MUCK !

Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.

Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. ”Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig  utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.

Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.

Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag  absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.

Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma

Läs även andra bloggares åsikter om muck, tolvsteg, gå vidare, frihet

 

En präst bekännelser

Har precis läst Olle Carlssons bok; Mitt himla liv.Den är bra och känns både ärlig och utlämnande. Boken är dessutom lättläst. Det finns mycket jag tycker om i boken. Den del i boken när han kommer till Nämndemansgårdens behandlingshem tycker jag är speciellt starkt. Han är alkoholist, han är präst men han har också arbetat med alkoholbehandling. Det sistnämnda var också hans stora skam. Han var trasig och framförallt avklädd i sin roll som präst men det kunde han godta. Men att han själv som proffs i alkoholbehandling mer eller mindre hade supit på ett ohälsosamt sätt var svårt att leva med. Citat ur boken;

”- Förresten vi har tagit bort videon om andlighet som du spelat in. Den kommer du att skratta åt så småningom…

Det kommer jag aldrig att göra tänkte jag”

”Min största skam var inte att jag var präst. Det värsta var att jag arbetat med alkoholbehandling, både som terapeut och etisk rådgivare.”

Senare ger terapeuten honom ros för samma video som de tagit bort.

”- Din video om andlighet är ju skitbra.

– Jag ljög inte när jag spelade in den videon, sa jag urskuldande. Nu förstår jag att jag drack för mycket redan då”

Det här avsnittet griper tag i mig. Därför att jag tror att när vi får diagnosen missbrukare, knark eller alkohol, är samma beroende så tror vi att allt det vi gjort sätts på ett minuskonto. Det som vi gjort bra och det vi har presterat trots vårt missbruk i en ärlig uppriktighet, upplever vi har förlorar trovärdighet hos andra människor. Hos en del människor är det också så att när de får kunskapen om ett beroende hos en person slutar de räkna med den personen och nedvärderar den personens verk som värdelöst eller oärligt. Naturligtvis är det inte så, även en beroendeperson kan skapa åtskilligt och är ärlig både i sitt skapande och kunnande. Lyckligtvis finns det också många människor som ser det. Oärligheten är definitivt runt sin egen person och som i Olles fall att han drack. Lögnen för sig själv att han drack för mycket. den oärligheten är han också öppen om och beskriver på ett bra sätt.

Själv har jag också ett tidigare yrkesliv i behandling. Det blev också min största skam under mina år i missbruk. Det jag hade gjort ganska bra i mitt liv och med hela mitt hjärta blev min största hemlighet och min stora skam. Det har tagit en lång tid av nykterhet som jag nu kan prata om den kunskap och erfarenhet jag har från den tiden.

Vidare beskriver Olle också sitt missbruk i förhållande till barnen. Även här är han modigt ärlig. I slutet av boken låter han det äldsta barnet beskriva hur hennes upplevelser var. Ja, han är modig och jag är övertygad att det är ur den ärligheten och det modet som hans  tillfrisknande har varit möjligt.

Det som är vackert är hur man känner den kärlek som finns mellan Olle och barnen. Trots missbruket har det funnits kärlek dem emellan. Det är inte alla missbrukare som lyckas etablera en varm och kärleksfull kontakt ens när deras missbruk upphör. Att det lyckas för en del tror jag är att kärleken och värmen trots ett aktivt missbruk lyckades förmedla. Visst svek Olle sina barn när han var aktiv, ibland på ett skrämmande sätt men han var aldrig elak. Jag vet inte om det är en bra förklaring men jag tror att det finns en del i den förklaringen. Tacksamt vet jag att också jag har haft lyckan att ha ett gott förhållande till mina barn. De älskar mig och jag älskar dem trots de tillkortakommanden jag har haft som mor på grund av missbruk och kriminalitet. Att jag idag får chansen att leva i den kärleken på ett sunt sätt,  är  min största tacksamhet.

Jag identifierade mig starkt i Olles bok. Jag är övertygad om att alla som har en vardag med barn, jobb och relationer samtidigt med ett missbruk känner igen sig. Jag tror att den som gav upp vardagen och bara lät missbruket ta över känner igen sig. Jag tror att alla de som säger (behöver inte vara moraliserande) hur kan de riskera allt de har bara för en sup har mycket att lära av Olles bok. Men viktigaste budskapet i boken tycker jag är; ”En missbrukare är inte bara en missbrukare, utan han/hon är en människa med ett (missbruks)problem.”

Läs även andra bloggares åsikter om Olle Carlsson, behandling, 12-steg,

 

Tillfrisknande

Idag fick jag en kommentar av alkolistbloggen. Den var okey och jag  hittade  en ny blogg som jag kommer att följa.  Den påminde mig mycket om den där första tiden som drogfri. Då man funderar mycket över det som varit och känner osäkerhet för framtiden. Nykterheten ses som en svårighet och man är problematiserande  inför allt. Livet handlar om många måsten och ännu fler inten. Det är vad många kallar de vita knogarnas kamp. Jag måste vara nykter, jag får inte dricka, jag måste gå nykter på festen, jag får inte misslyckas, måste sluta tänka droger, får inte längta efter ruset… Det blir en fixering där alla tankar väcker negativa känslor.

