april 2007


Att benämna besöket till mamma på Hinseberg som en katastrof, kan låta överdrivet, men det är faktiskt den tragsika sanningen. Jag har ännu inte hämtat mig från chocken och är ledsen arg och upprörd. Mer om detta ska jag berätta så snart jag orkar. 

Annonser

bild018.jpg

Till helgen är det dags igen. Jag ska besöka mamma tillsammans med mina barn. Sist jag besökte mamma, möttes jag av ett kallt, vintervitt landskap. Nu är det vår. Det känns som flera år passerat, i stället för ett par månader. 

Jag skriver inte i bloggen lika ofta. Det beror naturligtvis inte på att jag saknar min mamma mindre, men dels beror det på att den första och största chocken nu lagt sig. Chocken efter att de grep mamma och chocken över att hon dömdes till sju års fängelse. Det är otroligt att det tog över ett år att ”smälta”. 

Nu har jag accepterat och bearbetat det hela mycket bättre. 

Det finns också en annan anledning att jag bloggar mindre om mamma och det är för att jag känner att hon mår bättre och bättre. Särskilt n, sedan hon fått börja arbeta ute.

Men, som sagt, till helgen åker jag dit på besök och jag ser väldigt mycket fram emot det!! 

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 19/4-07;

Svar till två Kriminalvårdare och om säkerhetsklassning.

Jag vill ge några svar till de två Kriminalvårdare som lämnat en kommentar på bloggen; HÄR!

Jag vill börja med att berätta att sedan två månader tillbaka befinner jag mig på behandling; tolvstegsbehandlingen som finns på Hinseberg. Detta har jag skrivit om i tidigare bloggar HÄR, HÄR och HÄR. Därmed blir ju uppmaningen att söka till Färingsö för behandling ett lite överflödigt råd. MEN, det viktigaste är att jag inte får söka till Färingsö.

Som ni nämner i kommentarern, så har jag fått mina villkor och där står det klart och tydligt att jag inte får söka Färingsö förrän sommaren 2008 av säkerhetsskäl. Jag ska alltså vistas på de anstalter som är högst säkerhetsklassade; Hinseberg eller Ystad. Däremot är det inte som ni påstår, nämnt i mina villkor hur min säkerhet ska handhas inne på anstalten. Så när jag nekades t.ex. utearbete på grund av säkerhetsrisk, var det ett beslut som togs av Hinsebergs säkerhetsavdelning och ledning, alltså inte påverkade av KVS och deras villkor.

Det finns en viktig skillnad i de beslut som KVS tar i sina villkor och de beslut som säkerhetsavdelningen och ledningen tar. KVS villkor är nämligen nedskrivna och motiverade på ett papper som jag senare får, dessutom har fången möjlighet att träffa representanter från KVS när villkoren sätts och därmed argumentera för sin sak.

När säkerhetsavdelningen och ledningen tar sina beslut tas de oftast utan att fången vet något om det. Senare tillkännages fången beslutet utan någon som helst motivering eller orsaksförklaring till varför beslutet tagits.

Så skedde i mitt fall. En dag före jag skulle gå till behandlingsavdelningen fick jag besked om att jag p.g.a. höjd säkerhetsrisk inte kunde få arbeta ute, vilket normalt är sysselsättningen för dem som ingår i tolvstegsbehandlingen. Jag fick ingen förklaring om vilka orsaker som låg till grund för dessa beslut. Jag blev förvånad då jag inte heller har någon misskötsamhe, inte heller kunde mitt långa straff vara orsaken, då även livstidsdömda har haft möjligheten att arbeta ute.

Det som ändå förvånade mig mest under denna period av höjd säkerhet, var att den personal som arbetade närmast mig; 12-stegterapeuten och avdelningspersonalen inte heller fick information om varför min säkerhet var förhöjd. Först hade jag svårt att tro att så verkligen kunde vara fallet. Men eftersom de ärligt verkade vara lika förvånade över beslutet som jag och jag tror faktiskt även ifrågasättande allt eftersom de lärde känna mig så blev jag övertygad om att de var ärliga, då de sa att de inte fick någon information.

När jag så småningom skrev en detaljerad ifrågasättande överklagan på säkerhetsavdelningens och ledningens beslut som jag skickade, inte bara till ledningen, utan även till min advokat. Min advokat ringde säkerhetschefen och väldigt snabbt efter detta fick jag klartecken att min förhöjda säkerhetsrisk var borttagen. Numera utgör jag inte större säkerhetsrisk än andra fångar på Hinseberg och får jobba ute.

