Tillfrisknande

Idag fick jag en kommentar av alkolistbloggen. Den var okey och jag  hittade  en ny blogg som jag kommer att följa.  Den påminde mig mycket om den där första tiden som drogfri. Då man funderar mycket över det som varit och känner osäkerhet för framtiden. Nykterheten ses som en svårighet och man är problematiserande  inför allt. Livet handlar om många måsten och ännu fler inten. Det är vad många kallar de vita knogarnas kamp. Jag måste vara nykter, jag får inte dricka, jag måste gå nykter på festen, jag får inte misslyckas, måste sluta tänka droger, får inte längta efter ruset… Det blir en fixering där alla tankar väcker negativa känslor.

Låt mig ta ett begripligt exempel ”Om en överviktig bestämmer sig för att banta och därmed tänker nu får jag inte längre äta det jag tycker om, jag måste äta mindre, jag måste motioner… Då är h´n redan full av negativa tankar som tynger ner känslomässigt. Känslan av att förlora något får fokus och det är troligt att det växer fram känslor av misslyckanden från alla tidigare försök att gå ner i vikt. Om tankarna riktas mot något positivt är det lättare att bryta dåliga vanor. Nu ska jag börja äta hälsosamt och vad härligt att jag börjat promenera på morgonen. Tankarna är positiva och föder hoppfulla känslor.”

Att se på sitt nya drogfria liv som något positivt är en del i tillfrisknandet. Om man ständigt går och suckar över att man inte kan berusa sig och ser med avund på alla som tar sig en fest gör man sig själv en otjänst. Det är viktigt att kunna se på allt fantastiskt som ett nyktert liv ger. Idag är jag närvarande i mitt egna liv. Idag behöver jag inte ljuga eller lägga ut dimridåer för ett liv som jag skäms för. Idag kan jag ta hand om mina egna behov och är inte styrd av det destruktiva i mitt liv. Idag kan jag välja vad jag ska göra, vem jag ska umgås med. Jag vill arbeta, ha ett boende, vara närvarande med min familj, välja vänner jag trivs med, jag har har platser jag vill uppleva och saker jag vill göra. Jag lever utifrån de moraliska uppfattningar jag har och behöver inte längre leva efter konstruerade livslögner för att stå ut med mig själv. Ja det är nog den största vinsten att slippa ljuga för sig själv och för min omgivning. Beroendet är en sjukdom men det finns möjlighet att tillfriskna. Ju längre man kommer i sitt tillfrisknande ju mer ser man möjligheter och vinster. Drogen och ruset är inte längre ett alternativ. För att komma dit måste man vara villig. Villig att se vad droger och kriminalitet har kostat, villig att ta emot hjälp och villighet att se vinster istället för förluster. Och vinsterna finns där. Idag har jag ett jobb. Ett jobb där det finns härliga människor runt mig, jag tycker ju människor är de mest intressanta som finns. Det är också ett jobb där jag får jobba praktiskt och organisera arbetet. Det är något jag också tycker om, för övrigt anser jag att organisering är en av mina starkaste sidor. Att jag har ett arbete efter så många år utanför det ”verkliga livet” och med ofullbordad strafftid är bara det ett under. Det finns vinster och det är så viktigt att vara tacksam över dem. ”En tacksam narkoman är en nykter narkoman”. När man är nynykter är det så lätt att fastna i alla svårigheter. Det är bra att bli påmind och minnas varifrån man kommer. Det ger också ett perspektiv på hur mycket som skett med mig sen den där tiden på häktet. Då var jag en person med lite hopp om framtiden och full av alla svårigheter och så full av skam över mitt liv att jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt att prata om det. Idag har även det mest smärtsamma fått ord. Jag har vågat vara öppen  gentemot mina barn. Att vara ärlig och öppen mot dem och mig själv är som sagt den viktigaste vinsten och värt oändligt mycket. Idag lever jag närmare den jag vill vara och kan därför tycka om mig själv. Jag har fått hjälp av 12-stegsprogrammet och mötena är  en viktig del av min nykterhet. I tillfrisknandet finns vinsterna, möjligheterna och ett helt liv att leva. /Någons mammaLäs även andra bloggares åsikter om 12-steg, missbruk, tillfrisknande, hoppfullhet

 

Mamma Bloggar från Färingsöanstalten; Tacksamhet

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

 

En mamma i skuggan av ett brott.

I sagorna är allt så enkelt. Häxan är ond, prinsessan är god. Hon är snäll och vänlig och hjälpsam, medan häxan är falsk och luras och är grym. Det är så enkelt.

Det är därför det är så svårt att beskriva min mamma, för jag vet att brottet hon har dömts för är helt förkastligt och orätt. Jag vet att det är moraliskt fel och allt det där…

Men jag har också en annan bild av min mamma, en bild som just nu bleknar med fängelsegallren och taggtråden som omger henne, men en bild som egentligen är en mycket större del av min mamma och hennes liv. En bild som är lika rättvis, lika sann, en bild som till viss del är ännu mera sann, eftersom det är hennes personlighet. Brottet hon begått är visserligen begånget av henne och det är inget varken jag eller hon försöker eller kan förklara bort, däremot handlar det inte om att brottet är hennes personlighet, utan något hon personligen har begått.

Min mammas personlighet är styrka, värme, morgontrött och krävande, hjälpsam och har lätt till skratt. Min mammas personlighet är att hon har lätt att säga sin åsikt och hon har lätt för att säga vad hon tycker, samtidigt som hon är en förlåtande person och en mycket kärleksfull person. Det är hennes personlighet.