Låt mig ta ett begripligt exempel ”Om en överviktig bestämmer sig för att banta och därmed tänker nu får jag inte längre äta det jag tycker om, jag måste äta mindre, jag måste motioner… Då är h´n redan full av negativa tankar som tynger ner känslomässigt. Känslan av att förlora något får fokus och det är troligt att det växer fram känslor av misslyckanden från alla tidigare försök att gå ner i vikt. Om tankarna riktas mot något positivt är det lättare att bryta dåliga vanor. Nu ska jag börja äta hälsosamt och vad härligt att jag börjat promenera på morgonen. Tankarna är positiva och föder hoppfulla känslor.”

Att se på sitt nya drogfria liv som något positivt är en del i tillfrisknandet. Om man ständigt går och suckar över att man inte kan berusa sig och ser med avund på alla som tar sig en fest gör man sig själv en otjänst. Det är viktigt att kunna se på allt fantastiskt som ett nyktert liv ger. Idag är jag närvarande i mitt egna liv. Idag behöver jag inte ljuga eller lägga ut dimridåer för ett liv som jag skäms för. Idag kan jag ta hand om mina egna behov och är inte styrd av det destruktiva i mitt liv. Idag kan jag välja vad jag ska göra, vem jag ska umgås med. Jag vill arbeta, ha ett boende, vara närvarande med min familj, välja vänner jag trivs med, jag har har platser jag vill uppleva och saker jag vill göra. Jag lever utifrån de moraliska uppfattningar jag har och behöver inte längre leva efter konstruerade livslögner för att stå ut med mig själv. Ja det är nog den största vinsten att slippa ljuga för sig själv och för min omgivning. Beroendet är en sjukdom men det finns möjlighet att tillfriskna. Ju längre man kommer i sitt tillfrisknande ju mer ser man möjligheter och vinster. Drogen och ruset är inte längre ett alternativ. För att komma dit måste man vara villig. Villig att se vad droger och kriminalitet har kostat, villig att ta emot hjälp och villighet att se vinster istället för förluster. Och vinsterna finns där. Idag har jag ett jobb. Ett jobb där det finns härliga människor runt mig, jag tycker ju människor är de mest intressanta som finns. Det är också ett jobb där jag får jobba praktiskt och organisera arbetet. Det är något jag också tycker om, för övrigt anser jag att organisering är en av mina starkaste sidor. Att jag har ett arbete efter så många år utanför det ”verkliga livet” och med ofullbordad strafftid är bara det ett under. Det finns vinster och det är så viktigt att vara tacksam över dem. ”En tacksam narkoman är en nykter narkoman”. När man är nynykter är det så lätt att fastna i alla svårigheter. Det är bra att bli påmind och minnas varifrån man kommer. Det ger också ett perspektiv på hur mycket som skett med mig sen den där tiden på häktet. Då var jag en person med lite hopp om framtiden och full av alla svårigheter och så full av skam över mitt liv att jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt att prata om det. Idag har även det mest smärtsamma fått ord. Jag har vågat vara öppen  gentemot mina barn. Att vara ärlig och öppen mot dem och mig själv är som sagt den viktigaste vinsten och värt oändligt mycket. Idag lever jag närmare den jag vill vara och kan därför tycka om mig själv. Jag har fått hjälp av 12-stegsprogrammet och mötena är  en viktig del av min nykterhet. I tillfrisknandet finns vinsterna, möjligheterna och ett helt liv att leva. /Någons mammaLäs även andra bloggares åsikter om 12-steg, missbruk, tillfrisknande, hoppfullhet

 

Lås in dom och kasta nyckeln

Är en kommentar jag både hör och läser ibland. Troligen för att den är så orealistisk bryr sig de allra flesta inte om att gå i diskussion. Den är orealistisk därför att inget samhälle har råd att låsa in fångar på livstid (vilket vi måste utgå ifrån att en kastad nyckel skulle symbolisera). Redan nu har svenska staten problem med att finansiera det ständigt ökade behovet  av fängelseplatser. Det är nämligen så att det i en ganska lång period har skapats lagstiftning som lett till längre strafftider rörande många av de brott som leder till fängelse. Det innebär att fler fångar sitter på längre straff. Det är resurskrävande. Där det finns möjlighet har befintliga anstalter byggts ut för att kunna inrymma fler fångar, tex Kumla. Det har också byggts helt nya anstalter,  tex Salberga. Dessutom har kraven på säkerheten ökat. Det kräver mer teknik, högre murar och ökad personaltäthet. Det här kostar pengar, mycket pengar. Det har också funnits diskussioner och beslut bland politiker som vittnar om att detta inte är en möjlig väg att fortsätta på. Dels har man diskuterat halvtid för förstagångs dömda. Gamla parg.34 omvandlades till nya bestämmelser kring vårdvistelse och utsluss. De nya bestämmelserna gav klara möjligheter att tidigare slussa ut fångarna från fängelset. Fotbojan är en annan reform klart konstruerad för att reducera behovet av dyra och faktiskt obefintliga fängelseplatser. Det är nämligen så att ett stort antal fängelsedömda får vänta länge, ja år, för att få en fängelseplats så att de kan avtjäna sitt straff. En sådan belastad kriminalvård har i mycket fått reducera sin uppgift till att precis bara låsa in folk. Resurser till vård, vettiga program och som det heter återanpassning till samhället har ingen hög prioritet.