Eftersom ni är Kriminalvårdare, bör ni ju känna till att det som är skrivet i mina villkor bara går att ändra på genom KVS, de som har satt mina villkior. Så med andra ord hade en förhöjd säkerhetsrisk, satt av KVS, inte gått att ändra på med det tillvägagångssätt som jag använde.

Med detta vill jag ha sagt att min förhöjda säkerhetsrisk skapades av säkerhetsavdelningen och ledningen på Hinseberg och inte av någon annan.

Mycket beklämmande i historien tycker jag faktiskt är hur den personal som jobbar dagligen med mig ställdes åt sidan i detta beslut. Att de tyckte att jag var skötsam och samarbetsvillig vägde ingenting när ledningen tog sitt beslut. Nej, de fick inte ens informationen från säkerhetsavdelningen varför jag skulle vara en större säkerhetsrisk. Det är faktiskt dem som bäst känner mig av den personal som finns på Hinseberg och deras kunskap och åsikter efterfrågas aldrig. Förutom att detta vittnar om dåligt ledarskap, anser jag att det är fullständigt nedvärderande mot de kriminalvårdare som många försöker göra ett bra arbete.

Angående förhöjd säkerhetsrisk, har jag en medfånge som utsatts i ännu högre grad för sådant beslut. Jag brukar inte skriva om mina medfångar specifikt, men i diskussionen som bloggarna har väckt om min säkerhet har hon bett att jag ska berätta hennes. Den kommer. Kanske har även ni som Kriminalvårdare något att lära av den.

Vidare säger ni att villkor ställs lika för män och kvinnor när man har fyra års fängelsestraff eller längre. Skillnader finns. Läs mer om det HÄR och HÄR. Kvinnor diskrimineras genom att redan vid två års fängelse måste de till Riksmottagningen på Hinseberg. Riksmottagningen är, som ni säkert redan vet, den plats där villkoren utreds. Så med andra ord; kvinnor utreds och får villkor redan vid brott som ger två års fängelse. Skillnaden är att vid fyra års fängelse är det KVS som godkänner och har synpunkter på det som blir de slutliga villkoren. För kvinnor som har strafftid från två år och upp till fyra år görs samma utredning på Riksmottagningen och villkor sätts utifrån den utredningen, men villkoren godkänns inte slutligen av KVS, utan av Hinseberg. Skillnaden är marginell för hur ens strafftid kommer att se ut. Läs mer om detta i mina bloggar från Januari HÄR!

Avslutningsvis vill jag säga att många svar jag får från personer som jobbar inom Kriminalvården ifrågasätter mina uppgifter såsom att jag har ett intresse av att lämna ut falska uppgifter. Naturligtvis är det inte så. Jag bloggar om Kriminalvården för att ge min bild av ett fängelsestraff. Jag försöker varken försköna eller förvärra. När det gäller de faktiska förhållandena beskriver jag dem såsom de presenteras för mig och mina medfångar. Eftersom jag är en ganska nyfiken person som vill veta hur saker fungerar, brukar jag också ta reda på de grunder, lagar och regler som gäller inom det system jag lever i; nämligen fängelset.

Mamma´s senaste blogg är daterad Hinseberg den 18 April 2007;

Tolvstegsbehandlingen.

Jag har ju tidigare berättat att jag går tolvstegsbehandling på Slottet. (Slottet är en gammal vacker Herrgård som finns på Hinseberg.)

Jag trivs på behandlingsavdelningen och varje dag upplever jag också att den har mycket att ge mig för mitt tillfrisknande.

Jag har i bloggarna till och från fått frågan hur 12-stegsbehandlingen fungerar. Jag har inte svarat, då det känns som att jag jobbar med en process som är min och alltför privat att lämna ut. Dessutom är vi fler kvinnor som går behandlingen och jag vill på inget vis beskriva den behandling eller process gruppen genomgår av hänsyn till dem.

Behandlingen upptar 50% av arbetstiden och 50% arbetar vi i utearbete. Men i tankar och känslor upptar ofta behandlingen mig till 100%. På något sätt är behandlingen integrerad i hela min tillvaro. Jag tycker det är bra.

Men när jag skriver mina bloggar, har jag valt att beskriva Kriminalvården och mina upplevelser utifrån det. Eftersom behandlingen upptar så mycket av mig, blir det också färre bloggar då jag valt att göra åtskillnaden 12-stegsprogrammet – Kriminalvård.Detta sagt för att betona att jag nu är inne i behandling och är tacksam för den. Jag ser brister och förtjänster också inom Kriminalvården. Den största förtjänsten jag mött är dock den att jag går 12-stegsprogrammet och att jag trivs med det.

