På hennes väg till jobbet en morgon.

Ner gångstigen längs med sjön.

En ömhjärtad kvinna såg en halvt ihjälfrusen orm.

Hans vackra färgade skinn var täckt med rimfrost/hade blivit fryst av daggen.

Åh, ropade hon, jag ska ta med dig hem och jag ska ta hand om dig.

”Ta med mig hem, o ömma kvinna.

Ta med mig hem, för Guds skull.

Ta med mig hem, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Hon lindade in honom, varmt och skönt i en krökning av silke.

Sedan lade hon honom vid öppna spisen med lite honung och mjölk.

Hon skyndade hem från jobbet den kvällen och så fort hon anlände hem

fann hon att ormen hon tagit hem blivit återupplivad.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

Nu tog hon upp ormen och höll den i sin famn. ”Du är så vacker”, grät hon.

”Men om jag inte tagit med dig hem så hade du kanske dött”.

Hon strök hans vackra skinn och sedan kysste hon honom och höll honom hårt.

Men i stället för att tacka henne, gav ormen henne ett illvilligt bett.

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

”Jag räddade dig”, grät kvinnan ”och du bet mig ändå, varför? Du vet att ditt bett är giftigt och att jag nu kommer att dö.”

”Äh, håll käften, enfaldiga kvinna”, sa reptilen med ett grin, ”Du visste mycket väl att jag var en orm när du tog mig hem.”

”Ta hand om mig, o ömma kvinna,

ta hand om mig, för guds skull.

Ta hand om mig, o ömma kvinna”, suckade ormen.

(Fritt översatt från en sångtext av Al Wilson; The Snake.)

Annonser