Klarar knappt av tanken på att min mamma sitter inlåst i en sån här cell. Ingen att prata och skratta med, inte någon stor familj hon kan laga mat till.

Utan hunden hon brukar promenera långa promenader med.

Utan kärlek, utan frihet!

Jag står knappt ut med tanken. I morgon ska jag få tala i telefonen med henne. Längtar och bävar på samma gång.

Måste vara saklig då det är så många praktiska ting att diskutera och reda ut. Hur ska man kunna vara saklig när hela ens inre stormar.

Brorsan är orolig, men försöker hålla kontrollen. Skulle vilja krama honom så hårt, men är rädd att jag då tappar allt och bryter ihop!

Jag måste försöka finna styrka. Måste försöka hålla ihop mig själv!

Annonser