Men mina bloggar kommer ändå inte i fortsättningen att ta upp behandlingen, mer än att det är något jag gör här och att jag är väldigt tacksam över den möjligheten.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 31 Mars 2007;

En seger!!

Det finns bra dagar i fängelset. Det är sådana dagar man kan koppla bort tvånget och de låsta dörrarna. Jag har haft två sådana dagar. Det känns fantastiskt och är som balsam för själen.

I Fredags fick jag beskedet att den förhöjda säkerhetsrisken är borttagen för min del. Så till veckan får jag gå med resten av avdelningen på utearbete. Jag glädjer mig mycket. Jag har nu befunnit mig sysslolös från dagligt arbete i över ett år. Det tär på tålamodet. Det känns som en befrielse att veta att de tomma, innehållslösa dagarna är slut.

Det här beslutet innebar en annan seger för mig också. För drygt en vecka sedan skrev jag ett brev till säkerhetsavdelningen där jag överklagade deras beslut. I brevet argumenterade jag för det orimliga i deras beslut, då jag inte kan se något påtagligt för att jag skulle vara en större säkerhetsrisk än normalfångar. Men mest av allt ifrågasatte jag den rättslöshet jag utsattes för. De vägrade nämligen att ge mig en orsak till sitt beslut. Vilket innebär att man blir helt chanslös när det gäller att försvara sig mot orättfärdiga beslut.

I samma ärende tog jag kontakt med min advokat, som lovade att ta kontakt med säkerhetschefen för att få grunder till beslutet. Nåväl, bland mina medfångar fanns två grupperingar. En liten grupp som tyckte att det var bra att jag tog strid och att även om de har kriminalvårdsreglerna på sin sida, var det bra att jag ifrågasatte ledningens och säkerhetsavdelningens beslut och brist på morivering till beslutet. Så fanns det en grupp medfångar som lite irriterat (och spydigt) tyckte att jag kunde lägga ner all klagan och ”kamp” eftersom man ändå aldrig får rätt. De tyckte att jag skulle acceptera, för, som de sa, inte gå in i väggen.

Men jag vann!! De har släppt på ett orättfärdigt beslut. Förmodligen får jag aldrig veta på vilka grunder beslutet vilar. Det måste jag nog acceptera. Men de var tvungen att häva beslutet. Det känns bra. Det känns kanske lite extra fint för att tonen hos dem som tyckte jag kämpade i onödan var lite spydig! Det är klart man måste kämpa om man är övertygad om att man har rätt. Eller hur?

”Bara döda fiskar simmar med strömmen”

Vid högtider är det extra svårt för oss som har en anhörig som vi inte kan fira med av olika skäl… Det här blir andra påsken som jag INTE kan fira med mamma. Barnen inte kan fira med mormor… etc.

Det känns tungt. Man försöker göra så gott man kan. Ordna till lite mysigt, laga lite god mat… men ändå känner man att något fattas… Mamma fattas. Hon brukar vara den centrala punkten på våra familjesammankomster.

Om hon varit i frihet och vi inte kunnat fira påsken tillsammans, så hade jag ändå vetat att hon mår bra, firar som oss andra och att jag ändå kunnat lyfta telefonen precis när jag vill, för att önska henne glad påsk, eller för att fråga efter något recept, eller för att bara småprata lite…

Så är det inte nu. Jag måste försöka ställa in mig på det för det är många år innan min mamma är fri igen och många högtider kommer att avklaras innan dess… Ibland önskar jag bara att tiden gick lite fortare tills dess…

Men det är en stor förlust för mig att inte kunna fira högtiderna med mamma. Jag önskar alla en riktigt glad påsk!

Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer jag fick i föregående blogg och jag vill också passa på att säga att ni får gärna kontakta varandra i mina kommentarer. Ni behöver nödvändigtvis inte bara kommentera själva bloggarna. Jag vill ha det så.

Jag vill att denna blogg ska vara något av en mötesplats för oss alla som har någon inlåst och som känner saknad, ensamhet, längtan och kärlek. Till Magnolia vill jag särskilt säga att jag är så glad för din fina kommentar och du ska veta att dina kommentarer har betytt oerhört mycket för mig! Blev rörd när du skrev om hur trasiga vi var för ett år sedan, för det var en vår som passerade mig, medan jag ännu var i något av ett chocktillstånd. Tiden läker trots allt såren lite grann…

Tack för era kommentarer!!