Det är det som gör det så väldigt mycket svårare för oss anhöriga att leva i verkligheten än i sagan. Vi kan inte avfärda våra anhöriga som en knarksmugglare eller vad det nu kan vara för brott. För oss anhöriga är det en liten, liten del av hela livet. Ett liv där våra anhöriga, eller i detta fall min mamma, visat allt annat än den kriminellla sidan i hela sitt liv.

Jag kan inte förkasta hela henne för detta, då hela min barndom och uppväxt svämmat över av kärlek, kamratskap och uppriktighet. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men det är också en del av sanningen!
Ibland när stängslen blir för höga för att jag ska kunna sträcka ut min hand till mamma och nå henne, ibland när våra världar skiljer sig för markant åt, så vill jag kura ihop mig och minnas…

Jag vill minnas hur vi packade till vinterutflykter i slalombackar med varm choklad och prickig-korv smörgåsar. Jag sluter mina ögon och minns de mysiga frukostar med juice och smörgåsar med gott pålägg. Jag minns våra familjekvällar med sällskapsspel och glada skratt. Jag minns hennes omsorgsfulla händer runt mina, när hon var orolig för mig.
Jag måste påminna mig om allt detta, för att jag inte vill att allt det där ska falla i glömska, för att ingen ska kunna göra henne till en sämre människa än hon är, för att hon begått detta brott. Även om vi just nu lever i en gråare verklighet, så vill jag ändå inte att det ska ställa hela hennes tidigare liv i en sådan skugga, för resten av våra liv. Hon har begått brottet i skuggan av den person hon är, i skuggan av ett missbruk som för en tid måste ha slagit hål på allt hon trott på och allt hon lärt mig.

Det är en vetskap och en insikt som gör ont, men jag är ändå glad att hon kommit till detta. Jag är glad och tacksam att hon visat mig att livet inte är den saga vi ibland kan önska oss. Den innehåller så mycket mer glädje och så mycket mer sorg!

Andra bloggar om: Sorg, Vem min mamma är, Dagar med hopp, Blogroll, Att vara anhörig, Kriminalitet, Missbruk, Sagor,

 

Mamma svarar på ”Juristens” kommentar.

Mamma har sänt med ett par nya bloggar. Den ena är ett svar på Juristens kommentar (kommentar nr 5, går att klicka på) Jag har tidigare svarat på den, (kommentar nummer 6) precis som några andra bloggläsare. Här kommer nu min mammas svar:

Jag är dålig på att kommentera de kommentarer vi får på vår blogg, men just den här kommentaren vill jag bemöta.

För det första tycker jag inte att jag ”gnäller” speciellt över mitt straff. Jag har dömts till sju år och accepterar det. Jag har gjort det jag har gjort och får ta mitt straff. Dessutom känner jag ingen som helst stolthet över mitt brott. Det är klart att samhället ska skydda sig mot kriminella, inte minst mot narkotikabrott.

Däremot vill jag bemöta det förfasande juristen har över mängden 150 gram. Jag måste se ut som ett såll, skriver han. Jag tar det som ett uttryck för ett gravt förakt mot människor med missbruksproblem. Det får stå för honom, men människor som uttrycker starkt förakt mot andra människors misslyckande och problem har ofta anledning att se över sin egen livssituation. Vad är det som hos dem som bygger denna rädsla, ilska, bitterhet…?

Det finns en antydan i ”Juristens” kommentar att straffet för 150 gram heroin är lågt, med sina sju år. Jag skulle nog, med ett begränsat juridiskt kunnande, vilja påstå att strafftiden ligger i den högre marginalen. Normalstraffet på denna mängd är vanligen närmare fem än sju år. Detta sagt utan ”gnäll” eller klagande, utan mer som ett konstaterande utifrån juridisk praxis.

Det som inte kommer fram i ”Juristens” inlägg är dessutom att domen för ETT narkotikabrott aldrig kan överstiga 10 år. Jag sitter alltså med medfångar som smugglat två kilo heroin. Deras domar är jämförelsevis med mina sju år, bara tre år längre, alltså 10 år. Två nyliga domar gjorda på 22 kilo heroin fälldes med 10 års fängelsestraff. Sett utifrån dessa perspektiv har jag väl svårt att förstå ”Juristens” förfasan om såväl den ”stora mängden” och ”det låga straffet” i mitt fall.

Som förtydligande vill jag tillägga att maxstraffet för narkotikabrott är 14 år, men då måste man fällas för två eller flera narkotikabrott. För ett narkotikabrott gäller strafftiden max tio år!

Utifrån dessa juridiska fakta förvånas jag över ”Juristens” reaktion. Utifrån den signatur som används kan man ju förvänta sig en del sakkunskap i ämnet brott och straff. Det skulle vara intressant att veta vad du ”Juristen” reagerade så starkt på? Och faktiskt också vad kommentaren; ”Se ut som ett såll” faktiskt stod för?

Som upplysning vill jag berätta att den mängd jag sitter för inte anses vara något ”storkap” varken i den polisiära, juridiska eller kriminella världen. En ”småhandlare” skulle jag tro uttrycker ganska bra min position. Detta inte sagt som någon som helst ursäkt eller minimering av mitt brott som är grovt, utan som en beskrivning av de faktiska förhållandena.

Andra bloggar om: Brott, Straff, Juridiskt, Narkotikabrott, Mamma bloggar, Svar på kommentar, Heroin, Hinsebergs Kvinnoanstalt, Kriminell, Kriminalitet, Narkotikabrott, Maxstraff, Missbruk, Domen, Jurist,