i morgon för att reda ut en massa praktiska saker. Det känns bra för att det är så mycket praktiskt som måste lösas, samtidigt som det känns jättetungt att jag ska prata med henne utan att egentligen kunna få några svar…

Vi kommer inte att ha tillåtelse att få prata om detta.

Men det känns ändå skönt att få höra vad hon tycker vi ska göra… med barnen, hunden, bostaden, alla sakerna, räkningarna…

Det går så bra att tänka på det mesta så länge jag tänker sakligt och praktiskt, sen sköljer ändå det där känslomässiga över mig och det känns som jag drunknar…

Vi har alla en mamma. De flesta av oss älskar vår mamma. Oavsett. Jag är uppfostrad till att familjen alltid håller ihop! I vått och i torrt. Att man finns där för varandra. Alltid.

Därför är det självklart för mig att finnas där nu, för mamma. För barnen. För alla som finns där omkring. Oavsett vad som faktiskt hänt. För mig är mamma min mamma, även om hon i mångas ögon nu blivit en ”gangster”.

Jag tänker inte gå in och diskutera skuld eller oskuld. Jag vet helt enkelt för lite och dessutom så är jag inte rätt person att döma eller fria min egen mamma. Det lämnar jag till andra.

Men för mig är mamma min mamma som lärt mig krypa, gå, prata, som visat mig kärlek i det oändliga.

Min mamma som varit med på mina förlossningar när jag fått barn.

Min mamma som verkligen har lärt oss rätt och fel, även om det låter konstigt nu.

För mig är mamma kärlek, trygghet och MIN MAMMA!

Jag känner mig helt tömd på känslor. Som att allt bara är ett vakuum, ett tomrum. Men det starkaste är nog fortfarande känslan av overklighet. Måste hämta mer kraft innan jag orkar sätta ord på allt som sker, det är för övermäktigt just nu!

Har talat med mammas advokat nu. Det ser inte ljust ut! Hon är misstänkt för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling! Minimistraffet för det är två år. Vad mannen är misstänkt för vet vi inte ännu… Känns som allt bara svartnade nu och hela himlen rasade ner på mina axlar, mitt huvud och mörklade hela min person… Måste få luft…

Har talat med styvpappas advokat. Häktningsförhandlingen hölls inom lyckta (=stängda) dörrar, vilket innebär att han inte kan berätta någonting. Han hänvisade vidare till mammas advokat, men själv fick han inte berätta någonting. Två veckor ska de i första hand sitta häktade. Två veckor utan några svar känns just nu som en hel evighet…

Långa, svåra nätter, fyllda av ångest, tårar och rädsla! Kanppast någon sömn alls… Min mamma hör inte hemma bakom lås och bom! Min mamma är friheten själv. Frihet och oberoende! Fast vem hör hemma bakom lås och bom? I dag måste jag försöka ta reda på vilka som är deras advokater och se om jag kan få någon information från dem!

Vad är friheten värd? Allt, skulle jag vilja påstå! Vad är livet värt utan frihet?

Småsyskonen har sportlov denna vecka, så de ska komma till mig idag och stanna några dar. Känns skönt att få ha dem hos mig! Jag går bara och väntar på att mardrömmen ska ta slut, att jag ska få krama min mamma igen och ha henne hos mig.

Tänker på vad de måste våndas över oss här på utsidan. Ena brorsan har varit där på Kronobergshäktet och lämnat lite pengar och ett kort brev.

Innan han åkte dit och lämnade det ringde han till mig: ”Vad ska jag skriva? Att allt är jättebra med oss och barnen? Att vi mår skit allihop och undrar vad som händer?”

Ja, vad skriver man? Soc. säger att de ska försöka få till ett övervakat besök så vi kan reda ut lite vad vi ska göra med de yngre barnen. (15 och 17 år) När kan det ske? I morgon? Nästa vecka? Kan de tvångsomhänderta barnen?

När får vi veta vad som faktiskt skett? Tusen frågor, men ännu inga svar…

Jag undrar hur länge man ska gå runt i ovisshet…? Hur länge ska det ta? När får man prata med mamma? Visst, jag är över 30 och har ett eget liv, men ändå… känner mig helt plödsligt som ett litet barn, som helst av allt vill krypa in i mammas famn och bli tröstad. Vad är det som händer?

Kommer allt detta snart att redas ut och vi kan skratta åt det som hänt? Eller kommer detta att bli vårt livs mardröm?

Kanske vaknar jag snart och inser att detta bara var en ond dröm? Att inget var på riktigt?

Har hon fått någon advokat? Har hon några inbokade möten som måste avbokas? Vilka räkningar måste betalas?

På Måndag är det möte med soc. Vad ska hända med de yngre syskonen? Kommer de att omhändertas, eller kan vi äldre syskon få ta hand om dem?

Vad tänker de just nu? Ber de också att detta ska vara en ond dröm som snart är över?

Jag har en otäck känsla i magen. En isbit som kyler i mitt inre… Samtidigt en känsla av overklighet… En känsla av att detta är något jag läser en tidningsartikel om och som inte alls händer på riktigt…

Ja, vad säger man? Allt är ju bara kaos. Vi vet egentligen ingenting. Annat än att de låst in mamma och hennes man. Hur ser en cell ut? Jag är vuxen, men de yngre barnen då? Vad händer med dem? Vad händer med mamma? Polisen lämnade ett kort efter husrannsakan: ”Narkotikaroteln”.

Tusen miljoner frågor. Varför häktades de när de inte fann något? Varför allt detta? Min mamma! Mina barns mormor. Vad säger man till barnen? Hur ser en häktescell ut? Åklagaren säger: ”De är häktade i två veckor, men räkna med att de inte kommer ut då…” Inte kommer ut? Yngsta lillebror sitter och väntar på att de ska komma in genom dörren när som helst. Han är i chocktillstånd. Det är vi alla.

Var kom alla dessa känslor ifrån? Arg, sårad, ledsen, rädd, chockad…

Så vem är min mamma då? En beräknande kallhamrad kriminell kärring? En missbrukare?

NEJ, NEJ, NEJ!!! Hon är min härliga, snälla, intelligenta mamma. Hon som lagar flera sorters mat när man kommer på besök. Hon som kramar och läser sagor för barnbarnen. Hon som älskar naturen och tar långa promenader i naturen. DET är min mamma!

Det ämne jag tänker skriva om är att min mamma precis har häktats och brottet hon misstänks för. Narkotikabrott är ett av de mest föraktade i vårt samhälle. Men bakom varje misstänkt person, skyldig eller ej, finns det familjer. I vårat fall både mammor, söner, döttrar och barnbarn…