Ett annat problem i meningen ”lås in dom och kasta nyckeln” är att konstruera en samhällsfråga till vi och dom. Dom blir en symbol för att detta inte rör oss andra och det är inte sant. Brott, polis, rättegångsväsendet och kriminalvården är en kedja som berör oss alla. Precis som denna blogg så tydligt visar finns det en familj till de flesta brottslingarna. Men det finns också offer; privatpersoner, institutioner, företag, infrastrukturer… Om inte kedjan som följer på ett brott är konstruktiv blir offren fler och för dem som redan är utsatta uteblir gottgörelsen. Denna kedja bör också i alla länkarna göra förebyggande arbeten. Varje fånge  oavsett längden på sitt straff blir så småningom fri. Han/hon kommer att bli någons granne, en du möter på gatan…osv. Den personen kommer att finnas mitt ibland oss. Då blir det ju av största vikt hur dens fängelsestraff har sett ut. Är det en person som  trampat sitt straff och som mest bara blivit inlåst. Har personen lämnats att tillsammans med andra fångar glorifiera våld, droger och brott. Har hatet mot samhället fått näring i fängelsets meningslösa dagar och utan att den gamla subkulturen ifrågasätts seriöst. Då har du förmodligen också en fånge som tycker att det mesta är andras fel, samhällets ja förmodligen har offret också mer skuld än han själv. En person som odlar sitt hat, som får ytterligare kontakter och kunskaper i den kriminella världen, som inte får program och/eller behandling för den livssituation som lett till fängelsestraffet.

Ytterligare en sak som syns tydligt ute på anstalterna är att alltfler dömda har svåra psykiska problem och mentala störningar. Detta som en konsekvens av att lagen gjorts om så att det ska vara svårare att dömas till psykiatrisk vård som ett alternativ till fängelse. Många tycker ju att detta varit bra så ingen kan ”smita” ifrån sitt straff till alternativt  vård inom psykiatrin. Problemet är att inom kriminalvården finns det inga extra resurser för dessa individer. De som jobbar inom kriminalvården är ju heller inte utbildade för att ta sig an psykiskt sjuka människor. En annan sak är att det inte ofta finns tillgänglig personal bland fångarna. Många timmar under dagen lämnas fångarna ensamma i de andra fångarnas sällskap. På så sätt blir de övriga fångarna de som lever närmast dessa svårt sjuka personer. De har förstås med sin egna svårigheter ännu svårare att förhålla sig till sjuka medfångar. Det har funnits många incidenter som kunde ha slutat riktigt illa. Våld och självmord som förekommer är tragiska händelser ofta beroende på psykiskt sjuka människor som inte har tillgång till vård. Både de och medfångarna far illa av denna brist på vård för svårt sjuka människor. Den här personen blir också så småningom någons granne.

Det är ett svek mot den svårt psykiskt sjuke som fått straff utan adekvat vård och en brottsling som det inte funnits resurs att försöka rehabilitera när de efter fullgjord strafftid släpps fria. Det är också ett svek mot samhället och brottsoffer att frige dessa personer. De kommer förmodligen att klara frigivningen dåligt. ”Bättre” medborgare kan peka finger ”de lär sig aldrig”. Fördöma och ropa på längre straff. Återfallsförbrytaren ökar sitt avstånd och hat till samhället, den psykiskt sjunker djupare i sin sjukdom, med lite tur kanske så djupt att han får den vård han länge behövt.

Han/hon är en del i det här samhället tillsammans med alla andra. Vi är ett vi. Ingen människa är en ö, inte ens fången. Så det finns inget vi och dom,det finns bara ett oss och vi har ett gemensamt problem.

Jag ska skriva mer om kriminalvårdspolitiska frågor. Den bild jag tecknat ovan kan verka dyster och det är en delvis sann bild. Men det finns andra vägar att gå. Det finns många som har hittat ett bättre sätt att leva efter behandling i kriminalvården. De bästa resultaten är det för dem som genomgått behandling inom tolvsteg, jag räknar mig själv till en av dem. Dessa behandlingar genomförs av terapeuter inköpta utifrån. Det finns också de som får bra behandling genom en vårdvistelse. I mitt nästa inlägg ska jag skriva om vården och brist på vård. /Någons mamma

Min dotter har skrivit om det här ämnet tidigare: Lås in dem och kasta nyckeln?

Läs även andra bloggares åsikter om kriminalvårdspolitik. psykiskt sjuka fångar, strafflängder, rehabilitering